Sören Kierkegaards liv och verk - Tidningen Kulturen

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis Heideggers filosofi har ofta kallats existentialfilosofisk, då denna mer berör frågan om verklighetens beskaffenhet, dvs. ontologin, än om människans specifika lott, existensen, även om Heideggers monumentalverk, ”Sein und Zeit”, ej sällan betitlats ”existentialismens bibel”).

 

Några reflektioner inför en fortsättning


Kierkegaard

Kierkegaard

Under hela mitt vuxna liv har jag haft ett märkligt förhållande till Kierkegaard. Ibland har jag läst en text här eller en där, ibland en bok, den första var alltså Aningen-Eller. Samtidigt har jag ju stött på Kierkegaard lite överallt – främst kanske via Heidegger, Sartre och Lévinas. Men aldrig hade jag, tills för några år sedan, verkligen brottas med honom i hela hans komplexitet. Men här sitter jag nu, efter att ha läst åtminstone det mesta av honom, vilket sannerligen tagit sin tid. Och det har burit frukt! Framförallt eftersom jag betraktar honom som så fräsch och aktuell.
Regine Olsen, Kierkegaards stora kärlek. av Emil Bærentzen

Regine Olsen, Kierkegaards stora kärlek. av Emil Bærentzen

Annons:

Enligt Sören Kierkegaard  avser beteckningen "existens" sålunda den exklusiva situation som är människans. Djur och växter existerar inte – de är bara till. Visserligen finns också människan till, men hon är samtidigt ställd inför kravet att bli sig själv; att förverkliga sin egenart. Försöker hon inte detta – dvs. lever i det omedelbara och omedvetna - blir hon beroende av allt yttre. Hon kan i så fall väl ändå finna en sorts lycka, om inte i sin egen person så utanför den. Ett sådant beroende leder likväl till förtvivlan. Det eviga i människan manar henne till att bli sig själv, välja att vilja bli sig själv, välja sig själv.

Men detta att vara en existerande, och väljande, människa innebär samtidigt ångest. Ångesten är alltid närvarande, eller åtminstone potentiellt närvarande, och den har alltid funnits och kommer alltid att finnas hos den levande och existerande människan. Även Adam och Eva, de oskyldiga, ovetande, skuldfria bar på fröet till ångestens manifestation: oskulden och icke-vetandet är granne med Intet och Intet föder ångest. Det var för övrigt också med Adam och Eva skulden trängde in i världen – och in i Adam och Eva – som siamesisk tvilling till kunskapen. Därmed var också arvsynden etablerad, även om detta inte fritar människan från ansvaret att välja.

Medan fruktan är knuten till ett bestämt föremål eller en viss situation, uppträder ångestens yxhugg plötsligt och oväntat. Det är tillvarons grundläggande upplevelse av värdelöshet, som visar sig i ångesten. Eller också är ångestens föremål den blotta möjligheten – det som ännu inte är men som kunde bli. Filosofen förefaller i någon mening bejaka ångesten som motor för hennes tillblivelse eller förskingring av sådan. Människan har inte bara möjligheter – hon är sina möjligheter, eller sin möjlighet i varje ögonblick. Samhällets allmänna konventioner, dess intyga allmänning, utgör den reella plattform varpå människan inte bara förtvivlar, utan även, i mer medvetna stunder, erfar ångest eftersom hon inser att hon inte val-vis förverkligar sig själv.

Först när människan har kommit till insikt eller medvetenhet om sin situation, och godtagit den som möjlighet, kan hon börja leva riktigt, det vill säga existera egentligt. Hon väljer då att välja – eller att inte välja. Att välja sig själv innebär också att vilja sig själv. Under detta utövande av frihet övertar hon sin skuld. Från denna skuld kan människan befrias blott genom kristendomen. Först som sist är människan därvid ett subjekt, som genom tron och i ångest, utvecklas etapp- och språngvis i kraft av sina valakter. Det subjektiva kan inte förstås utifrån utan bara intuitivt upplevas: "Subjektiviteten er Sandheden".

Soren Kierkegaard by George Brandes 1879 German edition

Lika lite som Nietzsche var Kierkegaard någon systembyggare. Men om för Kierkegaard den sanna existensen är ett liv, som får sin mening först genom Gud, så är för Nietzsche kristendomen ("denna slavmoral") livets fiende. Det lidelsefulla ställningstagandet för eller emot en kristen livsorientering utmärker också den moderna existentialismen. Gemensam för de olika riktningarna är däremot en udd, som de alla vänder mot den platonska idealismen eller, rättare, mot den extrema rationalism, som bar upp detta system.

Man protesterar enstämmigt mot tanken på en idéernas "högre sfär", där allmänföreställningen människan placerades före den faktiskt existerande individen. För all existentialism är det just den föränderliga och individuella existensen som "är". Även i hegelismen möter en variant av den platonska rationalismen, i det att tänkande och verklighet förutsätts täcka varandra. Hegels objektiva system är också en av den kritiske Kierkegaards främsta måltavlor.

Kristen

Men filosofen var alltså kristen. Oaktat att han har mycket att säga varje människa som förstår honom, kan man inte bortse från denna grundläggande utgångspunkt, och heller inte förstå mycket av det han säger med anknytning till det religiösa. Kierkegaard var alltså en mycket betydande tänkare och psykolog, men han var framför allt en kristen filosof, och eftersom hans moralfilosofi inte låter sig lösgöras från hans kristendom, har han tyvärr mest blivit läst i form av lösryckta citat.

Om nu den enskilde är fullkomligt fri att välja i varje ögonblick, ty det är han, vad är det då som säger honom att han väljer rätt? Eller hur skall han välja? Antingen godtyckligt, från fall till fall, vilket hotar att spränga den etiska sfären (om det nu är denna det är tal), eller också i enlighet med någon form av sammanhängande livsplan, en upplevelse av vad som för honom djupast och innerligast är autentiskt, kontinuerligt, ändamålsenligt. Men att välja godtyckligt – eller för den delen i enlighet med någon annan livsplan än den egna – är att överlåta valet till omständigheterna eller att överge sin egentlighet, sitt personliga förverkligande . Och vad blir då den fullkomliga – om än ångestgenomsyrade – friheten av?

Det ser alltså ut som om valet, för att verkligen vara ett val och inte ett tärningskast, måste upplevas som alltigenom tvingande, oavvisligt nödvändigt; det man väljer måste finnas där innan man väljer det, men så länge man inte har valt finns det inte: detta är enligt K en paradox – bland många – som bara kan lösas eller inlösas genom tron, och mot denna paradox är ingen försäkran möjlig. Och här vidtar språnget. Kierkegaards insats är härvidlag att med pregnant tydlighet ha visat på en skarp gräns – var förnuftets fasta mark slutar och trons dödsföraktande tillförsikt vidtar "på 70.000 famnars djup".

Varje handling måste således för K bottna i ett ensligt och oeftergivligt val, ett val som var och en av oss i varje ögonblick måste göra, om vi inte skall förbli det vi inte är ämnade att vara. Det gäller att inte "fuska i existensen". Att fuska i existensen är att försjunka i det allmänna.

Sören Aabye Kierkegaards liv

Sören Kierkegaard (1813-1855) hade som han själv skriver i tillbakablicken på sitt författarskap (postumt utgiven 1859) en relativt blygsam social bakgrund , något som han för övrigt tyckte om. Både hans far och mor härstammade ursprungligen från bönder på Västra Jylland. Hans far, textilhandlaren Michael Pedersen Kierkegaard (1756-1838) lyckades dock "ta sig upp" ordentligt, blev förmögen, undgick den danska statsbankrutten samma år Sören föddes, och efterlämnade till denne en i dagens penningvärde betydande förmögenhet. Fadern gifte sig två gånger, andra gången med tjänstekvinnan Ane Sörensen Lund, med vilken han fick sju barn (tre döttrar och fyra söner), av vilka tragiskt nog fem dog. Kvar blev Sörens synnerligen begåvade, och åtta år äldre, bror, Peter Christian Kierkegaard (1805-1888) och han själv, som dog av osäker anledning den 11 november 1855, blott 42 år gammal (kanske av sviterna efter en stroke) i hemstaden Köpenhamn.

Kierkegaard (Sören), lika begåvad som brodern, skulle det visa sig senare, fick en god grundutbildning i latin samtidigt som han utmärkte sig som kvick och omtyckt (studentikos) vän. Uppväxten var, religiöst sett, präglad av faderns dubbla lojalitet till herrnhutismens pietism och den mer intellektuella riktning som företräddes av "faderns präst" J.P. Mynster – sedermera biskop i Köpenhamn Kierkegaard själv vann en barnatro som räckte livet ut.

Sommaren 1830 – det vill säga när han var 17 år gammal – fick Kierkegaard avgångsbetyg från "ungdomsskolan" för inträde till universitetet. Det skulle dock ta åtta år innan han avlade (sin första) examen 1840. Han fick mycket goda vitsord, i filosofi och språk, vid inträdesprövningarna, besökte därefter föreläsningar i teologi. Men han körde dels fast i studierna, dels verkar han (särskilt år 1836) ha rumlat om en del. Samtidigt började K mer systematiskt att skriva dagbok. Hans fantastiska stil, spydig ock kvick och lättfotad, fanns där redan då (han skrev också konservativa tidnings- och tidskriftsartiklar riktade mot tidens liberaler).

Därefter synes Kierkegaard ha exploderat, både som människa, författare och filosof. 1840 förlovade han sig sålunda med den nio år yngre Regine Olsen, 1841 disputerade han på en avhandling om begreppet ironi (Om Begreppet Ironi med stadigt Hänsyn till Sokrates). Sokrates - och därmed Platon och grekerna i allmänhet - kom därefter att ingå i Kierkegaards verktygslåda. Så även Regine Olsen. Den 11 oktober 1841 slog han – märkligt nog – upp förlovningen med sin innerligt älskade Dronning. I själva verket var och förblev Regine Kierkegaards allra mest centrala utgångspunkt och drivkraft.

Resten av 1941-våren 1942 bodde så Kierkegaard i Berlin och upplevde ett formidabelt skaparrus. Här skrevs merparten av hans första, riktigt stora, verk: "Enten-eller". Mellan åren 1843 (när "Antingen-Eller" kom till tryck) – och 1850 (året för "Övning i kristendom") skrev K nästan allt av verklig vikt inom det litterära området, men också inom det teologiskt-filosofiska, som publicerades under hans livstid. Han skrev alltså ett drygt 20-tal ytterst intensiva verk, om sammanlagt många tusen sidor, på mindre än 10 år! Någon liknande eruptiv skaparkraft är svår att hitta. Nietzsches 1880-tal? Dostojevskijs stora år?

Det mesta av vad Kierkegaard skrev blev emellertid inte väl emottaget i dåtidens Danmark. På sin höjd upplevde man honom som obegriplig eller provokativ. Den positivistiska kritiken var inte nådig. Detta hänger till största delen samman med den etablerade teologins vilja att styrka kristendomens sanning med historiska och filosofiska bevis (i Hegels anda). Kristendomen blev sålunda en högst auktoritetsbunden religion. I motsats till detta hävdade Kierkegaard det sokratiska kravet på ett personligt och individuellt anammande av sanningen. Samtidigt var (och är) Kierkegaard ofta svår att forcera.

Detta ledde efter hand fram till ett kritiskt skede i Kierkegaards liv år 1846, då han också publicerade sin utomordentligt intressanta (och delvis ironiska) skrift "Avslutande ovetenskaplig efterskrift" ("Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler. Mimisk-pathetisk-dialektisk Sammenskrift, Existentielt Indlæg, af Johannes Climacus"). Samma år kom också en serie personliga angrepp på K i boulevardtidningen "Korsaren". Bakom detta gycklande fanns nog ändå den starka konflikten mellan Kierkegaards personliga tro och etablissemangets "objektiva" och individuellt föga krävande version av kristendomen.

Kierkegaards ståndpunkt uttrycktes så här i "Efterskriften":

"Kristendomen är ande, ande är innerlighet, innerlighet är subjektivitet, subjektiviteten är till sin kärna lidelse, på sin kulmen oändlig, personligt intresserad lidelse för sin eviga salighet".

 

Soren Kierkegaards relation to his bride 1904

Lidandestanken kännetecknar för övrigt det mesta av Kierkegaards författarskap åren 1847-50, då det kristna lidandet inte längre (som i "Stadier på livets väg", 1845) är ovissheten eller förståndets lidande inför trons paradox (som i exempelvis "Filosofiska smulor", 1844) utan i allt högre grad lidandet som martyrium. Efter hand som hans personliga utveckling framskridit hade K alltså drastiskt förstärkt kraven på den kristna människan – samtidigt som "stadierna" i motsvarande mån fått mindre betydelse.

Perioden domineras av en rad uppbyggelseskrifter. Ju äldre Kierkegaard blev, ju mer tycks han också fått syn på sig själv och sin personliga utvecklingsgång.

Kierkegaards sista år, 1851-55, uppfylldes till sin allra största del av vad som kallats "kyrkostormen". Med "Övning i kristendom" ("Indøvelse i Christendom af Anti-Climacus",1850) hade då K med all önskvärd tydlighet, och en gång för alla, utrett det stora avstånd, som existerade mellan vad han ansåg som kristendom och den kristendom som var den officiella.

I fokus för Kierkegaards vrede stod främst biskop Mynster. Men hänsyn till "faderns präst" höll honom tillbaka, till Mynsters död. Då kom explosionen! "Professor Martensens griftetal över Mynster blev gnistan som antände bålet, vilket ännu flammar": Martensen kallade Mynster ett "sanningsvittne", i Kierkegaards språk ordet för martyr. K avfattade i hast en skriftlig protest, men offentliggjorde den först när Martensen efterträdde Mynster i ämbetet.

"Vi har nu kommit ram till den 18 december 1854, replik och motreplik efterträder varandra, först i dagstidningarna, senare i tidskriften "Öieblikket", som K skapar för sina egna syften, och sysslade med på heltid under de sista månaderna fram till sin död. Med blodiga sarkasmer förföljer K prästerskapet, som för levebrödets skull inbillar människor att de är kristna. Gudsdyrkan som den framstår i kyrkans regi är svindel och hädelse.

Kierkegaards upptäckt var djup och enkel: det måste göras åtskillnad. På Gud och människa. På den enskilde och samhället. På gott och ont. På förr och nu: "Ögonblicket" är den kategori K oftast hänvisar till. Kierkegaards lära handlar om att välja. Han ställer alltid sin läsare inför ett alternativ. Hans filosofi är en valets filosofi. Kierkegaards första stora verk var, som vi sett, Antingen-eller; och dess titel är också mottot för hela hans författarskap" ((F.B:J. Jansen).

Sören Kierkegaard var tvivelsutan ett geni, som dessutom på kort tid skapade ett gigantiskt, om än inte alltid lättillgängligt, verk. Tvärtom. Och visst finns här anledning att i varje fall ställvis förhålla sig kritisk.

Kort om Kierkegaards verk

Sören Kierkegaards samlade verk bildar tillsammans ett monument. Det är skrivet med blod, men är samtidigt mycket underhållande. Hans språk är helt enkelt lysande; det vindlar och vinklar sig fram, dyker djupt och svävar högt, rymmer en kvickhet som få författare uppnått, brusar och susar. Det är ofta svårtillgängligt: stilen, dialektiken, humorn, sarkasmerna, terminologin, ämnet som sådant, det paradoxala frestar på att ta till sig men har mycket att ge den som mäktar med att läsa.

Skrifterna är ibland fragmentariska, ibland sammanbundna i dubbletter, tripletter och kommentarer. De går ut och in i varandra, växlar spår och genrer, är marinerade i ironi och polaritet. Ofta brukar man dela upp verket i olika delar: de stora diktverken, de teologiska och filosofiska verken, uppbyggelseskrifterna, pamfletterna, polemiken. Monumentet kan ibland tyckas vackla, och tanken irrar ibland som Odysseus på sina seglatser. Det är tungt som en granitklippa i havet och lätt som en fjäril på en sommaräng.

Kierkegaards mest betydelsedigra verk är kanske, jag skriver kanske, de som tillskrivs författarpseudonymer eller en eller annan utgivare. Men även mycket av det som är skrivet under eget namn är salt och starkt och viktigt.

Det samlade verket är inte systematiskt, och inte heller avsett att läggas fram som ett system. Tvärtom: existensen kan ju inte systematiseras. Däremot förefaller mig Kierkegaards enskilda verk kretsa som planeter runt en sol, utan att alltså fastna i ett gripbart och avslutat allmänt. Verkets delar förhåller sig med andra ord till varandra på ett gravitetiskt vis, men även ofta på ett konfrontativt. Ibland virvlar därutöver en och annan komet eller asteroid förbi. Verket utvecklas dessutom efterhand.

Kierkegaards verk skrevs naturligtvis inte i ett vakuum. Den vuxne K, låt oss säga under tidsspannet 1837 – 55 – och särskilt segmentet 1841-1855 – var – som alltid är fallet – särpräglat. Det var en revolutionär tid, och Karl Marx bröt fram som betydande person. Inom filosofin och teologin härskade (åtminstone för K) det Tyska. Om förhållandet mellan K och Kant borde det skrivas ett större verk. Hegel utövar ett mycket starkt inflytande inte bara på Marx, utan även på K. Den danska teologin framställer sig – i sant hegeliansk anda – som "objektiv". I Kierkegaards läsekrets är man klassiskt bildad. K själv är inte minst inspirerad av Sokrates och Platon (men delvis även av Aristoteles), Bibeln (särskilt GT och allra mest Genesis, men också av NT, särskilt evangelierna och Paulus), Augustinus (särskilt dennes Bekännelser), Luther, Shakespeare och Mozart (särskilt Don Juan), kanske Goethe; självfallet Grundtvig.

Men vilka verk, i urval, skulle jag vilja rekommendera en presumtiv läsare? Ja, i någorlunda kronologisk ordning får det först bli avhandlingen om "Begreppet ironi"(1841), eftersom Sokrates och dennes ironi, maieutik (förlossningskonst), dialektik och subjektivitet kom att spela en, som jag ser det, avgörande roll för Kierkegaard. Men visst: själva avhandlingen behöver kanske inte läsas, men väl bör man känna till just Sokrates (och därmed Platons) förhållande till Kierkegaard, och vad det är hos Sokrates (och därmed Platon) som särskilt tilltalar Kierkegaard (och inte).

Till det som definitivt bör läsas hör dock huvuddelen av Kierkegaards"pseudonyma" verk: "Antingen-Eller", "Fruktan och bävan", "Upprepningen" (samtliga 1843!), "Filosofiska smulor" och "Begreppet ångest" (båda 1844), "Stadier på livets väg"" (1845) och "Avslutande ovetenskaplig efterskrift" (1846). Bland verken under eget namn måhända främst "Kärlekens handlingar" (1847), "Sjukdomen till döds" (1849), "Övning i kristendom" (1850) samt därefter "Om mitt författarskap" (1851). I övrigt bör den särskilt flitige nog läsa vissa partier ur Kierkegaards efterlämnade dagböcker och utkast, kanske särskilt i den gedigna tyska versionen på Eugen Diederichs Verlag (1962): Tagebücher I-IV. De klassiska danska textsamlingarna som täcker in Kierkegaard i sin helhet är annars (1) Sören Kierkegaards samlede Vaerker, utgivna av A.B. Drachman, J.L. Heiberg och H.O. Lange, 3 Udgave Bind 1-20 (Kbhvn-62) och (2) Sören Kierkegaards efterladte Papirer, utgivna av P.A. Heiberg, V. Kuhr och E. Torsting. 2. forögede Udgave ved Niels Thulstrup, Bind I-XIII (Kbhvn 1968-70).

Utöver detta borde kanske, jag skriver återigen kanske, en läsanvisning vara, att läsa de skrifter, som på ett eller annat sätt särskilt hänger ihop, efter varandra: till exempel Antingen-Eller, Stadier på livets väg; Begreppet ångest, Sjukdomen till döds; (som triptyk) Filosofiska smulor, Avslutande ovetenskaplig efterskrift + Övning i kristendom (Hegelkritiken i de två första, författade av pseudonymen Climacus ställd mot Kierkegaards alternativ författat av Anti-Climacus) – eller som läsaren finner bäst. Välj! Som Kierkegaard själv skulle sagt. Jag började med "Antingen-Eller" och "Begreppet Ångest", som jag finner utgör två av hörnstenarna i monumentet över huvud. Två andra, så att det hela inte vacklar, kunde med fördel vara "Stadier på livets väg" och "Avslutande ovetenskaplig efterskrift".

Min egen väg till Kierkegaard

Under hela mitt vuxna liv har jag haft ett märkligt förhållande till Kierkegaard. Ibland har jag läst en text här eller en där, ibland en bok, den första var alltså Aningen-Eller. Samtidigt har jag ju stött på Kierkegaard lite överallt – främst kanske via Heidegger, Sartre och Lévinas. Men aldrig hade jag, tills för några år sedan, verkligen brottas med honom i hela hans komplexitet. Men här sitter jag nu, efter att ha läst åtminstone det mesta av honom, vilket sannerligen tagit sin tid. Och det har burit frukt! Framförallt eftersom jag betraktar honom som så fräsch och aktuell.

Jag har för övrigt försökt läsa Kierkegaard på danska, omväxlande med de skrifter av honom på svenska som så att säga stirrat mig i ansiktet. Vid sidan om har jag också läst en hel del om Kierkegaard andras tolkningar och presentationer av honom; på danska, svenska och tyska. Jag rekommenderar den riktigt intresserade att följa min väg på sitt sätt. Men man blir naturligtvis aldrig klar med Kierkegaard. Till det är han för mångfacetterad, och hans textmassa för omfattande. Härtill kommer en del motsägelser och idéer hos honom som jag inte kommit till rätta med, eller helt enkelt inte instämmer i. Jag har min uppfattning om Kierkegaard – vilket naturligtvis Kierkegaard skulle ha uppskattat. Slutligen: Kierkegaard är inte läst av många svenskar, särskilt inte i sin helhet. Detta är lite synd.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.