Åt vilket håll blåser vinden? - Tidningen Kulturen

Reportage om scenkonst
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Vingspets av Mölledals kvarnAh! Möllan, eller Möllevången, som den egentligen heter, den levande stadsdelen i centrala Malmö. Varje gång jag kommer hit fascineras jag lika mycket över den levande marknadskulturen som i tanken tar mig till Frankrikes torghandel. Det är som en karneval med sina tält och färgglada grönsaker, en dynamisk plats med försäljare, kunder och med barn som leker tafatt mellan marknadsstånden. Det är ett torg där arbete kombineras med glädje och umgänge.

Någon mölla, eller väderkvarn som det skulle heta på rikssvenska, ser man dock inte till. Även om jag är bördig från Skåne - därav benämningen "mölla" - där dessa konstruktioner står som naturliga inslag i den platta landskapsbilden, var det först i vuxen ålder som jag började tänka på hur de på ett både talande och tyst sätt vittnade om historien. För mig hade de alltid stått de där, naturliga, men från en svunnen tid då man fick sitt mjöl från väderkvarnen.

När jag nu satt mig in i dessa konstnärliga konstruktioner, har de snarare blivit som själar, ja näst intill som människor, med en historia och med historier inlindade i sina knakiga kroppar. Konstnärliga konstruktioner kan man också säga att Sven B. Ek låter dem framstå som när han i Möllor som skön konst i Skånes goda sidor skriver: "Tala om linjer och volymer som ger spänning åt ytor - kan någonting överträffa en väderkvarns silhuett mot en vidöppen himmel och mot en markyta som är en enda tjock kontur?"

Det var också i och med denna artikel som min fascination för möllor väcktes. "Ta vad du vill ha." sade min vän Anja Corshammar när vi stod uppe på hennes vind framför en uppsjö av böcker. Så hittade jag Skånes goda sidor och Eks artikel. Ek ger läsaren inte bara inblick i det estetiska perspektivet på en väderkvarn. Han talar också om väderkvarnen som "ett stycke förnämlig ingenjörskonst" och det är den. Den som närmare studerar ritningar, skall se att kvarnarnas konstruktioner inte lämnats åt Kronetorps möllaslumpen. Vad som gör konstruktionerna och ingenjörskapet än mer imponerande är att skaparna blev kringresande ingenjörer med specialkompetens. Inte sällan bar de ritningarna i huvudet. På väderkvarnens form kunde man i de flesta fall se vem som "ritat" den, men byggarens namn höggs för det mesta in, t.ex. över ingångsdörren. Till en början, när möllor på 1200-talet vann insteg i detta norra land, kom de "svenska" möllornas byggmästare från Tyskland eller Danmark och ersattes först under senare delen av väderkvarnens blomstrande era av svenska byggnadsherrar.

Hur väderkvarnens resa genom Europa, för att till sist hamna i Sverige, sett ut är en färd som skapar många frågetecken. Kvarnarnas ursprung är inte exakt säkerställt, men ursprunget till de möllor som vi i dag finner i de europeiska länderna och vidare i Sverige, har troligen sitt ursprung i det Bysantinska riket i delen av Mindre Asien. Man har hittat skriftliga belägg på att en viss typ av möllor skulle ha funnits i Iran och Afghanistan på 600-800-talet.  Från Mindre Asien skulle kvarnarna sedan ha spritt sig såväl västerut, som österut, liksom norrut mot Ryssland. Carita Johansson, som fördjupar sig i de Skånska möllorna påpekar dock att man redan för cirka 5000 år sedan använde sig av en kombination av vatten och triangelformade segel för att driva sina båtar i Egypten och konstaterar att väderkvarnen utvecklades just ur vattenkvarnen.

Väl inne i Europa hade pilgrimer och munkar stort inflytande över kvarnarnas spridning. De reste och tog intryck. Inte sällan hade de ekonomiska förutsättningar att också uppföra kvarnar. Till slut hade i Sverige två typer av större väderkvarnar, stubbamöllan som var den lite enklare och som för hand vreds runt efter vindens riktning, samt holländaren, vars kapacitet var cirka tre gånger så stor som stubbamöllans. Dessutom vreds inte längre kvarnen för hand. Endast hättan ("taket") vreds. På 1700-talet gjordes försök med automatisk vridning. Ja, konstruktionerna är fascinerande.

