Problematiska sketcher av världen

The Gothenburg Combo
Sketches of the World
Naxos

Det är kanske inte ett sammanträffande att den tematiska programmusiken dök upp under samma upplysningstid som de stora katalogiseringarna av naturen och människorna. Båda drivs av en iver att sammanfatta världen i raka signifianter, att låta det här ordet eller de här tonerna representera ett specifikt objekt.

Då är det inte ett sammanträffande heller att det är nu i vårt poststrukturalistiska och massmedialiserade tidevarv som de båda förlorat sin status. Gränserna suddas ut. Den bulgariska filosofen Julia Kristeva menar att alla texter numera måste läsas intertextuellt, att det stora mönster av kopplingar som finns mellan olika fenomen gör raka läsningar alltför begränsade.

Eftertänksam musik

Cenlistho (Cennet Jönsson Lisbeth Diers Thommy Andersson)
Rorschach
Kopasetic/Naxos

Cen-Lis-Tho har gjort en intim trioimprovisation. En inspelning med hemma-i-soffan-känsla. Ungefär som Red Mitchell och Charlie Haden och flera därtill gjort förut. Gott så, det visar på stämningen. Vi sitter ner, lyssnar och väntar och ser vad som händer. Cennet Jönsson lirkar fram en melodi. Thommy Andersson försöker dela upp den i portioner och Lisbeth Diers ger kommentarer.

En annan västkustjazz

LJ Duo - Susanna Lindeborg Ove Johansson
Thoughtful World
Ove Johansson
Coast
Susanna Lindeborg
Excursions
LJ Records/Naxos

Hos Susanna Lindeborg och Ove Johansson i Haverdal vid västerhavet tar elektroniken allt större plats, och når allt längre in i musiken. Den fungerar ungefär som ett arrangemang av stråkar gjorde förr i tiden, eller ett stödjande bas- och trumkomp i en traditionell jazzkvartett. Den stryker under, förstärker förtätar färgar, eller lättar upp stämningen. Så laptopar EWIer (electric wind instrument) och eldrivna keyboards som hanteras av dem båda, bildar en sorts trio på duoskivan Thoughtful World tillsammans med Lindeborgs piano och Johanssons tenorsaxofon.

Musikerna kopplar snabbt greppet med en intensiv attack och högt tempo redan i första stycket. Ove Johanssons ton är rapp torr och exakt. Ut flödar en klassisk modern jazz, ursprungligen nordamerikansk. Susanna Lindeborg är europeiskt skarp i fingrar och huvud och de båda samspelarna jagar, inte direkt varandra, utan ögonblicken av samförstånd - och kanske de tillfällen där de olika åsikterna precis skär varandras banor. Det slår gnistor.

Ett ojämnt album

Hanna Elmquist
Spring  
ELSA Records

Jazzsångerskan Hanna Elmquists tredje album Spring är en harmonisk, harmlös historia.

Till skillnad från på de tidigare skivorna, Old Love New Love och Ferry Yard Road, där hon först sjöng jazzstandards och sedan skrev låtarna tillsammans med Björn Jansson, står Elmquist på det nya albumet själv för merparten av musiken.

Hennes säkra och sofistikerade röst leder de enkla arrangemangen genom ömsom utmärkta, ömsom ointressanta sånger. Passion & Heart utgör en anonym inledning, medan låtar som Speak Slow, Little Animals och titelspåret fängslar mer.

Sången är hela tiden i förgrunden och bär upp skivan, och det är svårt att avgöra huruvida musiken är nedtonad på grund av ett medvetet val under produktionen eller för att den helt enkelt inte är särskilt intressant.

Solen glittrade i havets lätta vågor som böljade mot stranden och skapade sin egen sorts naturliga musik när första dagen av Ystad Jazz Festival gick av stapeln. I väntan på den första kvällskonserten på Ystad Teater, It's a Sonic Life" med det unga schweiziska jazzbandet Rusconi, stod teaterns dörrar och fönster öppna och förenade den strandnära miljön med den kulturella.

Tidigare under dagen hade festivalen invigts med en konsert med Peter Asplund och det Skånelokala bandet XL Big Band på Per Helsas gård mitt inne i Ystad, en byggnad i Nordens enda bevarade korsvirkeskvarter. Tidigare under eftermiddagen spelade Viktoria Tolstoy på det strandnära Ystad Saltsjöbad. Att denna första upplaga vill göra sig en plats i den kulturella Ystadsmiljön tycks klar.

Ursprunget till festivalen ligger i ett slumpmässigt möte på ett tåg mellan festivalens konstnärlige ledare, jazzmusikern Jan Lundgren, sedan en tid inflyttad till Ystad, och det dåvarande kommunalrådet Thomas Lantz, ordförande i jazzfestivalens styrelse. Som en inspirationskälla ligger den sedan många år existerande festivalen "Time in Jazz" på Sardinien, driven av Paolo Fresu, som på söndagen också spelade på Ystad Jazz Festival.

"And if you want another kind of love/I'll wear a  old mans mask for you", sjunger Leonard Cohen, teatralt leende, lite halvt på skämt, inför en fullsatt Ericsson Globe, denna varma kväll, då solen gått bort och luftfuktigheten stigit och tagit dess plats.

Han ser så gammal ut ibland, med sin stelhet, det hängande ansiktet och ljusgrå håret. Något morfarsaktigt över honom. Någon som har levt. Men ibland tycks han inte vara äldre än tjugofem, pojkaktigt oskuldsfull, så kanske är allt bara ett skådespel. De där stora öronen, så karaktäristiska för en gammal man, är måhända löstagbara.

En leende Leonard, även då han sjunger de sorgligast av låtar. Dock blir det aldrig känslodarr, inte tillräckligt intimt. Hjärtat sparkas till under "Chelsea Hotel #2", och när Cohen återigen utbryter i sitt "Halleluljah", visst, och det vackert, där anar man resterna av den förr så gälla rösten, men det är inte tillräckligt. Den emotionella tillfredsställelsen uteblir.

Kontemplativa klanger

Gérard Pesson
Dispositions Furtives
"Wenn wir alle nur ein bisschen stiller wären..."
Alfonso Alberti Piano
Col Legno Contemporary

Naglar som tappar på pianotangenterna. Tappningen upphör, en tangent slås hårt ned. Den gälla tonen får klinga av och naglarna fortsätter att tappa på tangenterna. Stycket heter La Lumière n'a pas bras pour no porter. Jag vet att lumière har med ljus att göra. Men jag bryr mig inte om vad titeln betyder. Det är Alfonso Albertis tappning mot tangenterna och de plötsliga nedslagen som jag lyssnar till. Och sen efterklangen och tystnaden.

Gérard Pessons Dispositions Furtives består av verk från 1983 till 2008. Efter verkets namn står det ett årtal. Då skapades det. Bakom vissa verk döljer sig år av arbete. Butterflys notebook 1995-1998 är sju minuter och åtta sekunder långt.

Jag ser Pesson framför nothäftet med en blyertspenna. Han prövar tonerna. Avväger. Prövar tonen igen tillsammans med en annan ton. Han lyssnar på hur de tonar bort tillsammans. Verket abstraheras.

Don Giovannis nej på Drottningholmsteatern

Don Giovanni
Opera - dramma giocoso - i två akter av Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo da Ponte
Textat till svenska. Speltid 3 tim 5 min inkl paus.
Johanna Garpe, regissör
Dirigent , Mark Tatlow
Kostymer, Karin Erskine
Ljussättare, Thorsten Dahn
Personer:
Don Giovanni Carl Johan Loa Falkman
Il Commendatore Håvard Stensvold
Donna Anna Marika Schönberg
Don Ottavio Magnus Staveland
Donna Elvira Miriam Treichl
Leporello Lars Arvidson
Zerlina Susanna Stern
Masetto Håvard Stensvold
Drottningholmsteaterns kör
Drottningholmsteaterns orkester
T o m den 14 augusti

Ljus i natten

Tommie Haglund
Hymns to the night
Phono Suecia

Det finns en stark romantisk ådra i kompositören Tommie Haglund, i alla fall i denna hans musik. En vit stråhatt som leder oss genom den lättpromenerade lövträdsskogen med sina djupa skuggor och ljusglitter.

Först det symfoniska poemet Hymner till natten som hämtar sin titel från den tyske 1800-talets romantisk geni Novalis. Ett knappt 39 minuter långt stycke i en enda sats, med Helsingborgs symfoniorkester under Hannu Koivolas ledning och med den amerikanska violinisten Elisabeth Pitcairn som den ljusa stråhatten. 
Som nummer två Röstens dotter, 26 minuter som skrevs till Den heliga Birgittas 700-årsjubileum, med texter från hennes Himmelska uppenbarelser. Två sopranröster, klarinett, fiol, cello, harpa, slagverk och ett piano.

