Tempo Dokumentärfilmsfestival 10-14 mars 2010

Sedan 1998 har Tempo Dokumentärfilmsfestival berikat stockholmarnas liv genom att visa de bästa dokumentärfilmerna från hela världen på den stora duken - ett fönster de flesta dokumentärer aldrig når. I år är huvudtemat Afrika, ett stort och svårgreppbart ämne, men likväl intressant.

I "Mugabe and the White African" ser vi familjen Campbell som slåss för sitt uppehälle och sina liv mot den folkvalda diktatorn Robert Mugabe och hans hejdukar. Efter att Mugabe år 2000 tagit ifrån alla vita rätten att äga mark i Zimbabwe och omfördela landets mark till folket, något som senare visade sig vara nästan uteslutande statstjänstemän eller släktingar, ges de vita som valt att stanna och försvara sitt lagenliga ägande av mark ingen pardon.

La Pinacothèque heter en relativt ny, privatägd, flervåningsutställningslokal, belägen i centrala Paris, bakom Madeleine-kyrkan vid de elegantaste och dyraste matbutikerna.

"Från Rembrant till Vermeer" hade en enorm succé och kön för att komma in ringlade sig runt kvarteret. Utställningen fick förlängas och tiderna likaså. Men Edvard Munch (1863-1944) är enbart känd i Frankrike för tavlan "Skriket", som inte ställs ut. Annars har inte fransmännen visat något intresse för denne, för oss skandinaver, omtalade, originella och uppskattade konstnär. Under mer än tjugo år har Munch lyst med sin frånvaro i denna konstens huvudstad. Jag trodde knappt det skulle vara någon kö alls för att komma in - vilket det inte brukar vara när det visas skandinaviska konstnärer i Paris - men jag hade fel.

Vilka bilder är det vi får av andra kulturer och varför ser de ut som de gör? Med den frågan i botten har tre konststudenter på Konsthögskolan genomfört det konstnärliga utvecklingsprojektet Applied Theories of Expanding Minds. Genom att kombinera verkliga personer och miljöer i Kenya med fiktiva ritualer ifrågasätter de den bild som vi vanligtvis får se av det afrikanska landet.

Jag träffar Lena Bergendahl, Jennifer Rainsford och Rut Karin Zettergren i förrummet till Galleri Mejan på Skeppsholmeni Stockholm. Vinterkylan tränger in och vi sitter med ytterkläder och värmelampor för att hålla värmen. Kenya känns långt borta.

Längre in i lokalen visas åtta parallella filmer som tillsammans bildar projektet Applied Theories of Expanding Minds och är konststudenternas examensutställning från Kungliga Konsthögskolan.

Sedan några månader tillbaka arbetar författaren och filosofen Nanok på boken Tinget och Stjärnan. Den tar sin början i frågan om skillnaden mellan en hand och en kopp och tänker och utvecklar denna fråga i en rafflande och förtätad undersökning av förhållandena mellan kropp och ting och språklighet och - inte minst - en mystisk lysande stjärna. Arbetet med Tinget och Stjärnan är dessutom en dialog med det konstnärliga projektet Geist. En gång i månaden har de ett ingående samtal som på ett eller annat sätt sätter avtryck i manuset. Boken publiceras 2011.

Nanoks och Geists samarbete omfattar emellertid inte bara Tinget och Stjärnan. Under 2009 inleddes en brevväxling som till en början gällde publiceringen av ett avsnitt av Grammatica Obscura som inte fanns med i den publicerade boken. Geist levererade en ingående läsning och tanken var att publicera den tillsammans med Nanoks text och hennes påföljande svar i ett nummer av tidskriften Geist som skulle kretsa kring "bildkapacitet", ett begrepp som Geists undersökande institution GOU hade introducerat i sin rapport om konstnärlig praktik och metodologi. Av olika skäl valde dock Geist att lägga ner arbetet med numret och brevväxlingen förlorade tillfälligt sin plats.

60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar på filmgenrernas skilda inriktningar, innehåll och historia, så som Panorama, Forum, Dokumentär och Neue Deutsche Film.

I bakåtblickande sektionen Retrospektive visades 1920-talets tyska mest betydande film Metropolis av Fritz Lang i en sensationell restauration. Inte bara är helhetskvalitén i filmen lyft digitalt utan originalmaterial på hela 30 minuter har också klippts in och gör den slutliga directors cut till en av modern films viktigaste produktioner, som nu alltså vinner i ytterligare estetisk glans och övertygande kraft. Den är en klassiker som tycks vägra dö.