Det som är alldeles uppenbart i Luis Camnitzers verk är att hans perspektiv på politisk konst är omedvetet om propaganda och grafisk illustration. Han bedriver inte det till sin yttersta gräns, såsom en konstnär som brukar engageras i militanta och sociala insatser skulle göra.

Men detta avser den tvetydighet som underrättar hans arbete och privatliv.

En konceptualist á la Beuys som fokuserar på att analysera språk- och konstbegreppet, och som bryter tautologin i riktning mot verkligheten.

Rationell, nästan aseptik, söker han dock magi och mystik.Poesi och objektivitet utesluter inte en intensiv subjektivitet.

I juni i år skulle Hélène de Beauvoir ha fyllt 100 år. Här i Sverige är hon i stort sett okänd.  Hennes drygt två år äldre syster, Simone de Beauvoir, är däremot välkänd, och Hélène har tyvärr fått stå i sin storasysters skugga.

Precis som sin syster kom Hélène att välja ett skapande yrke, men där Simone valde litteraturen och filosofin valde Hélène konsten. Båda systrarna var engagerade i tidens sociala frågor; Simones ord och Hélènes bilder sammanfattar många av tidens händelser och tankar. En hjärtefråga för dem båda var kampen för kvinnans rättigheter. När Simone de Beauvoir 1949 gav ut Det andra könet, bodde Hélène och hennes man Lionel de Roulet - för övrigt en av Jean-Paul Sartres elever - i Casablanca, där Hélène med iver kastade sig över sin systers bok. Men hon blev besviken över att Simone skrev så lite om kvinnliga konstnärer.

Simone reste mycket men bodde i Paris i hela sitt liv, medan Hélène bodde utomlands i många år, i Portugal, Österrike, Jugoslavien, Marocko och Italien, innan hon och hennes man slutligen bosatte sig i den lilla byn Goxwiller inte långt från Strasbourg. Simone levde i hela sitt vuxna liv i en "fri" relation med Jean-Paul Sartre (i dag skulle vi kanske kalla det ett särboförhållande med frihet att ha andra förhållanden på sidan om), Hélène var gift med Lionel de Roulet. Ingen av dem fick några barn. Relationen mellan systrarna verkar ha varit varm och hjärtlig för det mesta, och de tycks ha behållit en nära relation till varandra livet ut.

Hon föddes som Lenore Knaster i New Jersey 1930, hon försvann från New York omkring 1972 och dök upp i föräldrahemmet i Dallas i Texas där hon dog i ensamhet 1999, skriver Lucy R. Lippard i katalogen om Lee Lozano. Under åren 1961 till 1972 arbetade hon som konstnär i New York, först med provocerande erotiska bilder och därefter med märkliga bilder på verktyg. De stora borrarna och skruvarna hör definitivt hemma i verktygsannonser.

Jag blev fångad av "Cerebellanda" och de bokstäver, ritningar och grafiska tecken som utgör en del av utställningen om Lee Lozanos konst på Moderna museet våren 2010. Samtidigt läser jag "Just kids" av Patti Smith och ser hur hon och även Robert Mapplethorpe, innan han började fotografera, har så mycket gemensamt med Lozano.  Dessa två föddes 1946 och är alltså åtskilligt yngre än Lee Lozano, det förklarar kanske till en del att inte hon är nämnd i den överväldigande mängd av namn på konstnärer och poeter som Smith skriver om. Sättet att använda lappar med text på, collage och erotiska bilder har de i alla fall gemensamt. Mapplethorpes foton såg jag på Louisiana i Danmark och på Kiasma i Helsingfors med hans homoerotiska foton.

Bokstavstecken är vackra. I varje alfabet kan man variera dem när de skrivs. Arabiskan till exempel kan skrivas så konstfärdigt att dess tecken sträcker sig över en hel rad och är också de enda prydnaderna när bildförbudet ska hållas. Bokstäver är dekorativa.

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris.

Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder en ansedd samurajfamilj som grundades för över sjuhundra år sedan. Deras kollektion av rustningar, kalligrafier, teceremoniobjekt, porslin, skulpturer, målningar och antika japanska böcker, visas på ett av Japans vackraste slott i Kumamoto som tillhört familjen Hosokawa i åhundraden. Morihiro är uppväxt bland estetiska och vackra saker; hans farfar umgicks med lärda och regerande från hela världen. Själv gjorde han en brilliant politisk karriär.

Ett samtal med Michael Bowen

Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos, strävan att lära sig av österländska tankegångar och dagens experiment med en sammankopplad, "uppkopplad" värld. På många nivåer har Bowen varit alla dessa skeendens mest okända kändis eller, om man så vill, mest kända doldis. Idag bor han i Stockholmstrakten med dukar, penslar, familj och nyöppnat galleri.

Våldet hos Goya

I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller snarare för spanska medborgare, med argumentet att landets kulturarv skulle vara tillgängligt för alla. Senare skulle EU tvinga Spanien att återinföra entréavgifter med motiveringen att andra europeiska medborgare inte fick diskrimineras i förhållande till de spanska, vilket gjorde det ekonomiskt omöjligt att bibehålla initiativet.

Men under några år hade jag fri tillgång till det spanska kulturarvet. Jag var visserligen inte spansk medborgare, men det var aldrig någon som kontrollerade mitt id-kort. Det var bara att gå in. Och då jag bodde bara en kvarts gångväg från El Prado, ett av världens bästa konstmuseer, kunde jag bilda mig bland alla Velazquez, El Greco, Zurbarán och de holländska mästarna från Bosch över Rubens till Rembrandt. Samt Francisco Goya.

Större än någonsin intar konstmässan Supermarket denna helg Kulturhuset i Stockholm. De konstnärsdrivna galleriernas mässa presenterar utställare från 20 länder och är därmed, som en av initiativtagarna Pontus Raud påpekar, störst i Sverige. Man har i år även tvingats tacka nej till gallerier. Kanske har detta påverkat mässans innehåll som vid första anblicken framstår som ambitiöst och rentav proffsigt utan att för den skull vara välkammat. En viktig fråga ställer arrangörerna själva i presentationen, nämligen huruvida konst som inte går att sälja är bättre konst. Hela spektrat av säljbarhet finns hur som helst representerat med små teckningar och målningar, fotografi som är tillgängligt i print on demand, men även projektkonst, aktivism och ett tungt performanceprogram där affischnamnet är Bill Drummond.

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson

Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De Geer. Två stycken hade varit på tok för många och ingen alls hade varit urbota trist. När Tidningen Kulturen knackar på i den De Geerska ateljén möts vi av en man i läkarrock och hammare i handen...

- Jag har en del demoner att bearbeta. Alla skräcktavlor porträtterar mina egna demoner - de är inte bra skrämmande för skräckens skull, alla demoner har namn och en betydelsefull plats i min inre kyrkogård där jag begraver dem en efter en när jag bearbetat dem klart i konsten och kan lämna dem bakom mig en gång för alla. säger Mia Mäkilä, Sveriges okrönta skräckdrottning, som nyligen ställde ut på samlingsutställningen "Cut & Paste" på Galleri KG52 i Stockholm.

Mia Mäkilä formar sina skräckcollage av bilder som påverkat och inspirerat henne under livet. Hon hämtar inspiration från många olika källor. Som konstvetare bär hon med sig nästan hela konsthistorien, vilket syns i hennes verk med referenser till bl a Hieronymus Bosch, Pieter Brueghel och Francisco de Goya. Till detta infogar hon sedan element från populärkulturen:

Det har varit ganska tyst om Hans-Jürgen Syberberg på senare år, om man jämför med sjuttiotalet och några år in på åttiotalet. Då hade hans stora filmprojekt, av vilka Parsifal var det senaste, avslutats. Därefter har det mest blivit installationer och böcker. Ulf Stenberg skriver en genomgripande essä om den tyske mästaren. Den stora internationella uppmärksamheten dessa år, som innefattade ett antal priser, kröntes med ett specialnummer av den legendariska franska filmtidskriften Les Cahiers du cinéma, februari 1980, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom Frankrike är det land där Hans-Jürgen Syberberg fått det bästa mottagandet, medan det varit lite si och så med det i hemlandet för att uttrycka sig milt. Omslaget på Les Cahiers du cinéma upptogs av hans efternamn i fet stil och fotot av en ung man med kamera. Det var nämligen så det började.

Han är samtida med och gjorde ofta i filmpolitiska sammanhang gemensam sak med Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder, också det två högst egenartade stämmor i den tyska filmen, som i princip ägde sjuttiotalet, om vi håller oss till de konstnärliga landvinningarna. Det talades om den Nya Tyska Filmen (efter de polska och franska filmvågorna). Men frågan är om inte Hans-Jürgen Syberberg är den mest egenartade, om man nu kan tävla i sådant. Hans filmer avviker fullständigt från ett konventionellt berättande – betydligt mer än sina två kolleger – och liknar ingen annans vare sig före eller efter, möjligtvis med undantag för Georges Méliès.