Buddhist i Miljonprogrammet - Tidningen Kulturen

Batik -Buddha från Sri Lanka. Nu på min balkong

Kulturreportage
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Min sons lekkamrat såg sig omkring med förundran. Vi var på historiska muséet i Stockholm och befann oss i en sal där det hängde krucifix från olika epoker och med historisk betydelse. Lille killen hade tydligen aldrig sett ”en blodig” – alltså ett krucifix på kristet altare.
Hemma hade jag en batik-tavla på väggen. Motiv: En sittande Buddha med gesten ”att ge undervisning.” Det var en gåva från en vän på Sri Lanka.



”Där hänger en blodig. Där hänger en till blodig.”


Svenska kyrkan i miljonprogrammet

Svenska kyrkan i miljonprogrammet

 

Gunnar Hillerdal – teolog och då rektor vid Katedralskolan i Växjö, skrev en lång ifrågasättande artikel för en smålandstidning. Dock delvis berömmande för litterär kvalité. 19e juli 1982 återkom han i Hallandsposten med en, till stora delar, likadan text. Artikeln illustreras med en bild av mig på besök hos mina föräldrar i Frösakull nära Halmstad, där de hade sommarstuga. Han menade bl.a. att om jag träffat kristna Maria-systrar – i stället för buddhistnunnan San (Syster Amita Nisatta) – hade jag med viss säkerhet blivit kristen. Jag svarade, 25e sep. 82. Än i dag reagerar jag mot detta med: Sånt larv!
Vid Spanska Trappan, Rom. I bakgrunden kyrkan Trinità dei Monti

Vid Spanska Trappan, Rom. I bakgrunden kyrkan Trinità dei Monti

Annons:

1976 hade jag kommit ut med boken: ”Kärlek är det innersta av hjärtat. Dagbok från Orminge.” Den skildrade livet i de grå, nybyggda husen, som var en del av miljonprogrammet, naturen runt omkring, och hur jag inspirerades av buddhismen sedan jag lämnat statskyrkan. ”Sagor vid kanten av ingenting” kom 1975. Båda på Zindermans förlag.

De båda böckerna fick mestadels bra mottagande. Små men välvilliga recensioner i många landets tidningar. Några ansåg rentav att jag behövdes. En och annan var dock inte speciellt förtjust.

Gunnar Hillerdal – teolog och då rektor vid Katedralskolan i Växjö, skrev en lång ifrågasättande artikel för en smålandstidning. Dock delvis berömmande för litterär kvalité. 19e juli 1982 återkom han i Hallandsposten med en, till stora delar, likadan text. Artikeln illustreras med en bild av mig på besök hos mina föräldrar i Frösakull nära Halmstad, där de hade sommarstuga. Han menade bl.a. att om jag träffat kristna Maria-systrar – i stället för buddhistnunnan San (Syster Amita Nisatta) – hade jag med viss säkerhet blivit kristen. Jag svarade, 25e sep. 82. Än i dag reagerar jag mot detta med: Sånt larv!

Larvet är allvarligt och har många dimensioner. I mitt svar påvisar jag det jag menar vara en förtryckande attityd, respektlös och auktoritär. Vad visste han om oss? San eller mig själv? Vad visste han om buddhismen?

I mitt svar påpekar jag att han träffat mig då jag ”på hans inbjudan, besökte den skola han då var rektor. ” Han hade kunnat frågat mig om min uppfattning, något han inte gjorde.

Han citerar mig korrekt, berömmer mina böcker, men verkar inte ta mig på allvar. Jag är ung, jag är en ”tös” och han undrar över min ”framtidsväg.” Ja, tiden har flytt och framtiden är nu förfluten tid. I mitt svar 1982 förklarar jag att ”min framtidsväg leder bort från samtliga fadershus – det buddhistiska inberäknat.” Och jag fortsätter om buddhismens meditativa undervisning: ”Där har buddhismen visat sig ha en insikt och en människokunskap som jag menar att kristendomen saknar.”

Två aspekter kan ha bekymrad Hillerdal och andra kristna: oron för ateism och vetenskap, som ett hot mot tron. Oron för ”andra religioner” som ett hot mot kristendomens världsvida auktoritet och mission. Teologin stod – och står? i denna korseld.

Jag blev buddhist på Etnografiska Muséet i Stockholm

Det var i början av 1970-talet. En god vän hade tipsat:

-Det sitter en buddhistnunna och undervisar på Muséet varje lördag och söndag mellan ett och tre.

Jag gick dit.

Jag skrev.

”Till Syster Gränslös.

Hon var lugn, ”fast rotad i dygden” klädd i gul mantel och med håret rakat. … Hon svarade mot något jag länge önskat möta men aldrig funnit, och bekräftade någon som jag alltid anat men som ingen någonsin kunnat svara på.” (s. 122 Sagor vid kanten.)

Detta var tiden för de intellektuellas uppror och då Marx, bland andra, menade att religion var folkets opium. Det var också tiden för ”Tro och vetande” med Hedenius i stora uppslag på kultursidorna. Hans bok, 1949, hade spräckt gamla vanföreställningar. Beredde den väg för nya? De förnuftiga lämnade tro, hyllade kunskap och blev ateister.

Eller? Inte fullt så enkelt, kanske. Tendensen, dock, tydlig.

Hedenius fick förvisso en hel del välformulerat medhåll. Men också mumlande mothåll, även om, för att låna från en artikel i SvD, ”många prelater tvangs huka sig i bänkarna”. Kyrkans auktoritet hade smulats sönder i rask takt.

Detta var förstås bara en del av ett glanspappers-sanning, där mycket osagt ännu dröjde i djupen.

Under denna tid reste Ingrid Svensson, i sällskap med med sin man, till Asien för att söka en annan väg. I Nepal fann de den, och återvände till Sverige med buddhistiska ordinationer. Ingrid Svensson hade nu blivit buddhistnunnan Amita Nisatta, (San)

Ibiza och Rom

Under denna tid som jag tillbringade på Ibiza bland ”locos estranjeros”, skrev jag två böcker (Det goda livet och Se upp för trollen)som kom ut på Bonniers, för att sedan bosätta mig i Rom bland både italienare och forestieri (utlänningar), skrev en bok till ”Din Egen” (Bonniers) som var en kärleksskildring mellan två kvinnor, och återvände till Sverige.

Tidigare hade jag kommit ut med ”Vingklippta” (Bonniers) som var ett starkt uppror mot samhälle, värderingar, rådande normer.

År 1982 hade jag hunnit med långa och många vistelser i Asien – Indien främst. Jag hade mött theravada-buddhister på Sri Lanka och i Thailand, levt bland tibetaner i Himachal Pradesh, vistats i buddhistiskt nunne-kloster på en brant1000 m ö h, och praktiserat Vipassana, liksom meditation på mantra, visualiseringar och tibetansk recitation. I Sverige anlitades jag i skolor och i kulturföreningar, bl.a. på Kulturhuset i Stockholm, där jag berättade och visade bilder från resorna.

”Det finns grupper som söker avskildhet också inom katolicismen och Svenska kyrkan nuförtiden” skriver Gunnar Hillerdal och funderar över min framtidsväg! Han tror att jag tröttnat på ”egoistisk lyckojakt.” Det var nu inte avskildheten jag främst sökte. Snarare kommunikation och sammanhang på andra villkor.

Här kan jag se flera kontroverser löpa samman. Hillerdals attityd: 1/den naivt koloniala. Vi har svaren, vi har sanningen, vi måste hjälpa de stackars okunniga vildarna. Alltså är det naturligt att vi sänder missionärer.

Uttrycket ”egoistisk lyckojakt” måste få stå för honom. Vad menar han? I mina förrådsarkiv hittar jag bara mitt eget svar på hans artikel – sep. 82, och några citat.

Jag köpte hans artikel från KB: ”Buddhismen och diktarna, Annakarinismen.”

Jag anar mer en moraliserande attityd än verklig förståelse. Allt som inte är kristet tycks honom falskt och vilseledande. Denna ”lyckojakt” har han kanske funnit i mina tidigare böcker, som i själva verket innebar en ung människas uppgörelser med såväl uppfostran som samhälle och övergripande värderingar.

Alltså: 2/den goda kristna tron v:s världens ondska och okunnighet.

