Religionens återkomst - Tidningen Kulturen

Våldet i det gamla testamentet. Caravaggio. Giuditta e Oloferne

Essäer om religionen
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Den omtalade ”religionens återkomst” både förbryllar och skrämmer många. Med rätta också därför att den religion som återkommer är en religion av arkaisk modell. Primitiv, våldsam, radikal och vidskeplig. En bortglömd värld bultar på vår dörr och skriker efter blod. I den allmänt sekulariserade västvärlden och kanske i synnerhet i det extrem-sekulariserade, Sverige, anses ”religion” något som tillhör det slentrianmässigt baktalade ”mörka medeltiden”.

våld mot kristendom

våld mot kristendom

Mellan kärlek och hat råder en hårfin gräns, då passion är en produkt av detta mimetiska begär. Den älskade/rivalen är det enda som den passionerade ständigt har i tankarna. På hur många passionerade ideologiska rörelser skulle vi inte kunna applicera detta på under de senaste dryga hundra åren? Vilket förklaringsvärde har inte detta synsätt på något sådant som antisemitism och ett arabiskt Mellanöstern som är besatta av judarna att man beskyller dem för allt mellan himmel och jord, istället för att hantera sina många dysfunktionella samhällen och problem?
Disputa sul corpo di Mosè Luca Signorelli e Matteo da Lecce

Disputa sul corpo di Mosè Luca Signorelli e Matteo da Lecce

Annons:

Men vi har helt plötsligt börjat inse ett behov av att förstå religion, som drivkraft och bränsle hos dem som säger att de hatar oss, vår frihet och vår sekulära demokrati, men ännu inte som grund för att uppbringa vårt egna moraliska och intellektuella försvar av vår egen kultur och den historia som format oss. För även om vi må kalla dem för "sekulära" idag, så är dess rötter judiskt-kristna.

Även om vi gärna vill förpassa religionen till det privata så är religion per definition inte något enbart personligt eller andligt mumbojumbo för den enskilde. Tvärtom äger religionen en enormt viktig social funktion som sammanbindande kulturellt kitt, en betydande och mycket viktig del av vår egen historia. Etymologin hos ordet "religion" är visserligen omdiskuterat, men att det kommer ur det latinska ordet "religio" är uppenbart. Det är huruvida detta latinska ord skall tolkas som är frågan, där det kan betyda "att binda", men också kan knytas till verbet "relegere", vilket betyder "att läsa om" eller "läsa igenom" en text.

I min mening är båda betydelserna något viktigt spåren. Det vi upplever idag i hela västvärlden, är vad tänkare som Dr Larry Siedentop (Inventing the the Individual: The Origins of Western Liberalism) definierar som inget mindre än en identitetskris, vars grund ligger i upplösningen av kristendomen som det sociala bindemedel vilket successivt fått oss att överskrida begrepp som fri eller slav, jude, grek eller hedning, för att tala med den helige Paulus.

Har vi inte blivit som otacksamma lärjungar? Sådana som nu anser sig vida överlägsna vår läromästare och inte längre behöver något av dennes förmaningar, kunskaper, traditioner eller värderingar. Även om västvärlden haft sina egna konflikter genom århundradena, så förenades vi ändå till slut i konfrontationen med nazismen, medan sammanhållningen började krackelera mot kommunismen – båda extremateistiska och kristendomsfientliga ideologier. Nu när nästa extrema antijudiska och antikristna sekt i form av en global islamism hotar oss, vad förenas vi av då? En ny shoppinggalleria?

Antropologernas misstag

Det finns ett uppenbart problem med att se på religion som enbart en fantasifull ersättning för det som modern vetenskap ännu inte uppdagat. Gudar och det övernaturliga måste nämligen finnas som kategorier hos oss, innan vi kan använda dem som förklaringar för (natur)fenomen vi inte förstår. Det är alltså ett uppenbart cirkelresonemang när man försöker förklara religion med mer religion. Det är lika dålig teologi, som det är dålig vetenskap, att använda denna metod. Religion kan inte ha uppkommit därför att vi behövde fylla igen en kunskapslucka med religion, utan måste ha haft en annan grund. Gud(ar) som fundamentalt "något annat" än människa, men samtidigt full av mänskliga drag, känslor och agerande i världen, måste ges en annan förklaring.

René Girard

 

När de antropologiska strukturalisterna i världens alla myter såg samma mönster av döende och återuppstående gudomligheter av alla möjliga slag: i naturfolkens primitiva religioner, i österlandets mångfacetterade ande- och gudavärld, liksom här hos oss i de nordiska gudasagorna, där Balder-myten är ett uppenbart exempel, liksom i de monoteistiska religionerna, med Jesus som det främsta exemplet på en sådan gudom, tolkade de det som att vi hade ett religiöst gemensamt ursprung. Själva den likartade strukturen togs till intäkt för att all form av religion också är myt, en och samma produkt av en mänskliga ur-fantasi, vars ursprung inte längre är tillgänglig för oss och de landade i ovan nämnda cirkelresonemang.

Ut ur cirkeln

Enligt det moderna sättet att resonera, är det viktigt att vara först, därför att då är man "unik", vilket alltid är bättre (någon förklaring varför det är bättre får man dock aldrig). Så i synnerhet har den treeniga gudens Son, uppenbarad genom Nya Testamentet, förklarats vara ett osedvanligt fräckt plagiat av tidigare myter. Men för den franska litteraturprofessorn René Girard (1923 - 2015) var det just precis tack vare denna påstådda myt, som vi begåvats med ett nytt sätt att tänka och förhålla oss till myterna. Något han senare kom att kalla för ett apokalyptiskt tänkande, i ordets rätta bemärkelse - att avslöja myterna och "uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse", som Jesus säger i Matteusevangeliet (13:35), och som Girard lånade som titel till sitt stora verk från 1979.

Men det var inte i bibeln som Girard började, utan i världslitteraturens stora romanförfattare. I den banbrytande religionskritiska boken La violence et le sacré (på engelska: "Violence and the sacred"), från 1972 diskuterar René Girard tidigare antropologers (som tidigare nämnde Sir James George Frazers) spektra av skildringar av myter, tabun och ritualer, med sina egna insikter om mänskligt begär i föregångaren, det litteraturkritiska verket Mensonge romantique et vérité romanesque, 1961 (Deciet, Desire and the Novel: Self and Other in Literary Structure i engelsk översättning).

Hans läsning av författare som Cervantes, Proust, Stendhal och Dostojevskij, gav honom en intuition: att mänskliga begär (psykologiska, inte fysiologiska) till väldigt stor del handlar om triangulära förhållanden där det alltid är två subjekt som är inbegripna i en ömsesidig imitation av varandras begär av (nödvändigtvis inte fysiska) objekt.
Genom väldokumenterade experiment (utförda och publicerade av Andrew Melzoff mellan 1977 till 2008), och som Jean-Michel Oughourlian redogör för i nyutgivna The Mimetic Brain (sida 23 -25, 2016), har man observerat hur redan små bebisar och barn imiterar vuxna. Genom detta och liknande studier, liksom upptäckten av vad som kallas för spegelneuroner, kan vi kanske snart verifiera mimetiskt begär också på ett biologisk/fysiologisk..

Men Girard började med att observera strukturella likheter hos flera (ofta) unga, och romantiska romankaraktärer, vilka alla tycktes bära på en längtan efter något som skall komma att initiera dem in i det fullvärdiga vuxenlivet. Andra människor som upplevs tillhör detta vuxna liv, har något dessa romantiska karaktärer själv tycker sig sakna. Därför söker de att imitera dessa "vuxna": jaga efter samma prylar, livspartners, sociala positioner, makt och status. Ett eller flera av dessa mål kanske till slut uppnås, men den förväntade initieringen och förvandlingen från omogen puppa till en vacker fjäril, tycks ändå utebli. Reaktionen på den motgången blir sällan att reflektera över sitt eget beteende, och finna ut att man i själva verket jagat efter något fåfängt. Vanligare är att genast söka upp ett nytt flyktigt begär, någon annan modell, att efterlikna.

Stendhal kategoriserar personer som fåfänga (vaniteux) när de helt tycks sakna förmåga att hysa egna begär, utan ständigt måste låna dem, det vill säga imitera dem från andra.

Få skulle dock rakt av erkänna att deras begär är imiterade från en modell. Man vill hellre mena på att våra begär är bara våra egna, i likhet med Jean Paul Sartre, som menade att sanningen var enkel: om en man älskar en kvinna så är det för att hon är värd att älska, och att vi med den enkla insikten borde göra oss av med Proust. När realisten säger att kvinnan blir älskad därför att hon är älskvärd, säger idealisten att hon är älskad därför att någon inbillar sig att hon är värd att älska.

Girards tredje position är det mimetiska begärets, vilket gör kvinnan älskad därför att hon är åtrådd av en annan, och därför står han på Prousts sida. De övriga 1800-talsförfattare som Girard studerade beskriver de samhällsklasser som inte behöver bekymra sig om att arbeta för brödfödan, som har ekonomiska och andra problem som upptar deras tid, utan om dem vars vardag i huvudsak går ut på att interagera (och intrigera) i det sociala livet. Där kretsar allt kring socialt status. Där är man i ett fyrverkeri av fåfänga, för att travestera Tom Wolfes berömda boktitel.

Offerriten

Offerriten

Vad Girard insåg var helt enkelt att vi försöker bli genuina personer genom att i olika grad imitera de vi uppfattar som genuina, men som i själva verket lider av precis samma "sjukdom" som vi själva, bara det att de lyckas upprätthålla en mask av poserande världsvana, nonchalans och coquetterie. Se det är en lyster och lustiger dans!

När ingen lösning på mimetiska konflikter uppstår utan rivaliteten tillåts växa, kommer objektet för begäret allt mer skymmas av modellen/rivalen, som till slut fyller medvetandet till den punkt vi kallar för besatthet. Mellan kärlek och hat råder en hårfin gräns, då passion är en produkt av en och samma mimetism . Den älskade/rivalen är det enda som den passionerade ständigt har i tankarna. Hur många passionerade ideologiska rörelser skulle vi inte kunna applicera detta på under de senaste dryga hundra åren?

Vilket förklaringsvärde har inte detta synsätt på något sådant som antisemitism och ett arabiskt Mellanöstern som är så besatta av judarna att man beskyller dem för allt mellan himmel och jord, istället för att hantera sina egna dysfunktionella samhällen och problem? Och näst efter judarna och israel så står resten av västvärlden. Än idag åberopas korstågen som ursäkt för hatet mot väst, medan Mongolernas erövring av Bagdad, vilken sägs markera slutet för den muslimska gyllene tidsåldern, har glömts bort.

Orsaken kan bara vara, att till skillnad från dagens Mongoliet, så är det Väst som man är passionerat avundsjuk på, alltså man beundrar oss till den grad att man vill vara som västvärlden, men kan inte förmå sig att erkänna detta och börja efterlikna det kulturella (judiskt-kristna) väst, utan istället önskar man förgöra denna "älskade".

En större, och än värre, vision av får vi när Girard, tillsammans med Benoït Chantre, ger sig i kast med Carl von Clausewitzs tänkande och nationella konflikter. I boken Achever Clausewitz (på engelska: Battling to the End) får vi se på det mimetiska i en större skala. För krigets natur är en "duell i större skala", resonerar Clausewitz, men han kom aldrig att dra den ultimata slutsatsen ur sitt eget resonemang – nämligen den att duellen pågår till det bittra slutet. Den må göra tillfälliga "eld upphör", men kan den någonsin avslutas utan en avgörande våldsam eruption där båda parter går under? Och vad innebär det för mänskligheten när massförstörelsevapen finns tillgängliga för dem som är övertygande om att just de står för det enda "rättfärdiga våldet", anser sig vara guds förlängda arm på jorden, och vars drivkraft är förintelsens, för att i döden hägrar paradiset (och slutet på den mimetiska rivaliteten)?

I gränslandet

Begreppet "liminalitet" (ett begrepp utvecklat av Arnold van Gennep och senare Victor Turner) är den unika perioden, det temporära stadie, ett ingenmansland och gränsland, som måste passeras för att göra en övergång mellan två stadier. För antropologer har detta främst återfunnits i olika övergångsriter, då deltagarna inte längre äger det status de hade före ritens början, men heller inte erhållit det status de förväntas ha efter att riten fullföljts. Det är när man "står på tröskeln" till en ny identitet, struktur eller form av kommunitet, en ny tidsepok, eller vad ritualen stipulerar att etablera. Kriget är på så sätt en form av "ritual" som i slutändan producerar något nytt, stöper om nationsgränser och omformar kulturer. Att vi har utvecklat något sådant som "krigslagar" och ratificerat olika konventioner är uttryck för att överkomma denna kaotiska process, och försök att forma den till något vi kan kontrollera. Den moderna terrorismen, eller kvasi--stater som den Islamska Staten i Irak/Syrien, som kan slå till var som helst och när som helst, är så skrämmande just därför att den inte följer några som helst lagar eller konventioner.

Finns det ett tillfälle när människan steg över tröskeln, från djurrike till mänsklighet? Måste det ha funnit ett sådant tillfälle? Varför inte bara en långsam progressiv förändring i små, små steg. Allt tyder på att utveckling inte (bara) sker progressivt, utan genom liminala tillfällen. Detta ger oss möjligheten till att ge en naturalistisk förklaring till uppkomsten av mänsklig kultur. Tillväxten av den mänskliga hjärnan, vilken sker under en viss tidsperiod, innebär allt större möjligheter till mimetisk imitation, vilket innebär både större möjligheter att lära oss (positiv imitation), som större möjlighet att hamna i konflikter på grund av imiterade begär (negativ imitation). Vi vet att ju mer spegelneuroner man har, desto mer/bättre är man på att imitera.

Girard såg just precis detta ske ibland annat Oidipus-myten. En ensam kung, i ett Thebe plågat av socialt kaos och våld (en liminalitet), blir till slut utstött och förvisad, och freden återkommer. Samma mönster ser man upprepas i inte bara grekiska och romerska myter utan även i nordiska som Balder-myten; i hinduiska skapelsemyter och i flera av de gammaltestamentliga berättelserna, och inte minst i evangelierna om Jesus passion. Uppror, kris, kaotiskt våld, en syndabock (ibland en hjälte och gudom, ibland ett monster, en demon, eller odjur) som anklagas och dödas, och freden återkommer till samhället.

Myten blir på så vis en "sanning" för oss. Den berättar vad som hände, men i dunkla ord och alltid utifrån förövarnas perspektiv, aldrig genom offrets. Att totalitära stater alltid odlat extrema myter om sig själva framstår inte längre som galenskap, utan som en logisk följd utav att vara en lynchmobb med behov av en rättfärdig historia.

Aristoteles konstaterade att människan är det mest mimetiska av alla djur. I boken Om diktkonsten (4.5), skriver han att "efterbildningen är ett naturligt inslag hos människan sedan barndomen." Vi äger, enligt Aristoteles, en drivkraft att skapa texter (konst) som reflekterar och avbildar verkligheten. Men i detta behövs ett avstånd mellan livet som sådant och det skapade konstverket. Den grekiska tragedin bringar oss en katarsiseffekt, därför att den drar in oss tillräckligt mycket i huvudpersonernas liv, vi identifierar oss med dem, medan den samtidigt behåller ett säkert avstånd mellan publiken och det tragiska slutet. Kung Oidipus handlar om att samtidigt hysa känslor av medlidande och avsky, och se honom som en rättfärdig syndabock.

Girard menar vidare att det var genom syndabocken som den första kulturen, det vill säga, den första religionen, uppstår. Genom döden av en (vilket hos primitiv människor måste varit en fysisk och i närkontakt, mycket blodig historia) upplever man kollektivt en ny sort gemenskap, det som Aristoteles kallade för katharsis. Man är redan överens om att våldets orsak var den man just precis dödat, men denne är samtidigt nu också orsaken till freden, vad var detta för människa? En demon, och en gudom, på samma gång. Syftet med det första stenröset som lades över en död människa bestod lika mycket av att dölja resterna av en mördad kropp, som en primitiv hyllning till en dödad gud. Ett gravröse består av samma stenar som kastats på den döde.

"There is no culture without a tomb and no tomb without a culture; in the end the tomb is the first and only cultural symbol. The above-ground tomb does not have to be invented. It is the pile of stones in which the victim of the unanimous stoning is buried. It is the first pyramid."

- René Girard, Things Hidden since the Foundation of the World, sidan 83.
Ritualen att stena innebär att döda på behörigt avstånd, utan att komma nära och fysiskt röra offret, man kontamineras inte med dennes synd. Samtidigt är det en sådan kollektiv handling, där ingen enskild kan utpekas som den som dödade offret. Ingen behöver känna sig mer skyldig än någon annan. Som vid en arkebusering, där man ersatt skarp ammunition med lös i ett utav gevären, okänt vilket, och alla kan tro sig vara just den som inte skjuter skarpt och deltar i dödandet.

Med tidens gång har strukturer byggts upp där man ritualiserat och institutionaliserat dödandet, som blir ett ersättningsoffer och ett försoningsoffer. Man övergår också gradvis till att på förhand utföra ritualer som påminner om det första och grundläggande mordet, i syfte att samla kommuniteten och stävja eventuella mimetiska konflikter innan de går för långt. Genom dessa kontinuerliga upprepningar läggs kanske till och med grunden, inte bara för allt vad vi kallar för kultur, institutioner och sociala hierarkier, utan också för mänsklig rationalism i sig, då den första metafysiska åtskillnaden, är den mellan profant och det (primitivt) heliga, i form av offret, syndabocken. Det är således i en sådan evolutionär process som människan sakta men säkert, genom upprepning och imitation, lär sig att ritualisera och institutionalisera syndabocksmekanism till allt mer avancerade former och komplexa samhällsstrukturer.

Vad som skiljer mänsklig kultur från djuren, är att vår kultur består av symboler. Att någonting kan stå för någonting annat. Den första symbolen av alla är det första offret, ur-syndabocken, vilket genom att ha blivit utskilt från de övriga och dödats, är den enda som skiljer sig från de övriga, men skillnaden är också radikal. Ur det perspektivet är det ingen tillfällighet att offerriter tillhör de allra äldsta religiösa uttrycken, eller att så många gudar har dubbla naturer och att så många av myterna världen över som omgärdar dem är så lika varandra. Vi behöver inte längre hänvisa till freudianska eller jungianska psykologiska begrepp, eller till fantasin och dålig teologi om "kunskapsluckornas gud" ("god of the gaps").

Vad René Girard visar oss är en teori som är så enkel och självklar, att när man inser dess enorma förklaringskraft, tar man sig för pannan och undrar varför man själv inte har kunnat se allt detta tidigare. Men vi ser också kraften i myten (för att tala med Joseph Campbell). Dess förmåga att leda oss på villovägar och dölja sanningen om den offrade syndabocken. Myten börjar, enligt Girard, vid tröskeln till historien, och den överbryggar gapet mellan vad vi medvetet faktiskt kan minnas och vad vi omedvetet ändå minns.

Myten blir på så vis en "sanning" för oss. Den berättar vad som hände, men i dunkla ord och alltid utifrån förövarnas perspektiv, aldrig genom offrets. Att totalitära stater alltid odlat extrema myter om sig själva framstår inte längre som galenskap, utan som en logisk följd utav att vara en lynchmobb med behov av en rättfärdig historia.

Enligt asatro var det Oden, Vile och Ve som dödade jätten Ymer och av hans kropp skapade de jorden. Vem är Ymer i denna myt? Ett fantasifoster enbart? Eller ett offer som getts formen av en "jätte", vars död inte ens behöver rättfärdigas på annat sätt än just det "faktum" att det var en jätte man dödade. Om det ställer man inte några frågor. Syndabocksmekanismen har skyddat sig självt från att genomskådas genom att hålla oss omedvetna om våra egna syndabockar. Och det kommer att fortsätta så länge som vi befinner oss mitt inne i systemets vortex och vinner på att systemet upprätthålls. Folket i Jerusalem "vet" att översteprästen Kaifas har en poäng i "att det vore bäst om en man finge dö för folket" (Johannes 18:14), och att det är mycket mer "ekonomiskt" att en lastas med all skuld och straffas enligt lagen, än att skulden lastas lika på alla, som i sin tur måste straffas.

Våldet och religionen

Vi kan kanske aldrig slutgiltigt bevisa något, men precis som med alla vetenskapliga teorier, så är det den teori med störst förklaringsvärde som gäller till dess någon bättre teori, någon som förklarar mer och bättre, har framlagts. Så här kan vi bara spekulera såklart, men Girards intuitioner om det religiösa offrandets funktion, är de som faktiskt leder oss någonstans. Så det är med den inställningen vi måste förhålla oss till Girards teorier om mimesis och om syndabocken. Med ett par "girardiska" glasögon på näsan får vi en lins genom vilken vi kan skönja en logik och förklaring till all världens möjliga, och omöjliga, religiösa märkligheter i form av riter, totem, förbud och påbud. De får en praktisk funktion, en som är långt ifrån särskilt mystisk och spirituell, utan en som avslöjar en väldigt mörk sida av mänskligheten.

Vad René Girard visar oss är en teori som är så enkel och självklar, att när man inser dess enorma förklaringskraft, tar man sig för pannan och undrar varför man själv inte har kunnat se allt detta tidigare.

Hos djuren finns en biologisk begränsning av mimesis, vilket gör att hierarkier visserligen hela tiden kan utmanas, men där utmaningen i de flesta fall slutar med att ena parten ger upp och underkastar sig den starkare (sbeskrivet av Pierpaolo Antonello, Can we survive our origins, 2016). Människan är det mest mimetiska av alla djur, konstaterade Aristoteles, men också det som har total biologisk frihet att passera alla spärrar för sitt våld. Endast kultur, med utvecklad moral och etik, kan hindra oss från att begå övergrepp. Även antropologerna vet om att alla ritualer ytterst handlar om imitation. Att återskapa något ursprungligt, något från det förgångna. Vi bör ta denna insikt på djupaste allvar.

Bibelns budskap

I Gamla Testamentet kan vi se hur Israel tycks brottas med vem de skall följa. Herren, som uppenbarar sig för Abraham, Moses och profeterna, eller grannfolken och säkerligen också sina förfäders gudar. Också två skiftande sidor av israeliternas gud tycks de brottas med, vilka vi vanligtvis har mycket svårt att förena med varandra.

Å ena sidan en gud som är avundsjuk, hämndlysten och snar till vrede. En gud som iscensätter folkmord och som kan komma att utkräva blodig hämnd för israeliternas överträdelser. Å andra sidan möter vi en gud som gång på gång också förlåter israeliternas överträdelser, ger efter för israeliternas knotande, och som framför allt i psalmerna, är de utstöttas, de förföljda, änkornas och de fattigas tröstande gud. En

Gud som där inte alls önskar sig några blodiga offer.
Världen kommer i myterna alltid till genom någon form av våldsam akt (finns det någon skapelseberättelse utanför bibeln med en gud som skapar ex nihilo?) Girard menar att vi måste läsa mellan raderna och tolka myterna utifrån en förutsättning att de faktiskt, om än förvanskat, beskriver något verkligt. Vi hittar dock spåren och ledtrådarna i världslitteraturen. Dessa spår finns, enligt Girard, i de religiösa texterna, men bara på ett ställe leder de hela vägen fram till ett fullständigt avslöjande av våldet. Det är i den judiska och kristna bibliska kanon.

Girard skäms inte över texterna i Gamla Testamentet. Trots ett återkommande drag av mytologisering i texterna, genom återgivanden av historiska händelser, genom profeterna, genom psalmerna, söker de ändå att avslöja våldet för vad det är – en produkt av mänskliga, mimetiska, begär – men med begränsad framgång, åtminstone om man ser till den historiska situationen vid tiden för Jesus liv. En fortsatt projektion av våldet på Gud finns kvar , så kraftig att folket till slut även dödar gud själv. Och han låter sig dödas. Han dör som en obetydlig man, på en obetydlig plats utanför Jerusalem, övergiven av alla (förutom av kvinnorna som vakade vid korset). Han dör således precis som en anklagad och utstött syndabock (hela folket krävde korsfästelse. Och när folket, efter händelserna på Golgata, glatt hurrande och sjungande nationalsången vandrade hemåt igen... Nej, det var så det var tänkt att bli, men inte vad som enligt evangelisterna skedde.

Den romerska soldaten vid korset, en hårding korsfäster folk till frukost, lunch och middag, som knappats ställde några frågor om de som Rom sände att korsfästa, insåg att "detta var sannerligen en oskyldig man." Istället för att föra folket samman i sin egen självrättfärdigande mytologiska värld, rämnar förlåten i templet (Matteus 27:51) och platsen för korsfästelsen lämnas av ett folk som slår sig för bröstet (Lukas 23:47-49), vilket är ett tecken på förvirring, inte förening. Att förlåten i templet bryts sönder innebär att det gamla, det heliga som tidigare varit dolt, nu har kommit fram i ljuset och visar sig vara ett "falskt" heligt. Templet är en plats för judarnas Gud, men det är samtidigt en symbol för syndabocksmekanismen. Denna mekanism, ty den har upprepats så många gånger att den börjat fungera mekaniskt och utan reflektion, är nu avslöjad för vad den är: en mordisk, omoralisk och därmed en ohållbar lösning för vårt förhållande till varandra, och till Gud. Dess makt måste från och med nu successivt börja avta och historien har därmed tagit ut en helt ny kurs.

Apokalyps nu

Girards avslöjande, ger som så ofta, fler följdfrågor än svar. En brist på "absolutism", som i mina ögon bara stärker teorin. Är mimesis en medfödd biologisk, eller psykologisk "defekt" som bara kunde uppstå hos en varelse på väg från djur till människa, som gör att kollektivt våld har en sådan katarsiseffekt på deltagarna?

Våra primitiva förfäder, som tog steget till medveten människa, kan omöjligt ha haft en medveten valmöjlighet. Medvetenheten kan i själva verket vara en produkt av syndabocken. I den stund som en mimetisk konflikt är som häftigast är alla involverade jämlika, kopior och utan några distinktioner mellan varandra. Det är först i eftermälet av offrets död, som den allra första kategorin "vi" och "den kategoriske andre" uppkommer. Syndafallet, att döda för att få äta av kunskapens frukt, blev så att säga nödvändigt och fick historien att någonsin börja. Kunde det ha gått på något annat sätt?

Apokalyps betyder avslöjande. Det som rasar samman vid avslöjandet är den gamla samhällsordningen. Det kommer braka ihop, därför att syndabocken inte längre förmår att unisont samla oss. Dess magi är slut. Men om inget kommer i dess ställe, måste apokalyps också leda till våldsam undergång. Är det priset vi måste betala för att ha tagit steget över från djur-rike till kultur-rike? Eller vad menas med Guds Rike, som inte är av denna världen? Är det en realistisk väg vi kan finna ut ur denna rävsax?

Oavsett svaret på den frågan, så har många av antropologernas ologiska knutar lösts upp av Girards alexanderhugg. Samtidigt måste vi erkänna för oss själva att allt vad vi kan kalla för civilisation är baserat på mordet av oskyldiga, på lögner och myter för att hålla detta mord i det fördolda.
Vi har sedan urtiden vält "stenar" i form av myter och vidskepelse, över dessa mördade offer, i syfte att göra dem oigenkännliga. För världen fungerade syndabocksmekanismen alldeles utmärkt, ingen vill väl egentligen att något som fungerar väl förändras eller tas ifrån en. Alla (utan offret) kunde dra nytta av de kulturella privilegier som systemet innebar. Överlevare klagar mycket sällan och de döda klagar aldrig.

Så, det är heller inte konstigt att kristendom spred sig först hos de lägsta samhällsklasserna, de som redan var utstötta och inte hade lika stor del av dess privilegier. Vi spjärnar fortfarande emot och blundar hårt för våra egna syndabockar, när det passar våra egna syften. Men i den kristna kultursfären har vi än så länge betydligt svårare att blunda. Den kristna kulturen avsäger sig syndabockar har lett till fantastiska framsteg. Det är ingen slump att mänskliga rättigheter, vetenskap, konstnärlighet av alla former, liksom stark social omsorg och ett juridiskt system med skydd för åtalade, har frodats i den kristna världen, medan dessa grenar aldrig har varit något paradnummer någon annanstans än som tillfälligheter, eller kristna lämningar.

Genom att istället för att skylla på syndabockar, stöta ut dem och fortsätta som vanligt, har en både självkritisk (biktande) och försvarande ("parakletos" är grekiska för advokat, hjälpare, försvarare och det är benämningen på den Helige Ande, framförallt i evangeliet enligt Johannes) anda varit starka ledstjärnor.
Värnandet av varje människas person gjorde att Paulus i sina brev kunde skriva att "därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri; nej, Kristus är allt och i alla." (Kolosserbrevet 3:11) Att alla människor skulle ha någon form av likvärdighet är en helt befängd tanke än i dag i de flesta icke-kristna sammanhang. De kristna hade svaret på frågan innan de hade frågan.

Svaret var syndabocken Jesus, men vad var frågan? Vad svarade Jesus upp till för fråga, egentligen? Varför inkarnationen, varför döden på ett kors och inte av till exempel matförgiftning, varför (den fysiska, om än transfigurerade) uppståndelsen? Girards teori ger oss svar som vi åtminstone bör utforska vidare.

När professor Steven Pinker använder nästan tvåtusen och femhundra ord (Axess Magasin, nr 2, 2012) åt att argumentera för att en "förnuftsevolution" hos människan har lett fram till en fredligare värld, utan att överhuvudtaget nämna det kristna tänkandet under de nästan tvåtusen år som det har pågått. Men efter vilken måttstock har vi blivit förnuftigare, menar Pinker, om han inte har en måttstock som är oföränderlig, att mäta med? Har vi i så fall inte fått en oföränderlig måttstock personifierad genom Jesus Kristus, Gud, människa och syndabock.

Att vara sant förnuftig är inte bara att tänka och agera logiskt, ty både mimetiska repressalier (öga för öga, osv.) och syndabocksmekanismen följer sin logik. Logiken måste följa ur en förutsatt sanning. Tidigare var det den att offret, syndabocken var skyldig, nu är det det omvända som gäller, att offret är oskyldigt. Men inte bara det, alla är oskyldiga – till dess motsatsen bevisats. Liksom vi alla i viss mån är skyldiga.
Men Girard hade absolut inte som syfte att framställa mänskligheten som enbart en bärare av "våldets kultur", eller att vi har här och nu har rätten att fördöma och förskjuta all mänsklig kultur och all religion.

Att göra sina förfäder till syndabockar, och tro att vi själva lever i den bästa av världar, där vi inte gör oss några syndabockar, är i själva verket ännu värre, eftersom vi borde veta bättre. Det är att gå i samma fälla. Den västerländska kulturen, med allt vad den innebär av gott och ont, men framför allt dess potential till ständig förbättring genom sin självkritiska hållning , är beroende av den kristna kyrkan för sin fortlevnad.

Djävulen eller Satan, personifieringen av den anklagande kraften (alltså motsatsen till advokaten, Parakletos, eller Heliga Anden), är som bekant ytterst listig, och när syndabocksmekanismen fungerar sämre och sämre måste nya vägar att anklaga och hitta nya syndabockar finnas.
Att vara utsatt och svag är att vara i den fördelaktiga positionen idag. Och det vare sig man är offer för olyckliga omständigheter, egna misstag som kunde undvikits, eller om det faktiskt är efter konkreta hot och övergrepp från andra. Det råder ingen brist på "försvarare" av människor som råkat illa ut, och i grunden är detta naturligtvis någonting bra.
Men i vår post-kristna värld, har samtidigt det egna ansvaret eroderats så till den milda grad, att det alltid är någon annans fel att någon är ett offer – och därmed gör sig försvararna sig själva snabbt till anklagare.
De är ute och efter att hitta en ansvarig och lyncha denne offentligt. Satan, lögnens fader, har på så sätt också tagit evangeliet till sig och i vanlig ordning förvrängt det till sina egna dunkla syften.

Så, till dagens hot från våldsam islamism i form självmords-terrorism som slår blint mot allt och alla. Vad är det, om inte blodiga offer av oskyldiga, av ställföreträdande offer precis som i arkaiska principer? Syftet är att skrämma oss till underkastelse (Islam), men också till imitation av deras principer. Men eftersom syndabocksmekanismen hos oss inte längre fungerar då vi undergått evangeliets verkningar, kommer inget sådant direkt svar (än).

Vi gör allt som står i vår makt för att undvika civila offer, vi har anti-krigsdemonstrationer, vi har mänskliga rättigheter, vi har domstolar som tar itu med övergrepp och felsteg, vi ber om ursäkt offentligt för historiska övergrepp, vi bevakar oss själva, vi avsätter (fredligt) våra makthavare, och vi reser monument och instiftar minnesdagar för utsatta offer.

Allt detta hedra oss och vi borde ta större fasta på detta. Vi kan vara glada över att tillhöra den kultur på jorden som inser att vi inte är perfekta, att vi har en historia att förhålla oss till som gör att vi kan förbättra oss och att vi är på väg mot något, vare sig det är vår undergång/underkastelse, eller en ny form av positiv dominans. Valet är vårt.

Johan Lindahl

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts