Är operan en kvinna?

Ulf Stenberg
Den allvarsamme skrattaren. Och andra texter 1978-2009
GML förlag

 Ulf Stenberg tillhör den sortens skribenter som behandlar läsaren som om denna vore en vuxen människa och som sådan kapabel att ta till sig hyfsat avancerade tankegångar. Om man är en något desorienterad eller åtminstone småvilsen men intresserad lyssnare av musik av sorten klassisk, opera och konstmusik så är Ulf Stenbergs textsamling "Den allvarsamme skrattaren" ett godartat axplock att ta till sig för en bred allmänbildning men också en kunnig fördjupning. Stenberg lyckas med sitt initierade tonfall och sitt avspända tilltal att få en att trivas i hans texter och tro att man vet något och kan något, vilket säkerligen äger sin halva sanning åtminstone efter att man läst ut hans bok. Om man däremot är djupt intrasslad i musikteorier, musikens genrestorheter och intrikata musikhistoriska utvecklingsteorier och ovanpå detta nyfiken på konstmusikens spektakulära performancekaruseller äger man en guldgruva i denna bok.

Den allvarsamme skrattaren är ett urval av Ulf Stenbergs artiklar och recensioner inom musik, opera, film, konst litteratur, teater och kulturpolitik. Och denne Stenberg har i sitt liv bland annat kunnat titulera sig kulturchef, orkesterchef och studiochef.

Dessa professioner har Stenberg utövat samtidigt som han präntat ned sina åsikter och analyser kring vad som rör sig inom musiken och de andra kulturyttringarna. Detta har han bland annat gjort i Västmanlands läns Tidning, Fagersta Posten, i tidskrifter som Horisont, Nutida Musik och i Gränslöst, Nyläst (i Sveriges Radio P2) och Tidningen Kulturen för att nämna några plattformar.

Han ställer frågor Stenberg, men besvarar dem inte alltid utan fördjupar hellre, vilket ofta blir till ett sådant djup att det kan betecknas som ett mycket tillförlitligt och användbart svar...

Vad är Opera? Operan är en kvinna styrd(skriven) av män med kvinnor i huvudrollerna och det slutar genomgående ytterst tragiskt. Detta kan vara en generell definition. Det handlar nämligen enligt Stenberg om... 'de stora känslorna, de stora gesterna, de stora utlevelserna, den stora dramatikens konstart'...

Vad är då framtidens musik? Han utvecklar frågan och exemplifierar med en fördragshållare som höll tyst i hela sitt tal i detta ämne vilket artikulerade frågans obekanta storhet inför framtiden.

Ulf Stenberg ställer alla frågorna om musiken. Han gör dem knivskarpa från mycket kunnig position med välunderbyggda ord. Till exempel kring frågan "Vad är musik?"

Musiken avbildar inte, den är (Eduard Hanslick)... den är en högre medvetandeform (Peter Bastian)

Och konstmusiken då? Är den diskriminerad?Är den död? Existerar den överhuvudtaget för andra än de invigda? Ulf Stenberg ställer frågor med förkrossande tydlighet. Varför har konsten fått en sådan stor mediaplats och fått vara ett sådant angeläget ämne så länge medan konstmusiken och dess källor tycks sina och förtvina? Vad skall konstmusiken göra för att närma sig publiken? Eller gräver den sin egen snåla och introverta död?

Plötsligt står Mauricio Kagel där och skrattar när han tar emot det prestigefyllda Erasmuspriset och Ulf Stenberg är förstås närvarande på plats vid operan i Amsterdam och möter den store konstmusikskaparen. Detta postuma skratt får ringa in och namnge textsamlingen.

Den numera bortgångne Kagel som den allvarsamt skrattande musikskaparen fängslar Stenberg, särskilt Kagels uppfattning om att musiken bär ett budskap den själv inte vet vad det är. Kagel har sagt att musiken är en realistisk konstform. Här menas att musiken sker, blir och är just i själva uppförandet. Dess sceniska betydelse alltså. "Den instrumentala teatern". Musikframförandets teatrala och visuella sidor.

Stenberg saknar svenska teoretiska musikverk att jämföra med Carl Nielsens "Levande musik" och Stravinskijs "Musikalisk poetik". Och han summerar lakoniskt att vi ju inte heller haft någon Nielsen eller Stravinskij. Han tar dock exemplet "Hän mot en ljudkonst" av Carl-Olov Anderberg utgiven på Cavefors förlag som bitvis innehåller väl så likvärdigt material och han menar att kvalitén särskilt ligger i avslutningskapitlet.

Den allvarsamme skrattaren är en mycket tillgänglig bok. Det är ett långvarigt skrivarbete som här redovisar sin tyngd och sitt djup.

 Benny Holmberg