Samt 3/ Hedenius. Tro och vetande. Ateism v:s andlighet

Missionen. Makten talar

Nordiska Buddhistmissionen missionerade bland buddhister för att omvända dem till kristendom.

”Det är olika,” sa San om kristen resp. buddhistisk begreppsvärld. Ingen gud frälser, sa hon. Ingen nåd finns. Hon sa också: Kristendomen ger inte människan en chans. Och: ”Jag sökte kärnan i kristendomen och fann buddhismen.”

När hon kom hem från Asien blev hon känd som ”kvinnan som inte tar i hand och inte trampar på myror.”

Hon skulle nu leva på ”frivilliga gåvor.” Kom inga gåvor, kunde hon inte äta. Den allra första gåvan var ett par ljus.

Till en början höll hon dörren öppen för besökare. En dag kom en kvinna och ville slita av henne den gula nunne-manteln. Efter ett antal liknande incidenter och illvillig kritik, stängdes dörren.

 

Jag vet. I dag vet jag det jag inte visste då

Jag har sett det som hon då beskrev, jag har gått på samma mark. Ibland tänker jag: två planeter krockade i rymden och blev en. Den ena kallar vi öst, den andra väst. Främlingskap så djupa, att inte bara språket sviker, men både tanken och det som finns bortom tanken.

1971, lördag 20:e nov, hölls en konferens i Sigtuna: ”Om kritik och samtalsmöjligheter i förhållande mellan kristendomen och andra världsreligioner. ” (min kommentar: Dessa ”andra” sammanfösta i gemensamt paket!) Vi, då tillhörande ”Buddhismens vänner”, inbjöds. Inbjudare: Svenska Kyrkans Kulturinstitut.

”Ett språk växer alltid ur erfarenheten”, skriver jag i det buddhistiska medlemsbladet efter konferensen.

Detta var en tid långt före mindfulness

San:s instruktioner i Vipassana var enkel och konkret. De kristna som sökte ett ”gemensamt språk” kunde knappast få det på den vägen. Vipassana är inte detsamma som bön. Nirvana är långt ifrån detsamma som den skapande gudens nåd.

-Jag känner mig som missionären i den kokande grytan, kunde hon ibland uttrycka sig om hur hon bemöttes av kristna teologer. De ser mig som ett hot.

Ville de ha dialog? Knappast. Vad ville de? Hur kunde den mäktiga svenska statskyrkan se en buddhistnunna som ett hot? En enda ”liten nunna”, som någon kallade henne.

Vi är alla, på detta klot i universum, omsvepta av religion. Det kan tyckas ofrånkomligt. Personligt och kollektivt präglas vi av religioner, dess regler, dess värderingar, dess visioner och bilder, dess ord, sånger och musik. ”En allmänplats på djupet” beskriver jag i min artikel. Religionen kan också kallas ”en sammanfattning av tillvaron.” Alltså oavsett trostillhörighet eller vi alls tror.

Vad gör korsfästelsen med oss? ”En blodig.” Vad gör Buddha-gestalten med oss? ”Vem är hon?” frågade samma kille min son och pekade på min batik-buddha. Sonen förklarade att detta var en han, som var snäll.

”Nog föredrar jag den rofyllda Buddha-bilden som fokus för min religiösa känsla framför korset.” (art. i Hallandsposten)

Finns oskuld i tron? Finns makt, finns kontroll, finns högmod, förakt? Om allt detta finns, kan det ändå inte vara det enda som finns i tron

Efter Frösakull blev det Indien. Jag bodde där, reste och var i kontakt med såväl buddhistiska som hinduiska traditioner. Det lilla buddha-templet på Mandir Marg i Delhi var anknutet till det stora Hindutemplet –”Birla Mandir” med dess guda-gestalter i flera våningar. Gudaparet Laxmi-Narayan vid entrén, Krishna i sin egen hall på andra våningen.

I Himachal Pradesh var jag i kontakt med tibetanska flyktingar och samarbetade med en tibetansk familj. Jag mötte Dalai Lama, jag reste med och skrev om Indira Gandhi.

Min uppfattning om den buddhistiska meditationen kan jag i dag koppla till utbredningen av ”mindfulness.” Något liknar. Något liknar inte alls.

Indien är förändrat, och ruskar sig alltmer loss från kolonialismens grepp.

Sverige är förändrat. Buddhism har ett annat utrymme, liksom ”andra världsreligioner.”

Islam har plats här, med såväl moskéer som kontrovers. Hinduiska traditioner har utrymme, om än i källarlokaler i förorten.

”Le temps fuit et sans retour” står det i en visa jag gärna citerar. (Barcarolle, Hoffmans äventyr.) Tiden flyr och återvänder inte.

Gunnar Hillerdal avled år 2016. San avled år 2001.

Kyrka och stat är åtskilda. Skolböckerna lär ut något om samtliga världsreligioner, religiösa friskolor har uppstått och ifrågasätts. Förändringar har skett under hård kamp och, ofta, hetsiga diskussioner. Fram till 1952 var det inte tillåtet att lämna statskyrkan.

I artikeln jämför Gunnar Hillerdal mig med ”ungdomarna i jesusrörelsen,” och ansåg oss ha likartad bakgrund.

Helt oavsett vad såväl jesusrörelse som buddhism kan jag fortfarande tycka att hans text är förfärlig. Han har trott sig veta och förstå. ”Hans skenbara humanism, hans kvasi-psykologiska resonemang, hans överlägsenhetskänslor inför detta han så uppenbart misslyckats med att sätta sig in i och i kombination med hans maktposition vittnar i grunden om en förtryckarattityd. ”

Hans text är en katastrof. Både för de sökande ungdomar vi då var, för San, för de traditioner han hänvisar till men inte förstår, för den ”framtid” han hänvisar till men knappt anar.

Vi är inte längre några ungdomar

och nya generationer står för andra värderingar, kräver nya svar, andra utrymmen och uttryck. Jag har lämnat den ”klassiska buddhismen”, om jag nu någonsin tillhörde den.

Gunnar Hillerdal tillhörde sin tids mer eller mindre självklara auktoriteter. Konservativ i sina värderingar och sin religiösa uppfattning. Medvetet eller inte vidarebefordrar han traditioner som han tycks uppfatta som sanningar.

I konsekvens av detta blev det som gick utanför hans räckvidd misstrott, missförstått. Aktivt och med avsikt.

Han skriver om ”en kuriös blandning av stjärnkult, vegetarianism, stark tro på gurus och andliga ledare och jag vet inte vad.” Precis. Han vet inte.

Och ”stark tro”? Vad är kristendom, om inte ”stark tro”? Kuriös, rentav.

Han uttryckte också misstro mot bokhandeln Vattumannens verksamhet, förakt mot dess utbud och kundkrets.

San och GH fostrades och levde i en värld där sanningarna tycktes enkla och kunde ställas mot varandra.

Min egen uppfattning om Buddhismen har såväl ändrats som inte över tid. Min uppfattning om Indien har fått helt nya dimensioner, min vetskap om dess traditioner fördjupats och breddats. Vägarna visar sig kunna gå åt många håll på ett sätt som nog varken GH, San eller jag själv kunnat tänka oss.

Vattumannen frodas med livliga utbud av böcker och kurser. Alternativmässor blomstrar. Resor till indiska ashram är populärt och, för många, en livsnödvändighet, liksom intresse för gurus och deras undervisning.

En relativt ny tradition växer fram i Indien: Sri Aurobindos ”syntetiska yoga”. Och, förknippat, fristaden Auroville i Tamil Nadu, grundad av hans partner, ”The mother.” (Mirra Alfassa). Aurobindo stod i förgrunden för frigörelsekampen under förra århundradet.

Politiken ställs i förgrunden och gör religion till en kuliss. Detta i det s.k. offentliga rummet. Dock fortsätter tankarna, resonemangen, funderingarna hos enskilda och i grupper. Ibland öppet och högljutt, ibland tyst och undanskymt.

Finns gud? Vad är livets mening? Varför är jag här?

Framtidsvägen, då, är nu minnenas och perspektivens väg. Något som ständigt förändras. Nu och i framtiden.

 

Läs gärna också min artikel om Vipassana och Mindfulness på TK.

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-5/ovrigt-kat-10/23123-meditation-om-det-manskliga-psyket

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen