De äldsta dansepidemierna - Tidningen Kulturen

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.




 

 

Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.
Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.
Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Annons:

En av de ur medicinska likaväl som religionshistoriska synpunkter mest egenartade och märkliga företeelserna under medeltiden var de så kallade dansepidemierna. Smärre eller större skaror människor tycktes plötsligt gripas av ett vilt dansraseri och uppgav sig lida svåra plågor. Ofta dansade de sig till döds. Någon gång ha dessa dansepidemier omfattat människor i många tusental och gav gärna intryck av att vara mycket smittosamma. Många är de skildringar av dem, som under gångna århundranden sett dagen – från och med 1100-talet och fram till vår tid. Som regel ha händelserna skildrats såsom mirakulösa märkligheter, och man har mera ägnat intresset åt vad som hände och hur det inträffade än åt de orsaker som kunnat ligga bakom.

Dansepidemierna under 600- och 700-talen

Andoenus från Rouen har lämnat en skildring av den helige Eligius liv – åren 588-659. han uppträdde skapt mot dessa kyrkligt-folkliga danser, men trotts detta fortsatte man med dem all ivrigare. Då framsade Eligius en bön till Gud om straff för de motspänstiga, och Gud straffade de därmed, att de var tvungna att på detta sätt dansande rasa under ett helt år framåt. Då först befriade biskop Eligius dem ifrån förbannelsen. (Se A. Stieren Ursprung und Entwicklung).

Det finns åtminstone ett uppenbart legendarisk drag i berättelsen: att dansen måste fortsätta under ett helt år framåt. Självklart bör dessa tidsuppgifter starkt reduceras; kanske gällde det blott en vecka eller så.

Det intresseväckande i den fromma berättelsen är den långvariga dansens ovilja eller oförmåga att upphöra med densamma, även om den omständigheten att dem tydligen måste ha ägt rum på kyrkans kyrkogård, kanhända i kyrkans förhus. Det är av dessa skäl inte orimligt att en kärna av sanning kan ligga bakom berättelsen och att det kan vara fråga om danssjuka, vilka i samband med Gudstjänsten och de gudstjänsliga handlingarna söka sin helbrägdagörelse genom dans på kyrkogården eller i kyrkans förhus och vilka icke kunna eller icke vilja upphöra att dansa. I så fall är detta det tidigaste exemplet på en dansepidemi som jag har kunnat finna.

När i början av 700-talet frisernas apostel den helige Willibrord passerade Waxweiler, kom han till kyrkan just när gudstjänsten pågick. Men menigheten befann sig till största delen utanför kyrkan, det vill säga på kyrkogården, där de i stället utförde danser.

Trots Willibrords förmaningar ville de likväl inte upphöra med sin dans. Den helige vredgades då och befallde dem att dansa utan uppehåll. När nu Willibrord efter tre dagar kom åter på sin missionsresa, höll de alltjämt på att dansa. De dansade dag och natt! De anhöriga riktade sina förbönor till Willibrord som lät sig bevekas. Han löste de dansande från bannet på sådant sätt, att han skickade dem till klosterkyrkan i Echternach, där de kan kanhända hade befallning att också dansa., för att på så sätt bli befriade från förbannelsen, något som de också lyckligt blev (Se J.B. Krier Die Spingproprozession und die Wallfahrt zum Grabe des heiligen Willibrord in Echternach.) 1871)

Dansen i Kölbigk 1021

Ifråga om dansundret i Kölbigk, en liten stad i Sachsen förstörd under ett bonduppror, föreligger enligt Schröders utredning (Die Tänzer von Kölbigk) ett flertal olika skildringar å pergamentblad, de allra äldsta bevarade från 1100-talet. De viktigaste förvaras i Stadsbiblioteket i Reims, kungliga biblioteket i Bryssel, Nationalbiblioteket i Paris och Bodleian library i Oxford och är samtliga från nyssnämnda århundrade. Det viktigaste som skildras är följande.

På uppmaning av abboten Hartwig nedskrev år 1074 Lambert från Hersfeld Hersfeldsklostrets historia, varvid han upptog skildringen av dansundret i Kölbigk år 1021. Denna skildring hade han erhållit av en viss Othbertus, som själv deltagit i den åsyftade julaftonsdansen, och som nu vid berättelsens avgivande sedan 23 år plågats av häftiga darrningar. Som tack för räddningen undan bannlysningen hade han ägnat sig åt lekmannatjänst vid klostret.

Det var femton män och tre kvinnor däribland en son och en dotter till den präst som kom att spela en ödesdiger roll, vilka på julaftonen sammankom vid den åt den helige martyren Magnus invigda kyrkan i Kölbigk. Istället för att delta i julaftonens mässa följde de djävulens ingivelser och utförde en dans på den runt kyrkan belägna kyrkogården. Enligt en annan skildring i kyrkans förhus. Det var Othbertus som anförde dansen. De sammanflätade sina händer och företog så sin förvirrings ringdans under anförande av Othbertus. Utan att upphöra en stund dansade de runt, stampade jorden med fötterna, klappade i händerna och hoppade samt upprepade gång på gång en sång:

Bovo red genom grönskande skog,

förde med sig den sköna Merswind.

Varför ska vi? Varför gå vi inte?

Bovo och Merswind är namn på två av deltagarna.

Detta är, skriver Schröder en episk sång i balladens form. Genom dansen och sången störde de prästen i hans mässa.

Den gick då ut och tillhöll dem att sluta och att hellre komma in i kyrkan och delta till gudstjänsten. De vägrade att lyssna på honom och fortsatte med dans, sång och skrän. Efter att ytterligare en gång ha varnat dem hade prästen uppmanat sin son Johannes att försöka dra systern ut ur dansringen. Johannes försökte; han tog henne i armen, men den lossnade och han fick den i händerna, varvid han gick in i kyrkan och visade prästen vad som hänt.

Denna arm bevarades därefter i kyrkan såsom ett slags votiv, som kungen Henrik II lät på dyrbart sätt infatta till minne av den mirakulösa händelsen.

Prästen gick ut för tredje gången och lyste de tredskande dansarna i bann och befallde att de genom Guds och den helige Magnus tillskyndan skulle vara tvungna att oupphörligt dansa under ett år framåt.

När året led mot sitt slut blev de av biskopen i Köln lösta från bannet. De hade då efter sex månader stampat sig ned till knäna i jorden och efter ytterligare sex månader till höfterna.

Under den här tiden hade de varken ätit eller sovit, kläderna hade icke fördärvats och så vidare. Befriade från bannet infördes de i kyrkan och åter upptogs i gemenskapen framför den helige Magnus altare. Här greps de av en djup sömn som varade under tre dygn. Vid uppvaknandet dog de tre kvinnorna och en av männen, han som hette Johannes. De andra återvände hem men plågades under hela livet av darrningar och skakningar i lemmarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Idumea Vedamsson

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen