Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of Contemporary Dance till en av Europas ledande yrkesutbildningar för moderna dansare och danspedagoger. Tidningen Kulturen har pratat med Jessica om skolan, hennes egen karriär som dansare och koreograf samt dans i allmänhet.

När vi kommer in genom dörren på Iwanson International i München är golvet fullt med elever som gör övningar eller förbereder sig inför nästa lektion. Från de ljusa spegelsalarna kommer hög musik och snabba rytmer. Både här och där hörs svenska. Vi befinner oss nämligen på en rätt speciell institution. Iwanson International är Sveriges största dansutbildning utanför Sverige. Vi är här för att träffa skolans grundare och konstnärlig ledare, svenska koreografen Jessica Iwanson.

Han har skrivit 16 böcker på arabiska, engelska, tyska och svenska. Han är en av Palestinas mest kända och uppskattade författare. Han har bott i Sverige i många år. Men Abdel-Qader Yassine känner sig fortfarande "utanför."

Abdel-Qader Yassine har lyckats bättre än de flesta invandrare. Hans senaste bok heter "The Outsiders : Palestinians in the Arab World". Temat är främlingskap. Främling är han själv.

I Sverige vet alla att jag inte är svensk, skriver han i en artikel i Aftenposten. I Palestina syns det inte längre att jag är palestinier.

I mitten av 1970-talet var Abdel-Qader Yassine student och bodde i  Östtyskland. Han såg en film av Ingmar Bergman, lånade en språkskiva på svenska och lyssnade på den tillsammans med en tysk väninna som sade : "Detta är  ett språk att skriva sagor på." Nu har han skrivit sin tredje bok på svenska. Hans nya bok är, som alltid, skriven med mycket humor, till exempel när han berättar om den första tiden i Sverige. Han kastade sig över det nya orden och skrev artiklar utan att veta vad orden betyder.

Ty ett barn har fötts, en son är oss given
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
 Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
 (Jes. 9:6).

På något sätt är vi väl alla medvetna om att julen har ett centrum - något som allting utgår ifrån. Ett barn har fötts, en son är oss given. Utan honom skulle det inte vara någon jul. Vad vi än kunde tänkas fira under årets mörkaste tid, så inte skulle det ha varit jul. Inte ens adventsljusen skulle ha brunnit i våra hem veckorna innan, för de förebådar hans ankomst. Om honom handlar julsångerna som vi älskar.

Men varför firar vi egentligen Jesusbarnets födelse? Det liv han levde är knappast en tillräcklig orsak, även om han talade och gjorde märkliga ting. Inte heller det, att han fick en våldsam död, som vi betraktar som orättvis och grym, motiverar att vi, mer än 2000 år efteråt, skulle fira hans födelsedag.

Mellan det VI:e och det V:e seklet f.Kr. levde en man som hette Parmenides, i en stad som hette Elea (eller Yele), det nuvarande Velia (nära Ascea), söder om Neapel.

Han var en tänkare som också var läkare och vetenskapsman. Det var han som grundade den aleatiska skolan som skulle få stor betydelse i vår civilisation.

Redan före honom hade de joniska (uppkallat efter ett hav mellan Grekland och Italien) filosoferna Thales, Anaximenes, Anaximander och Herakleitos sökt en begynnelse ( arké ) från vilken världen hade uppstått. Man hade börjat tala om urelement och kosmologiska händelser. Före Parmenides hade det funnits en annan berömd filosofisk skola - Pythagoras - som påverkade Eleaternas tänkare (Parmenides, Zenon, Melissos, Xenofanes), men Parmenides kom att betyda mycket mer för vår civilisation, på grund av att han hade gått betydligt längre i frågor som: vad är enheten? Vad är varat?

Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran över skapelsens skönhet och nådens godhet. En av dessa betydelsefulla kvinnor är Hildegard von Bingen, känd som en i alla avseenden ovanlig person med hög integritet och som på senare tid blivit betraktad som en feministisk förgrundsgestalt. Orsaken till detta är intressant, då det har mycket att göra med kvinnors möjligheter på hennes tid att vara självständiga och få utbildning. Att vara nunna hade hög status på 1100-talet. Klostren var de enda ställen där adelsdöttrar kunde få undervisning och en ovanlig intellektuell frihet. I Tyskland hade abbedissan nästan samma makt som feodalherrarna och drogs ofta in i politiska spel. Det var korstågens århundrade med dess idealism och barbari, en tid präglad av allmän oro. Men varför detta omåttliga intresse i vår tid för en nunna som levde på 1100-talet?

"Madame de la Mothes Guyons lefnad och religiösa erfarenhet", så lyder den svenska titeln på ett arbete om 500 sidor som utkom 1904, författad av Thomas Upham, professor i psykologi och etik vid Bowdoin College i New England. I företalet skriver Upham att han anser Madame Guyons historia och åsikter alltför värdefulla att gå förlorade då de, som han uttrycker det, inte endast tillhör kyrkohistorien utan även människoandens historia. Denna bok visar vilka frågor som under de stora religionsstridernas dagar ansågs brännande och den vittnar om hur människor som blev martyrer för sin tro hellre offrade sin bekvämlighet, sin världsliga framgång och till och med livet för sin tro. Här framträder en kvinna som för mer än tre århundraden sen hävdade individualitetens kraft i strid mot konvenansens bud, mot släktingars och vänners välmenta råd fullgjorde en så betydelsefull livsgärning att hon lönades med både hängiven beundran och bittert hat. Madame Guyons historia vittnar om den tragiska känslokonflikt som lätt inträffar när en viljestark kvinna inte vill leva endast för hemmets och familjelivets plikter, eller vara den uppoffrande makan och modern utan även vill tjäna hela mänskligheten. Vem var då denna kvinna som ville bryta nya banor och gå i spetsen för idéer som ännu tycktes så motbjudande för den stora massan att hon långa tider måste försmäkta innanför Batiljens fängelsemurar? Och vilka var dessa förhatliga tankar som hon ville föra ut?

Författaren Johan Werkmäster träffar i den italienska lilla byn Pizzoli en gammal man som berättar för honom om Natalia och Leone Ginzburg och om de tragiska åren under nazifascismen.

Tretton mil öster om Rom - vid foten av bergsmassivet Gran Sasso - ligger det oansenliga samhället Pizzoli, som under fasciståren förvandlades till deportationsort för "subversiva element". Efter Italiens inträde i kriget 1940 arresterades i de större städerna i stort sett alla kända så kallade konspiratörer: antifascister, kommunister och, inte minst, judar.

I de flesta fall förvisades de till isolerade byar på den italienska landsbygden - framförallt belägna i den södra delen av landet - där det var förhållandevis lätt att bevaka dem. Även om det varken fanns stängsel eller murar handlade det om ett slags interneringsläger; ingen fick bege sig utanför de givna gränserna utan tillstånd. Bland lokalbefolkningen figurerade det som regel ett antal angivare som försåg närmaste polismyndighet med rapporter om de deporterades göranden och låtanden. Men det brukade också finnas bybor som solidariserade sig med och försökte hjälpa de främlingar som tvingades leva mittibland dem i ofrivillig exil.

På många sätt var det en smutsig tid som få vill komma ihåg eller bli påminda om. Men just i Pizzoli har man trots allt försett en gammal husfasad med en minnesplatta, som avslöjar att Leone och Natalia Ginzburg bodde där under de år de var förvisade till byn för mer än sex decennier sedan. De flesta från den tiden är döda. Men det finns en gammal man i samhället som fortfarande minns. Han är 93 år fyllda och varken vill eller kan glömma. Jag ska möta honom snart.

Socialstyrelsen utfärdade år 2007 ett förbud för läkare att använda den långärmade, vita läkarrocken vid patientbesök, eftersom deras vita rockar är riktiga hygienbovar och drar till sig mikroorganismer som sedan sprids vidare till nästa patient. Debatten om hur bakterierna sprids har pågått en tid och läkarna, särskilt de äldre, har svårt att anpassa sig till de nya reglerna.

Det för tankarna till ungraren Ignaz Semmelweis (1818 - 1865) som på 1846-talet var chef för första förlossningskliniken på Allgemeines Krankenhaus i Wien. På sjukhuset fanns två förlossningsavdelningar som använde sig av samma förlossningstekniker. På den ena arbetade endast barnmorskor och barnmorskestuderande och på den andra läkare och läkarstuderande. Kvinnorna på avdelningen, där läkarna arbetade, dog mycket oftare i barnsängsfeber än de kvinnor som förlöstes av barnmorskorna. Läkarna pendlade mellan flera arbetsuppgifter. De arbetade gynekologiskt, opererade och obducerade lik. Eftersom det var ett känt faktum att de nyfödda barnen och barnaföderskorna löpte stor risk att avlida på sjukhusets förlossningsavdelning, föredrog kvinnorna att föda sina små i hemmen och endast i undantagsfall läggas in på sjukhus.

Teater Nyfiken

Teater Nyfikens första egna produktion Andarnas Stad hade premiär i januari i år. Pjäsen är skriven av Lars Rydqvist, en av teatergruppens medlemmar. Föreställningen spelades på kulturhuset i Skarpnäck. De nio medlemmarna är förutom Lars Rydqvist, Mathilda Höök, Rickard Westerling, Anton Tunving, Linn Sparrenborg, Marie Strömqvist, Erik Westerberg, Jimmy Karlsson och Sanna Persson Flygare.

Många av medlemmarna har hållit på med teater sedan barnsben. De flesta har dessutom gått teaterlinjen på gymnasiet och har anknytning Vår teater.

- Jag började spela teater när jag var fyra år ute på en teater i Hägersten Vid sju började jag vid Vår teater och har varit med en massa sedan dess, säger Erik Westerberg.

- Gruppen bildades när vi träffades i Vadstena på en Shakespearekurs och tyckte att det skulle vara roligt att fortsätta spela teater. Vi ville göra någonting mer, berättar Mathilda Höök.

Andarnas stad är delvis ett drömspel som pendlar mellan verklighet och fiktion. Berätta lite om pjäsen. Hur fick ni idén?

- Eftersom Andarnas stad är vår första egna produktion ville jag skriva någonting som är för oss, jag bollade lite med olika idéer under arbetets gång. Manuset ändrades nog hundra gånger innan det blev färdigt, säger Lars Rydqvist.