Sergej Michajlov

nov122009

Skrivet av Sergej Michajlov

Post Scriptum

Fotografi: Pavel NastinFem poeter från Kaliningrad kom till Stockholm, till Södermalms Poesifestival, hösten 2006. Sergey Michajlov, Igor Belov, Natalja Antonova, Irina Maksimova och Pavel Nastin. De framträdde också på Sveriges Författarförbund. Tre av dem blev publicerade i Post Scriptum (nr 1 2007).
Post Scriptum reste två år i rad, 2006 och 2007, till Kaliningrad, till SLOWWWO- festivalen, arrangerad av poeten och fotografen Pavel Nastin.

Sergej Michajlov f. 1970 i Moldavien. Bor i Kaliningrad. Hans dikter finns publicerade på svenska  i Post Scriptum (nr 1 2007). Deltagit i Södermalms Poesifestival, 2006 och i ett flertal poesifestivaler, i Vilnius, Berlin och Moskva samt erhållit ett antal stipendier från bland andra Ryska kulturministeriet. Han är också representerad i olika antologier för samtida konst.

*

de lugna timmarna innan skymningen när våren samlar kraft
är en tid när invånarna på de kommunala kyrkogårdarna
lämnar sitt intrigerande, sina gräl och sitt kortspel för en stund
och strömmar ut på det färska gräset för att värma sin benknotor

de befinner sig i tillstånd av lätt upphetsning, salighet och drömmande
silar den salta rosenluften med alla glipor
och möter den blödande solen under jord
en pant för deras utlovade liv utan slut

de har ingenting mer att önska  ingenting att önska med, ingen orsak
och bara detta hopp, som stiger högt varje april
håller dem uppe i deras nästan tröstlösa
och helt och hållet fullbordade existens

*

 livet stannade i henne

livet gick förbi och hon fick inga barn
det var nu inte så att hon inte ville eller gjorde sig av med det
eller att hon var sjuklig   nej, hon var frisk, men...
från början blev det av någon anledning inte av   och sedan var det redan för svårt

och det här livet som hon bevarade inom sig och inte gav
växte stillsamt i henne med tiden, svällde upp och blev tyngre
sjönk från strupen till magbotten

som om hon svalt ett embryo

i sin slappa, åldrande kropp är hon spärrad inne

inte slocknad, hon sökte en annan form
för att på något sätt smärtfritt ta sig ut
och valde smärtans form

den allra sista tiden
sliter livet därinne henne i stycken   hon lider
men tyst och skälvande, som om hon först nu
blivit en kvinna, en mor, en barnmorska

för smärtan, styvdottern och det föräldralösa barnet

i just det ögonblicket

när hans läppar brändes
av läskens frusna utbrott
som befriade hans torra hals
och slängde upp narvalshjärnan

då som ett stilla eko klingade klockan
i povrovskijkyrkan

i vars stumma kor

solen dundrade in

med smärta slöt han sina ögon

och insåg det fulländade

i de sista dagarnas plåga

och blev ändlöst lycklig

efteråt

 de var som man säger ytligt bekanta
deras vägar korsades bara en gång, i ett större sällskap
de sade ett par ord till varandra, inte mer

men efteråt hände det

till honom
så fort han tänkte på henne
återvände en klar och stilla kväll från hans tidiga barndom

och hon
bara hon såg eller hörde honom
hade hon absolut ett blåmärke eller skrubbsår någonstans

malström

vad som hänt med henne
förstod han vid frukosten -
när han under det avplockade skalet
såg en uppsvälld gula mitt bland rester av hinna
han kvävde äckelkänslan
åt långsamt upp ägget och drack sitt te
reste sig från bordet och ägnade dagen åt kontemplation
(allt hände av sig självt)
några gånger gick han tillbaka till bordet -
krossade skalet mera
till småbitar
ner till den grumliga hinnan
gav efter för sin njutning, att vara utanför sitt
livsflöde, följa sitt livs
malströmmmar, medan han tydligt kunde höra
slussarna öppnas...
han ingrep inte alls, gjorde inte
det minsta motstånd, visade ingen
medkänsla eller några tecken på sorg, men när han flirtade
med det nya vårdbiträdet sprack han upp i ett leende
likt hinnan på en ogenomskinlig vattenyta
mer och mer tunn
när allt kommer omkring
har var och en rätt att tillbringa
sin egen dödsdag som man vill.

fiasko

 till pan cogito

 telefonsignalen
får honom att hoppa till
avbryter honom mitt i en mening

han vill bara säga
att han inte fördrar telefoner
att man måste spetsa öronen
när man pratar med ansiktslösa buktalare
och att man inte ska tro ett enda ord
om man inte kan se samtalspartnerns ögon
inte hör hans andetag

hur han rör på huvudet
och att prata med tomheten
och livlösa föremål
är ett tecken på galenskap

han är
ensam
med sitt credo
om att inte svika

och ändå
i det här slaget
och det är ett ojämnt slag
i strid mot skuggor och långvarig belägring
är han den svagare
han är full av
beslutsamhet att förlora

 han lyfter luren utan ett ord

*

 han sitter på caféet vid järnvägsstationen

på samsung-teven i direktsändning
över hela landet och ännu längre bort
från frälsarkatedralen
begraver de rysslands första president

det kinesisktillverkade plastglaset
med polsk capuccino amaretto
ger efter under hans starka fingrar
och bränner dem för att markera

detta är politik
verklig och synlig
total och skamlös
våra dagars politik

tänker han

och tar vare sig blicken från skärmen
eller fingrarna från glasets kant
allt för att inte bli omkörd av tiden
och vara med de andra

simsonarna dör inte
när hjärtat slutar fungera
de blir slukade av andra simsonar
med livslång garanti

till evigt liv i mikrofonen

tar jag emot dig sjunger hela rysslands pastor

herregud
klockan tre ska jag träffa herr lejon

kommer han att tänka på
med fasa inför det okända
sväljer han den kallnade välsignelsen
och lossar på sina fingrar

*

 han smög sig in i segrarnas läger

som i ett äventyr
försöker han föreställa sig
deras tankegångar och känslornas uttryck

all rikedom och förtrollning
han ryser i sitt inre
av tydliga känslor

hans fiasko
är öronbedövande storslaget
och övertygande som aldrig förr

 terrorism, min älskade

 Till M.K., en morgon i Poznan

 innan han satte igång med detonatorn

kokade han kaffe

på hotellet var det tillåtet
att använda eget spritkök,
om man betalade en vecka i förväg
och skrev på säkerhetsföreskrifterna

de hade förbjudit henne att dricka kaffe -
för hennes egen skull -
men utan sin morgondos av det "arabiska fördärvet"
vaknade bara den nedre halvan av hennes kropp
som i mer än två månader liksom hade levt sitt eget liv

idag behövde han hela henne

han hällde upp kaffet åt henne och bredde två smörgåsar
log för sig själv åt hennes aptit som var större än någonsin;
själv ville han inte ha någonting

sedan drog han fram, just där, på bordet bland brödsmulor och ost
två svarta band -
ett till sig själv och det andra, två handflator längre
till henne

- smörj in, sa hon bakom hans nacke
medan han proppade patronbältet fullt med dynamitgubbar
med olja

de borde inte ha avbrutit sig
innan det enkla ärendet var slutfört
men den oväntade upphetsningen blev för stark
den försatte honom alltid i trubbel, de tubbade honom alltid till dumheter -
de där skrattande, beslöjade ögonen
framför honom

när han kysste bort en brödsmula från hennes marockanska läppar
kände han hur melankoliskt de öppnade sig
likt en fläkt av den ljuvaste avgrund, som han inte ens kände till hälften
och han varseblev snarare än hörde:

- jag tycker fortfarande att det är ett misstag
att vi träffades, en olyckshändelse.

- en katastrof, rättade han och flinade. -
kärlek är en katastrof   hela världens undergång

hon avlägsnade sig   han återvände till arbetet

när allt var färdigt för slutscenen
och han räckte henne vigselbältet,
förirrade sig hennes blick till himlen utanför fönstret
som om den följde en fågel, som om den sökte efter vägen
handen strök till avsked den enorma levande magen

 porrfilmen

 Till M.K., med all passion jag har J

 vi spelar in en porrfilm när vi är ensamma
två sexmaskiner, vi är stora begåvningar
hon säger: - du är så underbart stor!
jag säger: - jag älskar att slicka dina blomblad!
vi blir generade och rodnar

vi repeterar porrfilmen flera gånger om dan
och i pauserna älskar vi varandra

vi spelar in en porrfilm när vi är tillsammans
två vällustingar, vi passar varandra perfekt
jag säger: - jag dricker dina safter som honung och sprängört!
hon säger: - ta mig bakifrån som ett luder!

orden hetsar upp oss

vi repeterar porrfilmen nätterna igenom
och i pauserna mördar vi varandra

vi spelar in en porrfilm så fort de andra vänder oss ryggen
två älskande, den ena har fastnat djupt i den andra
hon säger: - när du kommer i mig är det som en orkan!

jag säger: - aggrrrhhhhmmmm

vi älskar att prata om sex

vi repeterar porrfilmen dygnet runt eftersom vi inte duger till någonting annat.
och direkt efteråt skiljs vi åt och åker åt varsitt håll
vi säger för oss själva: - även maskiner behöver en stunds vila
och med en blick till avsked avslutar vi mo-nu-mentalt

och av avskedsblicken går det för oss mo-nu-mentalt

Översättning: Linus Leitz

*

Sergej Michajlovs utgivna böcker:
Vozljubljennyje, (De älskade) prosa ( Kaliningrad, 1997)
Novyje pesni zapadnych slavjan, (Västslavernas nya sånger) diktsamling ( Kaliningrad, 2004)
Översatt till litauiska, finska, tyska och svenska. Medlem av Ryska författarförbundet och Ryska förbundet för professionella litteratörer.