- Jag har en del demoner att bearbeta. Alla skräcktavlor porträtterar mina egna demoner - de är inte bra skrämmande för skräckens skull, alla demoner har namn och en betydelsefull plats i min inre kyrkogård där jag begraver dem en efter en när jag bearbetat dem klart i konsten och kan lämna dem bakom mig en gång för alla. säger Mia Mäkilä, Sveriges okrönta skräckdrottning, som nyligen ställde ut på samlingsutställningen "Cut & Paste" på Galleri KG52 i Stockholm.

Mia Mäkilä formar sina skräckcollage av bilder som påverkat och inspirerat henne under livet. Hon hämtar inspiration från många olika källor. Som konstvetare bär hon med sig nästan hela konsthistorien, vilket syns i hennes verk med referenser till bl a Hieronymus Bosch, Pieter Brueghel och Francisco de Goya. Till detta infogar hon sedan element från populärkulturen:

- Jag är inspirerad av skräp och skit som kommit ur popkulturen men som ändå har betytt någonting för mig. Garbadge Pail Kids-korten, MAD, En Ding-Ding Värld, Kittyböckerna, Nintendo, Barbie och allt det där som man gillade som barn. Min konst är en mash-up av alla slags medier jag är uppvuxen med. Bilder, musik, litteratur och film. Allt som satt sina spår, skräp eller mästerverk, allt som påverkat och berört genom livet mig får bli en del av min konst idag. För att de är en del av mig.

Collage tekniken uppstod i början av 1900-talet och utnyttjades flitigt av kubisterna, dadaisterna och surrealisterna. Ordet collage kommer förresten från franskans "colle" som betyder lim. Men Mia Mäkilä, som så många andra samtida konstnärer, använder inte längre lim för att göra sina collage, det är snarare digitala verktyg som Photoshop som man klipper och klistrar med. I katalogtexten till utställningen "Cut & Paste" frågar sig Edvard Derkert därför: "Är vi inte alla idag collagister - vare sig vi vill eller ej?"  Derkert ber oss fundera hur vi idag arbetar med datorer. Vi behöver inte längre planera vårt skrivande linjärt, utan skrivandet blir en process, där vi klipper och klistrar, hämtar bilder och texter från ett gigantiskt digitalt bibliotek på nätet, för att sedan sammanfoga och bearbeta trådarna och utklippen till nya tankevävar.  

Ordet collage känns förresten ganska förlegat när man pratar om Mäkiläs konstverk, en mer samtida benämning borde  ara mash-up. Ett ord som i första hand används för att beskriva hemsidor där man hämtar information från olika källor, som väderprognoser, bloggar, nyheter osv och sedan skapar en ny sida, en mash-up av informationen. Men mash-up är också ett uttryck som allt mer börjats användas för att beskriva dagens digitala kultur där inte bara frågor om upphovsrätt utan också om vem som är skapare och betraktare är i gungning. Det finns idag en helt ny generation konstnärer som samplar, remixar, och gör mash-up av olika kulturuttryck utan att tänka på den traditionella gränsen mellan fin- och populärkultur.

- Jag tror det är en generationsfråga faktiskt menar Mäkilä. Jag ser inte uppdelningen mellan fin- och populärkultur som något fresh och nytt precis, det är en gammal värderingsfråga som levt kvar från förr, en torr och trångsynt uppfattning om vad som är "fin" konst eller "uppkäftig" vilket för mig är totalt ointressant.

Mäkilä beskriver sig själv som en skräckkonstnär. Skräcken, människans äldsta och starkaste känsla som Lovecraft uttryckte det, är en primitiv känsla som ska skydda oss från faror och hot. Men i ett civiliserat samhälle talar man inte gärna om den fysiska, kroppsliga skräcken, utan istället om den mer abstrakta, intellektuella ångesten. När vi ser Munchs målning "Skriet" tolkar vi det som en människa som drabbats av existentiell ångest och inte som en skräckslagen människa. När Kurtz i Joseph Conrads roman "Mörkrets hjärta" på sin dödsbädd i de mörkaste Afrika utbrister "Skräcken, skräcken" är det ett bevis på hans primitiva galenskap långt bort från civilisationens räddning. Skräcken har för länge sedan passerats till kulturens periferi och vi finner den först och främst framställd i populärkulturen. Skräcken frodas i B-filmer, pulp fiction, tv-spel, hårdrock och skräckkonst som lowbrow eller "pop-surrealism som den mest kallas idag. Den senare en genre som Mäkilä känner samhörighet med.

- Jag skapar utifrån vad mitt inre vill förmedla och berätta och jag vill vara en direktlänk mellan känslorna och betraktaren. Det är inte alltid sköna känslor jag dealar med i konsten. Ångest, skräck, rädsla, sorg, vrede, hat och avundssjuka är begrepp som kanske inte alltid blir så "fina" när de blir klädda i bildform och blir synliga på ett djupare sätt än i bokstäver. Lowbrow är mer en genre där jag känner samhörighet och connection med de övriga kollegorna inom den rörelsen. De är inte heller ute efter att smickra eller provocera. Så det känns som en äkta genre att hålla sig till.

Mäkiläs bildvärld är visserligen mörk, fylld av demoner och skräck, men här finns också en självdistans till mörkret. Som i många andra "pop-surrealistiska" konstverk finns det drag av humor. I katalogtexten till utställningen "Cut & Paste" skriver Edvard Derkert att "Collaget är i hög grad släkt med vitsen". Eftersom ett collage, precis som en vits, fogar ihop delar som inte riktigt hör ihop, skapas lekfulla kontraster och nya oväntade möten som i vissa fall kan upplevas som komiska. I glappet mellan två bilder kan skrattet födas, något som fascinerar Mäkilä

- Jag är omåttligt förtjust i att studera skrattets historia och hur människan har använt skrattet som försvarsmekanism, ventil, mask, triumfsymbol och såklart som glädjeuttryck. Jag dealar mycket om skrattets ganska outforskade gränser, i min konst. Den ryske lingvisten och filosofen Mikhail Bakhtin är en stor inspirationskälla i detta område. Hans forskning om den karnevaliska renässanskulturen och den teatrala världen under de årliga karnevalerna i Europa där skrattet fick flera funktioner är hemskt spännande att utforska i mina collage. Där ett skratt klingar hjärtligt, möts man sedan av hånflin och sarkastiska skrattsalvor om vartanna

Skräcken och skrattet, dessa två motsatser, som ändå ligger så nära varandra. Hur många av oss har inte sett en skräckfilm där skräcken plötsligt slår över och blir humoristisk, eller när vi skrattat hjärtligt åt något för att en stund senare sätta skrattet i halsen? Skräck och skratt två fundamentalt mänskliga egenskaper som allt för ofta hamnar i facket folkligt och populistiskt istället för i den seriösa kulturella kontexten. Mia Mäkilä är i alla fall en konstnär som tar skräcken på allvar, och som förhoppningsvis kommer att lyckas med att föra skräcken, som allt för länge varit förvisad till konstens periferi, åter till konstens hjärta där den hör hemma.

Mathias Jansson