Litteartur: Lars Husum, Min vänskap med Jesus Kristus - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Dråpligt och sorgligt om att utvecklas som människa

alt

Min vänskap med Jesus Kristus
Lars Husum
Översättare: Urban Andersson
Albert Bonniers

 


Min vänskap med Jesus Kristus är Lars Husums debut och har hyllats i Danmark.
Romanen handlar inte om det man kan tro att döma av titeln ¬- här har vi inte att göra med en person som blir frälst och berättar om sin nyfunna religiositet i bokform på ett okritiskt och halleluja-aktigt vis. Istället utgör romanen en berättelse om en människa på ruinens botten som sakta försöker klättra sig ut ur det och på vägen råkar möta Jesus (utan att för den sakens skull bli religiös).

Nikolaj har varit föräldralös sedan han var tretton och har sedan dess hållit hårt i sin syster. Hon har blivit som en förälder för honom, men inte ens hon orkar bära alla hans bördor till slut. Han slår sin flickvän vid ett tillfälle för att han tycker att han inte förtjänar att älskas av henne, och ångrar sig bittert efteråt. Destruktiva handlingar följer på varandra och leder in i en spiral som är svår att stoppa. Ända sedan barnsben har Nikolaj varit ganska ensam och aldrig haft någon riktigt nära vän, förutom sin storasyster. I skolan var han klassens "pervo", samtidigt som han retades för att hans mamma var en av Danmarks mest kända sångerskor.

En dag när han tror att det inte går att sjunka djupare så hör han någon smyga runt i sin lägenhet, i sandaler. Denne någon påstår sig vara Jesus Kristus, vilket Nikolaj naturligtvis har svårt att tro på. Till slut accepterar han dock den skäggiga och vänliga mannen som Jesus, även om han därmed inte tror på högre makter på annat sätt. Jesus lyckas övertyga Nikolaj om att åtminstone försöka bli en bättre människa och övertalar honom att flytta från Köpenhamn till sin mammas gamla hemstad på Jylland.

Där träffar han människor som genuint bryr sig om honom och här sker ett slags brytpunkt i romanen. Där går den från nattsvart till en aning ljusare. Men övergången känns inte klichéartad utan naturlig. Det destruktiva hänger kvar på ett sätt som gör att karaktären Nikolaj känns trovärdig, men dämpas alltmer när han möter personer som får honom att må bra.

Mer bör väl inte avslöjas, men det är intressant hur skillnaden mellan att bo i en storstad och småstad porträtteras, och hur en storstadsbo kan få helt nya perspektiv genom att förändra sin miljö (och vice versa, ska det visa sig). Romanen är skriven på ett stundtals dråpligt sätt och blir en utvecklingsroman om huvudkaraktärens karaktärsförändringar. Vad gäller språket så är det rakt och enkelt, och matchar på så sätt berättelsen som är uppbyggd på samma sätt. Allt går i ett snabbt tempo och varierar mellan roligt och sorgligt. Tempot ger en känsla av att romanen skulle göra sig bra som film.

Som läsare blir man delvis fäst vid Nikolaj, samtidigt som det nyss nämnda tempot gör att man knappt hinner greppa honom innan boken är utläst. Husum bygger upp en relation till huvudkaraktären (som själv berättar i jagform) samtidigt som det inte är okritiskt man bryr sig om honom. Han är inte en alltigenom sympatisk karaktär.

När romanen närmar sig slutet så kan man ändå ifrågasätta hur pass smärtfri vägen från en otroligt destruktiv livsstil till ett välmående faktiskt gått. Och just när jag tänkt den tanken så smäller det till och blir lite sorgligt igen, och romanen knyts ihop i ett slut som gör att man vill veta mer.

Jessica Johansson

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen