Det oerhört gula - Tidningen Kulturen

Gård av Hebriana Alainentalo

Utopiska geografier
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Tidsvargarna slukade allt inom räckhåll som om de vore herdar med dödserotiska erektioner på sina svärmödrars likvakor. Broarna i staden gick på knä och på varenda skylt hade skyltarna skrivit: detta är skyltar och ingenting mer.




Splittrad, förstörd, ingen mittpunkt. Vansinnet är en frenesi. En ynnest, ett töcken; att vara ett med det som är fullständigt inom. För några sekunder: är värt resten av tiden. Efter den passerat är den ingenting. Han reser sig men faller.

Grind av Hebriana Alainentalo

Annons:

Hon kokar sitt the med två delar vatten, en del opiumblad härligt doftande av gräsaktig klorofyll och mustigt jordiga marockanska arbetarfingrar och en del torkade röda rosor.
Hon tänker på fina ord varje morgonkvist och det är ett ord hon gillar. Att uppmärksamma vad hon gillar har blivit ett viktigt instryment, ett känselspröt som likt en kroppslig cybermatris känner av om ord är värda att

Fälla tårar över eller om de är till för att hon skall slå sig själv så hårt det bara är möjligt med knutna nävar, naglarna in i handköttet, över tinningarna och bakhuvudet. Hårt. Hårdare. Det hårdaste hon förmår sin kropp, och
Allt snurrar. Ett slag till. Balansvätskornas obalans visar sig som grå flisor av overklighet som långsamt snöar ner över näthinnorna och hon blir medvetslös.
Sedan sätter hon ihop veckans fina ord till små dikter på pissgula post it som hon funderat på att spika upp i pannan på det svarta maskhål vårt stjärnsystem krystades ut ur.
Idag tänker hon blå; blåklint, blåeld, blåsippa, arktisblått;
bara blått, blått, blått.

Dröm: Stella! Den ariskt askblå evighetsbilden. Argusblicken! Camille Flammarion! Ansiktet och namn i en karusell av ljus, idealiserande tysk perfektion.
Överjordisk, Stella, Camille, bilderna på dem. Så otäckt vackra. Ett slags komalyriskt tillstånd; alla människor i samma sömn, ser bilderna, drabbas,
blir knottriga över drömkropparna, och torkar sina under drömtiden numer alltid tårade, trötta, söndriga uppsyner.
Hon ler. Tänder ännu en cigg för att förlänga ensamhetens gråmysiga morgonmelankoli. Kofta och kaffe. Järn mor järn, vilja av fett,
stillastående vatten där varje sten som slungas mot sitt öde bildar oljiga ringar av emotioner,
Sega bilder uppstår, tänder som tuggar kokablad i slow motion och vrålar utan diskant.
Elviras följande öde kommer att utspela sig på ett katolskt barnhem. Harmoniskt och strikt, våldtäkterna faller snabbt i glömska i enlighet med katolsk sed. Ärrvävnaden i ändtarmen bär hon med sig:

som en

psykisk blodigel från alla håll
attackerande anfallen orgasmvrålens
transparanta migrängetingarna -

i miljardsvärmar elektriska panikbilder
kanylliknande gaddar att leva med
Ellvira/Elsa har läst några rader genom fingrarna mot kuvertet. Hon blöder ymnigt ur sina små handflator och har ett hål i sin panna. Omstruktureras. Radikalt, av kött, Elvira, ande, varelse.

"Nu sitter jag här och tänker på dig, nu vet du det snart. Stundtals drabbas jag av ett förfärligt dåligt samvete. Tänker att även om jag styrs om saker om jag styrs av saker om jag styrs av saker om jag styrs av saker ,
humöret kanske, men det kontrollerar ju nog, kanske, jag vet inte. Ändå?

Kanske är det något jag behöver omfamna eller döda inom mig. Menar inte allt det dumma och onda jag har gjort. Det som gjort så ont i dig.

Men det jag skriver nu skriver jag för att vara ärlig så jag erkänner att jag njuter av att berätta det. Jag onanerar dagligen till ditt lidande ansikte. Din barnrumpa. Brister. Måste göra outhärdligt ont.
Tanken gör tanken som gör mig. Blir fortfarande yr när jag tänker på dig.

Din lilla babystjärt, Elvira. Förlåt för att jag fortfarande vill göra vad jag vill med dig Elvira. Det har snart gått femton år, men hur skall jag glömma?

Jag vill be om ursäkt och säga förlåt.
Det var trist att det hände.
Det gick helt enkelt inte
att motstå maktkänslan.

Och ärlighet, är som sagt titeln brevet jag skriver bär;

hade jag fått chansen så hade jag gjort det igen Elvira. Så hårt, du skulle inte överleva.

- skändaren."

Nordanvinden biter rimfrost i vitmålade fönsterbleck som börjat flagna efter år av lynnig salt kustluft. Hon kokar. Kokar och kokar och kokar det med så mycket socker att maken kommer surna sen piggna till när
han får för sig att stiga upp. Hennes hår går i blåsvarta gråsvall och är trött som en genuin torrhet, en öken över huvudet som inte gör någon glad och allrahelst inte thekokeskan ifråga.
Heroin på den judiska kyrkogården i utkanten av staden, avslutar en sen natt. Varm folie, svarta lungor, hesa onda skratt av skuggor hon inte ser. Sju
Burroughs är hennes ledstjärna. Har sagt att det är för att det blir lättare att rättfärdiga att hon kastat bort sitt liv men skriver ner det han tror sig minnas.

Angst. Irrgångaren inom det inuti. Angst stod i en kö för att inhandla matvaror. Han upplevde en ångest både inom sig och utanför sig. I olika delar av det förmodade konceptet; Från takhöjdens skumma valv
såg han ner över stadens solnedgång: ett eko av månljus stod snart över honom och dimensionen han kastat i hamnen, från piren med bistert sken över panikläpparna:
kastade sig blixtar från hans skugga - tromber av ingenting mot människobröstens marianergravar, tystnadens pris hade tigit ihjäl halva staden, folkmord genom sömn och vakendrömmar.
Liemannen på osynlig hängbro för liknöjda humanister i ett schizoeskapistiskt maratonlidande, kring vargtimmen till.

Klockan är på topp vid kyrkan, vid vägens slut på höjden där allt är kantat av as, där utmärglade barn sitter på huk med gamar på sina axlar - bergets höjder är söndagens tystnad; ordens domedag är Angst egen.

Det var egentligen insikten om att det bara existerade en människa som hade nyckeln till Angst avgrund som fick honom att dyrka fosterställningen.

Autistgungande, de ändlösa tårarnas missbruk och svartsyn; unisona änglalika harmonier och deras lilla hus långt borta från de själlösa ögonens aorta. Missljud av instinktiv livslust på prärien där endast nyfödda eldflugors
vingljud ackompanjerar deras fullständiga samvaro - där syrsorna skulle spela deras barn sina intetsägande godnattsånger, där ingenting annat gick att odla än pur kärlek, till det heliga ingentinget, till varandra. Till Elvira. Till Angst. Till Fru Greta Perspetctive. Till Elsa.

Hennes inåtseende luftuppenbarelses empatitentakler pockade, slet i hans skinn, upplöste hans sinne lite mer för varje dag. Som om han befann sig mitt i en sandstorm och blev lite mer av den, sandkorn för sandkorn, timme för timme, sekund för sekund. Eller som om han sjönk i en organisk chimär, silvrig gyttja: och vaknade ur drömmen tömd och flyttade in en tunna till brädden fylld med blod och tyckte om det. En känsla av att han inte fanns kvar i sig själv flydde i ilfart mot glödgad horisont när han närmade sig och lämnade bara kvar det som fanns innan - det vaga minnet som försvann i apokalyptiskt mörkröd konstant solnedgång. Tangerar perspektiven.

Man går dit den inre kärlekens essens leder en likt man går i sömnen; hypnagogins deja vu omsluter determinerat känslolivets fria vilja med ett illusoriskt, kemiskt töcken sprunget ur hennes fitta, hennes makt - även i hennes svaghet fann han en otrolig kraft - hon var så vacker. Det vackraste den här planeten åstadkommit, han skulle dö för henne vare sig hon ville det eller inte.

På fotografiet av henne var det ett fotografi, ett ljust stoff och en lysande radioaktiv avgrundsröst, i bakgrunden: hon hängde på ett kors och själsligt och kroppsligt vanskapta exkrementandar, människor, piskade hennes kött med huggormar som självdött under fullständig tystnad. Hon sydde med tankekraft igen sin mun av ren tristess, en svart tröst. Fotografier av blåeldar, massornas spemakaskader i diffusa sorl. I det inre som inte bekommer.
Hon förvandlades med en sådan gracil enkelhet till de olycksbådande rökringarna som följde hans panna som ett tragiskt nattflor vart han än placerade sin pärlemorvita fötter, genom elementära delar av hypofysen. Som är en hel kropp, kärlekskroppen. Han skulle aldrig få dricka henne igen, han ville bada i hennes fostervatten, färdas tillbaka till dagen då hon blev till och spruta i hennes mor; titta snett uppifrån på hur modern krystar ut och bita av navelsträngen med tänderna - forcera skallens fragila babybrosk med granithårt dödslängtande kön, in, in i fontanellen och ejakulera i hjärnsubstansen.

Bli ett med intigheten,

kopulera med evigheten.

Tidsvargarna slukade allt inom räckhåll som om de vore herdar med dödserotiska erektioner på sina svärmödrars likvakor. Broarna i staden gick på knä och på varenda skylt hade skyltarna skrivit: detta är skyltar och ingenting mer.

Ur kloakerna kunde man höra den döda populationens dagligt stegrande, gälla stämmor gasta infernaliskt om att få försvinna helt. Det fanns mer stegar än väggar där nere i det kladdiga våta mörkret. Stegar av infernosymbolisk karaktär, ty de fördömda: babypederasterna, de lömska intrigmakarna, de som inte visade upp en sann bild av sig själva inför sig själva, de som föddes utan spegelbild, de som var som spöken, de som oroade sig i onödan, de som inte älskade på riktigt, de som var föräldrar, åskmolnen, albinoalligatorerna och häxorna med stillettögon, kunde inte andas den lite renare luften uppe i verkligheten som skulle leda till var de olyckliga nu befann sig.

Vid frukostbordet sitter hans mor som är skendöd sedan barnsben och ser ut som en skugga av det forna jag som aldrig blev av. En cementplåga fastetsad i ett spår hon valde själv en gång i tiden. Innan det blev verklighet. Innan hon blev den som hon nu för tiden är övertygad om att hon var dömd till från den bittra början till det upplösande slutet som skulle vara en kopia på början, innan upplösningen och kopian som på beställning inträder igen.

På rader, deliciöst likgiltiga rader står så för hennes likriktade översiktsblick alla som någonsin existerat. Uppradade över ett plant asfaltsfält som sträcker sig bortom horisonten. För att slå sig fri från den sakrala icketidskedjan bör man höja sina knutna nävar mot skyn när det slumpmässigt faller sig så att det är dags att försöka. Betänketiden, förberedelserna, varar ibland i flera miljoner år men det är sällsynt, kanske aldrig förekommande, att någon listar ut hur man verkligen gör.

Hon stirrar inbilskt i sin kaffesvärta
och höjer instinktivt sin blick i avsky
mot honom när han försiktigt flyter ut
i stolen mittemot henne.

han är en son. Han är en Angst.

-Du har inte gjort din toalett.
-Jag vet.
-När hade du tänkt tvätta dig?
-När du vill.

Modern muttrar. Hennes morgonrock är trashig, grön och luktar bensin. Håret är rakpermanentat, hela hennes celluppbyggnad utsöndrar en sötrutten doft. En doft som för tankarna till en död likgasuppsvälld igelkott,
doften som borrar sig in i näsborrarna då du sticker en nål i magen på en sådan; hennes läppar är sönderslagna, under söndagskvällarna har hon som vana att slå sig själv med ett revben över munnen, därav hennes avskyvärda
tandlösa grin. Hon sitter brett isär med sina lår för att lufta sin intorkade blygd. Hon nynnar. Det finns ingen melodi i det. Bara ljud. Missljud. Atmosfären är kladdig men iskall.

- Du skall inte tro något.

- Om vad?

- Om någonting.

- Du har aldrig varit snäll mot mig. Du har ingen aning om vem jag är eller vad du har gjort mot mig, jag hatar mig själv.

- Tänker inte rättfärdiga mig eller något. Det är som det är. Är dömd till att upprepa det som hände igår och dagen innan, så har det alltid varit.

- Det är bara så du minns det.

- Måhända är det så, jag sa ju precis att det inte går att göra något åt det.

- Varför slår du dig själv med revbenet. Det skrämmer mig. Det har skrämt mig sedan jag var liten.

Hon skrattar till och tungan slår ett vasst snabbt reptilrapp kring de köttiga sårläpparna.

- Och det säger du nu?

- Hade det gjort någon skillnad om jag sa det tidigare?

- Det kommer jag inte ihåg.

Han suckar och går modfälld, resignerad,
invärtesskygg mot källarkryptan.

Öppnar en burk Temazepam och slänger i sig en näve, som elden och draken som ätit elden i hans mage; slår på Sarabande Oratoria och lägger sig raklång på golvet och läser baksidan på occult history of the third reich. En tanke är som en hinna,

hinnan över allt det som hänt
under den cykliska dagen,
jaget är ett cyklonsug,
lyckan ett nyckelhål
med tuggummi i.

Om dagen som övergår;
kvällstiden, hatets sånger,
öppna vidder -

spionflugorna sitter i väggarna

när tabletterna börjar verka; blir mjuk, lugn och glad men galen Angst flyter vidare. Korken och vinden och havet och partiklarna allt består av. Elementarpartiklarna kritiserar öppet med flera olika röster,
vad han säger genom dem. Ett glatt barn konstaterar han, men jag minns absolut ingenting, har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Detta hyckleri! Detta hyckleri, vem pratar han med?
Är det någon där, han är där. Han smeker sig över korsryggen. Obalansen kretsar kring orden, orden tar sig inåt, djupare och djupar trots att djupet måste relateras till ett djupare djup; eller att det inte finns någon början, något slut.

 

Färgerna flimrar existerande in i varandra och försöker vagt bli till något han inte sett, men stannar av i grått, färgen som inte finns är en korsväg. Han har alltid haft smak för det befängda och det blodiga allvaret. Pannbenet är en satans och därute, kommer det att gå illa.

-Jag finns, jag finns, jag finns!

-Jag erövrar, jag krossar, jag dödar!

-Ditt eko, mitt eko, försvinn!

Säger
de
olika
rösterna.

Ja,
det
är
en
sådan
dag.

Erövra barnens kött innan de skäms. Innan föräldrarna är skämda, de är skämda, de skäms inte.

Splittrad, förstörd, ingen mittpunkt. Vansinnet är en frenesi. En ynnest, ett töcken; att vara ett med det som är fullständigt inom. För några sekunder: är värt resten av tiden. Efter den passerat är den ingenting. Han reser sig men faller.

Han kryper mot papperskorgen och kör sina fingrar i halsen och spyr. Välter en blomkruka och skär sig i bröstet med lerskärvans slöa egg.

Jesushitler.

Han somnar med tungan hängande över det blodiga bröstet.
Drömmer att han skär upp sin mage utan att tänka på morgondagen
och hänger sig i kyrkklockan från sin tolvfingertarm.

den under irreguljärt tidsschema återkommande ångesten gick inte att lita på till fullo, likväl var den en trygghetsfaktor.
Kvinnan som satt stelt i kassan berättade med vad Angst upplevde som en simpel återhållsamhet om vad varorna skulle komma att kosta. Han uppfattade det som att hon hade mer slagg än själ. En otäckt smutsig liperska. Genommelankolisk. En sådan som det är synd om.

Angst tänkte; korpar som korpar. Korpar som tecken. Tecken som tecken med konsekvenser. Konsekvenser som kunde, och kanske kanske fortfarande kan. Man vet aldrig. Man vet som allra minst när man vet av att man vet. Så; dessa signaler inger fruktan.

Ovisshet. 19 kronor tack, herr Angst. Han såg hennes inre blottat ovanför hennes panna, uppslukad av antennernas luftandar, Angst tog ett djupt befriande andetag och vräkte våldsamt en tomflaska mot den kloliknande östrogenkreationens hjässa, sedan grep han bestämt sina potatisar och sa; du äter bananer nu. Här är flaskan, ta den, ta den bara för helvete, jag älskar när du njuter av att du inte vill och av att jag då inte vet vem jag är. Älskar det. För vad det är. Angst log när han gick hemåt.
Längsmed vägen till borgen är det kallt. Kargt. Tråkigt. Vägen rinner, smyger, förstör. Reellt men samtidigt irrelevant. Angst ifrågasatte inte meningar eller ord längre. Bokstäver intresserade honom mer. Helt klart. Tvåsekunderssanningar entusiasmerade Angst sinne.

Snilleblixt från klarblå himmel. Angst stod lutad över stekpannan, inspirerad av äggulornas hallucinatoriska tillblivelse. Han viker sig åt sidan av skratt. Det finns inte en chans längre.
Angst svär morgonen efter på att han aldrig någonsin, under några omständigheter, skall äta frukost igen. Rödblossig, sjövild men med dött hjärta, ryter han med en vilset korpulent stämma från djupet av sin varelse, att han: nog förresten aldrig har ätit frukost. Det finns ju så många människor och fel att något måste vara rätt tänker han när han avviker från köket efter krigsförklaringen mot frukost som begrepp.

Den satans horhunden hade för i helvete inga ben. Han hade alltid upplevt stumparna som avskyvärda. Hon hade dolt dem väl med samma sjukhusvita lakan som släckte hennes lilla låga genom kvävning. Sista andetaget under kär lek. Flickan som aldrig blev vuxen. Angst ville vara hennes suddiga minne. Ett missvuxet sodomiserat minne uppvuxet på hormonrubbad bröstmjölk. Tankarna på mor Maria kom som klotblixtar igen, Angst suckade inombords och gick ut från toaletten. Vilket inferno. Marias svarta hypofys, hennes gråaktiga, cancerkladdiga äckeldi.

Vinden ven genom natten, genom Angst ansikte och huvud. Han hade precis öppnat ett fönster för att släppa ut lite energier. Han satt nu som en staty framför eldstaden i den för övrigt mörklagda borgen och led utan känsla. Imorgon skulle det bli en annan dag. Tankekraften kanske skulle avta eller automatiseras.

Tårar till morgonkaffet. Brödet stirrade hårt. Filmjölken kom från ingenstans, Angst hade inte en aning.

Råvaror;
ni finns inte viskade Angst och slöt beslutsamt sina ögon.

Någonstans i Afrika skulle dagens hänryckning utspela sig. Det taktiska upplägget: inga handbromsar, för varje människa lott är att reda ut sitt öde för att sedan aldrig mer vara brydd om huruvida döden infaller direkt, om en vecka eller om några år.

Man kan aldrig veta om man har lyckats.

Att hennes hundskrälle, taxen Mireauh med ett H blev fastställd Mireauh med ett h var egentligen inte för att Elsa älskade mannen ifråga fast utan ett h:s målningar utan Mireuah fick sitt namn ur en dröm.
Elsa hade drömt att hon var några centimeter fast enorm då allt annat var ännu mindre, alla perspektiv var förskjutna, tiden ur led och hon seglade vind för våg i en liten svag och vagt rosafärgad båt av perforerat elfenben,
med den lilla masten som en stolt prästkrage i samma färgschema felaktigt placerad uppe till höger i båten som egentligen mer liknade ett sådant där gammalt karliknanade badkärl från 1800-talet.
Felaktig förvisso, i jämförelse med rätt och fel i den vakna, med- ögonen- uppslagna – verkligheten; i drömmen hade rätt och fel inte existerat eftersom saker bara hade varit.
När graderna skulle ha visat sig att den lilla förunderliga varelsen befann sig utanför Hawaiis kust reste sig så en trehövdad korallrevsorm som ett exploderande world trade center ur havets djupaste mörker.
Angst kan verkligen inte, och han får inte heller så det går inte: det är därför givet att han heller inte vill.
Efter en återigen utebliven frukost tar Angst sin hatt och sin rock och sin röda halsduk; subliminerad av honom själv som ung sufist under ett par ljuvligt deprimerade tonår. Utanför portdörren stöter han på Elvira.

Elvira är snart tjugo år och bor i en gemytlig etta ovanför Angst. Hon är bedårande med sitt lätt krusade, långa utslagna kastanjebruna hårsvall och sina vitala svarta ögon. Hon besitter en hy så bländande vit att det inte är värt att berätta om.
De hälsar som snabbast på varandra och det bränner till i Angst mörka hålrum: Elviras ögon. Ett purt livselixir, så gåtfullt. Åldersskillnaden till trots känner de båda människodjuren sig dragna till varandra. De utbyter artiga hälsningsfraser. Angst tror sig dock ha förstått att ett djupare själslig frändskap ruvar i den för kvinnor så typiska
dimman bakom blicken. För honom skulle hon kunna vara en trasig kulturslyna i behov av stark tysk man, i sitt liv och sköte; Han – Angst - Vinden, vreden och det magiska i sekunderna innan besvikelsen. Den bittra blygseln på en pelare över staden, ett stjärnfall mitt på dagen.

Angst styrde kosan mot biblioteket. Inget märkvärdigt hände på vägen dit. Han onanerade på toaletten högst upp till höger, bakom hyllan för praktisk pedagogik och lät sin säd rinna ut i Malone dör. En handlingarnas man. Resten av dagen läste han Houellebecq i ett elektrifierat tillstånd. En sorts positiv ångest. En sorts sanningsenlig livslögn: av plast, glasimitation, orangeröd, en lampa som lyser Angst en väg, påtvingad, pressad inifrån smälter lampan, mörker utan given början.

Vid femtiden tänkte han på refrängen. Elvira, Elvira,
Elvira som i Elvira Madigan. Jag är en smutsig hund
upprepade han mantriskt med sakral putmun
under bussfärden mot borgen.

Mödom.

Mödom blev ordet han genom utklippta bokstäver bildade och klistrade upp över det heliga skrinet i hallen. Ett ord om dagen i ett år.

324 år kvar.

Uppe på vinden i hyreshuset sitter Elvira. Hon har ett speciellt band till ensamheten som just detta hyreshus vindsutrymme erbjuder. Vid sjutiden brukar hon gå upp dit för att meditera över dagen. Sitter alltid på samma ställe, en kudde i ett hörn, tänder ett ljus och ser genom väggen. Dagen hade varit som vanligt. Underlig. Hon funderade över dagen. Hon funderade över varför hon funderade över dagen. Hon kunde höra bilarna utifrån gatan, och deras lyktor kastade då och då illustra skuggor över hennes bleka ansikte. Det är någon annan människas kväll där ute nu, tänkte hon medans hon kammade sitt hår som ett radband, tillfreds med nedstämdheten. En frågande nedstämdhet. Vid halv nio går hon nerför trapporna till sin lägenhet för att läsa klart orlando. Hon bestämmer sig för att fundera på brevet imorgon.

Flåsdåd.

Angst har drömt om att han hittat en ask, eller närmare bestämt en liten världsdel, med ett skrin, med en liten ask i, i asken en lapp omgärdad av kronfundersamt sken. Han läste lappen men med en febrigt gäll röst han inte kände igen. En sjakals röst läste: "flåsdåd". Han satte prydligt upp ordet mellan urembryo, samurajkärlek, mödom och katatoni. Därefter tittade han inte ens åt frukostbordet utan läste istället morgontidningen i vardagsrumssoffan. Kulturdelen var nästan värd att fontanellmasturbera till:

Bach skrålade ur Angst fönster ut mot Stockholms gator hela morgonen och han var på strålande humör.
Känslan av knuten ovisshet transformerades, det var han övertygad om, något borde hända snart, Angst brist på öm modersrelation till trots. Bokstäverna krigade i huvudet på honom, hackade tänder, frös till, spisade ut sitt inre, sprang fritt som om, ja, som om Angst fortfarande var vid liv. Han svämmade nästan över, kastade ut, svärmade bort, somnade in och vaknade vid lunchtid igen. Erigerad. Igen. Ett livstecken. Klädde sig och började gå mot biblioteket, det var kyligt ute men vad gjorde det? Någon annan dag kunde det vara för varmt.

Elvira klev av i gamla stan och andades in den friska luften. Hon var nervös. Folktomt; introvert atmosfär på gatorna. Hon gick ett par hundra meter och ringde sedan på en porttelefon. Våning tre: Greta Perspectiv. Fyra signaler.

- Jaa...
-Hej, mitt namn är Elvira, jag söker Greta, jag är...
Elvira hann inte avsluta, rösten i högtalaren viskade nästan förnärmat:
-kom in.

Elvira ringde försiktigt på dörrklockan. Hasande spöklika steg gjorde sig hörda. Fru Greta Perspectiv öppnade dörren å det bestämdaste efter att hon bekymrat betraktat Elvira genom dörrens titthål.
Elvira i autonom dagdröm. Ligger naken på golvet med krucifixet mellan sina skälvande lår. Hon vaknade till en ny modig dag. Reste sig från golvet och lät det heta vattnet rinna över den för dagen utomkroppsligt vackra vita kroppen. Hon tänkte att brevet säkert handlar om skuld. Hon har börjat fingra och lukta på kuvertet; men inte gått längre än så, än.

Kuvertet inger en känsla av att vara en extraordinärt varmblodig varg, det är hon säker på. Drömbild eller verklighet, eller tillståndet ungefär mittemellan som inte är ett ickevara och heller inte semi, kanske ett vakuum i rörelse?

Resten av dagen förflöt balanserat men mot kvällen: Elvira på en livslina omhuldad av tvära kastvindar och hon håller inte balansen, tvärtom.

Ögonen. Elviras, på skaft
ett hämningslöst inre sökande.

Hon undrade vad som hänt, vad som höll på att hända och om hon skulle kunna ta det med vansinnig ro. Senare. Under natten, har Elvira tvättid. Mitt i natten. Någon kanske är vaken? Hjälp, inte särskilt angenämt. Elvira blir knäsvag av skräckscenariorna som flashar över hennes näthinnor så snabbt att hon bara hinner känna dem, inte uppfatta dem.

Elvira kan stöta på vilken faktor som helst i trappuppgången, faktorerna som innebär kval, hat och självömkan genom småtimmarnas ensamhet.

Blöt tvätt ända in på den sena morgonen, igen?

Rädslan andas häftigt i hennes nacke ty gubben Angst, den planlöse poltergeisten spankulerade spensligt, oroligt, i källargången fram till tvättstugan och blev därmed en omedelbar katalysator, en av de fruktade faktorerna som till och med hade tilltalat Elvira med ett:

- Nej men hallå.

Med en uppsluppen stämma som om det inte på något sätt var märkligt att de mötte varandra i det fuktiga mörkret 04:08 en onsdag.

Elvira hade tittat på Angst ansikte noga för första gången och trots mörkret hade hon sett något intressant, otydbart, och kanske därför intressant, likväl kände hon att Angst ansikte skulle uppta större delen av hennes tankekraft de närmaste dagarna. Kanske en mening med att driva som en kork i vinden, tänkte Elvira men grät ändå fram till lunch då hon somnade stilla på den persiska mattan i vardagsrummet efter en joint.

Hon vaknar. Svettig. Chockad. Reser sig och springer. Runt, runt, i vardagsrummet och fortsätter så i timmar. Omöjligt att stanna. Så, utan förvarning, stannar hon. Fötterna är skinnflådda av de trasiga blåsorna och hennes andhämtning svag men det verkar inte råda några tvivel om att hon kommer överleva. Vaknar igen. Tänker att hon verkligen inte är den hon tror sig vara, sedan säger hon lågt till sig själv att hon glömmer, att hon vet det.
Dessa blodiga fötter, var härstammar de ifrån frågar hon sig ganska snart, förmodligen från drömmen konstaterar hon och ryser.

Både Angst och Elvira tycker att man får tycka som man vill men de anser nog båda att praktiskt taget allt är en hemlighet.

Tre dagar senare cyklar Angst inbillat neurotiskt, tvångseuforiskt, mot oasen: kolonilotten vid havet. Han har döpt den till knivhugget i buken. Han visste fortfarande inte, han trodde åtminstone inte att han visste. Det var en underlig, besynnerligt tranceartad Angst. Som en marionettdocka med kryss till ögon for han från grönsaksland till grönsaksland. Mixtrade med dna.

Riktigt informerad. Det är svårt med antennerna för Angst.

Kråkornas vardag i harmoni med något han visste för mycket om för att påstå sig veta något om. Det lättsinta:

avföring och att inte veta av?

Tycke uppstod aldrig men Angst kände sig alltid som en gentleman bland sina prydliga rader.Han odlade i system, först rader, bokstäver, sedan i koder, vilket mynnade ut i ett slutligen som kunde benämnas;

rent krig.

Skall man göra något optimerar man det tänkte han och har någon något att invända så kunde de få göra det för de små grytorna då även de sägs ha lock. Längre än så behövde Angst sällan tänka eftersom allt uppenbarligen står väldigt klart för honom. De andra i den lilla lunden respekterade honom. Han hade kopplat in sin iphone till högtalare så

http://open.spotify.com/track/6PZDPg3dZgJkNL6nVMUB4b

ljöd för jämnan i kolonilotten när folket spankulerade spensligt och inspekterade genom sina jordtrampade stigar mellan raderna av rädisor, citronmeliss, erfaret uppbundna gurkplantor, fleråriga rosmarin,babymorötter och körvel.

Episteln med frimärke med en potentiell förövares saliv på hade nu kisat illmarigt, vibrerat och talat till Elvira från sin orubbliga position på dörrmattan. Detta hände faktiskt, faktiskt för att det bör utläsas som att det är värt att nämna. Det är vad som menas med faktiskt, i detta onämnbara sammanhang. Allt detta hade Angst och Elvira upplevt eller tänkt, kanske unisont, bortom rumstiden, kanske i psykosen, de var de de var, och så var det bara. Inget var enkelt inget var svårt, kanske fanns inget men de båda jagen kände bara sina egna liv, på gott och ont.

Angst anknöt till intet och drömde där han satt på en sten täckt av sjögräs och lät sitt meditativa sinne förenas med strandens svallande vågor, han drömde om sin föreläsning. Han pratade, efter några minuter när han befann sig helt i anden om hur faktiskt i det förra fallet inte var neutralt. Om någon hade råkat spatsera förbi på sandstranden bakom stenen så hade de sneglat en man i medelåldern som gav ljud, ljud han skulle komma att glömma då trancen var över och ljud som de vid medvetande aldrig skulle kunna uppfatta annat än som ljud utan sammanhang.

Under de första timmarna är ljuden inte av skrämmande karaktär, utan bjuder åhöraren snarare en känsla av en paradisget i horisonten, och låga men vackra toner från en icke närvarande panflöjt, ett dunkel fastetsat sedan urminnes tider; detta är en obehagligt spännande emotion.

Ett magiskt animerat kuvert i guld. Elvira vet inte hon heller. Snart i alla fall. På förstumattan som lika gärna hade kunnat vara Mussolini, i återfödd skepnad, det andas, och som sagt; det talar.

Angst persikor är så välodlade att till och med de som älskar att odla persikor säger att Angst persikor är suveräna. Det är ett lysande omdöme och han liknar en chimär

vi föreställer oss den som grön och dimmig, bara så eftersom den inte blir synlig annars

när han försöker övertyga sig om att han är ödmjuk och därför inte vet hur han skall förhålla sig till det hela. Går det att lita på någon som dödar barn och gråter sig till sömns? Angst tror att det beror på vilken uppgift de ombeds utföra.

Det kan finnas persikor som upplevs som djärva, konstlad perfektion. Smakar häftigare. Saftigare? Sötare? Krispigare? Angst persikor var perfekta, ingenting annat. Han skulle komma att bli kallad feg av elaka tungor ej synliga för Angst blotta ögon, harhjärtade tungor som endast yttrade sig på ensam fot. De få saker han verkligen tog sig för drev han till sin spets. Med gjorde menade han gjorde. Tystnad. Blickar. Vända på klackarna. Gjorde, bara.

Feg, det måste ju vara den som är feg, tänkte Angst. Längre än så går jag bara inte, sa Angst muttrande till sig själv. Han ansåg att ingen lyssnade på honom och att det berodde på att de var vilka de var och att han är vem han är. Han hade på grund av detta länge drömt om att spränga ett dagis mest på ren pin kiv. Eller att skjuta på en slumpvalt lycklig familj. Det kändes som att det skulle hända. Någon av dem. I tunnelbanevagnen, med en snabbt hål i huvudet, blixten slår ner, det är över för köttet med hatt och väska eller skateboardåkaren med musik i öronen. Andas, Angst försöker andas men känslospröten erbjuder en omistlig känsla av att tungotalet är i en allra precis nu inträdande fas.

Älskar dig också.

Ja, jag älskar dig så in helvete sa Angst till kylskåpsdörren direkt när han kom hem från biblioteket. Sedan klistrade han upp dagens ord, mellan två andra nytillkommna ord; mönstrad, djupvatten, spegelvänd. Det var inte som det brukade vara igen. Han hade kommit hem sent, det var redan mörkt när han stack nyckeln i dörren. Det var inte essentiellt att fråga sig om huruvida det hans blickfång uppfattade var skevt eller inte. Han hinner dessutom inte, som vem som helst, förstå en känsla innan den infinner sig. Han känner igen och igen. Snart känner han bara igen, och det är konstant. Igen, en underjordisk begravningsplats, utanför guds vind vid liv, vet om väntan men inget mer. Långtifrån galen som fri, glad över att han inte lägger märke till vad han skulle ha kunnat vara längre.

Gretas ljus är kvar hos förfäderna som dog i duscharna med senapsgas i sina lungor. Greta hade retirerat till en deterministisk surrealism. Hon ser sig som en åldrande damsamuraj, med ett nollställt skratt.

Hon skulle kunna bevittna en bilolycka, även om det var henne olyckan innefattade med ett likgiltigt hånflin. En livskraftig men nollställd drivkraft, vital i sitt beslutsamma sökande efter det spirituella, men samtidigt en rasande mördare utan att bry sig. Ying och Yeti.

Putsade fotografierna i kökshyllan eftersom det var torsdag, en ensam stund vid spisen gav henne den andra sidan av tiden hon upplevt, trots att hon var vid liv; minnena. Fiskbullarna var smaklösa fast Greta skulle i princip inte haft några problem med att leva på potatis eller ris eftersom hon inte hade något smaksinne kvar.

Elvira föreställde sig, på drift, att brevet skulle gå i den stilen. Hon var inte rädd. Förut blev hon skakig i kroppen och frusen, mentalt förstenad och kroppsligt olustig, vid tanken på övergreppen hon fallit offer för. Tärningen kan allt vara grym. Elvira var så hård att hon var på vippen till att upphöra nu. Hennes kropp och hennes sinne var som en docka i en tom dans när hon tänkte på hur pappa hade slickat henne ren efter att hon hade gjort sin toalett. Varje veckoslut var som i Thriller: a cruel picture för Elvira.

Syndiga färger i underkläder tvättas med frätande medel eller kastas. Ingen vet något. När det hela uppdagas tar hon sitt liv och pappa är som bortblåst.

Inte från något håll fanns det några goda utsikter vad gällande den traumatiska ångesten och vad som kunde göras åt den. Just nu kände Elvira att den skulle dö endast med henne. Vad allt har inneburit för hur hon ser på världen är svårt att veta.
Hon kunde inte minnas sin fars ansikte. Hon uppfattade, under getingarnas ångestattacker, en skugga; ett mörkt stånd närmade sig hennes öppningar under diaboliska bröl och ansiktsuttryck med inslag av ansiktsförvridningens rosor som spydde fördärvande sanningsserum hamrade hennes pannben.

Elvira mediterar ikväll över ett nytt roligt mentalt uppslag, en kärleksfull våg far genom hennes bröst i vindstrappan upp. Hon skulle inte reda ut vad ondska är. Varken i form eller handling. Cement, bottensats, rutten grund, eller nya kunskaper. I ett laboratorium, spartanskt men kliniskt, minutiöst ren luft, sätter tänkare ihop en cell av pur ondska.

Illvilja.

Alltid med en motsats i munnen. Innan Elvira gick ner från vinden efter en ovanligt givande session började hon tänka på fru Greta och att hon inte kände sig nervös i hennes sällskap och hur kul det skulle bli att jobba med henne och komma henne nära.

Greta steg upp 05:30, så som hon hade gjort hela sitt liv. Sömnig i synen reste hon på sig. Drog sig mot toaletten. Tittade på sig själv i spegeln. Undrade. Misstänkte, blev livrädd och skrek. Det brann. Brinn iväg, brinn iväg, vrålade hon innan hon hann få kontroll över sin tunga igen. Ja, hon hade börjat bli gammal nu, varenda ben i kroppen ropande om nåd för att slippa kvävas i deg.

Klimakteriets kaos var längesedan förbi. Gråzonen hon levde i hade fått ett sterilt ljus kastat över sig, åtminstone i hörnen.
Greta hade längtat efter att Elvira skulle börja hos henne. Egentligen behövde hon ingen husa men ensamheten närmade sig kulmineringspunkten och hon ville undvika den till varje pris eftersom hon inte kunde föreställa sig vad som skulle kunna hända om hon fortsatte leva instängd i sig själv, men hon antog att det var något avskyvärt.

Damen drack nyponthé vid tiotioden.

Bläddrade rutinmässigt i lådan. Log gråtmilt vid tanken på dagarna för länge sedan i hemlandet. Allt det hemska. Hon fann sig oftare och oftare längre och längre bort i sina tankar. Om faster Maggie hade överlevt förintelsen hade allt kanske sett annorlunda ut idag.

Hon skyddade sig fast inte tillräckligt noga, med tankar om att vad som helst som händer är riggat. Jagade därför inte upp sig. Det hade kommit med åren, rynkorna, resignationen. Några sekunder senare ringer det på Gretas dörrklocka. Greta öppnar dörren och där står den lilla näpna Elvira.

- God förmiddag, tant Greta.
- Nej men välkommen. Välkommen in.

Elvira klev in i den mysiga 50-talsbonade hallen. Det vilade en dov och varm karaktär över rummet, tung luft, stillhet.
Vad mysigt du har det! Utbrast Elvira spontant. Jaså. Tycker du? svarade Greta förvånat.

De två kvinnorna skrattade sedan försiktigt gemensamt.

Angst hade i princip inte ägnat sin dotter någon ren tanke de senaste tio, femton åren och vad det innebar för henne bekom honom inte. Han kunde inte svara på varför. Han ville inte.

Han hade nu inte ätit någon frukost på tre veckor och det bekom honom inte heller. Aningen av att summan utav vreden är konstant gjorde sig tyvärr då och då närvarande. Lunchen hade börjat besvära Angst, å det grövsta. Hade dock ännu inte nått ett katastrofstadium, men Angst såg alltmer på råvarorna som medicin.

Någon Daily-Rape, kemiska kosmiska hopkok;
blue shots, sonata och absinth i glas med dödsskallar på.
Cellgifter. Varför vreden äcklet förflyttade sig solurs
hade han ingen aning om.

Tidigare på dagen bestämt
vid sjutiden om morgonkvisten till:

Elvira i trappuppgången och de hade för första gången fört ett lite längre samtal.Han hade inte berättat att han är tyskättad. Elviras mun gick lite för mycket. Åtminstone tyckte hon det själv,
det syntes på henne när de skiljdes åt.
Trött så intill en överskridande gräns vaknade han naken i sin säng och hade ingen aning om vad som hade hänt. Angst brukade alltid sova i sina kalsonger och nakenheten var en sak, men för varje andetag fyllde han sin
hjärna med nytt friskt syre som snabbt gjorde honom införstådd med att det hade uppstått en mutation i variablerna.

Siffror utanför systemet, en sjua som såg ut som en trea, klimaxanti. Han blev medveten om att merparten av bålen och större delen av ansiktet var täckt av levrat blod.

Först hade han visslat till i ren reptilskräck. Sedan hade en tanke snabbt och på skoj slagit honom. Angst hade tänkt att han kanske hade skändat någon.

Han hade fått vykort från Greta.

"Hallå där Angst!
Jag hoppas/förstår
att det är bra för dig. Allting.
Du har väl inte glömt?".

På klassiskt manér kunde man under morgonen se hur kackerlackor och andra små snabba insekter rörde sig som spastiska skuggor över väggarna.

Han onanerade någon gång i timmen för att dämpa sin paranoida ångest. Skämdes som en hund i en eller två minuter efteråt. Det gjorde ont i kuken på honom, den kändes sårig och öm. Smärtan gick att stå ut med
tjugo gånger om dagen. Onan var som en behjärtansvärd vän för Angst, han var ett orakel, totem, livsdirigent, virtuos med strängarna. Angst tänkte på Elviras läppar och deras senaste sporadiska samtal i trappuppgången.
Hon hade med en oväntad förtjusning berättat om en judisk grevinna som anställt henne.

Precis som jag, precis som jag! Det var inte svårt för Angst att greppa sitt kön igen.

Egentligen tyckte han inte att Elvira var så intressant längre. Hon verkade så ensam.Angst sexuella fantasier om Elvira hade den senaste tiden blivit av allt våldsammare natur.

Thé! Nu, tack, ropade Greta mot Elvira, som med sin skitsmutsiga gloria ögonen i böj lämnade sitt arbete i hallen och gick mot köket. Greta låg i vardagsrumssoffan i sin rosa flanell och tittade på Cosby show och åt micropopcorn.

Hon sänker volymen demonstrativt så att hon bortom allt rimligt tvivel kan höra vad flickan gör i köket. Så att inget går fel. Det är otäckt när något går fel. Man sitter där man sitter eller står där man står; man är där det händer, när det händer, så länge man är sig själv, tänkte fru Greta.

Hur vet man vem man är
frågade hon sig intensivare
det började svartna. Log åt det.
Vattnet kokade.

Elvira tog försiktigt fram det engelska porslinet, la i citron och rätt mängd thé.

Hemma.

Elvira i fosterställning, naken, våldtagen. Autistisk i blicken ställer hon sig upp direkt när Angst kommer in i rummet, springer igenom honom.

Får tag i en rakkniv från badrumsskåpet och skär under tystnad sönder sitt ansikte, sina handleder och när blodet forsar som mest ger hon sig på blygdläpparna och dör. Angst vaknar svettig. Molnen hopar sig.

Drömmarna är outhärdliga.
Ingenting är omöjligt.
Det kan under inga förhållanden
vara något positivt.

Stackars fru Greta Perspectiv hade under sina sista år som icke-parasiterande celluppbyggnad, som antiamöbisk livsvålnad hur som helst fått för sig, sitt ekonomiska oberoende till trots, att nattetid arbeta som grå, grå städerska på Beckombergas allra slutnaste enhet.

En polariserad uppkäftighet. En heroinfylld nakenhet. Hon hade valt nattpasset och det vilade i hennes stilla utslocknande minne något förunderligt rent över dessa egentligen infernaliska nätter.

När hon tänkte tillbaka på skabbsoffan, mannen som avfyrade svarta prickar med sina ögon då han förvandlades till ett troll och påstod sig ha vandrat barfota från Malmö till Ryssland, och seriepederasten som genom den minimalistiska matluckan stack ut sin världsdel; det ejakulerande könet, uppfylldes hon av den tvehövdade melankolin, det bitterljuva - det förflutna, ett förflutet.

- Greta, Greta, Greta! Hallå i huvudet! Sitter du och drömmer dig bort? Sa Elvira lagom glatt.

Greta ruskade på sitt skallben, satte hypofysen i gungning för att skaka av sig förflutetsfären och äntra nuet.

- Ja. Elvira. Jag gör visst det.

- Får jag fråga vad hon tänker på?

-Det som kommit och gått och de mycket sjuka människornas outtröttliga behov av tröst, näring, kärlek och syre. Greta suckade tungt.

- Tänker du på något mer?

- Ja. Jag tänker kanske framförallt på hur och varför och ursprunget därtill, vad vad innebär och varför något blir. Hon suckade återigen, om möjligt djupare och tog återigen ton, nu med en snarast deterministisk ton i rösten; Universum expanderar, Elvira, och det är inte som man trodde en stagnerande process, det är en accelererande process, allt kommer dras isär, till och med atomerna, atomerna som till större del är ett tyst mörkt vakuum. Vi befinner oss alltså i ett konstant accelererande vakuum och jag har då verkligen i sanning svårt att se någon poäng med det.

-Nej, sa Elvira eftertänksamt, det finns nog ingen poäng med något. Det finns ett nu och ett sen och ett vidare. Jag brukar tänka som så att världen är som den är och så är det bara. Kanske är människans så kallade högre medvetande spöket i maskinen, Nietzsche sa ju att vi är de enda som kan ha tråkigt, om du tillåter mig citera din högdragne landsman. Våra grannar kommer slinta med rakhyveln över sina ovetande kindben även imorgon om du och jag Greta, just nu, skulle begå självmord tillsammans. Tycker du att hat är rent?

- I förhållande till vad?

- Rent spontant?

- Ja.

- Nu är det för sent.

De båda kvinnorna log indignerat, gemensamt. Elvira föreslog sedan att de skulle ta sig an en eftermiddagspromenad, ty solstrålarna kastade ett så livligt ljus genom lönnens för säsongen sista blodröda blad som prydde allén i mitten av Fru Gretas innergård.

Väl ute i den svala höstluften berättade Elvira att hon skrivit några enkla rader till Greta under en sömnlös natt, tidigare i veckan och att hon med blyg förtjusning gärna skulle vilja läsa dem för Greta, vilket hon gjorde:

Månen

är en kniv i mitt hjärta

och den är svart när jag blundar

Slagen
från blixtljuset
tjuter i mina tänder;
din fragila arvsmassas arkitektur

Hur skall jag ge mig vidare nu
när jag en gång skymtat,
dina ögons arktisblåa nyans
din godhet jagar mig genom dvalan

Himmelen vid 03:24
Ljuset bakifrån, skimrande silver
strålande skär turkos
rött apokalyptiskt sken
tankar som skenar iväg

Tänker på dig
när du är naken
det svarta svävar bort

Draken jag jagar,
det kanhända
att det är solen,
men allt är vitt

Som keruben i snön
efterlämnar jag mitt blod
i jordbävningen.

Om jag gråter
är det förgäves.
Se mig inte i ögonen
när mitt skinn gör ont.

Greta satt tyst. Sedan sa hon till Elvira att det var det vackraste hon hört.

Angst vaknade kallsvettig vid tjugotre minuter över fyra på morgonen och skrek. Sedan fortsatte han skrika. Det var som när han skrattade oavbrutet åt att allting är lika roligt, fast omvänt. Han skrek från skräckens kärna, djupet av sin person över att allting tedde sig precis lika skrämmande i sitt halvt hypnagogiska tillstånd.

Efter i runda slängar femtio minuter ville inte rösten fungera längre men han skrek ändå. Ett ljudslöst skri som hade fått det mest härdade blodsvittne att falla i koma av ren självbevarelsedrift. Till slut tystnade det ljudlösa och Angst irrgångaren, blådåren, geniet kunde först då bejaka, beundra, plundra nattens bravader på stoff att applicera i det vakna.

Det var något om en kyrka, något om en alligatorpräst som frenetiskt höll tal på Yiddish om det eviga i de judiska kyrkogårdarna. Bänkarna i den drönande hallucinatoriska kyrkan var av elfenben, prydda med småbarnskranium insamlade under tårar på Pol Pots dödsfält. De var nästintill fullsatta av hästar, hästar av damm, hästar av gips, vissa av luft, och vissa frustande vid liv. Angst var någon av dessa hästar men kunde inte vid sitt liv utröna vilken, kanske var han alla.

Samtidigt var han en varelse. Kanske en människa, kanske ett mörker. Bunden med silkesnät från förgyllda klocktorn och uppdraget var gestalten givet: släpa kyrkan halvvägs uppför en slottsbacke av kött med en vit herrgård vid sitt liderliga krön., ringa i klockan, rasa nerför backen, be en bön och börja om.

Var gång uppskattningsvis en miljon år hade passerat fanns det en chans att ta sig ur det konstanta för den ansiktslöse Angst-Sisyfos, att ta språnget mot himmelen eller det svavelosande infernot. Ett problem, det enda problemet; tiden existerade inte, så länge kyrkan inte förenades med herrgården och det skulle aldrig inträffa.

Angst åt frukost för första gången på väldigt länge. Dagen som han i vanlig ordning spenderade på biblioteket var som ett blodigt töcken, klotblixtarna som kastade sig forskande från medvetande till medvetande stack i hans kokande vredesblod; han funderade med hastigt accelererande avsky över nattens dröm. Han läste lite Freud men kände bara för att våldta kolatorskbögen i röven. Funderade över molnen, hals över huvud, mellan benen på begreppet "dåre i jesus" och sprang mot toaletten och vrålade ut sin sperma vid tanken på Rasputin.

På vägen hem upptäckte han att himmelen var ovanligt psykotisk. Gråsvarta elektriska molnsjok intog groteska former, hånleende luft skvallrade om en universell avsky som världen kände gentemot världen genom Angst perception. Som när man tycker sig skymta en svart katt i ögonvrån, som en ärrad vålnad utan ansikte, tyckte han sig skymta Elviras kåtluderface arm i arm med en trollpacka han på något vis kände igen.

Elvira hade sedan det första brevet anlände, hon kallar det för det första brevet utan att tänka efter; rent intuitivt vet hon att en bindgalen dödsprocess är satt i rullning, var den kommer leda står förmodligen skrivet i stjärnorna men känslan hon burit som ett skört kolikbarn i sitt fragila judebröst de senaste veckorna berättar för hennes innersta svärta att vad som än kommer hända så kommer det inte lämna någon som någonsin hör talas om det oberörd. Hennes öde kommer spikas fast i universums pannben på pissgula minneslappar.

Angst hade bjudit in henne på enkel middag till helgen och detta plötsliga infall från den konstnärligt ångestladdade medelålderkrismannen i desperat behov av fysisk samvaro hade gjort henne stum av förvåning. Hon kunde kallt konstatera att det var måndag och därför en dryg vecka till sammankomsten. Hon trodde sig känna en viss dragning till Angst; inte direkt så att det pirrade i könet, men hon skämdes inte över att övervägt, eller ja, åtminstone lekt med tanken om att inleda en sexuell relation med sin kufiske granne.

Morgonen efter låg det en ofrankerad lapp i Elviras Brevlåda:

"Rubrik: att dryfta sig poesi.

o, vanhelgade sköte
ovanför min himmel
hur tog du dig genom hettan?

o, rovdjurssjäl som är i mig
om natten till
hur andas hjärtat mot döden?

Lilla Elvira.

Hej då!

/ Din Ångest."

Kärringen vaknade och skrek. Jag är Greta och jag finns för i helvete, och hej hela jävla världen med ögonen på sned, jag finns, jag finns! Ja, det faller sig så. Hon bläddrade i täcket och bytte vansinne mot sömn.

Johann von Fritz

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts