"Det är viktigt att hitta en grundvision för sitt arbete." - Tidningen Kulturen

Konstens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
jensassur  

"Det är viktigt att hitta en grundvision för sitt arbete."

- Ett samtal med Jens Assur. Text & foto av Carl Abrahamsson.

Med utställningen "This is my time, this is my life" på Moderna Muséet i Stockholm visar fotografen Jens Assur en betydligt mer experimentell sida av sig själv, i det att han uteslutande använt sig av Polaroidbilder. Men tematiken och innehållet bottnar i klassisk Assursk ambition: att skildra sin samtid och att göra det riktigt, riktigt omfattande. Tidningen Kulturen fångade honom i farten för att få veta mer.

Utställningen "This is my time, this is my life" omfattar endast 40 väl utvalda bilder, som både till del och helhet signifierar en slags pågående samtidsdröm. Brottstycken ur en social samvaro där ingen får grepp om varken sig själv eller omgivningen. Drömmen består, på gott och ont, av att glida mellan scener, miljöer, människor (medspelare). Inte fastna, inte reflektera. Man glider mellan barer, garderober, bord, grupper, subjektiva iakttagelser (närbilder av ansikten, kroppsdelar, blomrabatter)...

Det är en mycket koncentrerad samling bilder Assur visar och det hela väcker hunger efter mer snarare än mättnad. Då kan det vara skönt att veta att dessa bilder kommer att ingå i ett mycket större projekt som, enligt Assur, ska visa på "nationalstatens upphävande i världens större städer och att en scen i en stad lätt kan bytas ut mot en scen i en annan". Här pratar vi inte längre bara om Polaroidbilder på festande ungdomar utan om antropologi och, i viss mån, ambivalent samtidskritik.

- Jag hade ursprungligen ett material på mellan 10.000 och 20.000 bilder, berättar Jens Assur om projektets första fas och miljö: Stockholm.

-  Under hela projektets gång har jag plockat ut bilder jag gillat och tyckt varit bra. Jag har hela tiden sorterat. När jag väl skulle göra urvalet till Moderna så kanske det fanns 200 bilder. Resten var redan bortsorterade till ett annat arkiv. Jag har alltid varit väldigt noga med att spara och arkivera allt.

Man kan naturligtvis betrakta Jens Assurs Polaroider som de är. Bilder av människor i samtiden, människor i farten, en nervös form av vitalitet som gränsar till identitetsångest och kompensativa beteenden. Bilder besläktade med t.ex. Dash Snows utsvävande New York-Polaroider eller Terry Richardsons trendskapande point-and-shoot-estetik. Men för Assur räcker inte detta och det ska vi nog vara tacksamma för. Där de andra fixeras i tiden och inte kommer loss (offer för sin egen omedelbara fåfänga, det "hippa" etc), finns i Jens Assurs system en nästan sjukligt (låt oss kanske hellre säga "ovanligt") klar vision.

- På ett plan är det fantastiskt att vi dag kan röra oss mellan olika metropoler och känna oss hemma och känna tillhörighet, konstaterar Assur. Vi kan utbyta arbete och studier. Den här generationen har fantastiska möjligheter och världen är verkligen tillgänglig och öppen. Jag tror att det är oerhört positivt. Det finns dock en baksida. Vi lever i en tid där det kanske är viktigare vad vi konsumerar än hur vi agerar. Det kanske är viktigare hur vi ser ut än hur vi tänker. Det finns en yta och en konsumtionshets som jag inte alltid tror är så sund. Men i grunden är det en positiv bild av de stora städerna där unga människor rör sig naturligt och känner sig delaktiga och hemma.

-  Jag ser att många människor aldrig fått nycklar till att se världen och förstå att världen är möjlig, fortsätter han. För många är nog de flesta delarna av världen väldigt långt bort, även om det aldrig är längre bort än max 12 timmar. Och billigare än någonsin att resa dit. När man landar förstår man direkt de kulturella och sociala mönster som pågår. Men det är ju städerna vi pratar om, de stora, levande städerna. Det är något helt annat då man lämnar städerna. Då är det fortfarande enorma skillnader. En del av min tes är att i städerna har nationalstaten upphört och ersatts av ett internationellt globalt liv. Spegelbilder av varandra i respektive stad.

Alla som följt Jens Assur på hans bana som "Sveriges främste fotojournalist" känner till hans numer klassiska reportagebilder från en kris- och krigsdrabbad omvärld. De bilderna bränner sig fast genom en disciplinerad och avmätt perfektion. Formen är given, inbjudande, lättläst och innehållet för det mesta oerhört svårt att ta till sig. I fallet med "This is my time, this is my life" är förhållandet nästan det motsatta: Formen svårare, mer personlig och, kanske paradoxalt, avskalat komplex, medan innehållet däremot är lättläst, välbekant, på många sätt uppenbart.

- När jag jobbat som dokumentärfotograf har jag ju esteticerat bilderna ganska hårt och jobbat med en medveten komposition och ett medvetet ljus, förklarar Assur. Jag kände att jag skulle vilja hitta ett medium, en fotografisk genre som var mer direkt, som var mer levande. Jag fastnade ganska direkt för Polaroidbilden. Det som är spännande med den är att jag som fotograf inte kan påverka bildens teknik. Jag kan inte ljussätta, jag kan inte ändra på något, det finns ett fast objektiv, det finns en blixt. Det är ett oerhört enkelt sätt att fotografera. Det gör att Polaroidbilden då den är som bäst får en oerhörd nerv och intensitet.

- Den grupp jag porträtterat, som är mellan 20 och 40, syns vanligtvis på bilder som är arrangerade, manipulerade, ljussatta, retuscherade. Det är individer vi ser i mode, reklam och även i vanliga dagstidningar och magasin. De existerar inte. Vad som är så fantastiskt med Polaroidbilden är att det bara finns ett original och den går inte att påverka. Det finns ingen fotografisk process från det att bilden är tagen tills man ser den. Jag tycker de bilderna är mer intima och nakna. Det är ett lekfullare och mer direkt sätt att fotografera.

Från stillbilden är det oftast ett ganska långt steg till rörliga bilder. Men att släktskapet finns där har många modiga fotografer tidigare visat med gott resultat. Jens Assurs novellfilm "Den sista hunden i Rwanda" (inspelad i Sydafrika med Jonas Karlsson och Reine Brynolfsson i rollerna) från 2005 gav uppenbarligen mersmak. När jag träffar Assur på hans kontor på Söder i Stockholm är det manusarbete för en "riktig" långfilm som tar upp det mesta av hans tid.

- Ja, det blir en traditionell spelfilm, ett slags drama, förklarar han kort.

Om "Sista hunden i Rwanda" (som för övrigt i skrivande stund ligger riktigt bra till för en Oscarsnominering) har Assur sagt så här: "Det är enormt stimulerande att dramatisera och därmed göra budskapet tydligare med hjälp av flera konstnärliga uttryck." Jag frågar om detta är något som lockade honom även inom det dokumentära fotografiska arbetet: att kanske tillrättalägga någon liten detalj för att få den genomslagskraft som han själv potentiellt såg där och då?

- Som dokumentärfotograf så försöker jag ju ta bilder som har ett innehåll och en estetik som gör att de blir intressanta, lättlästa, direkta... Jag har självklart jobbat med det även om jag inte själv dramatiserat situationerna. Det är det jag tycker om med spelfilmen. Där kan jag verkligen dramatisera situationen och jag kan dessutom använda andra konstnärliga uttryck. Bilden är naturligtvis den viktigaste delen i film också, men med skådespelare, musik, scenografi och allt som ingår i filmen så går det att både tydliggöra och fördjupa och dessutom att berätta en historia på fler plan. Man kan berätta en historia som är den man ser men man kan även berätta andra historier som finns mellan scenerna så att säga. Filmen kan vara både direkt men också subtil. Det bästa är när det är både och.

- Vårt mål är att göra en svensk "Traffic" eller "Syriana", avslöjar han sedan. En film som utspelar sig i samtiden, en film som är politisk, en film som har en dramaturgi som är något mer krävande än den traditionella filmdramaturgin. Båda de filmerna tycker jag är fantastiska. De är direkta och spännande men har också djup och tyngd. Och väldigt fint foto. Vi hade "Traffic" som inspirationskälla redan då vi gjorde "Sista hunden i Rwanda".

Jens Assur har varit långt, långt "ute på fältet". Han har dokumenterat en total misär och en total brutalitet i olika kaotiska krigssituationer. Inte nog med det: han har dessutom kunnat förmedla upplevelserna till oss andra genom sina smärtsamt hårt slående bilder. Jan Eliasson (då ambassadör i Washington) beskriver i sitt efterord i Assurs massiva fotobok "Och himlen därovan" (Bilda Förlag, 2000) det hela på ett träffande sätt: "Ändå är jag tacksam över Jens Assurs bilder. De åskådliggör och levandegör en verklighet som vi måste se. De skildrar inte bara eländet, grymheten, utsattheten. De skildrar också trotset, stoltheten och viljan att gå vidare." Jag frågar Assur om det inte finns en fara i filmer som t.ex. "Hotel Rwanda" eller just "Syriana", i det att de tar sig an (mer eller mindre) fakta på ett filmiskt attraktivt och fiktivt sätt. Skapar det en mättnad som passiviserar snarare än engagerar de som i soffan håller en åsikt i ena handen och en chipspåse i den andra?

- Absolut, hävdar Assur. Det ser vi även inom fotografin idag, där krigsbilder som ursprungligen är fotograferade för nyhetsmagasin säljs som konst på ledande internationella gallerier. När upphör då bilden att ha en funktion i samhällsdebatten som ska väcka reaktion och kunskap och när blir den ett konstverk som ska beundras för dess estetik och dess ljus? Det kan verkligen finnas en fara i det här. Jag kan inte säga att jag har något svar, men jag tycker att det är en viktig fråga.

- Jag har medvetet valt att inte sälja mina dokumentära bilder eftersom jag inte vill att de ska säljas som konstverk. Det känns inte rätt. Det skulle inte kännas bra med tanke på vilket syfte de en gång var tagna i. Men till syvende og sist tror jag att det är bättre att den typen av filmer finns, för de ger ändå en kunskap, de ger ändå en reaktion och de väcker ändå tankar och kanske leder de till debatt. De kanske inte har betydelse för eller påverkar just den specifika konflikt som filmen handlar om här och nu men de kanske påverkar människor att inför nästa konflikt tänka i andra banor. Det kan aldrig vara fel att det finns information om de här frågorna. I Sverige är det ju inte så att omvärldsfrågor står högt på dagordningen. Tittar vi i de svenska ledande dagstidningarna så kommer omvärldsfrågor väldigt långt bak. I Sverige finns det inte för mycket av det utan snarare för lite.

Jens Assur har hävdat, bl.a. i "Den sista hunden i Rwanda", att den mänskliga grymheten till del bygger på en lustkänsla. Tror han att man kan komma ifrån det överhuvudtaget? Vårt samhälle har ju en massa fernissa på ytan med från ovan givna regler och konventioner, men i en riktig kris kan dessa lätt slås ut. Det är självklart en av anledningarna till att ju hårdare konflikter är, desto svårare blir de att stoppa. Inte bara av ren kausalitet och rent hämndbegär, utan för att frihetskänslan i att kunna skrida över moralens gränser skapar ett rus både på individuella och, som i fallet med krig, gemensamma plan.

- Det är precis det som är min tes, förklarar Assur. Det skiljer ganska lite mellan vardaglig mobbing och trakasseri som vi kan se i vår del av världen och grova våldsdåd som krig. Det enda som skiljer är de juridiska och de moraliska normer som gäller för tillfället. Mekanismen är densamma. Det krävs ganska lite för att mobbing ska bli grova våldsdåd. Om de moraliska normerna luckras upp så går det ganska snabbt.

Jag frågar om han fortfarande får erbjudanden om att åka till krigszoner i världen. Tiden på Expressen, då han gjorde helt makalösa krigsreportage, är över sedan länge. Likaså de redaktionella reportagejobben för anrika tidningar som LIFE. Trots det makabra i det hela, skulle man kunna tro att det någonstans blir beroendeframkallande med att vara i dessa (a)moraliska gråzoner utan vare sig lag eller ordning.

- Konkurrensen är i alla fotografiska genrer idag stenhård, menar Assur. Det finns oerhört många duktiga fotografer i världen idag. De ligger på hårt och arbetar hela tiden. Det finns ingen brist i världen på fotografer, oavsett om det är inom konst, mode, reklam eller bildjournalistik. Så fort man själv väljer att flytta fokus någon annanstans, så är det någon annan som täcker upp. För mig tror jag framtiden kommer att vara film. Det är det jag vill fokusera mest kraft på.

- Egentligen var det faktiskt journalistiken som lockade mig i början, minns han. Det var det jag hade det ursprungliga intresset för. Jag har alltid skrivit, ritat, målat och varit kreativ när jag var ung. Nu känner jag att jag börjar närma mig det igen, att börja röra mig över olika uttrycksområden.

I början av 90-talet blev Jens Assur en central del av en fotografisk nytändning på svenska dagstidningsredaktioner. I hans fall handlade det om Expressen. Det tog inte lång tid innan han fick vänja sig vid att bli en slags guldgosse med ett skarpt bildseende och ett minst sagt osvenskt mod ute i verkligheten. Jag undrar om hans olika kreativa ådror tog stryk av att han blev så associerad med just omskakande reportage från Balkan, Afrika, Brasilien, eller Chernobyl.

- Nej, förklarar han. Jag var bara oerhört tacksam över att jag fick ett stort genomslag så snabbt. Jag är väldigt tacksam över att jag så tidigt fick göra det jag ville. Jag gjorde verkligen det under några år. Tack vare att jag i så många år fick göra det så känner jag en trygghet idag inför att jag kan lämna en genre och testa en annan. Jag måste inte bevisa mig och skapa en karriär i den genren utan jag kan göra annat om jag vill. Jag känner mig väldigt trygg i att nu jobba med film och med ett fotografiskt uttryck som ligger närmare konsten än det det traditionella pressfotografiet.

Epitetet "Sveriges främste fotojournalist"? Blir man trött på det efter ett tag om man just kanske hellre vill ta personligt subjektiva Polaroidbilder av unga människor i sin samtid? Inte för att det egentligen finns en motsättning, men kanske folks förväntningar kan verka kvävande på experimentlustan?

- Nej, det tycker jag inte, svarar Assur. Det är ändå det som gemene man känner till. Det är ändå det som fått genomslag. Det har jag inga problem med. Jag kan känna att det är fint att det jag gjorde för 10-15 år sedan fortfarande har en påverkan i samhället. Folk diskuterar fortfarande bilder som jag tog på tidigt 90-tal. Det visar vilken styrka bilderna haft. Det kan jag aldrig klaga över. Däremot kan jag ju känna att det är mer intressant att diskutera andra uttryck, andra konstformer. Jag är någon annanstans själv idag.

Jens Assur är född 1970. Då han skickades ut till världens mest kaotiska krigshärdar var han bara några och 20. Det var känt redan då att han själv ville ut och dokumentera, kosta vad det kosta ville.

- Första resan handlade nog mest om att jag hade en oerhörd drivkraft, minns han. Jag var målmedveten. Jag låg på och jag var påläst och jag visste vad jag ville göra. Det drivet uppmuntrades och därför fick jag åka. Eftersom den första resan till Somalia 1992 blev så lyckosam och det reportaget fick ett sådant starkt genomslag, så blev det lätt för mig att åka på andra reportage.

Hur är det nu när han blickar tillbaka? Saknar han aldrig det uppslitande, det uppskakande?

- Nej, jag gör nog inte det faktiskt. Jag valde att i viss mån kliva av. Däremot tyckte jag det var spännande att vara tillbaka i Sudan och Kongo nu när jag reste för Röda Korset. Jag kände att det här är en viktig del av mitt liv och det är något jag vill fortsätta med. Att med jämna mellanrum lägga ned tid och engagemang på att skildra människors dagliga situation ute i världen. Och kanske framförallt i områden som står utanför den traditionella mediabevakningen. Det som var så skönt med Röda Kors-arbetet var att jag fick tid. Jag var drygt tre veckor på resa och det gav en möjlighet att komma in och att se lite mer än om man jobbar för en dagstidning eller ett magasin. Där kan det vara snabba och farliga ryck som krävs.

I den typen av extrema uppdrag som krigsreportage utgör handlar det naturligtvis om att förmedla inte bara en ren dokumentation utan också en känsla som kan väcka debatt eller i alla fall inre dialoger hos de som slutligen ser bilderna. Jag frågar Assur hur han själv förhöll sig till sina uppdrag? Distanserat eller engagerat? Och skiljer sig hans attityd nu under betydligt ofarligare arbetsförhållanden?

- Jag kan nog inte ge ett generellt svar utan det måste vara upp till den enskilda fotografen. Personligen är jag väldigt engagerad när jag arbetar men jag skapar inte privata band med dem jag fotograferar. Det är ett professionellt arbete. Vissa individer och händelser påverkar en mer såklart och man känner en större delaktighet. När jag arbetar går jag in oerhört nära men när jag är klar med ett projekt så går jag vidare. Målet när jag arbetar är att det inte ska finnas en distans. Men när projektet är klart går jag vidare till nästa.

Förutom filmprojekten och det rent konstnärliga uttrycket som det t.ex. manifesterats i Moderna Muséetutställningen, jobbar Assur också med olika uppdrag som för det mesta tycks vara en slags blandning av kommersiella och upplysande syften. För Nikon jobbade han nyligen i Brasilien med att dokumentera fotbollens betydelse för ungdomar som annars kanske skulle sparka på helt andra saker. Återigen ett Assurskt patos men, som ofta, under ordnade ekonomiska former. Ett annat aktuellt projekt ska dokumentera Umeå Universitet. "En naken skildring av studentlivet", beskriver han det själv som och skrattar till.

Jens Assur är en mycket duktig fotograf och kommer säkerligen visa samma starka kvaliteter när det gäller film. Han är också en osedvanligt tydlig och klar entreprenör. Därmed inte sagt att detta samband utgör en given ekvation. Snarare tror jag Jens Assur är ganska unik bland fotografer i Sverige idag, t.ex. i hur han prioriterar i sin tid.

- Jag skulle nog säga att 80% är administration och 20% är närvaro med kamera, förklarar han. Nu arbetar jag ju också med att skriva manus och det är ganska tidskrävande. Om man ser det som ett konstnärligt arbete så har procentsatsen blivit större. För att kunna effektivisera arbetet och för att just kunna jobba parallellt med fler stora projekt så har jag nyanställt två personer. Så nu är Studio Jens Assur tre personer. Jag har en projektledare som driver projekten framåt och vi har en assistent som hjälper oss, så jag kan fokusera mer på det konstnärliga. Mitt mål är att det ska bli mer tid över att arbeta konstnärligt.

- För mig är kameran bara ett yrkesverktyg, ett redskap, förklarar han vidare. Jag har inte alls ett behov av att fotografera hela tiden. För mig är kameran ett fantastiskt kommunikationsverktyg, ett av de mest effektiva som finns. Men för mig är det projekten som är viktiga. Att komma på idéer, att genomföra dem. Det är sådant jag tänker på hela tiden. Vad kan jag göra? Hur kan jag belysa den här frågan? Vilka frågor bör jag belysa? Det är mycket mer en journalistisk och konstnärlig attityd än en rent fotografisk.

Avslutningsvis undrar jag vad Jens Assur skulle vilja säga till ungdomar med fotografiskt intresse. Han har själv vid något tillfälle under samtalets gång förklarat att han inte känt att han haft någon slags mentor eller aktiv inspirationskälla på nära hand under de första formativa åren. I tider som dessa då bilder av olika slag formligen väller över oss kan det vara det lätt att känna sig attraherad men desto svårare att formulera sig. Som när det gäller det mesta, har Jens Assur här ett koncist och snabbt svar.

- Det är mycket viktigt att hitta en grundvision för sitt arbete. Man har ett mål. Vad är det man vill göra? Hur vill man genomföra det? De fotografiska genrerna är så mycket mer mångfacetterade än vad de var för bara tio år sedan. De olika genrerna går in i varandra. Vi lever ju verkligen i ett bildsamhälle. Vi står också inför en fotografisk revolution, nu när bilden för första gången kommer bli demokratisk. Alla kan fotografera och alla kan sprida sina bilder. Det gör ju att det blir dubbelbottnat. Det kommer att vara fantastiskt att vara fotograf men det kommer också att vara oerhört svårt. Jag tror det är viktigt att man har en egen vision, att man har ett eget mål med sitt fotograferande och skapande. Att man har ett personligt förhållningssätt, att man har ett personligt språk.

Utställningen "This is my time, this is my life" pågår t.o.m. den 8:e oktober 2006 på Moderna Muséet i Stockholm

 

Vidare läsning
http://www.modernamuseet.se/v4/templates/template4.asp?id=2171

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts