Litteratur · Ola Wikander : I döda språks sällskap
olaVår Keating i Lund
Författare: Ola Wikander
Titel: I döda språks sällskap
Bokförlag: Wahlström & Widstrand
Det romantiska bildningsidealet på 1800-talet hade i Uppsala företrädare som Geijer och Atterbom, och i Lund framförallt Tegnér. De reagerade mot 1700-talets utilitarism och gick så långt som att ringakta nytta och praktik. Den akademiska utbildningen, menade romantikerna, skulle ta fasta på det mänskliga vetandet i dess organiska helhet och genom ett slags intellektuell åskådning tränga fram till verklighetens innersta väsen. Geijer ansåg att varje praktisk syftning var den akademiska utbildningen främmande. Bildning var en dygd i sig. Finito.
Ola Wikander, en brådmogen Lundastudent, kan i någon mån ses som en modern arvtagare till denna skola. I sin nya bok I döda språks sällskap förenar han lingvistik med poesi, religion, arkeologi och kuriosa. Med orädd tvärvetenskap och virtuos essäistisk prosa är han på jakt efter språkens slumrande själar. Han vill väcka de döda till liv genom att knäcka språkkoderna, ja få dem att själv tala. I sitt förord passar han också på att försvara sig mot de krassa nyttotänkarna: "Även om de gamla språken inte ger möjligheter till 'kommunikation' så ger de - bortsett naturligtvis från den rent språkliga skönhet de ofta äger - tillgång till något nästan ännu större: historia, litteratur, filosofi och kultur som för de flesta är helt otillgängliga." Därefter citerar Wikander Goethe som sade att den som inte kan redogöra för de senaste 3000 årens historia lever ur hand i mun.
Wikander är född 1981 och började studera latin på allvar när han var 13 år. Snart följde grekiska, gotiska och oskiska. Idag behärskar han ett dussin döda språk samt ett antal levande. Innan föreliggande verk har han hunnit skaffat sig god renommé genom sina lysande översättningar av Kananeiska myter och legender och Enuma elish - det babyloniska skapelseeposet.
Bokens titel anspelar naturligtvis på den amerikanska filmen I döda poeters sällskap där läraren Keating, med högst okonventionella metoder, försöker väcka elevernas lust för poesi. På samma sätt intar Wikander rollen av en Keating, som med diverse ögonöppnare, försöker få oss att inse tjusningen med gamla språk.
En anledning till att man bör lära sig språk, menar Wikander, är att endast genom att läsa författarnas egna ord vid källan kan vi egentligen sätta oss in i de tankar de tänkte, tankar som ofta kan vara lika relevanta idag som i den period då de framställdes. Endast på de ursprungliga språken talar författarna så tydligt att vi verkligen kan skapa oss något slags uppfattning av vad det är de vill säga. Översättningar kan vara goda och njutbara, men i synnerhet när det gäller antika språk inser man att översättningar aldrig kan vara mer än svaga återspeglingar av den ursprungliga texten. Och som exempel på denna oöversättbarhet anför Wikander den heliga Koran.
I elva kapitel porträtteras lika många tungomål; sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Varje kapitel i sällskap med den charmante och oerhört generöse läraren Wikander, är ren njutning. Men de semitiska språken intar, för mig som muslimsk läsare, en särställning.
Akkadiskan var modersmål för de stora mesopotamiska flodkulturerna, för babylonierna och assyrierna och det som ofta kallats "civilisationens vagga". Wikander upplyser om att "ilu" är det akkadiska ordet för gud. Detta väcker min nyfikenhet och jag läser vidare i referenslitteraturen, nämligen Efraim Briems Kultur och religion i Babylonien och Assyrien från 1926. Där framgår att "Babel" är sammansatt av "bab" (port) och "ilu" (gud) och således ska läsas som "Guds port". Inte nog med det, den nordirakiska staden Arbil (nuvarande Kurdistan) är bildat av "arbaa" (fyra) och "ilu", det vill säga "De fyra gudarnas stad". Det är lätt, även för en lekman, att konstatera att akkadiskans "ilu", hebreiskans "el" och arabiskans "ilah" delar en gemensam hemvist.
Världens första lagsamling sammanställdes i Babylon av en viss konung Hammurapi (1792-1750 f.Kr.), och är avfattad på akkadiska. Sin mest monumentala form har hans lag på en stor stenstod, som även försetts med en lång prolog som beskriver hur Hammurapi av solguden Shamash fått uppdraget att härska och stifta lagar. Än idag kallas solen för "shemesh" på hebreiska och "shams" på arabiska. Det finns även en sura i Koran som inleds med att Gud svär vid solen: "Wa shams".
Den akkadiska litteraturen är mycket blandad till karaktär och innehåll. Större episka verk finns det ett antal, förutom det ryktbara Gilgamesheposet har vi en annan viktig text: Atrahasiseposet, berättelsen som den stora Syndafloden. I stort sett samma historia återberättas i Bibeln och sedermera i Koran. För en muslim är det intressant att iaktta hur rester och reminiscenser av tidigare uppenbarelser återfinns i de antika kulturerna för att sedan återbördas till sin ursprungliga form, klarhet och skönhet i Koran. Profana religionshistoriker menar förstås att dessa likheter beror lån, medan muslimer, och även andra med samma andliga förståelse, hävdar att de belyser och stärker uppfattningen om dessa berättelsers gudomliga ursprung.
För de som någon gång pluggat "tajwid", det vill säga konsten att recitera Koran, har med säkerhet stött på regeln "iqlab" som stipulerar att när bokstaven "nun" följs av "ba" ska nun-et uttalas som ett "mim". Av Wikander får vi reda på detta inte är något specifikt islamiskt, utan tycks vara en universell uttalsregel baserad på den mänskliga anatomin.
"När vi säger orden 'min bil' uttalar vi det inte som vi skriver det. Vad vi säger är 'mim bil'. N-et i slutet av 'min' har assimilerats till det labiala ljudet (b) i början av nästa ord. Liknande företeelser förekommer på alla språk; skillnaden är att detta på sanskrit avspeglas i skriften" upplyser oss Wikander, och tillägger i nästa stycke att denna egenhet i stavningen av sanskrit benämns "sandhi".
Ytterligare ett sympatiskt drag hos Wikander är att han törs ifrågasätta den numera allmänt godtagna linjära utvecklingsdogm som stadfäster att konsten ska "gå i bräschen" eller vara "banbrytande". Underförstått att det nya av nödvändighet skulle vara bättre än det gamla. Wikander skriver: "... alla dessa döda ord, former och texter är faktiskt värda att studeras och nagelfaras för sin egen skull. De har - i sig själva - lika stort värde som vilken som helst kulturyttring från vår egen tid. Det faktum att de är gamla är inte anledning nog att diskvalificera dem."
Mohamed Omar
| < Föregående | Nästa > |
|---|