Den avslutande Till kvällsbrisen, som klingar i 14 minuter, använder sig av gitarr, harpa och stråkspelarna i Lysellkvartetten. Titeln kommer från Walt Whitmans diktsamling Leaves of Grass, och är det ljusaste stycket av dessa tre, lämpligt nog det sista.

Westernmyten används för att belysa uppgång och fall

Mojobone
Cowboy Mode
Hippodome Music

Stammarna av två gamla ekar sträcker och snirklar sig mot himlen, i ett landskap som andas en stämning av det lövrika norra USA, någonstans mellan öst och väst. Som två människor under ett kort uppehåll står de där, på detta skivomslag, medlemmarna i det svenska Mojobone. "Over the hills and across the fields/By the old oak tree, where I closed the deal" ljuder skivans två första textrader.

Mitt i naturens cirkulära form av liv och död utspelar sig Mojobones senaste skiva, "Cowboy Mode". Här passerar jaget i texterna likt på en livsresa som tar sin utgångspunkt i den amerikanska westerns myter och legender, men i stället för westernhjältens glorifierade uppgång och fall, är det denna gång snarare en annan uppgång-och-fallresa som kommer till uttryck: världens genom denne förbipasserandes ögon. Här är jaget bara ett observerande språkrör.

Cirkulärt formad, som en saga, är detta alltså snarare berättelsen om världen än om den enskilde individen. Här följer vi cowboyen, westernmannen, på hans mytomspunna resa och det börjar som det slutar, om än i en ny tonart, med en ny stämning. Det hårda soundet med kopplingar både till hårdare former av rock med inslag av grunge under skivans öppning, med låten "Over the Hill", slutar i en blues, "Over the Hill Blues".

En musikalisk Freedom Road

Solokonsert med Kris Kristofferson
Kronovalls vinslott, Österlen

Det är inte sångaren och absolut inte gitarristen (eller munspelaren med spelet i en ställning kring halsen) utan det är sången. Eller livet; ur vars djup varje sång uppstått. Och hjärtat; i vilket sångerna - orden, berättelserna - förädlats innan de kom på papper och i mun.

Kris Kristofferson sjunger och berättar med sin åldrade, mörkare och cigarettrökta röst, blåser toner in i och ut ur munspelet (typ Dylan och Young) och sällan eller aldrig har någon plinkat så ynka toner ur en så svindyr akustisk Gibson. Men det hör liksom inte hit, det har nära 0 betydelse.

Han gör något mycket märkligare. Det är som om Kris Kristofferson tar med sig lyssnarna bortom skivinspelningar och scenframträdanden, som om de cirka 1 300 som sitter i vilstolar eller på marken med Kronovalls slott som fond bakom scenen får följa med hem till Kristoffersons arbetsrum. Vi bjuds in i skrivarverkstaden. Eller hotellrummet eller var det nu var han skrev just den där låten.

Där får vi vara med eller kan åtminstone låtsas att vi är med - i själva skapelsestunden, då ett minne, en erfarenhet eller känsla, någon händelse i hans eget eller någon annans liv, blev en berättelse som diktades till en sång. En rimmad novell med melodi till. För varje sång berättar en historia, varje sångtext kunde också ha skrivits i form av en novell eller en kortroman.

Arenajojk

Yana Mangi
Earth Shadow
Sakuntala Records

Yana Mangi är en sångerska från Kiruna som rör sig lite i samma territorium som akter som Roger Pontare, Nordman och Sarek; ett försök att smälta samman traditionell musik med kommersiell schlager. Etnopop brukar det är ibland kallas, ett begrepp nästan lika motbjudande som närbesläktade "world music", men som trots allt ändå lyckas ringa in den här annars ganska eklektiska blandningen av new age, folkmusik och schlagerrock. Det mest utmärkande draget i Mangis musik är jojken, den traditionella samiska sången, som står i fokus i många av sångerna.

Skivan är producerad av Kee Marcello, mest känd som gitarrist i rockbandet Europe. Samma stadiumvänliga svulstighet som präglade det bandet återfinns här. På Earth Shadow är allt stort och episkt, med mycket eko, dramatiska syntar och krämiga elgitarrer (!). På öppningsspåret "Sökare" sjunger Yana om hur hon finner styrka i jojken och i "trummornas kall". Vid de tillfällen då musiken låter sig domineras av just dessa element finns det ögonblick då Mangi uppnår en lite hypnotisk, mantralik effekt som finner styrka i repetation. Alltför ofta saboteras detta dock av Marcellos produktion, där smaklösa gitarrsolon gärna letar sig in alltför ofta.

Kentianska prolegomena

Kent
En plats i solen
Sony

Medan förra albumet "Röd" var ett statement med tydligt utarbetade ljudbilder är En plats i solen en frisk fläkt av enkla och raka melodier.

En dansant platta som ändå tillåter det gamla Kent hålla hand med det nya.

Det "nya" som inleddes med den kalla och elektroniska albumet "Tillbaka till samtiden". "Röd" är ju sprungen ur just den, en samhällskritisk platta där både högervindar och mänskliga relationer åker in i bandets avfallskvarn.

Vissa kritiker har höjt röster mot att bandet, endast en månad innan sommarturnén och åtta månader efter senaste skivan, släpper "En plats i solen".

Ointressant diskussion egentligen.

Den här skivan kommer inte platsa på en Kent topp tre, men den bjuder på en handfull låtar som kan bli sommarens soundtrack.

Punk islam

The Kominas
Södra teatern i Stockholm

2003 kom den amerikanske konvertiten Michael Muhammad Knights roman "The Taqwacores." Berättelsen utspelar sig på ett studentcampus i Buffalo, NY där ett gäng unga muslimer startar ett punkband. Knight kallade den fiktiva musikgenren taqwacore - en sammanslagning av arabiskans ord för gudsfruktan och hardcore. Inte långt efter att Knights bok kommit ut blev fiktionen verklighet och en mängd taqwacoreband ploppade upp. Islam hade fått sin egen punkrörelse och Michael Muhammad Knight var dess Malcolm McLaren. På årets filmfestival visades en dokumentär om rörelsen och fenomenet Taqwacore och snart kommer filmatiseringen av romanen.

Det mesta kända av de band som inspirerades av Knights roman är the Kominas från Boston, MA. Bandnamnet är urdu för "skurkarna." De slog igenom med låten Rumi was a homo (but Wahhaj is a Fag) med refrängen "Rumi was a genius/Siraj, you're an ass/Rumi could fuck Shams/Wahhaj has to wack."

Midsommar med Daniel Barenboim

Daniel Barenboim - ständigt denne Barenboim. Hur orkar karln? Han är ingen ungdom längre, blir snart sjuttio, men det är väl så att det är det intensiva musicerandet som håller honom ung och dirigenter lämnar inte frivilligt pulten, de brukar bli gamla, ungefär som kungar som däremot kan avsättas och skjutas ("det finns en kula för varje kung"). Det senare händer inte dirigenter, vad jag vet, om man inte tar med självförvållade olyckshändelser som den som drabbade den franske barocktonsättaren Jean-Baptiste Lully, när han stötte sig själv i stortån med dirigentstaven (man hade stavar på den tiden, inte pinnar) och kort därefter dog av blodförgiftning. Kungatiteln passar förövrigt mycket bättre på Barenboim som numera är något av en älskad och hyllad institution i Berlins musikliv, på samma sätt som en gång Herbert von Karajan var det. Det märktes om inte annat på de ovationer som utbröt efter varje konsert i denna "Beethoven - Bruckner - cykel" som ägde rum i Philharmoniens akustiskt förnämliga och utsålda lokal under midsommarveckan. Och som aldrig ville ta slut.

Beethovens fem pianokonserter, hans violinkonsert och sex symfonier av Bruckner stod på programmet. Med Barenboim vid flygeln, spelande och dirigerande, och på pulten. Violinkonsertens solostämma var han tvungen att överlämna till den förnämlige Frank Peter Zimmermann, det finns trots allt gränser för denne multimusikant. Dessutom: inga partitur eller noter, allt finns i huvudet på honom! Över tio timmar musik. Man baxnar.

Tre väldigt olika jazzskivor

Paavo
Cancó del Paó
Skivmärke/Distribution: Found You Recordings/ Plugged Music
Oskar Schönning
Belgrade Tapes
Schönning Records
Joëlle Leándre, Francois Houle, Raymond Strid
Last seen headed - Live at sons d´hiver
Ayler Records/www.ayler.com

Tre skivor som visar bredden på den nyskapande musik som ofta hamnar under rubriken jazz. Detta är för all del också jazz, kammarkonstjazz, europasånger och fritt i stunden.

Paavo far som kulan i labyrintspelet. Resan tar 49 välmatade minuter med tvära vändningar, och ingen tänker komma först. Tungan rätt i mun behövs för att klara det svårspelade partituret. Ändå låter det avspänt eftertänksamt och vänligt. Jämfört med till exempel Kurt Weill har inte Paavo den riktade udden. (Men i slutet på Canter närmar de sig.) Och jämfört med Steve Lacys större grupper saknar de det lite präktiga scoutdraget, och är inte heller lika solistiskt skarpa. Men Paavo håller samman via klangen och är större än sina beståndsdelar, som alls inte är små.

Ännu en hit

Jacques C
Layers
Funk Noir

Första gången jag hörde Jacques C var för ett år sedan då jag recenserade hans album "Noir". Jag var lyrisk, totalt såld och överlycklig över att jag fick ta del av denna fantastiska musik. När jag nu därför fick chansen att recensera hans nya album gjorde jag allt för att hålla mina förhoppningar nere - vilket jag inte alls hade behövt.

"Layers" är precis lika underbart som "Noir". Synten har tagit en större del i musiken, vilket passar Jacques C's musik perfekt. De två första spåren, som är instrumentala, är bra men blir fort lite tjatiga. Dock är tredje spåret "Goddess" helt underbart, vilket är ett mer stillsamt spår med tunga beats och en raspande sångröst som hypnotiserar dig.  Sedan fortsätter det i fullfart, med flera spår som är riktiga dansgolvsdängor. I en tid med Lady Gaga och Robyn passar Jacques C direkt in, dock på ett mer okommersiellt sätt. Jag skulle älska att höra låtar som "Rock man" och "Doctor Noir" när jag är ute och dansar. Troligen kommer skivan bli en följeslagare på nästa fest.

Dragspel made in Sweden

Olika musiker
Svenska dragspelsmästareInspelningar 1906-1951
Vax Records/Naxos

Det börjar med "Säkkijärven polka", framförd som dragspelsduett av Stefan Dahlén och Erik Frank.
Sen följer den ene mannen efter den andre, först i spår 13 på samlingens andra CD kommer den första och enda kvinnliga dragspelaren. Bångbro-Stina visar i "Dragspelspolkan" att hon minsann kunde spela lika fingerflinkt som dragspelsmännen.

Bo Gäfvert har sammanställt - en sån där liten kulturgärning i skymundan - dubbelsamlingen med "Svenska dragspelsmästare" från 1906-1951 som inte kan få annat än högsta betyg. Samtliga medverkande förtjänar benämningen "mästare".

Oscar Sundquist blev Sveriges första dragspelare på skiva med folklåten "Westmanlands bondvals". T ex Ragnar Sundquist, Olle Johnny och Gert-Ove Andersson spelar stämningsfullt, både vackert och flyhänt, i de mer populärklassiska "Brudrosen", "Fjärilar i solsken" och "Humlans flykt".

Minimalistisk syntcomeback

Page
Nu
Bonnier Amigo

Så här i efterhand går syntpopen att se lite som ett mellanled i den elektroniska musikens utveckling, från märklig och ovärldslig experimentmusik, till dagens superkommersiella radiopop.  Runt början av 80-talet hade tillverkare som Yamaha och Casio börjat sälja relativt billiga syntar som dessutom var användarvänliga nog för att inte omedelbart skrämma bort alla andra än tekniska proffs. Unga, framförallt brittiska, rockband med rötter i punk och new wave började bitvis föra in syntar och trummaskiner i musiken för att ersätta de traditionella elgitarrerna och snart började en syntvåg att sprida sig.

Syntpopen var alltid störst och bäst i England, med band som Ultravox, Depeche Mode och Soft Cell, men den fick snabbt avknoppningar över hela världen. Ett sådant band var svenska Page som bildades 1983 av Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko. Bandet hade några hits och var välkända i syntkretsar, men det stora genombrottet uteblev.

Kommunism i musik

The Ark
In full regalia
Universal

The Ark har valt ett smart sätt att lansera sin nya platta In full regalia. Den har paketerats till ett paket i vilket du får en fullspäckad tidning tillsammans med skivan. Den säljs i landets alla Pressbyrån-butiker bredvid Gott & Blandat-påsar.

Den erbjuder också en imponerande blandning musikaliskt och det är svårt att sätta in den i ett fack. Tio år efter debuten, We are the Ark, har Ola Salo och Co nog hittat dit de vill vara. Med toner av både Queen och Rolling Stones tidiga attityd är In full regalia det bästa som The Ark spelat in. Som album betraktat.