Större än någonsin intar konstmässan Supermarket denna helg Kulturhuset i Stockholm. De konstnärsdrivna galleriernas mässa presenterar utställare från 20 länder och är därmed, som en av initiativtagarna Pontus Raud påpekar, störst i Sverige. Man har i år även tvingats tacka nej till gallerier. Kanske har detta påverkat mässans innehåll som vid första andblicken framstår som ambitiöst och rentav proffsigt utan att för den skull vara välkammat. En viktig fråga ställer arrangörerna själva i presentationen, nämligen huruvida konst som inte går att sälja är bättre konst. Hela spektrat av säljbarhet finns hur som helst representerat med små teckningar och målningar, fotografi som är tillgängligt i print on demand, men även projektkonst, aktivism och ett tungt performanceprogram där affischnamnet är Bill Drummond.

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson

Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De Geer. Två stycken hade varit på tok för många och ingen alls hade varit urbota trist. När Tidningen Kulturen knackar på i den De Geerska ateljén möts vi av en man i läkarrock och hammare i handen...

- Jag har en del demoner att bearbeta. Alla skräcktavlor porträtterar mina egna demoner - de är inte bra skrämmande för skräckens skull, alla demoner har namn och en betydelsefull plats i min inre kyrkogård där jag begraver dem en efter en när jag bearbetat dem klart i konsten och kan lämna dem bakom mig en gång för alla. säger Mia Mäkilä, Sveriges okrönta skräckdrottning, som nyligen ställde ut på samlingsutställningen "Cut & Paste" på Galleri KG52 i Stockholm.

Mia Mäkilä formar sina skräckcollage av bilder som påverkat och inspirerat henne under livet. Hon hämtar inspiration från många olika källor. Som konstvetare bär hon med sig nästan hela konsthistorien, vilket syns i hennes verk med referenser till bl a Hieronymus Bosch, Pieter Brueghel och Francisco de Goya. Till detta infogar hon sedan element från populärkulturen:

Det har varit ganska tyst om Hans-Jürgen Syberberg på senare år, om man jämför med sjuttiotalet och några år in på åttiotalet. Då hade hans stora filmprojekt, av vilka Parsifal var det senaste, avslutats. Därefter har det mest blivit installationer och böcker. Ulf Stenberg skriver en genomgripande essä om den tyske mästaren. Den stora internationella uppmärksamheten dessa år, som innefattade ett antal priser, kröntes med ett specialnummer av den legendariska franska filmtidskriften Les Cahiers du cinéma, februari 1980, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom Frankrike är det land där Hans-Jürgen Syberberg fått det bästa mottagandet, medan det varit lite si och så med det i hemlandet för att uttrycka sig milt. Omslaget på Les Cahiers du cinéma upptogs av hans efternamn i fet stil och fotot av en ung man med kamera. Det var nämligen så det började.

Han är samtida med och gjorde ofta i filmpolitiska sammanhang gemensam sak med Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder, också det två högst egenartade stämmor i den tyska filmen, som i princip ägde sjuttiotalet, om vi håller oss till de konstnärliga landvinningarna. Det talades om den Nya Tyska Filmen (efter de polska och franska filmvågorna). Men frågan är om inte Hans-Jürgen Syberberg är den mest egenartade, om man nu kan tävla i sådant. Hans filmer avviker fullständigt från ett konventionellt berättande – betydligt mer än sina två kolleger – och liknar ingen annans vare sig före eller efter, möjligtvis med undantag för Georges Méliès.

I Minoritenkirche, italienarnas religiösa hemvist i Wien på Minoritenplatz 2 i Wiens första distrikt, visas under augusti månad och till den 27 september 2009 tjugotre av Leonardo da Vincis verk och fyra filmer om hans liv. Inför utställningen har hans kringspridda verk fotograferats av, överförts till linneduk, förts samman och försetts med historiska kommentarer. Många av målningarna har under århundradenas lopp blivit restaurerade ett flertal gånger och konstexperterna ifrågasätter därför deras ursprung respektive äkthet. Man har funnit över 15. 000 förarbeten och skisser till målningar, men tjugofem färdiga målningar tillskrivs honom. I Minoritenkirche finns Giacomo Raffaellis "L'Ultima Cena" i glasmosaik samtidigt som Leonardo da Vincis målning från 1496 visas på väggen intill i originalstorlek.  Man kan således direkt jämföra motivet av "Nattvarden", fresken som Leonardo ursprungligen målade ovanför en portal i matsalen i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano med Giacomo Raffaellis mosaik.

Den omöjlige
Andrea Mantegna

Femhundratre år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk.

Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var denna mästare som älskade det exakta perspektivet i ritandet och hade en minst sagt svår karaktär?

Unica Zürn. Foto: Man Ray.

Smärtans hydra

Under en period då Unica Zürn hade bestämt sig att inte skriva böcker såg dessa ritningar ljuset. Unica Zürn överlever genom att skriva korta berättelser för tyska tidningar. Backgrunden är Berlin strax efter kriget. 1953 träffar hon Hans Bellmer (1902-1975) i Paris, och tillsammans med honom lever hon ett bohemiskt men stundvis tragiskt liv. Fattigdom och exalterande framgångar - speciellt litterära - upplever hon vid sidan om långa depressiva perioder.

Och det var i Paris som museet Halle Saint-Pierre presenterade  det första helt omfattande retrospektivet om henne, för några år sedan.. Utställningen bestod av ett hundratals ritningar realiserade mellan 1954-1970. Det var Ängeln som guidade mig dit.

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé.

Jag steg in på en trevlig, typiskt parisisk, innegård, med några plantor och träd. Till vänster ligger ateljén. "Det var ett ruckel när jag kom hit" säger Charlotte när jag beundrar ateljé/våningen. Hon har låtit bygga om och måla om allt i glada, varma färger. Ljuset strömmar in från de höga takfönstren. Bostaden liknar hennes målningar, dess färgskala och glädje. 

Charlotte (www.charlottenicolin.com) startade sin karriär som reklamtecknare (Bergs i Stockholm) och har därefter utvecklat sin konstnärliga ådra. Hon flyttade till USA som freelance och en dag när hon satt upp alla sina teckningar på väggen, kom hon på idén att göra närbilder.

Ett flertal intressanta och även banbrytande kvinnliga konstnärer har genom tiderna kommit att stå tillbaka för närstående manliga kolleger. Kvinnornas könstillhörighet med äktenskap, barnafödande och husmorsplikter har varit ett hinder i karriären. Att vara född i fel tid kan också vara en anledning till att inte bli erkänd eller bortglömd. Även så kallad andlig konst har i vissa tider blivit nedvärderad och konstnärer, speciellt kvinnor som skapat utifrån sina visioner eller uppenbarelser har inte sällan betraktats som psykiskt instabila. Samhället har alltid fruktat udda konstnärer, diktare, helgon och mystiker. Det främmande och okända är skrämmande och farligt och ofta har man förföljt och på olika sätt försökt tysta ner dessa provocerande individer.

Visionären straffades med tystnad. Under vissa epoker, till exempel under romantiken, har man betonat lidande och sorg som nödvändiga källor till skapande av stor konst och allt sedan dess har ett av konstnärens uppdrag varit att förändra världen, att vara visionär och vägledare. En av dessa betydelsefulla, andliga kvinnliga konstnärer och mystiker som idag av någon anledning kommit i skymundan är Violet Tengberg som jag fått förmånen att träffa och samtala med och vars liv och verk jag gärna vill föra fram. Det är den personliga aspekten som är mitt intresse ─ det djupt mänskliga ─ ett livsöde för att få andra att förstå en konstnärs rötter, en väg ─ ett liv.