An awful waste of space – människans förgänglighet sedd genom samtida kulturyttringar - Tidningen Kulturen

ur Matrix

Kulturreportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ända sedan jag var liten har jag stått och blickat mot det förflutnas förtvinade brist på varaktighet. Ögonblick som samlats och sparats i mitt inre ska en gång inte längre finnas kvar. En sekund här, och nästa borta. Sett i ett kosmiskt perspektiv är det giltigt även för mänskligheten, en tanke som jag var medveten om redan i den relativt unga åldern av sex, sju år. Jag läste astronomiska och andra naturvetenskapliga böcker på skolbiblioteket. Inte de som gick att hitta på barnavdelningen, de var närmast en förolämpning i sin enkelhet och dessutom ofta rent felaktiga.




 

 

Jag kan minnas när jag stod med min pappa i mörkret ute på den tornedalska marken långt från stadens ljusföroreningar och blickade ut mot rymdens stjärnor. Jag hade tusen frågor, och av någon anledning trodde jag att pappa kunde besvara dem. ”Det kanske står en pappa och en pojke på en planet någon annanstans i rymden och funderar över samma frågor”, sade han som om det skulle förklara något. I romanen Kontaktav Carl Sagan funderar Eleanor Arroway över samma frågor, och hennes pappa svarar: ”The universe is a pretty big place. If it's just us, seems like an awful waste of space.” Det är naturligtvis ingen förklaring som jag kunde nöja mig med, men på ett rent filosofiskt plan kändes båda svaren ganska lugnande. Det var lite som när Robin Williams i sin paradroll som Mr. Keating i Döda poeters sällskapsade: ”That you are here — that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.” Filmen tog fullständigt andan ur mig, jag som burit på existensiella frågor så länge jag kunnat minnas.
.Stephen Hawking

.Stephen Hawking

Annons:

Jag läste Carl Sagans Cosmosom mänsklighetens tid i universum och hur försvinnande kort tid vi faktiskt funnits här – och hur kort tid vi kanske kommer att finnas till som art. Jag läste om Frank Drakes ekvation och vad den kunde innebära, om Arecibomeddelandet till fjärran stjärnor och om Wow-signalen som kittlade min fantasi. Vad betydde den? Varifrån kom den? Varför så kort?

Kanske var det nyfikenheten och upptäckslustan som gjorde det, eller också tanken på att vi som art till slut skulle vara dödsdömda om vi stannade kvar på jorden, men jag gled ganska snabbt in på fantastiken. På den tiden, första halvan av 80-talet, var sf-hyllan på biblioteket sorgligt liten. Där fanns de verkliga klassikerna, men inte mycket mer. Jag läste Asimov och från ungdomsavdelningen novellantologier med sf-tema. Jag läste också George Johanssons romansvit Universums ödevid sidan av vetenskapsjournalisten Eugen Semitjovs populärvetenskapliga böcker som närmast kunde sägas vara essäistiska i sitt upplägg. De var fyllda av spekulationer och tänk om; det kunde kanske vara så här eller bli på det här sättet – eller också inte. Jag funderade och tänkte, och i min sju- och åttaårsvärld var de kanske inte facit, men en förlängning av mina funderingar, och framför allt svart på vitt att det inte var tokiga frågor att ställa.

Den inledande romanen i George Johanssons serie, Uppbrott från Jorden, var ändå en av de böcker som berörde mig allra mest. Den var kort och kanske inte mästerligt skriven, men berättelsen var driven och utmanade min fantasi på ett sätt som fick mig att läsa böckerna om och om igen. Johanssons huvudperson Len Renberg berättar om en dystopisk framtid där mänskligheten så till den milda grad utarmat planeten jorden att hon knappt längre är förmögen att hysa liv:

Vi tittade på Jorden, far och jag.

Den svävade som ett gråbrunt klot under oss. Gråvita poler, bruna hav.

- Hon är vacker, sa jag.

- Hon VAR vacker, svarade far. En gång var hon den vackraste planeten i hela Systemet. Blågröna hav, gröna kontinenter, gnistrande vita poler, MIN far brukade kalla henne ”moder Jord” när han var högtidlig. Nu är hon utbränd.

Dessa ord tycktes så ödesmättade, så fyllda med allvar. De talade till mig med en röst som var så stark att jag inte kunde värja mig. Len Renberg har inte tidigare sett sin del i förstörelsen av vårt hem jorden, men han får ett bryskt uppvaknande. Han arbetar som skeppare på egen skuta och flyger hem uran från runtom i solsystemet till jorden. Som alla andra är han fast i systemet. Han kan inte ta sig ur. Men genom mötet med en utomjordisk intelligens – närmast beskriven som något av en gudom för mänskliga ögon – får han en chans att lämna allt och börja om. Tillsammans med rymdbarägaren Amalthea ger han sig av. Strax bortom Jupiter försvinner skeppet spårlöst då Len och Amalthea på ett ögonblick transporteras från vår egen galax Vintergatan till Andromedagalaxen 2,2 miljoner ljusår bort. Där ska de leta en ny plats att börja om på.

Det centrala temat i böckerna är det dystopiska, människans förmåga att förstöra, precis som agent Smith säger i filmen Matrix: ”Human beings are a disease, a cancer of this planet. You're a plague and we are the cure.” Smiths resonemang är i stort sett oklanderligt i mina ögon. Människan som art är ett virus. Jag försöker dock välja att se henne som en individ. Len och Amalthea får en ny chans, och vi får i de två påföljande böckerna följa deras vedermödor, innan perspektivet ändras i bok fyra, Datorernas död, då Johansson återvänder till jorden en tid efter att Len Renberg lämnade den. Huvudperson nu är Vilgot Exner, som lever i ett framtida Stockholm efter jordens ekologiska krascher och ett tredje världskrig. Han drar runt med gänget och ”tiltar” – sparkar ned - gamla gubbar, något Exner inte är helt bekväm med. Det ser Gubben de tiltar i bokens inledning. Exner och Gubben får en vänskapsrelation, och det visar sig att Gubben en gång varit en framstående rymdskeppsingenjör. I boken avhandlas sedan frågor om skuld för det som skett, och när skulden blir också den nya generationens. När börjar ens eget ansvar? För mina grubblerier var det relevanta frågor. När blir det mitt ansvar? Hur många halmstrån måste jag lägga till stacken innan det blir får många, innan också jag bär skuld? Jag grävde ned mig i samvetskval över vår västerländska livsstil.

För en liten kille som alltid grubblade över livet, universum och allting var böckerna som att hälla bensin på eld. Jag ville bara läsa mer. I de naturvetenskapliga böckerna beskrevs stjärnornas livscykel, och beklämd över solens framtida öde gick jag hem och suckade åt min far över mänsklighetens stundande undergång. Om sisådär fem miljarder år.

”Om det ens finns människor då”, påpekade han.

En tanke som inte alls var främmande för mig; vår undergång kunde komma med ett meteoritnedslag, genom en atomvinter eller en global pandemi. Det gick inte att veta vad, bara att den skulle komma förr eller senare. Just denna förgänglighet var en plåga, att inget var beständigt. ”Ever since I was eight or nine/I’ve been standing on the shoreline/always waiting/for something lasting”, sjunger Broder Daniel, och jag ser mig själv i de raderna. Jag önskade ofta att jag kunde tro på en gud, för jag drömde om löftet om paradisets beständighet. Men hur jag än försökte gick det inte. Jag läste som liten Bibeln, vilket bara gjorde mig än mer fast i min övertygelse att det blott och bart var fiktion, sagor menade att förklara världen i en tid när världen var mindre och centrerad kring människan. Från att en gång ha varit skapelsens krona och alltets mitt, övergick vi till att inte längre bebo en platt värld och till att rotera i en vortex snarare än en cirkel eller ellips runt vår sol, som i sin tur spinner runt i utkanten av en av galaxens spiralarmar. En galax, som tillsammans med oräkneliga andra galaxer bygger upp ett galaxkluster vilket i sin tur bygger ännu större strukturer. ”Universum är en ask i en ask”, skrev George Johansson i sin romansvit. En träffande beskrivning.

Med alla dessa stjärnor – bara i vår galax omkring svindlande 100 000 000 – 400 000 000 till antalet – och alla dessa galaxer (i runda slängar omkring två triljarder galaxer) runtom i den del av universum vi kan uppfatta, är det sannolikt att den gnista som tänt livet på vår planet också borde ha kunnat inträffa någon annanstans, någon annan gång. Samma grundämnen bygger upp hela universum. Det är inget unikt för vårt solsystem. Och med den kunskap man har idag om att exoplaneter runt andra stjärnor är mer regel än undantag, torde oddsen kraftigt öka. Det för mig också in på Fermiparadoxen, frågeställningen var alla utomjordiska civilisationer är. Varför har vi inte hört eller på annat vis upptäckt dem? Det var även en fråga jag brottades med som barn, när jag låg i min säng och blickade upp mot stjärnhimlen utanför fönstret.

Det finns olika förklaringsmodeller och tankar kring detta, och förutom de kosmiska avstånden både i tid och rum är hotet från oss själva den kanske troligaste. Vår kamp för överlevnad som art, när vi som Agent Smith säger är ett virus som suger ut allt i närmiljön för att sedan flytta oss till en ny plats. En dag finns det kanske inga platser kvar på jorden. En dag kanske bomberna smäller. Detta är den stora tröskeln, The Great Filter. Vi har sett flera exempel på livets svårigheter att överleva tidigare i jordens långa historia. Vi kan därför antingen ha passerat filtret, eller också står vi ännu inför det. Kanske är det ett filter genom vilket i stort sett inga högstående civilisationer passerar: kampen mot sig själv, kampen för att – när man uppnår en viss teknologisk kompetens som art – inte utrota sig själv. Jag var förvisso inte bekant med Fermiparadoxen som barn, men undergångshotet var reellt. På åttiotalet fanns fortfarande supermakten Sovjetunionen och Kalla kriget var ett faktum. I skolan fick vi lära oss hur vi hittade till skyddsrummen.

Jag kan minnas när jag stod med min pappa i mörkret ute på den tornedalska marken långt från stadens ljusföroreningar och blickade ut mot rymdens stjärnor. Jag hade tusen frågor, och av någon anledning trodde jag att pappa kunde besvara dem. ”Det kanske står en pappa och en pojke på en planet någon annanstans i rymden och funderar över samma frågor”, sade han som om det skulle förklara något. I romanen Kontaktav Carl Sagan funderar Eleanor Arroway över samma frågor, och hennes pappa svarar: ”The universe is a pretty big place. If it's just us, seems like an awful waste of space.” Det är naturligtvis ingen förklaring som jag kunde nöja mig med, men på ett rent filosofiskt plan kändes båda svaren ganska lugnande. Det var lite som när Robin Williams i sin paradroll som Mr. Keating i Döda poeters sällskapsade: ”That you are here — that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.” Filmen tog fullständigt andan ur mig, jag som burit på existensiella frågor så länge jag kunnat minnas.

När jag stod där och blickade ut i rymden kunde jag gripas av en slags svindel inför de ofattbara avstånden i tid och rum. Min tid här på Jorden var kort, inte ens en sekund i ett kosmiskt perspektiv, men så var också mänsklighetens tid och allas vår obetydlighet. Carl Sagan, som varit en av mina idoler sedan sjuårsåldern, kommer in på det i sin bok Pale Blue Dot,där han reflekterar över ett foto taget av rymdsonden Voyager, där jorden inte syns mer än som en liten ljusblå prick bland andra ljusa prickar. Vi är så försvinnande små och våra liv så meningslösa i det kosmiska perspektivet – om vi inte en dag kan ta oss bort från jorden. Det är ett faktum bortom diskussion, och vår tids främsta tänkare är förstås medvetna om det. Stephen Hawking, en annan av min barndoms förebilder, är en av dem:

It will be difficult enough to avoid disaster on planet Earth in the next hundred years, let alone the next thousand, or million. The human race shouldn't have all its eggs in one basket, or on one planet. Let's hope we can avoid dropping the basket until we have spread the load.

Mänsklighetens överlevnad och betydelse var också ett återkommande tema inom den science fiction jag läste. Vi ser ett lysande exempel på människans brist på betydelse i Möte med Rama, exempel på vår kamp mot oss själva i de många undergångsskildringar jag tagit till mig som vuxen,, där titlar som Battlestar Galactica, The Walking Deadoch The Roadvisar oss att det värsta hot vi står inför idag är oss själva. Sett i ett bredare perspektiv torde evolutionen fungera på samma sätt universellt, och det är ytterligare en faktor som pekar på att det stora filtret kanske ligger framför oss, för trots att en så stor andel av jordens befolkning aldrig haft det så bra som nu ligger hotet hela tiden under ytan. Vår civilisation är endast en tunn fernissa: i en portfölj finns avfyrningskoderna till världens kraftfullaste kärnvapenarsenal som har potentialen att ända vår civilisation som vi känner den. Men vi behöver inte gå till dessa extremer för att se slutet på den civilisation vi byggt upp. Som kollektiv är vi en bedrövlig samling. Ta bara den svenske kemisten Svante Arrhenius som 1904 blev först med att varna för klimatförändringar beroende på växthusgaser orsakade av människan. Ingen lyssnade. Mitt barndomsjag ville ställa sig upp och skrika, men nöjde sig med att skriva upprörda noveller och flygblad om miljön.

Att undergången kommer kan vi vara säkra på. Vi kanske redan går mot den med öppna armar. Stephen Hawkings varning gör sig därför ganska aktuell: vi måste härifrån, annars är vår tid snart över. Tv-serien Babylon 5säger det kanske allra bäst:

Whether it happens in a hundred years or a thousand years or a million years, eventually our Sun will grow cold and go out. When that happens, it won't just take us. It'll take Marilyn Monroe and Lao-Tzu, Einstein, Morobuto, Buddy Holly, Aristophanes ... and

all of this ... all of this was for nothing unless we go to the stars.

Kanske förblir vi strandade på jorden. Kanske kommer vår tid snart att vara förbi och vi återgår till att bli stjärnstoff i rymdens vakuum, som vi en gång föddes ur ämnen bildade i supernovor. Jag antar att det finns en viss poetisk tröst i det.

 

Daniel Lehto

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen