En intervju med Nanok.
Om det finns någonting omedelbart så finns det hos Nanok.
Hennes filosofi är språk, såsom för Orfeus, och när Orfeus sjunger då  blir sångerna rum.
Tanken är det gränslösa, men tanken är inte ordet. Ordet begränsar tanken.
Intervjun handlar inte om änglar men är av änglar förd.

Att gå igenom dina texter, framförallt din senaste bok Grammatica Obscura är som att komma tillbaka till en tid då filosofin föddes. Jag menar de försokratiska filosoferna. Jag säger det därför att det västerländska tänkandets fäder (försokraterna) hade av nödvändighet behov av att uttrycka nya tankar och begrepp med hjälp av ord som också var nya. Dessa ord och tankar (t ex vara, tillblivelse, varandet, logos, etc.) var nya därför att de tolkade verkligheten och världen, fenomenet och livet, ur en annan synvinkel än mänskligheten hittills hade gjort. På samma sätt förhåller du dig till ordet tillsammans med få andra idag. Du kanske förstår den svårighet som uppstår när man blir tvingad att tala ett språk som ingen tidigare hade hört, eftersom man måste tala och göra sig hörd genom de riktiga orden.

- Jag förstår vad du menar. Och faktiskt har jag inspirerats mycket av att tänka på försokratikernas situation. Rent konkret har Parmenides varit en referens till Grammatica Obscura, kanske inte så mycket vad han säger utan snarare att han skapade en typ av filosofisk berättelse som har fått få uppföljare men som jag vill närma mig. Herakleitos betyder också något speciellt för mig, eftersom han liksom jag skriver i tesform av ett slags tvingande nödvändighet. Men samtidigt måste man vara försiktig här. Tanken på "historiens slut" och en "ny början" är västerlandets hela historia. Och redan Nietzsche tänkte sig att filosofihistorien rörde sig i en cirkel tillbaka till ett slags ny försokratisk oskuld, en tanke som bara förstärkts hos Heidegger och Blanchot. "Att stå på en plats där ingen någonsin stått och där brottas med språkets otillräcklighet" - jag tror att situationen som beskrivs av denna mening är mer manlig och positionerande än någonting som jag tänker.

- För mig är min filosofiska verksamhet mer personlig och har inte denna breda pretention som vissa kritiker misstänker mig för och därför blir arga. Samtidigt utgår jag ju från en viss tradition i mitt skrivande. Men vad jag gör är inte att anklaga språket eller stångas med dess otillräcklighet. Språket är både tillräckligt och otillräckligt, i denna dialektik rör sig allt vi skapar. Om det finns något ovanligt och samtidigt generellt med min verksamhet, vilket du antyder, är det kanske snarare följande tolkning av vår nuvarande belägenhet: filosofin, fattad som kunskapsteoretiskt och metafysiskt projekt, är död; dekonstruktionen går på tomgång; dekonstruktionen går på tomgång eftersom den faktiskt lyckades med att nedmontera (Heideggers Abbauen) den ontologiska blickens subjektivitet. Det finns det ju många som säger, men jag vill utgå från Wittgensteins distinktion mellan att säga och att uttrycka för att uttrycka filosofins död i stället för att, likt Heidegger, Derrida, Blanchot etc., tala i riktning mot en ständigt annalkande och ständigt uppskjuten "ny begynnelse".

- Uppgiften som borde bli en ny begynnelse blir krampaktig eftersom historien överallt är oss övermäktig. Den nya begynnelsen blir förvirrad av att samtidigt vara en fortsättning. Fast själv försöker jag inte nå någonstans eller ens fortsätta att bekräfta språkets begravningsritual, åtminstone inte som en anklagelse mot språket. Själv har jag aldrig känt igen mig i vare sig de skickligt genomförda byggena eller de skickligt genomförda dekonstruktionerna. Mitt tänkande ligger ur fas med allt detta, vilket gör mig olämplig som "fortsättare" eller "nybegynnare" men kanske i stället skicklig på något annat. Om nu ett slags projekt kan uppstå som en undersökning av en subjektslös implosion där det filosofiska språket slutar att anklaga sig självt och i stället börjar med att ta ställning för ett radikalt förfrämligande (i Schklovskys mening), då kanske jag kan utnyttja denna uppgift till att skapa filosofisk konst.

- I Astruktion försökte jag utföra, eller snarare göra symboliskt närvarande, ett tänkande utan position, utan röstpersonlighet i den mening som har gjort tidigare tänkare till särskiljbara filosofer. I Grammatica Obscura strävar jag efter att förverkliga den skräck som ligger latent i dekonstruktionen, eller som ibland omnämner sig själv som skräck men i mer abstrakt mening. Om "ingen har hört mitt språk" som du säger, tror jag inte det är för att jag beskriver en ny verklighet som är i antågande eller som någon borde kämpa för. Snarare beror det nog i så fall på vem jag är: en akademiskt outbildad kvinna utan riktiga förbindelser med akademierna eller kultureliten som plötsligt menar sig ha en "filosofi".

- Mitt grundinitiativ är feministiskt. Men jag strävar inte efter att upptäcka ett feminint språk. Om mitt tänkande verkligen har konsekvenser utanför mitt eget konstnärliga projekt är jag inte rätt person att dra dem. Själv hävdar jag bara att min filosofi har lika stor rätt att kalla sig filosofi som den traditionella manliga, och att det förhoppningsvis kan vara befriande för några i min publik att förhålla sig till detta. Jag tror inte på filosofin som en tävling, och jag försöker verkligen skriva en filosofi som vägrar tävla om ett förbestämt utrymme. Men för att då gå tillbaka till din fråga, som handlade om språket, så tror jag inte att jag i detta projekt är varken mer eller mindre ovän med mitt språk än andra författare. Och i synnerhet är jag inte ovän med några andra språkprojekt, som vore mitt skrivande en romantisk eller flummig inlaga mot Wittgenstein, Carnap, Popper, etc. Min uppfattning om det språkligt exakta och det litterärt experimentella utgår från Blanchot och är i den traditionen ett försök till uppdatering och samtidigt ett fall utanför.

Det finns ord, idéer och begrepp som bara kan förmedlas till en person (en vän, en älskare, en invigd), andra som kan förmedlas till alla, men det finns, och det gäller oss alla, "verkligheter" som vi inte kan förmedla med ord. Då kan musiken och dansen bli det språk som tydliggör mysteriet, knappast filosofin. Det som i Grammatica Obscura talar ett mer betydelsefullt språk är dock inte filosofin i vanligt hänseende, inte heller de kombinatoriska och synkretiska operationerna som du försöker antyda med dina visionära världar och universumbilder, utan snarare den fysiska strävan efter någonting som bara kan "aktiveras" på en scen. Som om du vore i behov av en teater eller någonting annat än Boken.

- Jag håller med om att denna fråga rör vid en viktig nerv. Men först måste jag komma med en liten invändning. För mig finns det inte någon tydlig gränslinje mellan olika konstarter. Även filosofin är scenisk och koreografisk, åtminstone är den det subjektivt i min värld. Att dansa eller stå på scen, vilket jag också gör ibland, är en variant av samma aktivitet. Men icke desto mindre längtar jag ibland intensivt, kanske i likhet med många andra som skriver, efter att helt gå in för direktare former av uttryck med direktare former av respons. Fast för mig skulle det aldrig handla om att uttrycka något annat eller att kasta av sig språkets bojor. Det är sant att det finns en fysisk, kroppslig aspekt av skrivandet som aldrig kan tillfredsställa hela behovet av scenisk eller erotisk alstring. Det finns sätt att säga saker som kommer att skapa skillnader även om de egentligen har samma innehåll, även om de egentligen blir spår och tecken inom samma vida domän. Men detta gäller åt båda håll. En dans eller teaterroll skulle, hur stor den än var, också alltid lämna en otillfredsställd rest. Mitt ideal är nog i så fall att "dansa ut över papperet" och "ta med mig skrivandet" ut på scenen. Men du har rätt, det är förresten ett projekt att som du säger "aktivera" skrivandet sceniskt.

- Så svaret är väl egentligen ja, jag är också i behov av något annat än Boken. Jag ska försöka.

Språket är inte längre en kod utan låter oss - liksom ideogrammen - se in i det tysta. Däremot är din skrift en kamp mot tystnaden.
Ordet, det grekiska ordet Nuss, är ursprunget till ordet Genus, alltså "njutning".
Här finns den enklaste och direktaste vägen till det väsentliga, till kärnan. En strävan till det som psykoanalysen kallar Lust (Eros) i motsats till olust (Thanatos-döden). I dig, det av Thanatos styrda och hårt strukturerade får ge vika för enkelhetens princip, och i Grammatica Obscura askes och avsägelse handlar det inte om livsfientlighet utan om "kärlek till det spröda", det anspråkslösa som är livets ursprung, som måste skyddas för att kunna växa.
Och åter att det som växer vilt och hänsynslöst till sist förstör livsbetingelserna.

- Det här var en svår fråga med många komponenter. Jag får väl börja med det enklaste: det är sant att jag kämpar mot tystnaden (vem gör inte det?) och att jag inte är livsfientlig (kan man vara det egentligen?). Men inte ens detta är riktigt enkelt: under vissa sträckor kämpar jag för tystnaden och mot livet, i en bemärkelse som jag ibland tänker mig Buddhistiskt (detta kan vara felaktigt, jag är ingen expert på österländska religioner). Men jag vill försöka förstå vad du egentligen frågar efter. Du ber mig, tror jag, klargöra Grammatica obscura som en berättelse i spänningsfältet Eros-Thanatos, och där en "kärlek till det spröda" går som en röd tråd. Själv har jag aldrig tänkt i de här banorna, men jag vill ändå prova att ge ett svar utifrån just dessa förutsättningar.

-När jag skrev Grammatica obscura låg jag inlagd efter ett allvarligt självmordsförsök med alkohol och tabletter där jag hittades av en slump. Min självkritik var fullständigt förintande och min livsvilja i princip noll. Eftersom Geist hade gillat Astruktion kom det på förslag att jag skulle skriva en filosofisk uppföljare. Språkfilosofi var vad som föreslogs. Så jag började skriva, tveksamt och håglöst. Och samtidigt försökte jag börja skriva lyrik igen som fortsättning på min diktsamling Vitblank terror och läste om de franska symbolisterna, framför allt Rimbaud. Det gick ännu sämre. Pennan rörde sig knappt. Men så småningom flöt uppgifterna ihop i en lång feberdröm som varade i några månaders tid. På något sätt hade filosofins förfrämligande, alla dessa begrepp som kändes miltals avlägsna, och symbolismens skräck som inte längre kändes som min egen, förenats i en uppgift som kunde sätta sig i förbindelse med mitt intellektuella projekt. Och då började jag läsa Ovidius, Graal-sagor, Derrida och skräckförfattaren Clive Barker parallellt och skrev utifrån det.

-Jag ser det helt och hållet som att skrivandet räddade mitt liv, drog fram min kropp till andra sidan döden, vilket ju också är ett tema i boken. Eller snarare: detta tema hängde kvar där livet inte alls hade vunnit, där striden mellan Eros och Thanatos fortfarande var väldigt jämn. Ingenting i boken säger egentligen att jag överlevde, men bokens existens gör det. På ett medvetet plan drevs jag inte alls utav "kärleken till det spröda som är livets ursprung" som du kallar det, även om jag kan känna igen mig i det nu i efterhand. Just då drevs jag av kärleken bara till mitt skrivande, bara av denna oväntade kanal mellan själen och materien. Man kanske kan säga att där och då var "livets spröda ursprung" just mitt skrivande, en ensam livlina som ett dropp från bortom döden. Rycket i handleden för att slita bort droppet, smekningen med fingrarna kring pennan: båda samsades i Grammatica obscura.

Vi lever i en relativistisk värld, i våra samhällen ersätter vi det gudomliga med det njutbara. Kaly Yugas tid producerar bara dekadens och våld. En sökare måste gå igenom alla vägar för att finna en sanning, ett ljus. De flesta verkar dock vilja (eller bara kunna) stanna inne i det mörka. Det är lättare så. Däremot är allt detta en illusion. Tycker du inte att det nu är dags att lämna mörkrets illusion för att försöka öppna våra själakroppar och ord till det numinösa och till ljuset? Tycker du inte att vi måste skapa nya ord och framföra nya "drömmar" mot sekularisering och relativism?

- Svår men stimulerande fråga. Och genast måste jag som vanligt invända att jag inte ser någon tydlig gränslinje, i detta fall mellan gudomlighet och njutning. Mitt tänkande är verkligen inte dualistiskt och jag har svårt att se sådana här tydliga fronter som du målar upp. "Att skapa nya x mot y": jag känner mig oförberedd och illa rustad för en sådan kamp. Och här har jag flera invändningar: personligen tror jag inte att mörkret eller skuggorna är mer illusoriska än ljuset. Inte heller ser jag samma historiska process som du, utan tänker mig mycket mera att alla tider är samtida och i grunden ganska lika. Däremot kan jag inte säga att jag har rätt mot det du framför. Det är lika möjligt att min vision faktiskt har uppstått ur en viss defekt. Men nu går jag själv i väldigt relativistisk riktning när jag svarar, fastän du egentligen ber mig att specificera just mitt förhållande till "relativismen".

-Själv ser jag inte dessa funktioner hos nutiden i samma negativa ljus som du gör. Ateism, irreligiositet, hedonism, vetenskaplig relativism - alla dessa tendenser ser jag snarare som led i mänsklighetens uppväxt. Och jag tror inte vi kan gå tillbaka eller vinna genom att ta tag i någon viss tråd, lika lite som fysiken kan komma över Einsteins relativitetsteori. Vad jag däremot håller med om är att ett visst relativistiskt och sekulärt herravälde vill utnyttja denna situation till att stanna historien och tysta vår andliga längtan. Många tror att relativismen har kommit för att stanna. Det tror inte jag. Snarare är den en stor utmaning, en utmaning som helt rättmätigt har växt sig allt starkare och som rättmätigt kommer att kräva mer än någonsin av den kommande anti-relativismen. Själv vet jag att min ande inte är stark nog och inte så beskaffad att jag kan påbörja den kampen. Min konst vill i så fall hellre vara en långsammare "daguerrotyp" av den relativistiska situationen, i denna tid där vi mest av allt väntar på att förvirringen ska skingras.

-Jag tror inte att jag kan kämpa på något annat sätt än jag faktiskt gör. Skapar jag en "anti-relativistisk dröm"? Kanske. Men i så fall en där mörker, ljus och skugga dyrkas på sina särskilda sätt. I just min konst stannar de här och nu och undgår framtida fortplantning. Fast om någon med större kraft än jag kan inspireras till att gå på sidan om tiden och befria dem för att gå i verklig strid mot relativismen - gör då det. När tiden är mogen kommer relativismen till slut att falla.

Du citerar gamla filosofer ibland men du är inte nöjd med det, du försöker parafrasera dessa citat, eller snarare skriva om dem. Varför gör du det?

- I Astruktion var det för att jag verkligen närmade mig olika filosofer och gick i ett slags närkamp med deras tänkande. Nu senast i Grammatica obscura var det mer ett ganska ironiskt estetiskt grepp som jag länge gick i vankelmod över och som jag ibland ångrar att jag tog med. Jag har aldrig känt igen mig i Nietzsches "filosofera med hammaren" eller Leibniz "monader har inga fönster" etc., så jag tog mig friheten att helt enkelt byta ut hammaren mot en kandelaber och blicka ut från fönstret mot de frostiga druvorna. Jag förstår att vissa kan tycka att detta bara är ett billigt grepp. Och inte heller menade jag att det här partiet skulle äga tyngd som invändning mot filosofihistorien. Snarare tog jag upp tråden av dessa yttrandens estetik och svepte igenom dem med ett nonchalant leende. Alla dessa yttranden vittnar från början om det manliga intellektets typ av irritation, om grundinriktningen hos dess retning. Och i den egenskapen är deras ställning som förmenta höjdpunkter i västerlandets filosofi också irriterande. Vad jag försöker påstå är inte alls att vi kan komma någonstans bara genom att byta eller leka med tecken, att detta kan vara en kritik mot historien. Tvärtom är allt sådant just lönlöst. Däremot är frågan om huruvida den omvända irritationen också har en rätt att finnas extremt viktig.

Din senaste bok har bemötts av god och mindre god kritik. Vad tänker du säga till de kritiker som inte verkar förstå dina verk?

- Jag är beredd att diskutera med vem som helst om omständigheterna är lugna och man håller en god ton. I så fall kan jag bara försöka förklara mig som jag gör här och säga likadant till alla. Men därute finns en hel värld av elakheter, sågningar, fyndigheter som jag inte alls kan förhålla mig till. Jag har själv aldrig totalsågat någonting, varken privat eller offentligt. Det som jag är intresserad av talar aldrig så, mitt liv är för kort för att jag ska ha tid med sådant. Heidegger skiljer på tal och prat, och just där kan jag nog hålla med honom. Jag rekommenderar alla att vända sig bort från pratets värld, därför att det finns en mycket rikare värld som vägrar vara tävlande och tom. Jag tror personligen att det elaka pratet urholkar både dem som utför det och dem som lyssnar.

Vi har talat mycket om filosofi, men din nya bok sägs ju vara din skönlitterära debut. Menar du alltså att Grammatica obscura inte ska betraktas som filosofi? Och vill du berätta mer om poesin i Grammatica obscura?

-Jag har kanske uttryckt mig lite oklart, eftersom jag har en övergripande filosofi kring min hela verksamhet. Men det stämmer, Grammatica obscura är inte en filosofisk bok, dess satser är inte påståendesatser eller ens demonstrationer av påståendesatser. Vad jag försöker göra är att undersöka påståendesatser och argumentationsserier estetiskt. När man läser filosofins satser och argumentationer strikt utifrån deras melodiska och rytmiska egenskaper närmar man sig en viss metrik. Hur hanterar Heidegger växlingen mellan hårda och mjuka vokaler? Föredrar Hegel jambiska eller trokeiska avslutningar? Vilket slags vers är Wittgensteins Tractatus? I Grammatica obscura hårddras påståendesatsernas och argumentationsföljdernas estetik genom att först underkastas en totalomfattande rytmisk och melodisk repetition. Meningslängder, stigande och fallande rytmer, vokalväxlingar, allt håller sig hela tiden inom ett visst, noga reglerat system. Genom att ingen argumentation egentligen pågår, men genom att en skenargumentation driver handlingen framåt, tänks filosofins språk framträda som en förfrämligad estetik vars domän blir det poetiska.

- Å andra sidan, från motsatt håll, försöker jag använda filosofins egna termer inom ramen för en poetik som handlar om poesins död snarare än filosofins. Det bleka metaforflödet klingar aldrig riktigt igenom utan kvarstår i en tvetydighet som vill sorgset eka romantiken, modernismen, 40-talet, 60-talet, postmodernismen ... alla dessa möjligheter som är uttömda och döda. Idén för denna väldigt allmängiltiga poetik (blommor, regn, årstider, stadslandskap) är snarare ambient än sant melodisk, även om jag ironiskt arbetar en hel del med vokalklanger som genast förstummas, mer som xylofon-ljud än som pianotoner.

-Som poetiskt verk avsvär sig Grammatica obscura den traditionella regleringen av förhållandet mellan hastighet och långsamhet, mellan retorisk prosa och poetisering, etc. Den svåra uppgiften att avhålla sig från reglering, avreglering och återreglering blir uppgiften för en "lyrik" som är både filosofins och lyrikens spöke, eller luftbubblorna från deras drunknande i nutidens hav. Det är väldigt förståeligt att vissa ser en förolämpning i detta, precis som Blanchot sa: "Filosofins sammanblandning med poesin - den största förolämpningen". Det är också förståeligt att vissa stöts bort av min estetik och inte alls tycker att den är vacker, och inte då bara beroende på dess morbida grundton utan därför att man missförstår min typ av avregleringar. Å andra sidan bör nog de som tror att jag lägger ett naivt läggpussel med filosofiska och poetiska komponenter utan andra syften än dunkla och destruktiva läsa om boken några gånger.

-Men här menar jag varken att man måste ta sig bakom texten för att förstå den eller att den kräver en medläsning av mina intentioner. Det är precis som Eliot sa om The Waste Land, nämligen att dikten är vad den är oavsett bakgrundsmotiven. Den som läser noga kan hela tiden hitta referenser till Narcissus-myten eller allt från Goethe till Axel Liffner, från Dante till Mare Kandre. Men det är inte referenserna som händer i dikten utan dramat vi talade om förut, kampen mellan livsdrift och dödsdrift, egentligen inom mig som människa men här symboliskt tolkat genom filosofins och poesins tänkta slutstrider, dödskamper, fantomsmärtor och dödsryckningar. Det är så som jag skulle önska att texten lästes: precis som den står på pappret, som en enda lång dikt om sorg.

En sista fråga bara: vilka är dina planer för den närmaste framtiden?

- Under vintern kommer jag att medverka i Johannes Flinks teaterpjäs Lotte Meissner. Vad det gäller skrivandet har jag en ny bok nästan klar hos Modernista. Den heter Manga och blandar Zen-buddhism, drogkarteller och kampsportaction med Dylan Thomas-inspirerad poesi. En uppföljare till den håller jag på med just nu, Gamer Satanica, ett slags dataspelslyrik om Wicca-religionen. Jag försöker hela tiden bredda mitt skrivande så att det ska bli mer tillgängligt. Samtidigt är det en experimentell serie som fortsätter, från den neutrala anonymiteten i Astruktion över det abstrakta vi-et i Grammatica obscura till det mångfaldiga jaget i Manga och det påträngande duet i Gamer satanica.

Guido Zeccola
Bilder: Johannes Flink