Tidsandan och poesin
hos Malte Persson 

Malte Persson. foto Sara Mac Key

Malte Persson är kanske den mest uppburne poeten i sin generation. En exponent för den rena tidsandans utvecklingslinje som lämnat det poetiska allvaret ryggen. Dock. Ett och annat ogräs spirar i den ödelagda myllan. 

För ett eller ett par decennier sedan, i mina tonår, fanns det för den som var intresserad av svensk poesi egentligen bara en: en gigant som tornade skyhögt över alla andra och dominerade seminarier, salonger och cafébord: Gunnar Ekelöf. Det kom böcker om Ekelöf, akademiska, som Anders Olssons Ekelöfs Nej, personliga skildringar som Olof Lagercrantz Jag bor i en annan värld (som jag då misstänkte var ett komplett hopdiktat falsarium), Ekelöfs Samlade verk utgivna av Reidar Ekner och en utmärkt Ekelöfbiografi av Carl Olov Sommar (föraktad på de akademiska institutionerna). Det skrevs om Ekelöf på kultursidor och i litterära tidskrifter. Det sändes TV-program om Ekelöf. Lars Forssell berättade om hur han redan som femtonåring hade insett Ekelöfs storhet.

Sedan en dag i mitten av nittiotalet, en djup suck, och så – tystnad. Trots att Ekelöfs negativitet, bortvändhet och orientalism tillsammans med det faktum att han var död sedan många år hade gjort honom till den perfekte nationalskalden i kultursveriges ögon, så var nu plötsligt även han för mycket. Så pretentiös, så djup, vem orkar med den gubben, vem orkar med lyrik överhuvudtaget förresten. Istället lanserades Willy Kyrklund och Erik Beckman som den ironiska generationens litterära alibin. Tranströmer övertog rollen som svensk nationalskald, men vem ids engagera sig i Tranströmer (ja vilket öga – men dock blott ett öga).

Detta slog mig då ju det i år är Gunnar Ekelöfs hundrade jubileum: det kompakta ointresset för Ekelöf de senaste tio åren (förmodligen kommer vi väl i höst, omkring den 15 september, att få se några halvhjärtade uppslag igen). Denna damnatio memoriae illustrerar mycket väl litteraturens och i synnerhet lyrikens ställning i vårt land och vår tid. Ekelöf: mytologi, underjord, sång, magi. Sverige: bort det! Vårt ska vara ett land som renodlar tendenserna, som går i bräschen för tidsandan, som går i näst främsta ledet in i framtiden med bara döden framför sig. Som med bläster, stålull och nit utrotar varje atom av förtrollning som kan identifieras i den så kallade verkligheten, och som när allt är borta ger sig på själva varat med samma medel (såsom varande ”konstruktion”). Ja, ett land som översätter titeln på en isländsk bok Argóarflisin inte med Flisan ur Argo utan med ”Fisk och kultur” (SdS 2/5 2007) får sannerligen de poeter det förtjänar.

Malte Persson är en av de poeterna, kanske den främste i sin generation (i konkurrens med en eller ett par andra), och otvivelaktigt den mest utpräglade och förfinade exponenten för den rena tidsandans utvecklingslinje. Han uttrycker (bland annat på sin blogg Errata) sympati för manierismen och barocken och moderna författare som företräder likartad estetisk tendens (Borges, Pynchon). Det är också exakt där tidsandan står idag. Trötta på den kärva antiestetiken och radikalironiska avigheten vill vi ha tillbaka åtminstone effekten av magi, fast utan magin själv, och utan det skrämmande allvar som vi gjorde väl i att rensa ut på nittiotalet. Vi vill ha en poesi som ersätter denna sedan länge utplånade magi och detta utrensade allvar med något snarlikt, ett surrogat. Varför inte illusionism i stället för magi, och varför inte metafysisk-barock ironi istället för både allvaret och den drängiga killinggängattityden (romantisk ironi är förstås otänkbart, för att inte tala om ett nytt allvar).

Malte Perssons andra diktsamling tillfredställer det uppkomna behovet och har följaktligen mottagits med, med något undantag, översvallande kritik. Så till den grad att Expressen intervjuade honom (16/3) och gratulerade till ett ”klassiskt gammaldags genombrott”, ett sådant som författare sades ha gjort på Olof Lagercrantz tid. Det verkliga adelsbeviset var kanske att Anders Cullhed tog sig an boken för recension i DN 16/3; vete fan om ens Horace Engdahl smäller högre i poesigenren.

Och likväl. I själva hyllningskören, i recensenternas val av berömmande adjektiv, anade man inte trots allt där en viss reservation? ”Intelligens”, ”begåvning” och ”smarthet” var de egenskaper som framhölls. ”Rasande begåvat” skrev Cullhed – är det högsta betyg för en poet? ”Det här är en kille som har roligt när han skriver”, Tommy Olofsson (omisskännligen) i Expressen 14/3. Båda uppehåller sig vid ekvilibrismen och den tekniska experimentlustan, Olofsson med uttryckligt förbehåll – ”alltför påhittig och duktig” – så även till exempel Therese Bohman i GP 16/3.

Häri ligger dock kruxet. Ligger man i tidsandans mittfåra – och det måste man göra om ska uppmärksammas mer än helt flyktigt i kultursverige – så finns det ingen annan väg att ta sin poesi än just till den språkliga påhittighetens. Alla dörrar är stängda, för orfism, romantik, expressionism och förtvivlad centrallyrik. Allt allvar är bannlyst. Jaget är dekonstruerat. Vad kan en ambitiös poet göra?

…försöka ringa in
en barndomens av språkliga kategorier
oveckade värld, innan det ringer in
– – –
(så går den långa
tankegången över breda bråddjup:
komsi kosmos!)
– – –
oläsbar pico-pinktur
i en neo-eon i neon, non? Zoozon

När Malte Perssons poesi är som värst är det ett tröstlöst skval av ord, tryfferat med smarta knorrar. Det är fullständigt outhärdligt, och har man en gammaldags anständig syn på lyrikens kategoriska, livräddande imperativ så kan man bli rosenrasande (som Uffe Olsson blev i Norrköpings Tidningar 25/3). Men det är blott tidsandans ovillkorliga fördärv. Det ligger nära till hands att citera Gibbon om den urartade bysantinska prosan: ”På varje sida såras vår smak och vårt förnuft av valet av gigantiska obsoleta ord, en stel, invecklad fraseologi, bildernas inre motstridighet, en barnslig lek med falska och opassande ornament, och de plågsamma försöken att upphöja sig själv, att förbluffa läsaren, och att involvera en trivial innebörd i obskyritetens och överdriftens rök.”

Riktigt så hopplöst är det nu inte. Där finns också något hos Malte Persson, något oberoende av ”begåvningen” och ”intelligensen”: en lyrisk ådra som faktiskt ibland lyckas göra våld på hela den förtryckande strukturen och bryta sig fri. Ett ursprungligt orfiskt substrat långt nere i underjorden, under lager på lager av ironi, metaspråklig besatthet och intrikata försvarsmekanismer, ja rena helvetesmaskiner, mot all form av allvar. En röst, som Horace Engdahl kanske skulle ha sagt. En blotta, ett allvar. En blick som inte längre flackar. En hjärna som låter koffeinet sjunka och äntligen kan fokusera. På det enkla:

Där en lyckligt

mousserande litteraturs
pratbubblor sorlar,
pärlar, världar.
– – –
  I jackfickan en blyertspenna
  och ett block att plocka
  världens frukter med.
  – – –
      …så här
års, i den vitsmutsade vinden,
åh, den vinden!
– – –
… decembers ständigt troskyldiga förvåning
över att inget händer;
över att ingen främling kommer gående på innergården.

Där hade varit frön och groddar till en poesi i en annan tid. Eller är det kanske så att man kan skönja en poetisk utveckling mot det bättre inom själva denna boks ramar? Boken består av fyra delar, (1) dikter från 2004–05 (”Tankar om morgonen”), (2) dikter från 2004–06 (”Andra (nya) dikter”), (3) en lång dikt ”Slumpstation” från 2005, och (4) tidigare publicerade dikter från 1997-2003. Av dessa tycks mig den andra sektionen, med de färskaste dikterna, snäppet bättre i ton, musikalitet och bildkänsla. Visserligen kan poeten inte heller här avhålla sig från erbarmliga inrim och ordlekar av typen ”förrätter, | likt årets oförrätter”, ”en nymfs skymf”, ”dagsljus, vaxljus” men tilltalet är i allmänhet mer koncentrerat och förtätat. (Fast här finns också de för den lärde skalden obligatoriska sonetterna, och jag måste åter reservera mig: sonetter blir på modern svenska aldrig bättre än andefattiga ramsor. – Undantaget är kanske den ”berusade sonett”, ”Blomstertid”, som bjuds i sektion 4, som äger en onykter, anarkistisk elegans.)

Jag föreskriver härmed en kur för poeten: ensamhet. Bort tidsanda! Bort saeculum! Inga fler konferenser och poesiaftnar, inga fler paneldiskussioner om språkmaterialism, language-poesi och moderna författare. Inget bloggande och geschäft. Inget mer umgänge med kulturelitens representanter. Istället klosterlik isolering i tio år med, säg, Mandelstam, Celan, Ezra Pound och en och annan kines. Och så dra ner på kaffet. Gå därefter ut i solen, se på världen med nya ögon, och skriv nya dikter. Då skulle vi få se någonting.

Det gäller nämligen att ta de liberala trossatserna på allvar, inte bara ge läpparnas bekännelse. Vi väljer inte bara land, familj, tro, smak och ideologisk övertygelse, vi kan även välja samtid. Man kan välja en där det finns luft, ljus och begåvade människor, snarare än denna den triumfalistiska medelmåttans sen-senmodernistiska madrasserade cell som råkar vara den allmänneliga.

Dilemmat är förstås att den allmänneliga samtiden äger en icke föraktlig fördel: den har möjlighet att betala en för det man skriver.

Olav Pjotr Lugudek