|
Kritik
|
|
Margaretha Sturesson · Om det så skulle kosta mig livet
Förlag: Pocketförlaget · ISBN: 978-91-86067-94-6.
Den litterära kvalitén i Om det så skulle kosta mig livet blir svår att precisera. Vad som brukar vara det primära syftet för en kritiker blir i läsningen av den här boken istället utmanat, dels av ämnet men också av det faktum att innehållet är autentiskt och upplevt av författaren själv. Margaretha Sturesson var i fjorton års tid medlem i den kristna utbrytarförsamlingen Kristet Center Syd med sitt säte på en gård i Skåne. I sekten blev hon kort efter sin anslutning anklagad av pastorn för att härbärgera demoner i sin kropp. Demoner som motarbetade församlingens verksamhet i allmänhet och pastorns i synnerhet. I tron och övertygelsen om att pastorns ord var lag, att han var välsignad med gåvan att urskilja andar, levde Margaretha under resten av sitt medlemskap med denna stigmatisering. Inte nog med att hon blev utpekad som bärare på något ont, hon blev även på pastorns inrådan utsatt för ”befrielseprocesser” då ibland en person, men oftast flera samtidigt, fysiskt skulle göra både henne och sig själva fria från demonerna.
Det här var Margarethas vardag fram tills det att hennes kropp hade tagit så mycket skada och hon själv blivit så pass suicidal att hon tvångsintogs på en psykiatrisk avdelning. Där blev hon placerad med så kallat rött vak, en ordination då patienten inte får lämnas ensam under några som hälst omständigheter. I boken får vi sedan följa författarens långa och besvärliga återhämtning från traumat.
Eftersom boken är ett personligt vittnesmål av författarens egna tragiska historia blir intrycken från läsningen svåra att sortera med hjälp av en kritisk distans.
Att påstå att någon kunde ha berättat på ett bättre eller annorlunda sätt om sina egna upplevelser går inte att göra. Hade någon annan skrivit om Margaretha Sturessons öde hade det varit enklare att peka på innehållets framställning och presentation men nu är boken så subjektiv den kan bli. Det finns emellertid ett sätt som boken är uppbyggd på som jag skulle säga inte gör den speciellt läsvänlig men däremot ger en, ibland, obehaglig närvaro i författarens upplevelser. En struktur som stärker känslan av autencitet.
Författaren har valt att i de få men långa kapitlena inleda med korta berättande partier som hon sedan kompletterar med dagboksanteckningar och journalanteckningar från hennes vistelse på den slutna psykiatriska avdelningen. Först tycker jag att hon kanske ägnar för mycket utrymme åt livet i sekten och de återkommande överfallen av de andra medlemmarna, samma sak med sjukhusvistelsen: hur hon ideligen vill skada sig själv och aldrig får ro. Jag tänker att: ok, det räcker.
Senare slår det mig att all den tid Sturesson uppehåller sig vid övergreppen och sin självdestruktivitet kanske är nödvändig. Nödvändig i den bemärkelsen att boken är en personlig skildring av upplevelser som, hade de blivit berättade av någon annan, kanske getts för lite tid och uppmärksamhet för att framstå som verkliga, berörande och så skrämmande som den verkligen är. Boken tjänar således som ett unikt medium i vårt samhälle då den beviljar både utrymme och tid åt upplevelser som för att förstås inte kan rymmas i blogginlägg eller TV-program.
För den som på tryggt avstånd söker en förståelse av hur livet kan te sig i en sluten förening eller organisation är inte den här boken att rekommendera. Är man däremot intresserad av en inblick i en verklighet byggd på känslor, existentiella kval, komplicerade relationer och upprepade självmordsförsök är Om det så skulle kosta mig livet ett bra val.
Martin Karlsson
Stöd Tidningen Kulturen - köp boken hos Adlibris eller Bokus.
|
