Det lilla som idag finns att läsa om henne består av idel hyllningar och jubelrop. Dessa spetsas med en förväntan om vad det kan komma att bli av denna nyupptäckta talang från Göteborg. För hon utmålas som en av morgondagens stora, Anna von Hausswolff. Med hennes egen bild har det gångna året varit som en svagt sluttande uppförsbacke, där målet är skivsläppet i mars nästa år. Hon upplever ingen "superhype" än förklarar hon, men mycket talar för att en sådan är på gång.

När vi träffas är Anna i Stockholm för att vara förband åt The Tiny på Södra teatern, ett erbjudande som kom som en önskan från bandet själva. Hon verkar lugn och inte det minsta nervös, dock fokuserad. Hon berättar hur noga hon är med att vårda rösten dagarna före ett gig - det blir varken kaffe eller öl och absolut inga cigaretter.

Att det här är en skolad sångerska råder det ingen tvekan om. Själv klagar hon över att ha "tappat höjden" på senare år, det vill säga den som tränades upp under gymnasietiden på Hvitfeldtskas musiklinje. Lärarna såg helst att denna förstasopran höll sig till en klassisk repertoar, ett fack Anna själv aldrig kände sig helt bekväm i. Det var först efter studenten, sedan hon börjat spela i olika band och testat nya tekniker som hon kände att hon fann något eget, något som passade henne.

Den rena sopranklangen finns kvar, men den vilar på ett dovare djup. Annas röst spänner över ett brett register och med sin fina känsla för nyanser får hon till en suggestiv dramatik i växlingen mellan de ljusa topparna och den lite Tom Waits-grumliga, nästan whiskeyhärjade botten som ibland skymtar fram. Man blir inte förvånad när hon berättar vilka artister hon influerats av:

- Jag har lyssnat mycket på starka rocktanter som inte drar sig för att skrika och gapa, som Diamanda Galas, Patti Smith, PJ Harvey och Janis Joplin.

 Det är nu drygt ett år sedan Anna debuterade i eget namn, detta med en spelning på göteborgsklubben Best wishes. Bakom sig hade hon ett sprucket förhållande och ett upplöst band.

- Eftersom jag hade spelat ihop med min pojkvän fram till vår brytning kändes det uteslutet att börja spela med några andra direkt. Det skulle vara lika dumt som att kasta sig in i en ny relation.

Enda utvägen var alltså att spela själv, för att spela eller inte har aldrig varit en fråga för Anna. Hon berättar hur musiken alltid har följt henne, från barndomens lek med systern Maria, via olika körer och band i och utanför skolan.

 Att stå på egna ben visade sig dock vara lösningen på mycket. Efter att hela tiden ha haft andra viljor at ta hänsyn till, var hon nu fri att göra precis vad hon ville av låtarna.

- Tidigare var det alltid så att delar lades till medan andra, som kanske varit viktiga för mig, skalades bort. Resultatet hamnade ofta långt ifrån min ursprungliga idé. Min musik känns enklare och mer renodlad nu, den ligger närmre mig själv och det är så jag vill ha det.

Jag ställer en dum fråga om hur det då går till när hon gör sin musik: är det något särskilt hon utgår ifrån, musiken eller texten? Annas svar blir rätt och slätt att dessa inte går att separera.

- Jag utgår snarare ifrån en känsla. Orden blir liksom ett element som leder mig rätt i musiken, de uppstår tillsammans.

Man anar en sann visionär när hon talar om sitt musikskapande. Anna låter mer som en konstnär än den pop-artist hon hade kunnat passera som. Den kreativa lusten och nyfikenheten har hon med sig hemifrån. Pappa är konstnären och kompositören Carl Michael von Hausswolff och man kan tydligt se en koppling mellan dennes och Annas musikaliska experimentlusta.

- Man ska våga släppa kontrollen, att spela handlar om att hitta sina hämningar och lösgöra dem.

Hon trivs själv bäst i liveögonblicket, när hon kan improvisera och låta musiken följa stundens ingivelse. En svårflörtad publik peppar henne bara till att höja rösten och ge ännu mer. Men för att kunna släppa loss och ge sig hän på det sätt Anna talar om, fordras just den en teknisk talang och musikalisk säkerhet. Att hon vågar följa ingivelsen beror på att hon har kontrollen helt i sin hand för vart hon kastar iväg tonerna. Det är samma princip som går igen i hennes nuvarande studier. Hon går andra året på Arkitekthögskolan och håller som bäst på med konstruktionslära.

- Det är bara en massa information, regler och mallar som man ska pränta in, det är inte direkt något roligt vi håller på med  just nu. Många associerar bara till teknik och matte när de tänker på arkitektutbildningen, men då glömmer de det viktigaste, nämligen att detta faktiskt leder till ett konstnärligt yrke!  Ett yrke som för att kunna vara konstnärligt förutsätter just den där konstruktions- och materialkunskapen.

Anna blev antagen till den attraktiva utbildningen genom arbetsprover. Hon har nämligen två år på Göteborgs konstskolas grafiklinje i bagaget också. Nu ligger hon på skivbolaget Kning Disk och talar varmt om deras sätt att fokusera även på det visuella.

Hon känns lite som en helgjuten "Artist" tänker jag, hon verkar ha ett så genomtänkt och sammanhållet uttryck. Pressbilder, hemsida, musik - allt tycks ljuda i samklang. Det är förvisso vanligt, men inte nödvändigt med ett sådant imagebyggande idag och jag frågar Anna om detta varit en medveten ambition, men hon avfärdar det halvt.

- För mig spelar det ingen roll hur något ser ut, bara jag tycker om det. När det kommer till foton med mera väljer jag alltid att jobba med folk som känner mig, för jag vill att även allt sådant ska ligga nära mig, på samma sätt som jag vill att musiken ska göra det. Jag har väl en personlig smak, men den är ganska flytande. Så är det väl för de flesta?

Det experimentella förhållningssättet går alltså igen även här. För Anna handlar det om förändring, att inse att man aldrig hittar ett fast uttryck eller en enda stil.

- Det är som när vi jobbar i studion, vi testar en massa grejer och det behöver inte vara på så blodigt allvar hela tiden. Det ska vara roligt och hjärtligt också. Man kanske aldrig kommer fram, utan allt är bara en process och det är ju tur det!

Så vad händer framöver? Den 5 februari släpps en Ep, vilket firas med en spelning på Göteborgs filmfestival. Sedan kommer albumet i mars. Anna hoppas även på många spelningar, särskilt under sommarens festivaler, men blir den inga så är det ingen katastrof.

- Då drar jag och min kompis Alexander med vår countryduo till Köpenhamn och spelar på gatorna. Som sagt, att spela eller inte har aldrig varit fråga om här.

På kvällen dagen efter vårt möte går ridån upp på Södrans scen och från flygeln lägger Anna ett långt intro. Hon gör sedan ett bejublat framträdande för en nästan fullsatt salong. I ett sms dagen efter avslöjar hon hur nervös hon varit, något som inte alls har märkts. Hon är liksom självklar på scenen. Hon verkar ämnad för stora flyglar och hennes röst för att höras av många. Efter konserten kan jag bara instämma i hyllningskörerna, denna unga rocktant kan gå långt.

 Karin Lindahl