Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått 200 år sedan Sverige och Finland gick skilda vägar, finns goda skäl att söka sig till samtidsmuseet Kiasma i Helsingfors. Där invigdes nyligen Horror Vacui, som kretsar kring skräcken för det tomma rummet. Man besöker utställningen på egen risk: den är delvis ett rent skräckkabinett. Men det som väcker rädsla är inte tomrummet utan konstnärligt gestaltade minnen och upplevelser, i trä, stål och gummi och med en hel del tekniska finesser. Det doftar tjära, det rasslar och larmar i det trånga rum där Valfångststationen är installerad. Som ett mellanting mellan natur och kultur, mellan ett gigantiskt vattenlevande djur och människobyggd båt är den nästan beskedlig i viloläge. Men när hela maskineriet dras igång blir denna skulptur skrämmande - och imponerande. Markus Copper sparar inte på krutet när han skapar sina maskinskulpturer, de är stora och mäktiga och han engagerar oss också via våra näsor. Det gäller verket som heter Kursk (minns ni, den ryska ubåten som år 2000 gick under med man och allt? 118 personer omkom) och som luktar av det gummi som övernaturligt stora dykardräkter är gjorda av. Lägg därtill ljud som väcker obehagliga associationer, havsgurgel och lodpip och huvuden som förtvivlat slår emot galler. Man skyndar ut ur rummet, det är mycket obehagligt därinne, trångt och läskigt också för en som inte normalt lider av klaustrofobi.

Ett verk med titeln Estonia kan vid ett snabbt ögonkast förefalla närmast underhållande, med honungssötma i luften och populärmusik strömmande ur högtalare. Men diskjockeyns huvud och kropp, iklädda kusligt realistisk hud, hölls ihop av något som liknar ett blixtlås. Att det spelades musik när Titanic gick under visste vi, men följde glada toner också Estonias passagerare och besättning ner i havets djup? 852 av de 989 som fanns ombord på färjan dog.

Alla dessa verk har en djupt personlig innebörd för konstnären Markus Copper. Detsamma gäller för Stabber, Knivmannen: en amorf, nästan-mänsklig gestalt, återigen gummidoftande, med ett långt glänsande stålblad fäst vid ena sidan. När tekniken drar igång, lyfts kniven och hugger, hugger, hugger. Markus Copper har själv blivit svårt blev knivhuggen, en händelse som satt djupa spår och sår.

Han säger att allt han gör är djupt personligt, att han inte kan arbeta på annat sätt.

Det känns, inpå bara skinnet. Den intellektuella överbyggnaden må handla om just motsatserna natur-kultur. Bland annat detta hävdas i en tänkvärd essä av Mika Karhu i den vackra katalog som publicerats i samband med Horror vacui-utställningen. Men Coppers konst berör, också utan teoretisk vägledning. Han bor i Sverige men har visats långt mer på andra håll i världen än här. Det borde man genast råda bot på!

Jari Haanperä visar en installation med en mycket stor ljusprojektor som fyller ett rum i två våningar, ljusskenet spelar över väggar och tak. Och när han tar sig an Världens ljus blir det ett verk som inte slår sig för bröstet men väl har stora ambitioner, i filmad form. Vackert och tänkvärt - om världen kan lysas upp så här mycket, verkar energin vara evig ... En svartvit film, BANG!, med en pistol som lever ett eget liv i rädslans rum, borde bli obligatorisk i skolorna. Den kan behövas som extra bränsle i den stora vapendebatt som utbröt sedan ännu en ung man dödat skolkamrater och sig själv i en finländsk småstad. Nio människor fick sätta livet till 2007, förra året blev elva personer offer för en annan skjutande skolelev. Filmen kan ses och förstås över hela världen. Haanperä är lika mycket filmare och regissör som han är skulptör och sevärd i alla kapaciteterna.

Kimmo Schroderus fullbordar trion på Kiasma. Han är eleganten som har tagit fasta på temat, horror vacui, på ett fiffigt vis. Den stora, smäckra spindelliknande skulptur - eller en bläckfisk? - som han döpt till Expanderare är en konstruktion som ryms i rätt små utrymmen men som också kan fylla mycket stora rum. Det är bara att dra ut de svartblanka rören mot väggarna, upp i taket. Unik men olika, beroende på var den visas. Han är också upphovsman till ett märkligt bilmöte som äger rum strax intill - två bilkroppar, i själva verket söndersågade Opel Kadetter, årsmodell 1970, har målats knallgula och blir därmed precis vad de väl var en gång för unga finländska män: leksaker. Fast det skulle kanske Kimmo Schroderus inte skulle vilja kännas vid - han lär vara bilfantast på ett rätt så seriöst vis.
Utställningen pågår till den 9 augusti - se den!

 Nancy Westman