Den som kanske har gjort mest för att belysa väderkvarnens samhälleliga roll under dess blomstringsperiod, är kanske Sven B. Ek, som med sin avhandling från 1962, Väderkvarnar och vattenmöllor. En etnologisk studie i kvarnarnas historia, ingående studerat treenigheten Krona - individ - kvarn ur kulturella, geografiska, ekonomiska och politiska perspektiv.

I hans avhandling, liksom i den relativt nya och mycket välgjorda inventeringen Skånska möllor av Carita Johansson, blir man varse väderkvarnens samhälleliga roll och det är tydligt att de ekonomiska och politiska perspektiven sammanfaller.

Holländare utan vingar. Östra Kärrstorps kvarn, byggd på 1860-taletMed införandet av stubbamöllor och holländare uppstod en ny situation och förutsättning i samhället. Det fanns nu möjlighet att även i lukrativt syfte använda sig av kvarnarna, till skillnad från då Sverige endast känt till mortlar, handkvarnar och andra typer av kvarnar som var till hjälp i det dagliga "köket". I Sverige, liksom i Danmark (dit Skåne under kvarnarnas stora era hörde under en period), upprättades mycket tydliga lagar kring användandet av dem. Man skilde på husbehovskvarnar, lagkvarnar och tullkvarnar. Husbehovskvarnarna, som oftast tillhörde enskilda familjer och nyttjades för den egna familjens behov, förbjöds tidigt i Sverige. En pliktlag sade att man var tvungen att mala på jordägarens kvarn. Denna plikt kunde ibland också styras direkt till Kronans kvarnar. Det monarkiska styret ansåg att tullkvarnarna skulle användas. Tullkvarnens funktion blev helt enkelt en "näringsform", påpekar Ek. Inte sällan kunde det innebära att bönderna var tvungna att ta sig mycket långt för att mala vid en laga kvarn. Detta ledde inte sällan till uppror och protester. Kungarna och ledarna själva var inte sena med visa sitt inflytande. Johan III ( 1500-tal ) befallde fogdarna i Kopparbergs län att se till att få bort alla husbehovsvattenkvarnar och under Oxenstierna pågick under 1600-talet ett antal räfster i Uppland, Östergötland, Södermanland och Västermanland.

Den fulla tullkvarnsnäringsfriheten genomfördes inte förrän 1863. Redan i början av 1800-talet skrevs dock motioner som yrkade på en blidare syn på användandet och Trött av slit och släp. Kvarnstenexistensen av kvarnar. Detta ledde också till att en mängd nya kvarnar uppstod och användandet av husbehovskvarnar släpptes fri 1835. Ek avslutar hela sin studie med att säga: "[1800-talet] innebar en den individuella företagsamhetens frigörelse från kollektivet. Böndernas enskilda husbehovskvarnar ökade och medlemmar ur bondeklassen uppförde egna tullkvarnar." En företagarnas era hade inträtt i det svenska samhället och industrialismen var på starkt antågande. Kollektivet kan sålunda sägas ha hjälpt till att frigöra den underkuvade positionen, men detta ledde vidare till att den individuella friheten därefter blev den rådande. Europa var vid denna tid en orolig plats där delar av den arbetande befolkningen tvangs emigrera på grund av matbrist och dåliga villkor, samtidigt som Europas länder mer och mer försökte ta kommandot genom att vända sig mot andra kontinenter. Väderkvarnarnas roll och lagstiftningen kring dem bör kanske ses som ett symptom av många i en omvälvande tid.

Tage Lindbom fortsätter att fundera över väderkvarnarnas betydelse genom att ta sig an Panzas väderkvarnar i Cervantes satiriska Don Quijote där denne och hans vapendragare Sancho Panza går ett antal väderkvarnar till mötes:

Undervägs varsnade de trettio eller fyrtio väderkvarnar som låg där på slätten, och när Don Quijote väl fick syn på dem sade han till sin vapendragare: "Lyckan fogar våra saker bättre än vi kunde önska, ty där borta ser du, käre Sancho Panza, hur trettio om ej flera hiskeliga jättar kommer emot oss. Med dem tänker jag ge mig i strid och ta livet av dem alla, och med det byte vi får av dem skall vi grundlägga vår rikedom. Ty det är en ärlig kamp, och vi gör Gud en stor tjänst om vi från jordens anlete bortskaffar ett så ont yngel." - "Vilka jättar?" sade Sancho Panza. -"De som du ser där borta", svarade hans herre, "de där med de stora armarna, som hos somliga kan vara nära två mil långa." -"ers nåd skall se", svarade Sancho, "att det som syns där borta inga jättar är, utan väderkvarnar, och det som ser ut som armar är vingarna som svängs omkring av vinden och sätter kvarnen igång." -"Det märks", svarade Don Quijote, "att du inte är hemmastadd i sådant som rör äventyr. Det är jättar minsann, och är du rädd så laga dig undan och läs dina böner, ty jag skall inlåta mig med dem i en grym och farlig strid."

Lindbom ser i detta möte inte endast mellan två karaktärstyper, utan också mellan två ideologiska inriktningar. Det Lindbom ser är ett metafysiskt förfall där en förödande utvecklingsoptimism i en individuell utvecklingsanda råder. Sålunda kan väderkvarnarna kanske ses som vittnesmål om samhällstendenser redan före 1800-talets inträde.

Det är för övrigt intressant att knappt någon svensk skönlitteratur rör sig kring dessa konstnärliga kreationer. Strindberg har låtit införliva dem i två dramer, Stora landsvägen, liksom i Vid väderkvarnarna och då låtit platsen vid Stockholms täta väderkvarnskvarter bli arenan. Scenanvisningen till Vid väderkvarnarna lyder: "Fonden mulen himmel. På sidorna två väderkvarnar, kallade Adam och Eva [ f.d. Stockholmskvarnar, min anm. ], en på var sida och en krog till höger." Lika känd och betydelsefull som skildringen i Don Quijote blev den dock aldrig, trots att Stockholms kvarnar stod tätt under sin glans dagar och borde ha utövat ett starkt inflytande över befolkningen.

Per Anders Fogelström skildrar i Ur det försvunna från 1995 just Stockholms försvunna och snart bortglömda väderkvarnar och en artikel skriven av Samfundet S:t Erik från 1926 riktar in sig på Stockholms väderkvarnsbestånd samt hur det kvarntäta Stockholm förändrats genom att väderkvarnar försvunnit, men sedan återfunnits utanför staden många år senare. Precis som i vissa tydliga fall med skånska möllor visar detta Bosjöklosters mölla på en stads expansion, men också på historiska händelser. Mölledals kvarn i Malmö, som ursprungligen stod vid Södervärn och alltså i närheten av Möllevångstorget flyttades troligen under danskarnas belägring tillsammans med Malmö Slottsmölla till Stortorget så att inga danskar skulle kunna använda sig av den. Kvarnen bytte sedan återigen plats till Slottsplatsen och fortsatte sedan sin vandring till Värnhemstorget, då en utkant till Malmö och därefter vidare till det område som nu utgör en infart till Malmö, Kirseberg.  

Likaså var kvarnarnas placering en klassfråga. Fogelström skriver och Stockholm:

Stadens berg var inte någon åtråvärd mark. Det var besvärligt att ta sig dit och de flesta hade inte heller någon anledning att göra det. Vägarna dit var branta och dåliga, transporterna dryga och odlingsmöjligheterna däruppe små. // När de välbeställda anlade trädgårdar och byggde sommarställen, malmgårdar, var det till bördiga dalgångar och slättmarker de sökte sig, till skyddade idyller, och inte till vindomsvepta berg.

Senare skulle detta förhållande komma att ändras, lusthus skulle byggas på höjder vars status blev en annan och kanske fick vi några århundrade senare därför Bo Olsson i Mio min Mio, som sitter på höjden i Tegnérlunden i Stockholm och skapar en inre värld åt läsaren att följa med till. Just Tegnérlunden och vidare Observatorielunden (Odengatan - Kammakaregatan, Sveavägen - Dalagatan) ingick i Stockholms mest kvarntäta kvarter under 1600- till 1800-talen. En mängd spännande historier finns att berätta om uppförandet och bortförandet av dessa kvarnar.

Väderkvarnen och lantbruket var direkt beroende av varandra. Kronetorps kvarn, byggd 1841, användes som tullkvarnEks artikel kom ut under 70-talet och det verkar som om ett återuppväckt intresse för väder- och vattenkvarnar inträdde just kring 60- och 70-talen. Kanske bör det återigen kopplas till samhällsutvecklingar och ett på 60- och 70-talen ökat intresse för arbetaren och det sociala perspektivet. Johan Möllerström skriver i Skånska Möllor och människor på Österlen att hans skrift om en möllarsläkt blev skrivet till "100-årsminnet av nödåren 1867-68".

För den som funderar i dessa banor är det intressant att fundera över att Vilhelm Moberg, som med sin Utvandrarserie och dess rurala miljö, inte låter kvarnen tala mer än, som jag minns det, vid ett enda tillfälle och det när familjen fortfarande befinner sig i Sverige. Aldrig mer sedan Karl-Oskar med familj nått det förlovade landet berörs denna hjälpande hand. Hade det varit så att familjen faktiskt ökat sitt välstånd skulle kanske utraderandet av de tunga arbetsskildringarna och färderna till möllan vara logisk, men detta var en familj som fortsatte inom jordbrukaryrket. Vart tog de amerikanska möllorna vägen? Hur såg de ut? Var de redan ersatta mekaniska malmaskiner? Man vill gärna tro att en bonde, som var beredd att åka till Amerika för att få bättre mark att odla, för att bli sin egen herre, så som Karl-Oskar, som lockades av billig, ja till och med gratis mark, också intresserade sig för hur den säd som de lyckades odla upp omhändertogs.

Mitt sökande efter information om emigranternas förhållande till väderkvarnar i det nya landet ledde mig till Immigrantinstitutet i Växjö - bredvid vilket Per Lagerkvists födelsehem och en stubbamölla står. Jag mindes vad Lagerkvist skrivit i Gäst hos verkligheten: "Och möllarn, som var den enda feta på begravningen, med en bak som pöste ut över stolen och mellan pinnarna i ryggen. Anders som satt bredvid honom såg att hårtofsen inne i örat var mjölig." Att mjölnaryrket alltså lönade sig pekar detta parti på. Kanske är den väletablerade skrönan om de ohederliga möllaren som roffade åt sig lite mer av böndernas säd än vad han egentligen skulle ha, till viss del sann. Om den är det, skulle det innebära att en fet mjölnare gjorde bonden magrare. Ytterligare en anledning att själv styra sin kvarn, kan det tyckas och förståelsen för irritationen om den ojämlika lagstiftningen fram till 1800-talet växer när båg och korruption också verkade ha nått malkvarnen.

Det som utanför Emigrantinstitutet först bådade gott gav dock - trots god hjälp från Johan Godijn - föga information kring hur malningen sköttes i det Nya landet vid just denna tid. Den enda information jag lyckades få fram var att en av de första som emigrerade från Sverige till Amerika i samband med massemigrationens start var en möllare: Per, eller Peter, Cassel. Trots att skrifter finns om honom, fanns det ingenting som tydde på att han på ny ort återigen skulle ha blivit kvarnägare. Däremot fanns ett kort parti kring avsaknaden av väderkvarnar i Amerika och ett om att "en mjölnare betalades in natura med lagenlig andel, insamlad innan spannmålet maldes [...]". Av detta kan man förstå att det alltså fanns ett möllesystem och ett lagstadgat sådant. Om sin egen situation har Cassel uppgivit hur mycket han fått i lön genom att återge det i antalet lispund (skålpund) finmalet vetemjöl han fick för fjorton dagars arbete. Kanske var han fortfarande möllare i Amerika, trots allt. Hur stor var i så fall likheten mellan det svenska och det amerikanska systemet? Rådde en större frihet än i Sverige? Vem drev kvarnarna? Kanske kan guldskatten med alla brev som sändes hem till Sverige ge intressanta vittnesmål, men det efterforskningsarbetet får vänta till en annan gång.

Några direkta indikationer på väderkvarnar à la Sverige, fann jag alltså inte. Författaren till Peter Cassel & Iowa's New Swedes tror dock att det fanns en anledning till varför mäld- och mjölkvarnarna var så få. Man använde sig vid denna tid i Iowa, dit Cassel emigrerade, till största del av majsmjöl. Detta behövde inte malas, utan kunde stötas med hjälp av stora mortlar. Alltså genom ett slags "husbehovsmalning".

altI mitt sökande kontaktade jag även Elinor Barr, chef för projektet "Swedes in Canada" för att se om hon möjligtvis visste någonting och hur utvecklingen för väderkvarnsystemet och immigrerade svenskars relation till dessa sett ut i Kanada, men inte heller hon kunde informera mig. Den hon vet är att bönderna på prärien åkte till närmsta mäldkvarn för att mala sin säd, som de sedan använde för husbehov. Elinor Barr trodde inte att bönderna, som de var den mindre bemedlade klassen, byggde egna kvarnar. De möjligheter som industrialismen och ångtekniken innebar såg Barr också som troliga faktorer i sammanhanget. Svenskarna, som kom till Kanada senare än många andra emigranter, kom då industrialismen redan var i full gång och 1883 gick första exportlasset av säd till Europa, påpekade Barr. Säden maldes då inte i Amerika, utan maldes först vid ankomsten i Europa. Stannade mjölnaryrket som hantverk i den gamla världen?

Intressant är att Elinor Barr poängterade att svenskar däremot var med i de främre leden i förhandlingen om en mer rättvis sädesprissättning, vilket skulle komma att leda till bildningen av kooperativen. Saskatchewan Wheat Pool i Kanada blev ett av den tidens för världen största kooperativ. En ny kollektiv kamp hade tagit plats. Nu handlade alltså inte kampen för böndernas del längre om rätten att mala, utan om priset på säden. Kampen stod inte mot Kronan, utan mot de större företagen.

Företag och möllor. Idag har denna roll snarast tagits över av vindkraftverken. Det är redan nu mycket tydligt att vindkraftverken med sin gröna el vinner allt större mark. Ett program för utbyggnaden fanns redan på slutet av 70-talet, alltså nästan exakt hundra år efter det att väderkvarnens roll minskade, hundra år efter industrialismens intåg och en ny ekonomisk era. Samtidigt som det ökade intresset för väderkvarnar väcktes i Sverige. Nämnden för Energiproduktionsforskning pekade redan i början av 80-talet på att det fanns ett statligt intresse för vindkraftens utveckling. Utbyggandet av vindkraft har sedan snappats upp av aktiebolag som vill få kunden investerar i grön el, men också i fonder som placerar pengarna i företag som arbetar och utvecklar denna gröna el. Hela annonsbilagor ägnas nu åt vind-, vatten- och solenergireklam. Många frågar sig om det är en "bubbla". Intressant är snarare att se om dessa vindmöllor kommer att få lika stort inflytande som de sädesmalande väderkvarnarna. Kommer den att bli ett uttryck för ett samhälleligt system och utveckling?

På frågan om de likt väderkvarnarna kommer att få en byenande roll svarar Bertil Trulsson, som själv låtit uppföra ett antal vindkraftverk på sina marker, att detta inte är troligt. De drivs av enskilda och har ingen direkt roll för ett kollektiv. Nej, nu är det den enskilde som förser kollektivet med energi. Processen från möllornas tid är omvänd.

Frågan är dock: Hur stort intresse finns i dag från statligt håll att se till att väderkvarnarna, dessa vittnesmål om historien, bibehålls i det svenska landskapet. Åt vilket håll blåser vinden? Barr minns hur hon på Öland såg dess väderkvarnar stå på rader vända mot vinden för att fånga den - på samma sätt alltså som man nu placerar vindkraftverken, dessa "ensamstående herrar", som omslaget till Om en ensamstående herre av Håkan Andersson vill mena. Kommer dessa att fortsätta att stå upprätta eller kommer de att bli just konstverk? Kommer de att täras av vind och regn för att "sakta murkna, få luta sig, kantra, sjunka ... och stilla förena sig med den jord dom tjänat" som Åke Arenhill skriver i ett PS till Eks tidigare nämnda artikel? Skall de i stället brukas för helt andra ändamål? Skall de bli bostäder, nöjespalats likt Moulin Rouge i Paris eller hotell som i Grekland - eller skall de tillåtas att i sig självt tjäna som historiska vittnesmål? Kvarnen som identitet och, med Eks ord, en kulturell indikator.

En blomstrande arbetsplatsMöllevången i Malmö må ha blivit av med sin mölla under danskarnas anfall på 1600-talet, men marknadstraditionen vittnar om och fortsätter på sitt sätt en agrar kultur och ett slags bygemenskapsanda mitt i det som nu börjar bli en relativt stor stad. Här bjuds det på historier, varor byter händer, barn springer runt handlarna och leker tafatt. I stället för att bjudas på en sup medan man väntar på malning - så som seden bjöd -, intas nu i stället en öl eller en kopp kaffe på ett av de intilliggande caféerna. De äldre traditionerna möter de nya och smälter smidigt ihop. Stadsdelen Möllevången - Möllan - har fått en annan karaktär idag än vad den hade på väderkvarnarnas tid, men samtidigt bibehåller den i ny skepnad den gamla traditionen. Låt oss hoppas att den får fortsätta att göra det och därmed fortsätta vara ett vittnesmål om en folklig tradition.

 Anna Nyman
 John Cristiansson, bilder

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen