Vingburen pärla
Ricky (2009) Regi: Francois Ozon Medverkande: Alexandra Lamy, Sergi López, Mélusine Mayance m fl Frankrike/ Italien Visad på Göteborg International Film Festival
Det är mycket som man skulle kunna säga och skriva om François Ozons opus, men den gemensamma nämnaren skulle förmodligen på ett eller annat sätt beröra dess heterogenitet. Många filmer har han hunnit med, i disparata genrer.
Någonstans i hans filmer finns det dock ofta en förenande länk mellan den för Frankrike så viktiga auteurtraditionen och genrefilm. Det ena behöver inte utesluta det andra. Ozon, som tydligen sagt att han inte bryr sig så mycket om den franska nya vågen har dock haft en förkärlek till den nyligen bortgångne Eric Rohmer och Claude Chabrol (som förresten har en film i år på GIFF, hans 56:e på 50 år!), som också står för "konstnärliga" genrefilmer.
Ozon är en väldigt produktiv regissör och det finns alltså få genrer han inte undersökt. I år har han två filmer på GIFF, "Ricky" och "The Refuge".
"Ricky" handlar om en kvinna med en ensamstående mamma med tydliga arbetarklassrötter. Katie träffar dock Paco, som börjar jobba på samma kemikaliska fabrik, och känslor uppstår. Dottern Lisa, inte mer än 7-8 år, börjar hamna utanför den värld som Katie och hon skapat på egen hand då Paco flyttar in. Katie blir gravid och sonen Ricky föds. Efter en kort tid upptäcks dock konstiga svullnader på skulderbladen. Då Katie anklagar Paco för att ha slagit Ricky, lämnar han hemmet. Dock visar det sig att lille Ricky inte bara är enastående söt och ständigt hungrig. Han har även vingar!
"Ricky" är i all sin ovanlighet en "vanlig" film. Tempot är rätt lågt, färgerna nedtonade, miljöerna vardagliga, människorna och kläderna likaså. Under en kort period blir naturligtvis upptäckten av vingar en chockartad upplevelse för Katie och Lisa, men snart accepteras dessa änglalika attribut, och livet blir "som vanligt" igen. Det realistiska i tonen gör att det ovanliga sticker ut ännu mer i några utvalda scener. Katie anpassar sig snabbt till situationen och ser till att sy om Rickys kläder, han tas med till affärer. Katie vill dock inte lämna in honom till doktorer som naturligtvis vill undersöka saken lite närmare.
Denna magiska superrealism och filmens sagoliknande berättelse är extraordinär i all sin alldaglighet. Det äts, tittas på TV, jobbas i en industri. Människorna är trötta, ser inte perfekta ut, musiken ackompanjerar bara enstaka scener. Publiken vet dock inte hur den ska reagera. Några nervösa skratt ekar när vingarna visas för första gången. Det skriks när Ricky testar sin nyupptäckta förmåga och flyger okontrollerat mot fönster och skåp. Samtidigt väljer alltså Ozon att fokusera mer på vardaglighet än på övernaturlighet. Filmen igenom refereras det till änglar, fåglar, små mirakel, ödet och - eller - slumpen. Dessutom är rollprestationerna väldigt bra, speciellt från den unga Mélusine Mayance, som spelar dottern.
Det tvetydiga slutet kommer att ge upphov till många teorier om vad filmen egentligen handlar om. Dessutom är första scenen väldigt viktig för filmens fortsatta narrativ. Mer vill jag inte avslöja. Filmen är en liten pärla från en regissör som jag hoppas under de nästkommande åren kommer att börja räknas som en av Europas största. Den är inte hans bästa, men i sin skildring av människor i stort behov av mirakel är den ändå en intressant utvecklare av socialrealism.
Sanjin Pejkovic
|