Drömmen vi slutade drömma - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Skillnaden mellan kärlek och filosofi ligger i princip i detta:
I kärleken är det som påstås.... ingenting, om inte ett medel eller (lika väl som ett medel) ett hinder; det som räknas är inte vindens påstående, utan vinden.


Det var som om de ville dra mot sig själva en tråd i universums nät.

”ty vinet är ett titthål in i människan”

Annons:

δαίμων (Daímōn)

Jag är verkligen besviken. Jag är arg och ledsen för att jag lever i ett land som har glömt vad yttrandefrihet betyder. Ett land befolkat av motbjudande fascister och minst lika motbjudande liberaler och kommunister. De har absolut ingenting att tillföra samhället. Det är ingen, förutom Fragolina och några enstaka, som fattar det.
Gud vet hur mycket jag älskar Fragolina och änglarna.

Utan Fragolina är ingen ängel möjlig, och utan änglar är Fragolina en nolla.
Vi har upprepade gånger fallit ned (från himlen) och vi har blivit antingen Luzifer, eller ett plötsligt Stardust.

Vill ni korsfästa oss? Ni är välkomna. Jag har aldrig kompromissat med någon, även om jag har varit tillräckligt ödmjuk för att försöka lyssna på de andra, alla de andra.

Jag hatar, hatar hela borgerligheten, som någon sa, inklusive kommunisterna och sossarna.
Ni är säkert bättre än vi, ni är klokare, ni är korrekta, ni är ärliga. Fragolina, änglarna och jag är en trefaldighet, och vi har mage att yttra det som ni inte kan säga.

Och ni kan inte yttra det för att ni är rädda att förlora vänner, förtroende, fortuna.

Ni finns, jo men bara i spegeln. Spegeln av en dröm som ni inte ens har kunnat drömma.

Ändå vi, Fragolina, änglarna, jag... älskar er.
Ni är så roliga, ni är så vackra, ni är så duktiga. Och ni vet mycket mer än vi.
Ni finns på den andra sidan drömmen. Men ni vet inte om det. Ni tror att ni finns överallt...

Eller kanske att ni finns som författare, som bildkonstnärer och regissörer, eller också finns ni helt enkelt för att era polare omkring er tror att ni finns. De bekräftar det som ni mer än allt annat önskar: att bli sedda.

Jag vill berätta för er om det som jag menar. Och det ska jag göra med hjälp av ord; det är ju det ni önskar, eller hur?

Sapfo och Alkaios. En Eros historia

"Eros skakar mig motståndslöst än en gång –
ljuvligt stingande, obetvingliga djur!"
(Sapfo)

Kan fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner framför en ung naken människokropp?
Är min darrning, denna darrning som skakar mig, kroppslig? Eller är den andlig? Eller både och?

Ofta brukar man på ett allmänt sätt hänvisa till den dualism mellan kropp och själ som blev hegemoniskt bekant i och med monoteismen, Platon, judar, gnostikerna, och givetvis kristendomen, medeltiden, islam, Cartesius... En dualism som också innebär att själen värderas högre än kroppen.
Men går Sapfo och Alkaios att placera innanför denna dualism, denna tankegång som byggt våra civilisationer och kulturer?
Mitt svar är nej.

Dessa fragment av dikter som ofta liknar uråldriga sms sända till oss från en tid, eller "nådatillstånd", då "infektionen" inte hade börjat sprida sig än, vittnar om en gyllene ålder, som romantikerna döpte till Arkadien; de visste vad sorg, lycka, kärlek, hat, makt och förlust var innan termerna inramades i en struktur av olika begrepp, när de fortfarande upplevdes som sakrala, monadiska skanderingar på liv och död.

Peter Handke skriver:
"Men hur skulle jag exaktare kunna omskriva den mening som jag så saknade? För denna enhet av varseblivning och föreställningsförmåga (framför allt utgörs den av detta) finns kanske bara i grekiska det adekvata verbet: detta anger till att börja med bara ett 'seende' eller 'iakttagande'; och ändå däri betydelserna 'vit', 'ljus', 'glans', 'sken', 'skimmer'. Hos mig fanns rentav en längtan efter detta ljus som är ännu mer än varje betraktande. Jag kommer alltid att längta efter detta sätt att se som på grekiska heter Leukein."

Här menas inte ljuset mellan en värld som fanns och den "blodiga" sanningen ur den värld som med Platon förintades, utan jag menar att sättet på vilket vi tolkar världarna och fenomenens tillblivelse inte stämmer överens med det som "händer" i verkligheten; skeendet är något helt annat.

Hos Sapfo och Alkaios är alla ting och saker förenade i evighet; när de sträckte ut handen för att plocka ett äpple var det inte samma gest som vi gör idag. Det var som om de ville dra mot sig själva en tråd i universums nät.
För att kunna fatta minsta beslut måste de "tro" att det är möjligt, att de på riktigt kunde påverka verkligheten.

Detta betyder att de "måste tro" att detta "nät" är sönder någonstans i universum samt att varelser och ting existerar isolerade ifrån varandra, eftersom bara om tingen är isolerade blir det möjligt för oss att härska över dem.
Men de vred tanken mot tingens evighet – "alla" saker och ting – och konstaterade att universums diamantartade nät inte alls rördes av vilka vilje - och beslutsamhetsformer som helst, utan de insåg att allt som vi tror oss kunna "nå" och "inse" var någonting annat än det som "händer" i verkligheten.

Det som "händer" i verkligheten var inte resultatet av en kraft, av en styrka, varken gudomlig, mänsklig, demonisk, blind, magisk, slumpmässig, medveten eller omedveten, utan... det var uppenbarelsen av en liten del, en kort bana, i Alltets diamantartade nät.

Sapfo och Alkaios levde i en tid när allt detta fortfarande var möjligt.
Det som vi idag tror oss ha uppnått med våra egna krafter eller med Guds hjälp är ingenting annat än något som vi har isolerat från Alltet, vare sig vi betraktar det som vårt agerandes enda mål, eller tror att detta är något som kan förverkligas.
Varje varelse – även vårt egna jag – är oskiljaktigt förenad och förbunden med alla andra och allt annat.

Därför är alla saker (och varelser) ingenting om de är isolerade från Alltet.
För Sapfo och Alkaios var drömmen ett sätt att kunna dikta, ty för dem var detta det enda sättet att kunna isolera ett fragment ur alltet, utan att använda våld.
Drömmen är faktiskt tingets isolering.
Om vi inte förstår detta kan vi visserligen skriva om Sapfo och Alkaios, men bara... estetiskt.

Och detta när deras diktande var mycket mer än en ren estetisk övning.
Det var att (som hos Goethe) be stunden stanna för att kunna bli kontemplerad. Deras diktande var heligt, mystiskt, inte bara estetiskt.
På det sättet var glädje och sorg, makt och ruin, frälsning och fördärv, fred och krig, för dem ändå ingenting, om det inte speglades i Alltet.

För att kunna dikta var det nödvändigt för den arkaiska poeten att överge den bild som reflekterades i en spegel, att lämna ett jag som speglade sig självt.
Liksom de tidiga filosoferna, 600 före Kristus, de som av Aristoteles kallades fysiker därför att de analyserade naturens olika fenomen, kunde poeterna från Lesbos inte se och sjunga annat än det som verkligen och konkret kunde åskådas och upplevas.

Sapfo och Alkaios är ren poesi. Poesi om kärlek, pederasti och, i vissa fall, pedofili, makt, politik och drickande.

Sapfo
"Kom, mitt klingande sköldpaddas skal
fyll min dikt med din stämma!"
(Sapfo)
Båda två är aristokrater, båda två är från Lesbos (Alkaios hade anknytning till Lesbos), men de liknar inte varandra utan kompletterar varandra.

Kvinnornas position i samhället i det arkaiska Grekland var inte densamma i alla städer.
I Attika skulle de bara ta hand om barnen och männen, i de regionerna där man talade det doriska och eoliska språket kunde flickorna ägna sig åt konst och utbildning eller Paideia.

Paideia är en klassisk grekisk term som i huvudsak innefattar ungdomens fostran och bildning, i synnerhet undervisning i filosofi, aritmetik, retorik, estetik och musik, allt för att skapa goda samhällsmedborgare. I en av dessa regioner, på ön Lesbos, hade Sapfo en egen skola för unga flickor.
"Ljuvt leende, heliga, ramsvarta Sapfo", skriver Alkaios.

Även om Sapfo delvis håller sig inom ramen för den homeriska traditionen vittnar hennes verser om en förnyelse. De starka känslorna, passionen och lidelsen, var inte bara något att dikta om, utan också något att kämpa emot. Sapfo förvandlar fysis (natur) till musik, klang och ljud. Sorgen och smärtan finner på det här sättet en harmoni och en balans i skönhetens tjänst och rytm.
I hennes verser finner vi aldrig den gruva av vulgaritet som ibland finns hos Horatius.
Hon är elegant, aristokratisk, när hon diktar om de extrema erotiska känslorna.
Sapfo känner till Eros mystik och dess våld, men hon kan vända sig till guden med ljuva och samtidigt bestämda ord. Och det är genom Dionysos som hon bejakar glädje, frihet och begär.

Det är genom Dionysos och Afrodite som livet får sin nödvändiga återuppståndelse.
Kärleken är hos Sapfo ambivalent. Å en sidan är den en mystisk och gudomlig kraft som omfamnar allt, och å andra sidan är den paideisk därför att det är möjligt att lära sig bemästra Eros.

Kärlek, den maniska gudomliga Eros, beskrivs ofta som någonting beskt och intolerabelt.
Kärleken slår ofta mot kvinnorna oavsett om de är förälskade i en man eller, som hon, i en kvinna.

Vi borde förstå att i det arkaiska Grekland var homosexualiteten inte syndig. Kärleken till en ung man eller en ung flicka var aristokratisk och inte stötande.
Fast ibland är det svårt för oss att vara säkra på om Sapfos kärlek verkligen var lesbisk eller om hennes dikter till flickor hade ett paideiskt syfte.

Alkaios
"ty vinet är ett titthål in i människan"
(Alkaios)

Alkaios tillhörde en aristokratisk klubb, Kamratkrigarna (grekiska: Hetairoi), som blev Makedoniens elitkavalleri under Filip II:s och framför allt Alexander den stores tid. Enheten var välutrustad och bestod av makedonska adelsmän som hade råd med tunga rustningar och stridstränade hästar. Alexander den store gav enheten dess namn eftersom han anförde den personligen på slagfältet, och därför uppskattade männen honom högt.

Hierarkin inom kamratkrigarna var närmast obefintlig, alla sågs som jämlikar (denna jämlikhet, mellan män, var en viktig del av grekisk och makedonsk kultur), även om männen givetvis lydde varje order från Alexander, eller något annat befäl, utan att tveka.
Av Alkaios texter har vi få fragment kvar, mest transkriberade av filologer från Bysans, och papyrer från Oxjrhjnchos som bevarats på British Museum.
Dessa papyrer är enormt viktiga för Jesper Svenbro, Lars-Håkan Svensson och den moderna filologin.

Tack vare dem har man kunnat klarlägga det som vi idag vet om poesi, musik och liv på Lesbos.
Lesbos var antikens kulturvagga. Poeten med cittran som den talande hästen Arion spridde över hela Hellas kom därifrån. Musik (melos) och poesi (poiesis) var inte skilda konstarter utan en och samma sak som på Esiodos och Homeros tid.
Men på Lesbos var lyriken individuell och inte koralisk eller kollektiv.
Detta var någonting alldeles nytt.

Lesbos cittra yttrar de starka inre känslorna som kontemplerar kosmos, harmoni och skönhet.
Det är på Lesbos, speciellt med Sapfo och Alkaios, som den "moderna" poesin har sin början.
Språket hos Sapfo och Alkaios kännetecknas fortfarande av någonting som är arkaiskt, vilket får oss att tänka, som sagt, på Homeros eller Esiodos, och i detta har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson, som står för denna underbara översättning, absolut rätt.
Från Lexicon Suidas får vi veta att båda poeterna kände varandra och levde på Lesbos, omkring samma årtal som XLIII Olympiaden, 612-608 före Kristus: "Saphe et Alchaeus poetae clari habentur" (även i Horatius).

Alkaios var som sagt en aristokrat som hatade tyranniet, hans poesi är en blandning av politiska motiv, kärlek till sitt Modersland, men också till vinet, till friheten och till erotiken, som han konsekrerade till Dionysos.

Det finns en vas från den hellenistiska perioden som föreställer Sapfo och Alkaios spelandes två klassiska arkaiska instrument: barbiton och cittran, med hjälp av ett plektrum.

Alkaios böjer huvudet framför poetinnan som diktar: "Jag har en sak jag gärna vill säga dig – Men skammen hindrar mig."
Och Alkaios kanske svarar: "... och jag föll för den cypriska (Afrodites) gudomens list."

Guido Zeccola

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts