Deklassering - Tidningen Kulturen

Simon O. Pettersson 

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 




Således märkte han inte så särskilt av någon deklassering. Han levde framförallt i andens rike, där han var kung. När han kom upp i övre tonåren, och vissa klasskamrater ägnade sig åt dyra suparfester, champagnesprutning och Saint-Tropez-vistelser, reflekterade han aldrig över att han själv inte skulle ha råd med något sådant. Han tyckte ändå, att detta var att betrakta som ett ytligt, ogudaktigt och ovärdigt beteende, som han associerade med vulgära uppkomlingar. Det blev på det sättet aldrig generande, att han inte hade särskilt mycket pengar, att röra sig med. Han var ändå inte särskilt intresserad av sådant som kostade pengar, utan rörde sig i en annan värld. Han behövde inte heller pengar till kläder, då han ärvde eleganta kostymer från sin far. På det sättet kunde han också överträffa alla de andra pojkarna i elegans.

Hyllmeter har skrivits om social misär. Social utsatthet har alltsedan socialrealismens genombrott lockat många av världslitteraturens största namn. Det har varit lätt, att romantisera den enkla människan som ingenting vet och vars utsatthet väcker allas känslor. Också räddningen från denna misär har varit ett vanligt ämne. Charles Dickens kunde i sina romaner erbjuda närmast ändlösa variationer på detta tema – en gång räddades den utsatte av adoption, en annan gång arbetade han sig upp i smöret och blev en uppkomling. Det mest tragiska av alla ämnen, deklasseringen, vågar dock få beröra. Den borne adelsmannen, som av ändrade tidsomständigheter förlorar allt. Denne blir inte bara berövad något materiellt, utan måste känna ett helt livs vanära, där hans namn besudlas, och han saknar oftast möjlighet, att komma tillrätta i den nya miljön, då han uppfostras för att hantera en helt annan värld.

Sådan var utan tvivel situationen för Carl-Fredric Gyllensvaan. Gyllensvaan tillhörde en gammal militärsläkt. Hans förfäder hade gjort stora insatser för fosterlandet. Hemma på väggarna fanns riddarporträtt, föreställande släktingar som stupat i strid för den svenska hären. Särskilt högt i minne höll man en anfader som kämpat vid Narva, och stupat vid Poltava. Karl XII-kulten levde alltså i högsta grad i släkten, och hade gjort så sedan sekelskiftets början. Hans farfarsfar hade varit en del av de officerskretsar som påbörjat Karl XII-renässansens i Sverige, inspirerade av tidens historievetenskapliga omvärdering av hjältekonungen. För dessa officerare var Karl XII alla militärers hjälte, han som inga andra värden kände än troheten mot Gud och fosterlandet. Hans fader fortsatte denna kult, även om den vid detta lag antagit något spexartade och burschikosa former. Han fader tvingade honom som mycket liten, att lära sig Esaias Tegnérs ”Kung Karl den unge hjälte” utantill. Varje år den 30 november bjöd fadern också hem några officerskamrater, som iförda frack skålade för hjältekonungen. Hans fader, som hette Carl-Henric, var förvisso också militär, men långt ifrån så lysande som många av hans förfäder. Hans yrkesliv kantades av konflikter; han hade svårt att samarbeta med vad han uppfattade som obildade uppkomlingar, som inte förstod något av militärens verkliga väsen. Vissa kunde inte ens känna igen våra vanligaste regementsmarscher eller identifiera hans plats på riddarhuset. Denna plats var i jämlikhetens Sverige snarare ett hinder än ett företräde. När försvarsmakten gjorde neddragningar, fick han alldeles för tidigt begära avsked, i en ålder av knappt 50 år. Han kunde inte tänka sig, att söka sig till ett annat yrke. Han tillhörde krigarkasten och identifierade sig helt med striden för fosterlandet. Några andra mål kunde inte anses eftersträvansvärda, utan det ensamt var hans mission. Frånvaron av verkliga krig ökade i stället hans teoretiska intresse för krig. Efter den alltför tidiga pensioneringen från Försvarsmakten ägnade han dagarna åt att läsa om alla möjliga krig. Egentligen kunde han engageras av alla möjliga slags slag och fältherrar – från Caesar till Napoleon till, förstås, Karl XII. Det enda krav han ställde på sina krig var att de var tvungna, att utspela sig före stridsvagnarnas och bombflygets tidsålder. Hans gentlemannamässiga känsla för fair play fick honom, att avsky den orättvisa och tarvliga moderna krigföringen, som inte lämnade något plats för hjältemod. I läsfåtöljen med en cognac utspelade sig alla slag på nytt. Han levde sig in i Karl XII:s truppförflyttningar, försökte fundera på vilka beslut som var riktiga och vad som hade kunnat gjorts annorlunda. Som den romantiker han var kände han sig här placerad på första parkett, på historiens främsta skådeplatser. Han kunde här drömma sig bort från en mindre glamorös vardag som friställd officer. Ett annat typ av krig utkämpade han i tidningarnas insändarspalter, där han ständigt propagerade för ökade resurser till försvaret, eller som han hellre kallade det ”medel för det ärorika försvaret av fosterlandet”.

De personliga medlen blev dock utan tvivel mindre. Detta särskilt som han inte ansåg det tillbörligt, att en officershustru arbetade. Man fick dra in på det som gick. Våningen på Östermalm ville han under alla omständigheter behålla, men han fick lov att hyra ut vissa av rummen. Sommarstugan var ett mindre offer, och all onödig lyx fick stryka på foten, däribland exempelvis utlandsvistelser. Matbordet blev något mindre dignade, men han försökte att upprätthålla en någorlunda ståndsmässig stil så gott det gick. Om vinet man drack tillhörde Systembolagets billigaste gjorde det väl inte så mycket; så länge man kunde dricka det ur arvsservisen, kunde illusionen av ståndsmässighet utan vidare upprätthållas. Städhjälpen, som förvisso redan var en deklassering i förhållande till den tidigare köksan, fick dras in. Då hustrun i vilket fall som helst inte arbetade, var det ändå möjligt, att upprätthålla ordning.

Carl-Fredric upplevde det inte heller som han växte upp i ett deklasserat hem. Han bodde på en fin adress, och hade lekkamrater från goda hem; fadern gjorde dessutom en hastig ståndsbedömning av alla hans lekkamrater, och avrådde från dem som inte nådde upp till deras standard. Han fick tidigt höra berättelser om hans förfäders stolta bragder för fosterlandet, och vilken roll de haft i svensk historia. Fältskärns berättelser lästes högt, innan han hade lärt sig att läsa, och när han hade lärt sig att läsa, fick han lära sig Fänriks ståls sägner utantill. Tidiga läsupplevelser har tvivelsutan en enorm påverkan på människors psyke, och han lärde sig härigenom både känslan för plikt och rätt, liksom en sensibilitet för svenskans högre stilnivåer, och hur god dikt skiljer sig från dålig. Han fick också tidig katekesundervisning och därmed en god uppfattning om kristendomens grundsatser. D:r Mårten Luthers fråga ”Vad är det?” var för honom närmast en mystisk upplevelse, och han ryste av välbehag, när han lyckades besvara den rätt. Han lärde sig också tidigt, att bära sitt adelskap med värdighet. Han skulle vara medveten om vilka ärofulla insatser hans förfäder gjort för fosterlandet, och ingen fläck skulle tillåtas på släktens namn. Detta var gott i teorin, men svårare i praktiken. Tämligen snart fick han känna på svårigheten, att försvara sitt namn. Några pojkar som han kände hade för vana, att klättra upp i Hedvig Eleonoras kyrktorn. Carl-Fredric tyckte detta var, att visa bristande pietet för en helig plats. Pojkarnas ledare tyckte Carl-Fredric var en mes och sade: ”Haha, typiskt Gyllensvaan, de vågar aldrig slåss i främsta ledet, utan har alltid gömt sig långt bakom fronten, och har sedan mage och kalla sig krigshjältar. Vilka sillmjölkar!” Carl-Fredric kände sin ära som adelsman skadad. Vilket sätt att förolämpa hela hans släkt! Han utmanade omedelbart pojkarnas ledare på duell. Här skulle äran försvaras. Pojkens ledare gick fram till honom, och tryckte omedelbart och utan egentligen ansträngning ned honom till marken. ”Haha, din lilla stjärtgosse, här är du inte mycket att sätta emot”, sade han. Gyllensvaan fick erkänna sig besegrad, och gick moloken därifrån. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Han hade utsatts för den största vanära en adelsman kan tänka sig. Hans namn hade dragits i smutsen, och han förmådde inte att försvara det. Kanske var han en sillmjölke, precis som den tjocke lymmeln hade sagt. Han försökte trösta sig med, att den andre pojken inte följt duellreglerna, men insåg snart, att detta försvar knappast var hållbart. Han hade förnedrats i grunden, och hade inget att säga till sitt försvar.

Trots episoder som dessa skadades hans självkänsla inte långsiktigt. För även om hans uppfostran hade betonat den fysiska styrkans betydelse, hade han också lärt sig något annat. Hans andliga utrustning var långt bättre än hans kamraters, och han lärde sig tidigt att känna det svenska språkets valörer och stilistiska finesser. Han upplevde sig som en andearistokrat. Läsning, och så småningom egna poetiska försök, fyllde hans dagar. Allt var bättre i böckernas värld. I riddarromanerna fick han möta en värld, där ingens ära kränktes ostraffat. I den romantiska poesin fick han utlopp för hela sitt känsloregister. Hans sensibilitet var nu så stor, att han kunde uppleva det poetiska i en enkel vindpust eller vattendroppe. Skolan klarade han galant, även om han inte tyckte den hade så mycket att ge, anpassad som den var till medelmåttans nivå, och lärarna, det insåg han snart, var knappast några lysande existenser. Den andra eleverna interagerade han inte så mycket med. Han fann dem överdrivet barnsliga och oförmögna att ta något seriöst. När han blev litet äldre intresserade förstås flickorna litet, men han vågade av blyghet bara undantagsvis närma sig dem.

Således märkte han inte så särskilt av någon deklassering. Han levde framförallt i andens rike, där han var kung. När han kom upp i övre tonåren, och vissa klasskamrater ägnade sig åt dyra suparfester, champagnesprutning och Saint-Tropez-vistelser, reflekterade han aldrig över att han själv inte skulle ha råd med något sådant. Han tyckte ändå, att detta var att betrakta som ett ytligt, ogudaktigt och ovärdigt beteende, som han associerade med vulgära uppkomlingar. Det blev på det sättet aldrig generande, att han inte hade särskilt mycket pengar, att röra sig med. Han var ändå inte särskilt intresserad av sådant som kostade pengar, utan rörde sig i en annan värld. Han behövde inte heller pengar till kläder, då han ärvde eleganta kostymer från sin far. På det sättet kunde han också överträffa alla de andra pojkarna i elegans.

Trots goda och lättförtjänta betyg, kunde han knappast kallas en streber. Han hade inga klara och tydliga yrkesambitioner. Det enda som räknades för honom var det sanna, det goda och det sköna. När han lyckats finna den rätta tolkningen av en rad av Horatius eller när han lyckades förstå något mer av Hegels tänkande, då var han lycklig, då kände han livets puls klappa hårdare än annars. Det var länge sedan släkten utbildades av informatorer i hemmet, men något av samma ande präglade den unge Carl-Fredric. Han skulle lära sig det som fordrades av en ung världsman, inte fokusera på någon särskild yrkesgång. Det uppfattade han snarare som ett nyrikt och småskuret karriäristbeteende, att bete sig på detta sätt. När han som övriga skålade för att han tagit studenten – som det kallas, trots att studentexamen sedan flera decennier är avskaffad – gjorde han detta utan några särskilda på framtiden. Han hade bara en mission, och detta var litteraturen. Ja, litteraturen var för honom mer än litteratur, det var en hel livssyn. Det var för honom, att ständigt leva efter Geijers personlighetsprincip, det vill säga: att avhålla sig och avskudda sig från allt som kan störa det egna innersta väsendet.

En gång under det sista året på gymnasiet var han emellertid tvungen, att tänka något på yrkeslivet. Han kallades till mönstring. Han frågade naivt sin fader, vad detta ville säga. Carl-Henric sade ”min son, du skall bli en stor krigare, och skänka din släkt stor ära.” Orden väckte en känsla av stolthet hos Carl-Fredric. Skulle han kunna bli en krigarhjälte? Samtidigt gnagde förstås en försiktig oro i han bakhuvud; hur skulle han, som knappast tagit ett handtag i hela sitt liv, klara sig i det militära. Hade han verklig kroppslig konstitution till detta? Över denna sak behövde han knappast fundera särskilt länge. Efter avklarade fysiska tester blev han muntligen meddelad: ”Du saknar uppenbarligen alla förutsättningar för militärtjänst, och jag förmodar att du inte är särskilt besviken, om jag säger att du inte är aktuell.” Carl-Fredric borde väl rimligen ha insett, att detta var ett väntat utfall; ändå kände han vanära och förnedring. Han bleknade, och tänkte på vilken skam han var för sin släkt. Han tillhörde den Gyllensvaanska släkten som gjort så stora insatser för fosterlandets försvar. Han var inte ens värdig, att ta den ringaste del i krigsmakten. Och vad skulle han säga till sin fader? Han var tvungen, att blankt erkänna. Någon annan möjlighet gavs knappast. Fadern tog det med större ro, än han kunde förvänta sig. Som själv friställd från den svenska militärmakten, hade han inte mycket till övers för den. Han kallade dem krämarnaturer, och sade att ingen man med verklig ära får nuförtiden möjlighet att del i landets försvar. Alla adelsmän förföljs till dem slutar självmant eller får lämna. Carl-Fredric var glad, att hans fader tog det med sådan ro, samtidigt som han innerst inne inte var övertygad om hans förklaring. Han förstod, att han varit för vek för det militära värvet. Han hade inte vad som krävdes.

När ”studenten” var avklarad, stod han slutligen inför det avgörande ögonblicket. Han var tvungen, att bestämma sig för vad han skulle göra med sitt liv. När festyran var över, konfronterade fadern honom med denna fråga, och sade: ”Du förstår, du verkar inte kunna bli militär, som hade varit det naturliga för någon från din släkt.” Det kunde han inte gärna neka till, och han sade: ”Jag skall bli skriftställare, och därmed ge släkten odödlig ära.” Fadern tittade litet skeptiskt och frågande. Han fortsatte: ”Som Verner von Heidenstam. Han tillhörde en militärsläkt.” Fadern sken upp. Detta var minsann något han kunde relatera till. Han upprepade: ”Som Verner von Heidenstam.” Sedan tänkte han litet vidare, och frågade: ”Men en diktare måste han inte se världen, som Heidenstam såg Orienten?”. Sonen svarade, att det inte fanns pengar för något sådant, utan att han fick nöja sig med bokliga studier i Uppsala. Fadern som förband Uppsala med göticism, studentromantik, 1800-tal, Geijer och gluntar var inte främmande för förslaget. Han sade: ”Du skall fara till Uppsala och bli en lärd man, och göra din släkt stor ära.”

Sagt och gjort var det i Uppsala han hamnade. Redan de första upplevelserna av staden, en sensommardag, då han anlände med järnvägen från Stockholm, gjorde honom lycklig. De historiska byggnaderna reste sig som monument över svunna tider. Han såg den närmast skräckgotiska Domkyrkan, som erinrade om medeltiden, trots Zettervalls restaurering, som närmast gjort kyrkan mer medeltidsaktig än tidigare – ja, gjort den mer medeltid än medeltiden själv. Han såg den gamla universitetsbyggnaden, som fyllde honom med respekt för den lärdomstradition som den utstrålade. Han såg Carolina Rediviva och blev nyfiken på dess innehåll. Tänk vad mycket, som där måste finnas att läsa! Han promenerade på den gamla kyrkogården. Han sökte där upp Geijers, Atterboms och Frödings respektive gravar. Här låg verkligen kvarlevorna av dessa stora diktare. Vilken upplevelse, att se något sådant! Han visste att relikdyrkan var katolsk irrlära, men kunde samtidigt knappast undvika att känna något liknande i detta ögonblick.

Han var yr av Uppsalaromantik, och med en sådan början kunde fortsättningen på hans studietid bara bli en besvikelse. Han skrev in sig vid den litteraturvetenskapliga institutionen. Här tänkte han, borde han rimligen träffa människor som var intresserade av hans stora passion. Som ofta tidigare visade sig hans naivitet snart tydligt. Vissa var knappast intresserade av att läsa över huvud taget, och han förstod inte, varför de inte valt en annan inriktning. Andra föreföll framförallt vara intresserade av att skälla ut olika författare, för att de inte uppfyllde deras föreställningar om genus eller ras. Carl-Fredric frågade sig, om det inte var bättre, att helt enkelt strunta i att läsa äldre litteratur, om man hade den inställningen. Han kände, att de levde i en helt annan värld än han själv och att det vår svårt att nå fram till dem. De tycktes i hög utsträckning vara fast i samma ungdomskultur som han redan hos sina skolkamrater funnit infantil. Det gällde alltifrån klädsel till ordval till intressen. Han upplevde här också sociala beteenden av ett slag, som han inte ens trodde fanns. Det förekom att män kramades eller att kvinnor klädde sig som män. Det gjorde honom förvirrad och illa till mods. Han försökte någon gång emellanåt att pröva sina sociala vingar och följa med på någon av sina studiekamraters pubkvällar på stadens nationer. Alkohol har som alla vet en tendens, att få sociala hämningar att släppa. I det avseendet fungerade kuren väldigt väl. Han började nu tala vitt och brett, om alla möjliga ämnen, gav sig ut på mark som han tidigare bara drömt om att beträda. Allt detta fungerade utmärkt i stunden, men dagen efteråt kände han bara ånger och ruelse; detta särskilt de gånger, som han lyckades få någon flicka att följa med honom hem. Till det faktum, att studierna och umgänget med andra studenter var föga lönande, lades svårigheter med den rent praktiska organiseringen. Han hade ingen aning om, hur man lagade mat eller städade. Något sådant hade han aldrig tidigare gjort, och han hade svårigheter att tillägna sig dessa kunskaper i vuxen ålder. Konsekvensen, då det var dyrt att ständigt äta ute, blev att han till stor del livnärde sig på färdigrätter, liksom att hans lilla bostad aldrig städades, utan förföll till en extrem nivå.

Han kompletterade efter ett par terminer litteraturvetenskap sina studier med klassiska språk. Han var nu mera desillusionerad och hoppades inte så särskilt mycket av dessa studier. Studierna här visade sig dock helt annorlunda. Här visade studenterna mycket stort intresse, och kraven som ställdes var också betydligt hårdare. Här kunde han dock sakna något annat. Frågorna som ställdes var av karaktären ”vilket kasus?” eller ”hur ser tempusföljden ut här?”. Han var något för mycket fantasimänniska för att finna detta ensidiga fokus roande i längden. Emellertid var det ett stort fall framåt. Studenterna visade också mycket större själslig mognad. Om än något ensidigt språknördiga, så hade de en del att lära poetnaturen Carl-Fredric, när det gällde att ihärdigt studera språkliga fenomen, den typ av disciplin som detta kräver kan inte kompenseras med all estetisk sensibilitet eller begåvning i världen. Här gällde det, att kunna nöta.

Dessa studier var förvisso värdefulla. De hjälpte honom, att på egen hand bekanta sig med den antika världen. De minskade avståndet emellan honom och den europeiska kulturens källflöden. Men det var knappast något, som kunde bli hans lott i livet. Att doktorera på partikelanvändningen under hellenismen eller stormaktstidens editionsfilologi var inte hans likör. Passionen var helt enkelt litteraturen. Det blev många nätter i skrivbordslampans sken. Han försökte finna sin egen väg, ett eget uttryck. Han insåg snart, att det var just detta som var mätaren på hans litterära mognad. När han formulerat en text som var ett sant uttryck för honom själv, och det för den själ som dvaldes inom honom, alltså inte kvällstidningssnaskigt självutlämnade, då hade en lyckas. Han ställde sig aldrig frågan om det personliga uttrycket var en romantisk myt, som i själva verket inte existerade. Detta var sannolikt gott och väl, för om det var en myt så var det en produktiv myt, en som fick honom, att gå utanför samtidens ironiska maskspel, och uttrycka något helt annat. Efter hand förstod han också, att han kunde inte göra anspråk på att vara författare, om han inte framträdde som sådan i offentligheten. Han började sålunda försiktigt, att skicka in några dikter till olika tidskrifter. Framgången var litet varierad. Understundom blev de publicerade, ibland fick han inget svar, och i bland blev de refuserade med en motivering. Det kunde heta saker som ”dina dikter förefaller verka höra hemma i en bildningsvärld som blivit oss främmande”, ”dikterna passar inte i vår profil, som är inriktad på kvinno- och invandrarlitteratur”, ”vi är en norrländsk tidskrift; vi tar bara i undantagsfall emot bidrag utifrån”, ”dina dikter är inte i linje med vår värdegrund”. Det sista var en motivering, som han inte hade så lätt att förstå. Han hade bara märkt, att om man uttrycker sin uppskattning för bland annat Gud, fosterlandet, antiken, friheten, det förflutna och flickor kunde man få problem. Han undrade i sitt stilla sinne, vilka ämnen det fanns kvar att skriva om. Men han tyckte inte, att han hade anledning att klaga. Vissa tidskrifter accepterade hans bidrag och det var gott så. Särskilt gladde han sig åt ett redaktörsutlåtande: ”Vi publicerar gärna dikter. Du tycks ha bevarat elden och inte askan.” Detta var precis det han eftersträvade.

Hans publiceringar fick dock inte riktigt den effekt han avsåg. Han hade tänkt sig att beundrarbreven skulle strömma in, att förlagen skulle ställa sig i kö, att hans litteratur skulle bli allmänt omtalad. Inget av detta hände dock. Den enda person som hörde av sig var en flicka i hans egen ålder, som skrev ”Jag såg ditt foto i samband med dina dikter, och tyckte att du såg mycket stilig ut. Skulle du vilja träffas?”. Han var smickrad, men hans blyghet förhindrade honom, att besvara inviten. Han tänkte efter, och drog slutsatsen, att den bristande uppmärksamheten måste bero på att han ännu inte är någon riktig författare. En riktig författare blir man först, när man givit ut en riktig bok; det räcker inte att bli publicerad i en tidskrift. Han började så sammanställa sina poetiska försök. Han försökte vara hård mot sig själv, och bara ta med de dikter som han tyckte höll yppersta kvalitet. Allt överflödigt försökte han, att rensa ut. Efter hand fick diktsamlingen en form. Trots att dikterna inte var tänkta, att stå tillsammans, uppstod ett sammanhang. Dikterna talade till varandra, och fram trädde ett litterärt subjekt. Betydelser uppenbarades som tidigare inte varit kända, det fördolda blev synligt. Han kände sig alltmer tillfredsställd med vad han lyckades åstadkomma, och kände en stor lycka över sin framgång. Trots all inre tillfredsställelse som detta skänkte, var det förstås ingen framgång i yttre mening, förrän han framträdde på parnassen, förrän detta blev tillgängligt för publiken. Han lät snart skicka in sitt manuskript. De större förlagen gav nobben utan pardon. Ett mindre förlag visade sig dock intresserat. När han efter några månader fick hem sin diktsamling i brevlådan, kände han en större glädje än på mycket länge. Tänk, nu kunde han titulera sig författare. Han hade erövrat andens rike, och ställde till med stor fest för de få människor han kände. Det skålades och dracks för den store skalden.

När han vaknade ur vindimmorna dagen därpå, blev han dock en smula osäker. Var detta egentligen någon större framgång? På vilket sätt skilde sig den dag som jag nu upplevde från flydda dagar. Var jag nu författare och vad innebar i sådant fall detta? Carl-Fredric gick i sådana tankar några veckor. Några recensioner flöt in, somliga positiva, andra negativa, de flesta tämligen intetsägande. Någon beundrade den ”djärva metaforiken”, en annan tyckte den påminde om Anders Österling, en tredje tyckte att han inte hade något samtidsrelevant att säga, och att han borde gå en grundkurs i genusvetenskap. Han blev också inbjuden, att läsa några dikter i ett folkbibliotek, och några äldre damer kom och hörde på. De var mycket glada och positiva. Om det var för att de gillade honom eller för att de gillade dikterna var inte lätt att veta, och det hade inte heller någon större betydelse. Sammantaget sålde boken ett hundratal exemplar de första veckorna. Efter detta var det inte många som tog någon notis om boken. Han funderade på, hur han skulle gå vidare. Han hade uttryckt allt han ville säga, och världen föreföll inte vara överdrivet intresserad. Otack är världens lön.

Dessa händelser sammanföll ungefärligen med, att det var dags att ta examen. Han absolverade en fil. mag.-examen med litteraturvetenskap som huvudämne och latin som biämne. Också detta var en glädje för stunden, men knappast något som förändrade hans situation i grunden. Tvärtom spädde detta på en begynnande ångest. Vad skulle han göra? Skulle Carl-Fredric Gyllensvaan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande som en annan dräng? Kunde verkligen detta passa sig? Trots att han levde kvar i en feodal logik, där marknadskrafterna inte kunde bestämma, vad som borde göras och inte, började han inse, att han på något sätt måste finna ett arbete. Han började försiktigt, att söka alla möjliga arbeten, från vakt till administratör. Han väntade tålmodigt på, att någon skulle höra av sig. De första dagarna hände ingenting, men han kände sig inte orolig. Han förstod att rekryteringsprocessen kunde ta ett tag, och att man inte skulle förivra sig. Det var i själva verket bättre på detta sätt; då hade han tid att läsa, skriva och mentalt förbereda sig på de kommande prövningarna i arbetslivet. Snart kom dock första negativa beskeden. De innehöll ingenting annat än en standardiserad formulering om att de ”gått vidare med andra kandidater”. De kom från offentliga arbetsgivare, som var skyldiga, att ge också negativa besked. Han insåg emellertid tämligen omgående, att anledningen till att de privata arbetsgivarna inte gav negativa besked, knappast var på grund av ett brinnande intresse. Desperationen började tillta, och han märkte beteenden hos sig själv som han knappast tidigare sett – supande i syfte att lindra ångesten, uppgivenhetskänslor, svårigheter att över huvud taget kliva upp på morgonen.

När han så litet slumpmässigt och desperat letade efter olika arbeten såg han plötsligt en annons för vikarier. Tanken hade aldrig slagit honom, men han tänkte nu, att detta kanske vore en möjlig väg. De kunde rimligen inte ställa några högre krav. Sagt och gjort anmälde han sig till den kommunala vikariepoolen och han blev snart inbjuden till ett möte. Om han i många sammanhang i sitt liv känt sig udda, var detta knappast något mot vad han kände sig nu. De flesta kom direkt från gymnasiet, och sade sig vilja ”prova på något annat”, innan de började studera eller gav sig ut i arbetslivet på riktigt. Han hade verkligen kommit till arbetslivets botten. En röst hördes i hans inre, som skrek ”deklassering”. Han kände verkligen, att han inte kunde sjunka lägre än såhär. Samtidigt försökte han, att se saken från den ljusa sidan. Han hade i skolan själv lidit under att lärarna var så litet av personligheter, att de inte hade något att förmedla, utan bara slött läste upp vad som stod i läroboken. Han kunde vara ett annat slags lärare, som verkligen hade något att förmedla. Han skulle visa eleverna allt fantastiskt som finns i världen. Ja, ta dem ända ned till den europeiska civilisationens rottrådar.

När han så fick sitt första uppdrag som vikarie hade han ändå visa förväntningar. Svenska i årskurs nio. Detta måste väl vara något för honom. Detta var hans, författarens, bästa ämne. Samtidigt var han förstås nervös för vad som väntade honom. Han hade aldrig befunnit sig i någon liknande situation tidigare och hade blott oklara föreställningar av vad som krävdes. Han gick till skolan, där han hade att undervisa, i god tid på morgonen, för att motta materialet. Redan innan han kommit in på expeditionen blev han förvånad. Han trodde, att det var en vanlig svensk skola, men mycket stora delar av elevunderlaget föreföll bestå av negrer och araber. Något sådant hade han knappast upplevt tidigare – på Östermalm och i Uppsalas studentkvarter fanns inga sådana. Han undrade hur detta skulle gå till. Kunde de vara farliga?, frågade han sig, och kom på sig själv med att minnas den legendariska rubriken ”Greve sköt neger med jaktgevär”. Sålunda kontemplerande anlände han till expeditionen. Han fick materialet, vilket bestod i en bok, som han instruerades att högläsa, varefter eleverna skulle svara på frågor från ett arbetsblad. Han bläddrade litet i boken, som var Ole Lund Kirkegaards ”Gummi-Tarzan”. Han blev litet förvånad, och frågade flickan i expeditionen, om det verkligen var en nionde klass han skulle undervisa; det han hade i handen föreföll vara en barnbok. Hon rodnade och sade eufemistiskt, att denna skola hade många elever med annat hemspråk än svenska, och att viss anpassning var nödvändig. Han började nu ana oråd. Detta kunde bli en helt annan upplevelse än han hade förväntat sig. Han trädde in i klassrummet, och intrycket bekräftades. Svenskar och utlänningar vägde ungefär jämnt. Och detta skulle vara Sverige? Något större intresse av att lyssna på vad han hade att säga fanns här knappast. Araberna började genast att provocera med alla möjliga inpass, kommentarer, frågor och ifrågasättanden. Dessa drog sedan med sig de andra, som tävlade i att störa arbetsron. Vissa av dem höll sig inte ens kvar på sin plats. Det var blott med svårighet, att han lyckades ta sig i genom namnlistan; alla feluttal av utländska namn, som är omöjliga att undvika, hånades särskilt. Under läsningen fick han också gång på gång be de församlade, att vara tysta. När han läst fram till det ställe, där han skulle sluta sin läsning, delade han helt enkelt ut frågebladen och uppfordrade alla att besvara dem individuellt. En liten flicka frågade, om det inte var meningen, att de skulle diskutera frågorna gemensamt. Han sade, att han bedömde detta vara omöjligt under nuvarande omständigheter. När lektionen var över gick han alldeles andfådd in i personalrummet. Den svarta nektarn fyllde hans gom. Sällan hade kaffe smakat så gott som då.

Det var inte lätt för stackars Carl-Fredric. Mönstret upprepade sig på ett liknande sätt. Få barn var över huvud taget intresserade av vad han hade att säga, och han fick sällan chansen att visa något av sitt personliga kunnande. Hans myckna läsande och förvärvade lärdom gjorde här ingen nytta. Han kunde lika bra ha varit totalt okunnig om allt. Han nådde ändå över huvud taget inte fram. De svenska eleverna var tämligen liknöjda, mer intresserade av sina telefoner än av vad han hade att säga. Han mindes kulturpessimisten Alan Blooms ord: ”When they turn on their Walkman, they are blind for the Western tradition.” Araberna saboterade medvetet ordningen. Negrerna var i grunden tämligen passiva, men araberna visste hur de skulle reta upp dem, något de också älskade att göra. Man såg här tydligt raskonflikter utspela sig i miniformat, särskilt konflikten emellan araber och negrer var ständigt närvarande. Carl-Fredric försökte förstå, hur detta kunde komma sig, men kunde inte omedelbart komma på något bra svar. Var det så, att de arabiska pojkarna ville framställa sig som mer framstående genom att trycka sina afrikanska kamrater, eller retade de helt enkelt upp dem, som de bedömde hade sämst impulskontroll? Det var inte lätt att veta. Den typen av gruppsociologiska studier var den enda egentliga behållningen som han hade av detta arbete. Han, som tidigare bara hade haft blicken riktad mot inbillningens värld, började fundera på om han kanske skulle försöka engagera sig politiskt, för att motverka problemen i skolan. Kanske skulle han skriva en debattartikel? Han frågade sig dock, om debattredaktören för lokalblaskan accepterade inlägg i litterär stil, eller om han på något sätt var tvungen att anpassa sig.

En dag hände dock något. Han skulle i dag vikariera i engelska, som ofta annars, för en helt ny klass, på en skola han inte varit tidigare varit (läraryrket är ambulerande till sin natur). Det var en skola som var något över medel. Den hade tidigare dominerats av etniska svenskar, men hade på senaste tiden fått ett tillskott av så kallade ensamkommande afghaner. När han klev in i klassrummet lade han omedelbart till en mycket behagfull flicka. Hon hade för sin ålder – de flesta av hennes generationskamrater hade inte lärt sig att klä sig – väldigt elegant kjol och välutvecklade bröst som stack fram under en vit blus. Hennes blonda hår föll förföriskt ned över ett ansikte med mycket klara och rena anletsdrag. Hon log ett intagande leende. Leendet utstrålade dock ingen överdriven säkerhet; när Carl-Fredric kom till hennes namn på uppropslistan utstötte hon bara ett mycket försiktigt ”ja”, som dock var ägnat att väcka rysningar av välbehag hos den unge vikarien. De gjorde någon verbövning, som framförallt gick ut på, att de skulle träna oregelbundna verb. Det var en nyttig övning, men det var inte den typ av övning som direkt roade de otåliga eleverna. Fler grammatiska övningar skulle följa och han såg behovet av en kortare rast. Alla lämnade omedelbart klassrummet, utom just denna flicka. Hon satte kvar och läste. Detta var i sig anmärkningsvärt; det avvek från det beteendet som verkade gängse hos hennes skolkamrater, som ogärna läste frivilligt. Detta var något som väckte hans intresse.

Han gick fram till henne och frågade vad hon läste. ”Jag läser Simon O. Pettersson Athens ruiner, en ny diktsamling”, sade hon.

– Nog känner jag till den. Vad tycker du om den?

– Åh, du känner till den. Jag tycker hans dikter är mycket vackra.

– Jag har alltid tyckt, att han är väl ironisk. Som att allting ses i en skrattspegel. Mina dikter däremot är verkligen kött och blod.

– Du är verkligen en diktare?

– Ja, jag har givit ut en diktsamling.

– Fantastiskt! Jag har aldrig träffat en riktig poet.

– Jag förstår. Hur var ditt namn, nu igen?

– Laura.

– Jag känner mig som Petrarca.

– Hur menar du?

– Slå upp det, när du kommer hem.

 

Det ringde in och samtalet var slut. Carl-Fredric kände sig en smula ofokuserad, men var tvungen att genomföra lektionen som vanligt. Flickan log mot honom under resten av lektionen, men rodnade, när hans blick alltför länge fastnade på henne. ”Vi syns i morgon”, sade hon glatt, när hon gick. Carl-Fredric försjönk i tankar. Det var verkligen en behagfull flicka, men alla försök i denna riktning riskerade att äventyra hans anställning. Det var i alla avseenden olämpligt. Att bli av med också denna anställning – det vore verkligen att hamna på den absoluta botten. Å andra sidan, vad spelade det för roll? Han hade redan sjunkit så lågt, att det inte hade någon större betydelse, vad som nu skedde. Varför inte försöka livet maximalt, nu när det inte finns mycket kvar att förlora.

Dagen därpå var han vikarie i samma klass. Flickan kom strålande glad in klassrummet, och att man såg att hon denna dag lagt ännu mer arbete på sitt yttre, särskilt sminkningen. Hon tag detta för ett gott tecken. För att väcka hans uppmärksamhet, bad hon om hjälp långt fler gånger än behövde. Hon tog inte upp några andra ämnen än det som rörde uppgifterna, men hon log intagande mot honom, och berörde honom diskret – beröringar som han lika diskret gengäldade. Efter lektionen var slut och alla lämnat, kom hon fram till honom, trädde i hans närhet och sade: ”Jag slog upp det du nämnde i går, och förstår nu, att det var den finaste komplimang jag någonsin fått.” Han tog hennes hand, kysste den och sade: ”Jag måste springa till nästa lektion nu, men jag hoppas vi ses i framtiden”.

Det slumpade sig så olyckligt, att han inte hade några fler lektioner med denna klass. Vikariens lott är nu en gång sådan, att man hoppar från klass till klass, beroende på behoven. Flickan levde i minnet under hans läsning de kommande veckorna, jagade honom i hans drömmar. Han vaknade upp en morgon ur just en sådan en sådan dröm, när telefonen ringde. Han skulle undervisa i samma skola som Laura gick, men i en annan klass. Kanske skulle han få en skymt av henne. Skulle han gå fram till henne, om han såg henne? Vad skulle han säga? Fanns det några ord som räckte till? Han skyndade sig dit med spänd förväntan. Han visste inte, vad som väntade honom. Omedelbart väntade honom inget särskilt. Han började undervisa matematik, och eleverna var lika ointresserade och håglösa som vanligt. När det var dags för en längre middagspaus, gjorde han som han ofta gjorde. Han gick till en närbelägen skogsdunge, för att sätta sig med ett lyrikhäfte. Denna gång var det en tidig diktsamling av Rilke med Pragmotiv. Han drömde sig bort till diktens rike, redan innan han kommit dit. I bakhuvudet hade han förstås flickan, men framförallt gladde han sig åt att äntligen få en stunds ro. När han närmade sig dungen, hände dock nog som fick hans blod att frysa till is. Plötsligt hörde han ett flickskrik. Han anade oråd. Han kunde inte identifiera det som Laura, men den intuitiva tanken gick självklart dit. Han skyndade sig fram till skogsdungen, för att se vad som skedde där. Det han skulle se var något fruktansvärt. Ja, något som närmast trotsar varje beskrivning, men som för begriplighetens skull ändå måste beskrivas.

Han såg en afghanpojke, som höll på att förgripa sig på hans flicka. Han höll henne fast och var i färd med att slita av henne hennes kläder. Han var just i färd med att få av henne hennes kjol. Trots att han minst av allt var en slagskämpe, fanns det bara en sak att göra. Adrenalinet sprutade och hans ilska gav honom oanade krafter. Han sprang fram till henne och slet bort afghanpojken med all kraft han över huvud taget kunde samla. Därefter tryckte han ned pojken i gräset, och riktade några hårda sparkar mot hans huvud tills han domnade bort. I detta ögonblick kunde han inte tänka på frågor om proportionerligt våld. När det gällde att skydda sin flicka, blev allt våld i världen motiverat i hans ögon. Det enda som gällde var blind hämnd. Mot detta barbari kunde inga hänsyn tas. Han hade gjort det enda som hans heder krävde i detta ögonblick.

Flickan som hade samlat sig påfallande snabbt efter det fruktansvärda övergreppet, gick fram till honom och kysste honom på munnen. Sedan sade hon: ”Du är min store hjälte. Ingen förtjänar sin adelstitel så väl som du.” Carl-Fredric Gyllensvaan kände ett stort tryck som lättade från hans bröst. Han hade länge stått i skuggan av sina mer lyckade förfäder, som skördat sina lagrar på slagfältet. Han förstod nu, att man kan vinna sin ära på olika sätt i olika tider.

 

 

 

Simon O. Pettersson 

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts