Två koncilier – ett hopp - Tidningen Kulturen

Franciskus och Bartholomeos

Essäer om religionen
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Kristna världen över, de allra flesta åtminstone, torde väl enbart ha känt en djup, hoppfylld glädje vid åsynen av de möten som ägt rum mellan den ekumeniske patriarken Bartholomeos och påven Franciskus i det nära förgångna – möten fyllda av ömsesidig respekt och uppriktig vilja till samförstånd och fördjupad gemenskap. Många symboliska gester runt kring deras möten vittnade om detta – och det har alltså inte varit fråga om tomma gester utan verkliga, tydliga signaler om att ett nytt skede börjat i relationerna mellan den kristna kyrkans två stora halvor, den västliga och den östliga.




 

 

Till skillnad från Andra Vatikankonciliets beslut finner man hos det panortodoxa konciliet inga liturgiska eller kyrkoorganisatoriska reformer. Den ortodoxa liturgin ligger fast; folkspråksprincipen finns ju redan sedan gammalt där, liksom de rikhaltiga regionala variationerna ifråga om yttre gestaltning – sångtraditioner, yttre liturgisk praxis och så vidare. Kyrkorätt och organisationsform präglas konsekvent, nu som tidigare, av konciliariteten, biskopskollegiernas gemensamma ledning av kyrkan – och detta bekräftas eftertryckligt i konciliets dokument.

Annons:

Tills för inte så längesedan var ett svalg befäst mellan de båda, en osynlig mur av tystnad, misstänksamhet och uttalad fiendskap. Året 1054 med sin ödesdigra brytning mellan västkyrkan och östkyrkan och den ömsesidiga bannlysningen har under århundradena kastat en mörk skugga över den kristna närvaron i världen. Denna brytning har också, direkt såväl som indirekt, haft del i många blodiga tragedier som drabbat kristenhetens länder. Västvärldens vägran att bistå det kristna Bysans 1453 och tiden därförinnan, när undergången stod för dörren, är bara ett av många exempel.

Franciskus och Bartholomeos – eller ”Petrus och Andreas”, som påve Franciskus ibland säger: två kyrkoledare med radikalt olikartade förutsättningar för sin ämbetsutövning. Franciskus residerar i en fysisk omgivning, där hans ställning som andlig ledare är fri och aldrig ifrågasatt. Bartholomeos residerar i en trängd enklav, befolkad av en trängd och ständigt misstänkliggjord kristen minoritet. Den historiska Hagia Sofia, en gång kristenhetens största och viktigaste helgedom, som efter nästan 500 år som moské sedan 1935 varit tillgänglig som kulturminne och museum, står idag under starkt hot att åter förvandlas till moské som en följd av den erdoğanska islamiseringsvågen. Det skulle även betyda, att byggnadens kristna konstskatter, som frilagts under decennier av restaurationsarbete – mosaiker framställande Kristus Pantokrator, Guds Moder, de heliga Konstantin och Helena och en mängd andra bilder – nu åter kommer att kalkas över och kanske förstöras för all framtid.

Splittringsåret 1054 satte också punkt för den universella kyrkans tradition att samlas till allmänna kyrkomöten, så som man gjort vid sju tillfällen mellan 325 och 787. I väst har man fortsatt att samlas till gemensamma koncilier vid ett antal tillfällen; i öst har endast lokala koncilier sammankallats, från tid till annan, för att lösa lokala och regionala problem.

Mycket av den senaste tidens glädjande händelseutveckling för de båda kyrkornas inbördes relationer måste tillskrivas de båda kyrkoledarnas starka och beundransvärda personligheter. Det är ingen överdrift att påstå, att de båda, Franciskus och Bartholomeos, bärs av en profetisk kallelse: att inte bara formellt inneha och utöva en på förhand given auktoritet, utan också att förmedla ett Guds direkta tilltal i en ond och plågad tid.

Men man måste även påpeka, att de bådas gemensamma framträdanden och synliga steg av närmande knappast hade varit möjliga utan två händelser som banat vägen: Andra Vatikankonciliet, som hölls i Rom 1962-1965, och det – sist och slutligen genomförda – panortodoxa konciliet, som hölls på Kreta vid pingsttid 2016.

Andra Vatikankonciliet sammankallades av den karismatiske påven Johannes XXIII. Här är inte utrymme att närmare gå in på hans person och hans pontifikat, men så mycket kan sägas: att med hans tid som påve inleddes ett nytt skede i den romersk-katolska kyrkans historia. Teologiskt var påve Johannes knappast mer liberal än någon av sina närmaste företrädare, men han insåg att kyrkan måste reflektera över sin mission på nytt i varje ny tid och dra nya slutsatser. Eller med påvens egna ord i inledningsanförandet: ”Det som behövs är att den säkra och oföränderliga läran, som de troende är skyldiga lydnad, studeras på nytt och omformuleras med nutida termer.” I påve Johannes fall syftade detta i hög grad på den värld som rest sig ur andra världskrigets spillror och aska – fredsslutet var sjutton år gammalt när konciliet sammankallades. Påve Johannes, alias Angelo Giuseppe Roncalli, bar från sin pastorala tjänst under kriget (som bland annat påvlig nuntie i Frankrike) med sig erfarenheter som han menade måste få ett genomslag i kyrkans fortsatta mission.

Till det sistnämnda hörde kyrkans förhållande till judendomen. I den romerska liturgin fanns uttalat antisemitiska formuleringar, särskilt i långfredagens gudstjänster – där judarna betecknades som ”trolösa” (lat. perfidus). Konciliet ägnade en stor del av sitt arbete åt liturgisk reform – vilket ingalunda var något nytt; det har skett med jämna mellanrum under hela kyrkans historia. Till de beslut som fattades hörde just att uttryck för antisemitism avlägsnades. Konciliet lade också grunden för ett nytt förhållande till judendomen, en nyorientering som utvecklats vidare under alla de efterföljande påvarna.

De liturgiska reformer som beslutades innehöll bland annat även en successiv övergång från latinet till de respektive folkspråken, en möjlighet till koncelebration (att flera präster gemensamt förrättar nattvardsliturgin) och altarets placering versus populum, alltså vänt mot och inte från den gudstjänstfirande församlingen. Den tidigare ordningen, att varje enskild katolsk präst måste förrätta mässan varje dag, avskaffades också (en ordning som förklarar det stora antalet sidoaltaren som man kan finna i en del av de större katolska klosterkyrkorna).

Av dessa reformer är de två förstnämnda inte något främmande för den ortodoxa traditionen. Idén om ett särskilt ”heligt språk”, som är mycket stark inom både judendomen och islam, är knappast att betrakta som ett ursprungligt kristet tankegods. Nya Testamentets skrifter avfattades på grekiska – som var Medelhavsområdets ”lingua franca” i vår tideräknings början. Men bibeltexter översattes och lokala gudstjänsttraditioner tog snart form på olika regionala språk: syrianska, koptiska, ge’ez, armeniska, arabiska och så vidare. I ett något senare skede överförde ”slavernas apostlar”, grekerna Kyrillos och Methodios (800-talet), både Bibeln och hela den östkyrkliga gudstjänsttraditionen till ett slaviskt språk, som var anpassat så att det kunde förstås av olika slaviska folkgrupper. Ibland påstås det att detta språk, som senare blivit känt som ”kyrkoslaviska”, skulle ha skapats med avsikt att bli ett särskilt ”heligt” språk, uteslutande avsett för gudstjänsten och den sakrala sfären – vilket alltså inte stämmer.

Men folkspråksreformen väckte snart protester bland konservativa kretsar inom den katolska kyrkan. Bl.a. grundades den så kallade Una Voce-rörelsen, som ville återupprätta latinet som universellt kyrkospråk.

En annan av Vatikankonciliets reformer var en deklaration som lade större vikt vid biskoparnas och biskopskollegiernas roll som andliga ledare för kyrkans olika geografiska regioner. Det var alltså frågan om ett – visserligen ganska försiktigt men dock – försök att stärka konciliaritetens princip. Det konciliära styrelsesättet är naturligt för östkyrkan och har bekräftats på nytt i nyligen offentliggjorda ortodoxa dokument. Meningen var alltså att föra över mer av beslutanderätt i kyrkliga och pastorala frågor från den påvliga ”centralmakten” till kyrkans regionala biskopskollegier.

Andra Vatikankonciliet medförde överlag en större attityd av öppenhet från den romersk-katolska västkyrkans sida i förhållande till andra kristna kyrkogemenskaper, inte minst den ortodoxa, och det blev en kyrkohistorisk händelse av stor dignitet, när påven Paulus VI och den ekumeniske patriarken Athenagoras möttes i Jerusalem i januari 1964, medan Vatikankonciliet ännu pågick. Sedan dess har dessa båda kyrkoledares efterträdare träffats vid ett flertal tillfällen, i en anda av vänskap, respekt och öppen dialog.

I den ortodoxa kyrkogemenskapen – den vars primus inter pares (”främste bland jämlikar”) är den ekumeniske patriarken av Konstantinopel – kände man tidigt efter krigsslutet att sammankallandet av ett all-ortodoxt koncilium tedde sig som alltmer ofrånkomligt. Decennier av förberedande diskussioner och sonderingar följde men stötte hela tiden på nya hinder: politiska, nationella och kyrkorättsliga faktorer, historiska ressentiment med mera. 2016 kunde så till sist den Ortodoxa kyrkans stora och heliga Koncilium äga rum på Kreta, under pingsthelgen. Men även detta koncilium drabbades på ett tragiskt sätt av splittring, då ett antal av de ortodoxa kyrkor, som aktivt deltagit i förberedelserna och förbundit sig att delta, i sista stund vägrade komma till konciliet, utan att ange skäl.

Konciliet genomfördes dock planenligt och resulterade i ett antal utförliga beslut och gemensamt undertecknade koncilietexter. En del av dessa texter finns tillgängliga i engelsk version på nätet under: https://www.holycouncil.org.

Här är alltså inte plats att gå in på koncilietexterna i närmare detalj, men några framträdande drag kan nämnas.

Till skillnad från Andra Vatikankonciliets beslut finner man hos det panortodoxa konciliet inga liturgiska eller kyrkoorganisatoriska reformer. Den ortodoxa liturgin ligger fast; folkspråksprincipen finns ju redan sedan gammalt där, liksom de rikhaltiga regionala variationerna ifråga om yttre gestaltning – sångtraditioner, yttre liturgisk praxis och så vidare. Kyrkorätt och organisationsform präglas konsekvent, nu som tidigare, av konciliariteten, biskopskollegiernas gemensamma ledning av kyrkan – och detta bekräftas eftertryckligt i konciliets dokument.

Vad gäller konciliets dokument rörande lära och liv rent allmänt, får man intrycket att huvuddelen av dessa innebär ett förnyat stadfästande av kända, tidigare ståndpunkter. Men där finns naturligtvis även texter som förmedlar konciliets särskilda budskap till den plågade nutiden, och dessa skulle kunna sammanfattas under fyra teman:

1. Krigen och krigshoten. Kyrkan har ett särskilt ansvar att stå upp mot de onda krafter som genom krig och aggression lägger hela länder och regioner i spillror och gör tillvaron för miljoner människor till ett helvete på jorden. Hon är skyldig att föra kärlekens, fredens och försoningens talan mot krigets urskillningslösa maskineri av hat, död och förödelse. Det finns bara en enda mänsklighet, skapad av Gud och kallad att leva tillsammans på jorden, som bröder och systrar.

2. Miljöhotet. Den ekumeniske patriarken Barholomeos har blivit särskilt känd för sitt varma engagemang för miljö- och klimatfrågor och kallas ibland ”den Gröne Patriarken”. I tal och skrift har han manat till besinning och insikt om vårt gemensamma ansvar för jordens naturresurser.”Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren, världen och de som bor i den” (Psalt 24:1). Ingen av oss äger Skapelsen – den är Guds, och vi har bara fått Hans uppdrag att förvalta den till våra medmänniskors och hela världens gemensamma bästa. I denna anda måste Kyrkan aktivt verka för en klok och återhållsam hushållning med jordens resurser (vilket, i förbigående sagt, också kan bli ett vittnesbörd mot den vetenskapsförnekelse som på ett förödande sätt söker utöva politisk makt på vissa håll i världen).

3. Materialism och konsumism. ”Pengar är satans träck!” - så sade påve Franciskus i ett berömt yttrande härom året. Varken patriarken Bartholomeos eller de övriga konciliefäderna på Kreta uttrycker sig så drastiskt, men innebörden i deras budskap är densamma. De finns få ting som har en så destruktiv verkan på människors själar och sinnen som begäret efter pengar och jordiska ägodelar. Det västerländska konsumtionssamhällets materialism förstör människors samlevnad, i såväl de större som de mindre sammanhangen, och leder människorna bort från livets sanna källor.

4. Den sociala orättfärdigheten. Konciliefäderna – sammanlagt 164 – ser bristen på empati för världens fattiga och svältande människor som en bortvändhet från Gud själv. För att råda bot på detta behövs inte bara en ny och rättvis ekonomisk världsordning, utan framförallt en sinnenas omvändelse till att vandra i Kristi efterföljd: att ta konsekvenserna av insikten att varje människa, trots syndens brister, är skapad till Guds avbild och att därför i varje lidande medmänniska se Kristus, Guds Son, själv inkarnerad.

Det panortodoxa konciliet på Kreta uttrycker ett hopp, som östkyrkan delar med inte bara den romersk-katolska kyrkan utan med hela kristenheten. I en i övrigt så mörk tid ger detta delade hopp helt säkert många kristna förnyad inspiration till att verka tillsammans – på grundval av allt det som på djupet förenar och i respekt för det som skiljer.

 

 

Thomas Notini

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen