Biblisk utgångspunkt när förbrödring och makt diskuteras

Negerns och hundarnas kamp
Av: Bernard-Marie Koltès
Regi, bearbetning: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi
Kostym: Anders Di Marco/ Camilla Thulin AB
Ljusdesign: Roger Larsson
Medverkande: Niklas Engdahl, Migel Gatsinzi, Claes Ljungmark, Malin Morgan
Teater Giljotin i samarbete med Inland Empire, Stockholm

Tidpunkten för Teater Giljotins uppsättning av "Negerns och hundarnas kamp" av Koltès är väl vald. Spelad mitt i den kristna högtidens fasteperiod pekar tidpunkten rakt mot påsken, i sin tur den tid då Jesus korsfästes, dog och återuppstod. Den bibliska händelsen om mannen som dör för våra synder belyser det ateistiska innehållet i Koltèspjäsen där en man (Alboury, spelad av Migel Gatsinzi) kommer till en byggarbetsplats för att hämta hem sin döde broder. Helt i enlighet med den bibliska berättelsen, där kvinnorna kommer till Jesu grav bara för att upptäcka att graven är tom och att Jesu kropp försvunnit, finns inte längre broderns kropp kvar på arbetsplatsen när Alboury kommer för att hämta den.

I "Negerns och hundarnas kamp" är dock försvinnandet inte av en lika svårförklarlig orsak som i den bibliska berättelsen. Däremot får kroppen en i lika hög grad symbolisk värdeladdning. Här står den försvunna kroppen som en symbol för mänsklig gemenskap, uppbyggd av både levande och döda själar, och står därmed som symbol för ett av flera i pjäsen diskuterade perspektiv på och inställningar till broderskap och förbrödring.

Samtidigt använder sig pjäsen av symbolen som en bild som passar in i en nutid genom att föra in den i ett ateistiskt och konkret sammanhang - så konkret som det nu kan bli då man spelar Koltès, en dramatiker som så ofta rör sig i skuggorna, bland de dimhöljda karaktärerna och de obskyra konkretionerna. Den religiösa mystiken och det utvecklade symbol-, visdoms- och ordspråksspråk som genomgående förekommer i pjäsen vävs smidigt ihop med varandra för att förenas i en konkret problematik.

"Negerns och hundarnas kamp" utspelar sig någonstans i Västafrika i en nutid som lika gärna hade kunnat vara Joseph Conrads tid och en motsvarighet till "Heart of Darkness", det vill säga ett skräckexempel på kolonialismens utfall. Samtidigt befinner sig detta skräckexempel, genom den byggarbetsplatsmiljö som den utspelar sig i, i ett direkt här och nu. Sunil Munshi knyter rummet till vår samtid och belyser på ett tydligt sätt hur kolonialismens maktanspråk, hierarkiska struktur och förbrödring, liksom det manliga avskärmade rummet, även existerar i vårt moderna samhälle. Byggarbetsplatsens monokultur, med inte sällan manliga arbetare som arbetar avskärmade på byggen under längre perioder, är en monokultur var och när den än befinner sig.

I "Negerns och hundarnas kamp" blir konsekvensen av detta att primitivitet och drifter blir de enda som till slut har någon betydelse. Till och med filosofin låter anpassa sig till det primitiva och akuta tillståndet, väl gestaltat genom Niklas Engdahls skrämmande och in till roten primitivt tänkande och eroderade karaktär Cal, en av de två vita män som befinner sig på och basar över byggarbetsplatsen på den Västafrikanska platsen. Hans armerade karaktär förstärks av scenografin, bestående av i ett knippe bländande lampor, och musikens industrirockaktiga framtoning. Tomhetens eko bländar och avslöjar sig, rått och utan pardon, när Cal orerar och lägger fram teorier.

Ett mer uppgivet eko av tomheten finns i den andre vite mannen och arbetsledaren, Horn (spelad av Claes Ljungmark), som snarare lever vid bygget med en sorgsen saknad efter någon att dela livet med och som satsar hela sin existens i den till Afrika importerade parisiskan Leone (Malin Morgan). Kanske är hans sorgsna uppgivenhet så påtaglig främst med anledning av att denne slits mellan två moraliska läger, vilket gör honom mer sympatisk än sin kompanjon.

Genom Horn i samspel med Cal blir visserligen maktens tolkning av gemenskap i termer av förbrödring och hålla-varandra-om-ryggen-mentalitet tydlig, men genom Horn avslöjas också de konsekvenser som en sådan ger upphov till hos den som bevarat aldrig så lite av sitt samvete. Som arbetsledare måste han hålla sig vän med de vita, representerade av Cal, men han kan inte avstå från att också sympatisera med de svarta och sätta press på Cal som han vill skall gå ner i ett slags Hades och ordna fram kroppen som denne gjort sig av med. Dubbelspelet blir ett faktum. För att komma bort ur dessa intriger och detta ensliga leverne har Horn som syfte att lämna landet och kontinenten, låta detta bygge bli det sista, en konkret avreseplan som snarast antar tonerna av en definitiv dödsfärd.

"Negerns och hundarnas kamp" rör sig hela tiden i de bipolära motsättningarnas rum. Mitt i realismen innehåller den också det symboliska språket, mitt i den konkreta situationen existerar också den abstrakta och den tillfälliga relationen mellan Alboury och Leone, som egentligen kommit för att gifta sig med Horn, bildar en motpol till den stela, kalla manliga miljö som Cal och Horn befinner sig i.

Regin går dock längre än så och låter varje riktning vara varandras tydliga motpunkt för att på så sätt förtydliga karaktärernas förhållande till varandra, men också sinnestillstånden, i stunden. Det är en konsekvent genomförd regi som både har sina fördelar och nackdelar. Risken finns att den symboliska, romantiska mjukhet som föreligger mellan Leone och Alboury faller över i en icke-kommenterad och ytlig exotism över det feminina och den ädle vilden, någonting som känns alltför förlegat för att fungera och som snarast får uppsättningen att omedvetet befästa vad den egentligen motsätter sig. Kanske är det också därför som dessa karaktärer blir så svåra att förhålla sig till och att pjäsen i stunder känns ojämn och inte tar med sig åskådaren ner på djupet.

Störst behållning har man av att följa de två karaktärerna Cal och Horn, som man, mitt i sin avsky, förstår och känner sympatier för där de står i ett ingenstans. Ursprunget till den problematik som de gestaltar ligger, som så ofta hos Koltès, någon annanstans, utanför bild och dolt i skuggorna. För frågan är: vad är det för ett samhälle som låter sina medborgare hamna i denna typ av avskärmade monokulturer, som aktivt när och understödjer den aparta inställning till livet och omgivningen som den djävulusiske Cal inte bara representerar, utan troligtvis utvecklats att bli? Den makt som gör sig skyldig till detta vägrar att röra sig ut ur skuggorna och visa sitt ansikte i "Negerns och hundarnas kamp".

Anna Nyman