Boel Schenlær ur nya diktsamlingen Nomad i Exil

 

altHört från trädet

 

 

En repstump är jaget.

En gissning och en fläck.

En åker i Östergötland, stoftet i skyn.

 

 

En bunker är världen.

En chansning och en brits.

En fålla i underjorden, kroppen på drift.

 

 

En gråsparv är drömmen.

En trumma och en flykt.

Det fullständigt sanna

pliktar med sitt liv.

 

Gravstensblues

 

 

Frihet gör stagnationen mer tänkbar.

Sorg fastnar i navelluddet hos barn.

Ett preludium till upplysningen.

 

 

På en bar på en portugisisk strand

tappar jag mitt keramikkrus på ett

stengolv och i vårt land är det förbud

på att saker och ting får gå i kras

som ett bevis på svensk medmänsklighet.

Barens gäster vräker omedelbart

ner sina egna krus i samma golv.

De hoppar opp och ner i ren iver

i idel glädje över krosset som

barägaren strax sopar bort med kvast:

På fredag drejar vi några fler krus.

 

 

Jag låg nyfödd tre veckor utan mor.

Upplösningen av världen som jag ser

saknar motbild och är utom tävlan.

 

 

Min gravplats ska ha en rödsvart bardisk

med spegelinfattningen i silver

från ytan ner i bråddjupaste jord

där en sanning ligger lågt som en orm.

Evig vila kallas rastlös vila.

 

 

Och ett par väderbitna stolar med

brutna ryggstöd som får bättre dagar.

En vattenkälla porlar fram ur sten.

Från det uppfällbara smyckesskrinet

med rar speldosa poppar Venus upp

på en kombinerad snäcka/askfat.

Det finns en självutplåning i att leva -

höften fram med löften om mer kärlek.

 

 

Ett rött gjutjärnsstaket runt om graven.

De rosenrasande rosenbuskarna

som något mer att hänga upp sig på.

Och bokhyllorna av Anselm Kiefer

med Galileos mattebok och en

ljudinspelning med Sokrates morsa.

Hon skäller ut några politiker

och övertygar dem om deras godhet.

 

 

Inskriptionerna är det noga med:

Mitt förnamn på den ena och adjektiven.

Efternamnet och invektiven på den andra.

Gravstenarna minst tre meter höga

kanske tre och åttiofem så att

ingen ska känna sig för lång eller

utstött eller blöt och konfirmerad

men hemma som i en taklös våning

sammetsdraperier, kelimmattor

på den Nedre Södermalmsterrassen

för det vill man inte, göra bort sig

inte med döden i stövelskaften

inte med mig som en nysatt rova.

 

 

Oinflammerade eller på väg

in i valfri dimma med små gester

om det känns varmt som i Brasilien

- outtalad musik - men besökarna

får inget ta med sig när de går.

Arvet från spikmattan

 

 

De är nog intill utplåningen lika

våra mödrar, som de, sina mödrar.

Vi tror att det ska bli en normal dag med sol

men regnet grinar till och lyser upp.

Egenskaper, särdrag och annat hos mig

tycks stå i avgörande motsättningar.

Jag är till min natur sorglös och kall.

En ren bedrövelse för min samtid.

Med vissa bjärta avvikelser från

en del frånstötande karaktärsdrag

så att min personlighet blir svår, ja

till och med osannolik att sammanfatta.

De vet inte om de i ömhet ska krama

om mig eller avogt stöta bort mig.

 

 

 

Vilken trotjänare

 

 

En främling hos mig ropar efter hämnd

men det finns ingen hemma, ingen hör

hur jag lever som jag eftersträvar.

Som alltid får ett djur sitta emellan så

skyll er själva; ankfett dödar hånflin.

Det finns inte något att göra nu

inte något som redan är försent.

Vattnet stiger över synränderna.

Tiden antar omgivningens färger.

Vad skyler mig från allt de stängt ute.

Nu påstår alla att tiden inte finns

att det relativa alltså stagnerade.

Lite mer Stagnelius, om jag får be.

 

 

Bakom scenen

 

 

Vi okänsliga

tror inte fullt på möten.

Prövningar av tvivel tyngre än marmor

för att de svedde oss så jävligt illa.

 

 

Konsten och människan ska kunna hålla

spänningen

kvinna och man, polerna;

en gångbro tvärs över, mellan kullarna -

naken och förklädd med magra illusioner.

 

 

Farväl är ett vagt ord för brutna löften.

Vi tar oss den rätten.

Vi artister.

 

 

 

altKemins svar till fysiken

 

 

Ingenstans finns det så ynka lite luft som

i ett kuddvar med uppstoppade strutsar.

De för hand strukna örngottsbanden vilka

med sina skärskådande ögon kan

kika ut från den övre hyllan i

ett av de mer fria linneskåpen

någon försökt stänga igen med våld.

Det kan vara en metod som öppnats.

En tillvägagång för att inte förstå

vad som redan är klart underförstått.

Det kan vara en bro över broar.

Om jag bara kunnat älska lite mer

än vad som med åren blev fullt möjligt.

Jag som inte har några behov av henne

men heller inte lämnar henne åt slumpen.

Jag som helt enkelt inte har några behov.

 

 

 

Arken

 

 

Samfällt kommer de

inte i en klunga

men var och en

stark nog

för att kunna fälla

den tyngsta svarta eken.

 

 

När den far upp igen

med rötter välta mot himlen

ser man inte längre avtryck

från detta tusentalet

små händer.

 

 

 

Arvet från spikmattan

 

Det tar 3 generationer att bli författare i det här landet

Vi kan inte skylla oss själva längre.

Ingen skyller någonsin sig själv utan råd.

En vecka i anspråk för att nå punkt noll.

Ett nu av ingenting, minus att förlora.

Den större värdeskalan för liv i onåd.

 

 

Illusioner kommer, främst går de.

Håglösheten fördrivs en våning ner.

De har avdelningen trögläst och lättläst.

Gäspa ur dig en ny svit med dikter

eller tänd eld på byrålådan.

Gräm er via djupandningen och sjung.

Miraklen sker vare sig någon

tror på dem eller inte.

 

 

 

Det fula i sig

 

 

Ingenting av det du verkligen begär

får du önska dig ska hända på riktigt.

Överhuvudtaget samma känsla som i

likbutiken, på motorvägen, vid macken.

 

 

För dig är detta så nära du kommer

i rädslan för att inte bli uppslukad.

Vem vore du om du inte fyllde dig

med ditt eget innehåll och din smak.

 

 

Det här är din stil och deras på ett ut.

Ni är bortom detta och förstår inte allt.

Ett närmande kanske det inte ens finns.

Vilken jävla flopp för dem, fattar du.

 

 

Du är rädd för att du ska lära känna dig.

Låt dig fyllas av din inspiration.

Bruka din kropp som vore den din egen.

Deras behov blir aldrig tillfredsställda.

 

 

Efterhand tar andliga värden över.

Ju längre avstånd desto mer känsla.

Du skulle kunna avstå en hel livstid.

Ta din boning i dig så de försvinner.

 

 

Förlåt mig

 

 

Förlåt mig. Överlevnadsskulden tär.

Närhelst jag sluter mina armar kring

en person i din storlek slår den runt.

Du är försvinnande lik den jag älskar

men jag har ingen att förlora längre.

Svalt störtregn över dem som går förbi

och hjärtesorgen jag ömkar dig med

i en busskur i ett decennium.

Jag söker efter någon som dövar sorgen.

Jag bor under en tröja. I ett armveck.

Jag förlorade min syn på livet.

Din röst tog slut. Din röst skar över nejden.

 

 

Nomad i exil

 

 

På väg till Rival måste jag ha liknat

en överårig söndagskoleflicka

en felplacerad runsten lutad snett

en fallskärmssoldat som fastnat i en björk.

Man kunde se att allting inte stod rätt till.

 

 

Med knytnävarna i ett mycket hårt tryck

som hos de rika mandariner vars

arbetslösa, luxuösa förnämlighet

lät deras naglar tränga ut genom handen.

 

 

I en kö till Röda Rummet mötte jag

bortåt tusen kvinnor och män i en strid ström.

Jag bar svart sammetsklänning, rökte svarta

Gauloises med cigarettmunstycke

svart basker, rött läppstift och dödsförakt.

 

 

Dygden låg inte för mig annat än som

fenomenet att avstå fel sortens

konstnärsindivider i ett eftermäle.

Jag skrev något på en lapp som de svalde.

Skräcken och artigheten stod mig bi.

 

 

Jag trodde inte på vad de sade till mig

för jag förstod det helt enkelt inte.

Förnekelsen kring bondearvet syns

lika tydligt i vit-designade hem.

Det angick mig inte, ansåg jag nog

när jag lade mig och skrek på trottoaren.

 

 

Inte mycket består i oändlighet.

Jag vet inte om det var tårar eller öl.

Historien kommer aldrig ifatt någon.

Historien ligger ohjälpligen efter.

Man kan se skaparkraften som sina fotspår.

 

 

Mina erövringar gjorde jag ensam.

Det var jag som var öknen och sanden.

Det var jag som gick min väg, det var jag som kom.

Inte föräldrarna, ingen diplomati

inga tillbakahållanden av vänner.

Slagfält låg öde för krigarkvinnan.

Det är så jag räknar mitt förflutna: Ensam.

Det är ingen enkel sammanställning.

Krutrök singlar genom luftförsvaret.

Ett självförbrännande är inte heligt

inte om man utesluter andra.

 

 

Vad trodde jag på, bortom att gå rakt in?

Elden svalnar aldrig men frukten torkar.

Det angår mig inte idag heller mer än

att lägga sig ner för att sova en sommar.

 

 

Jag visste inte om att den fanns men

så ofta jag kunde var jag ute och

rörde på mig för att bli helt övertygad.

Jag trodde redan då på den här dikten när

ordet hemlös har mist sin betydelse.

 

 

***

 

Boel Schenlær är aktuell med dikt-essän Så gott vi kan. Så länge vi får. Om Margareta Renbergs TRÖST FÖR ETT TIGERHJÄRTA, publicerad i Eprovins.net I augusti är hon inbjuden till poesifestivalen i Struga, Makedonien. Hennes dikter är översatta till åtta språk.

< Föregående		Nästa >