Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation - Tidningen Kulturen

Slottet i Montsegur

Övriga porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades under medeltiden var de så kallade katarerna. Michael Economou samtalar med Göran Fant, waldorflärare och antroposof, om dessa katarer som kunnat leda katolska kyrkan rätt om impulsen inte brutalt krossats av korståg och inkvisition.

 


 

 

Den grundläggande livsupplevelsen var gnostisk: att i människans kropp lever anden som en fallen ängel i ständig strävan, medveten eller omedveten, efter återförening med ljuset. Dock är fallet i materiens förvillelser så djupt, att denna strävan fördunklas av makten som den låga världen bär på. Själen ansågs fängslad, och därför måste man ha förbarmande med densamma. Centralt är således en strävan efter renhet, fullkomning… och vill man verkligen detta, så lever man sitt liv i apostolisk enkelhet. Den viktigaste texten var Johannesevangeliet. Härifrån kommer också uppfattningen om att det inom varje människa finns något änglaartat, ett slags andlig väsenskärna. Av detta kan man få uppfattningen att katarerna var världsförnekare, världsföraktare… Tvärtom! Katarerna levde i och med världen.

Annons:

Varje plåga behöver sin motvikt, varje sjukdom söker lindring. Också ondskan förutsätter viss godhet, utan vilken den skulle innebära världens outhärdliga slut. Varje sekel framkallar impulser och rörelser till annat än vad tiden försöker förverkliga. Här ska uppmärksammas ett slags motkraft i det förflutnas 1000-, 1100- och 1200-tal som i sig burit på ansatser till en sannare kristendom, mer trogen det ursprungliga budskap som Kristus sägs ha förkunnat. Rörelsens okorrumperade och trovärdiga företrädare, de så kallade katarerna, framhärdade i sin tro och levde enkelt i fattigdom och apostolisk klarhet.

G.K. Chesterton hävdade i en biografi om Thomas ab Aquino att denna katarism skulle ha gjort oss alla till buddhister, om den fått blomstra och inte krossats av korståg och inkvisition med kättarbål och massakrer. Simone Weil menade i sin andliga självbiografi (”Väntan på Gud”; på svenska 2010, Artos förlag), att impulsen ”skulle ha blivit den riktiga, om den hade fått bära frukt.”

För att få ett bättre grepp om katarernas livföring, föreställningsvärld och teologiska förkunnelse samt om forskningstraditionen kring dem, söker jag upp Göran Fant för ett samtal och en intervju. Under mer än 30 år har denne waldorflärare och antroposof utvecklat och fördjupat sitt intresse.

I artiklar, essäer, föredrag och seminarier samt under otaliga resor i katarernas sydfranska hemtrakter har Fant generöst delat med sig av sina gedigna kunskaper. Förhoppningsvis färdigställs inom kort också en aviserad bok, vilken borde kunna bli ett standardverk i Sverige. Med tanke på detta infinner sig en första nyfiken fråga:

Hur väcktes denna katarimpuls och var spreds den?

- Katarerna betraktade sig själva som en fortsättning av den ursprungliga apostoliska kristendomen. Man kan känna igen grundtankar från den kristna gnosticismen, och under medeltiden levde den i olika lokala traditioner, främst i medelhavsområdet. Ett viktigt centrum fanns i dagens Bulgarien, där bogumilerna var den mest kända riktningen och den som kom att ha tydligt inflytande också i Frankrike. Hela denna fråga om ursprung och rötter är dock mycket komplex, och forskningen tillhandahåller heller ingen allmänt accepterad lättöverskådlig bild.

- Nästan överallt förföljdes katarerna skoningslöst. Undantaget var framförallt södra Frankrike, Occitanien, där det kulturella klimatet skapade förutsättningar för en spridning i alla befolkningsskikt, framför allt från mitten av 1100-talet. Läget vid medelhavskusten och det ständiga mötet med olika kulturer i samband med den rika handeln främjade öppenheten där det främmande, det obekanta sågs snarare med nyfikenhet och intresse än misstänksamhet. Här fanns också en tolerant andlighet som efterhand förankrades i olika sociala skikt, och när katarismen spreds mottogs den med ett djupt engagemang. Katolska kyrkan med sin prakt och sitt prästerskap sågs med en allt större skepsis, inte minst på grund av dess ekonomiska anspråk och maktfullkomlighet. Katarismens enkelhet skapade ett brett förtroende.

Här i sydfrankrike blev katarrörelsen mer framträdande än på andra håll i Europa. Ansatser till pluralistiska kulturyttringar tycks ha främjat en tolerant andlighet som på ett annat sätt än katolska kyrkan bedömdes som trovärdig och respektvärd av människor, vilka inte ansåg att prästerskap och andra kyrkliga företrädare levde i enlighet med Kristus budskap. Modern historieforskning gör trovärdigt att så pass många som 30 till 50 procent av befolkningen i Occitanien anslöt till eller sympatiserade med katarerna.

Göran Fant får själv utveckla sina tankar:

- De rent geografiska förutsättningarna bidrog. Vid kusten fanns hamnar som möjliggjorde kontakter med länderna runt Medelhavet. Uppe i de pyreneiska bergstrakterna fanns en urgammal kulturbygd som under tusentals år gett skydd åt förtryckta och förföljda. Förhistorisk konst inne i djupa bergsgrottor och stenåldersdösar visa oss kontinuiteten som präglat trakterna. Än idag möter besökare gamla bergsvägar, pass, dramatiska ravinlandskap, snöklädda bergstoppar och bördiga dalar med vinodling och åkerbruk. Den ryktbara byn Montaillou, omskriven i Le Roy Laduries bok med samma namn, ligger på en högplatå i dessa pyreneiska trakter. Fyra stora städer blomstrade här under högmedeltiden; Carcassonne, Narbonne, Béziers, Toulouse – den sistnämnda för övrigt den fjärde största staden i Europa vid denna tid. Högkulturen i Occitanien utvecklades under 1100-talet. Där fanns trubadurerna med sin eleganta musik och lyrik, med sina höviska ideal och mystiska erotik. I städerna började borgerskapet utveckla en egen livsstil, fri från det gamla beroendet av feodalsamhällets plågor. Jämte allt detta fanns också betydande centra för judisk mystik, bland annat i Narbonne, och regelbundna kontakter med arabisk högkultur upprätthölls och bejakades.

Jag vill veta mer om hur Göran Fants intresse väcktes för dessa katarer.

- Mitt intresse föddes gradvis, men jag tror att katarerna på något sätt alltid funnits i mitt liv, medvetet eller omedvetet, åtminstone under hela min lärargärning. Kanske för att den utgjorde en rörelse på kontrakurs mot en förstelnad kristendom. Betydelsefull för mitt intresse var Hans Jørgen Høines, en mycket entusiastisk antroposof som jag mötte på en kurs 1987. Vi pratade om gralen och gralshistorierna, och beslöt oss för att åka ner till Occitanien, som är ett annat och bättre namn på Languedoc. Occitanien säger människorna här själva, Languedoc är vad fransmän uppe i norra Frankrike kallar trakten.

- Jag läste på i turistbroschyrer, i Guide Bleu och började nosa på den mer seriösa litteraturen. Vi åkte runt, tittade på många borgar men också hotell, vilka vi eventuellt kunde använda för resenärer som vi ville ta ner och guida. Men det som lockade oss var alltså en egentligen falsk föreställning – den om att katarerna var oupplösligt förknippade med gralsromanerna… Naturen fascinerade oss båda, borgarna och bergen likaså, grottorna och de böljande åkerlandskapen…

- Centralt för oss var Montségur… den mest kända katarborgen. På ängarna nedanför den utspelades 1244 den tragedi som blev inledningen till katarismens utplånande. Över tvåhundra av anängarna brändes där på bål.

- I byn mötte vi då madame Couquet, som jag snart fick en förtrolig kontakt med. Hon ansvarar än idag (2017) för det hotell i byn, vilket en gång ägdes av hennes far. Sedan 1987 har jag varit här nere varje år, många år också flera gånger… Madame Couquet har berättat om många intressanta händelser i traktens förflutna. I sin varma framtoning - hennes förnamn är Aimée! – framstår hon för mig som en symbol för min upplevelse av trakten och den occitanska kulturen.

Göran Fant, som waldorflärare och övertygad antroposof, är väl insatt i det tänkande som Rudolf Steiner, grundaren av antroposofin, utvecklat i otaliga böcker och föredrag.

Frågan om relationen antroposofin-katarismen formulerar sig själv.

- För mig och många andra är antroposofin nära besläktad med katarismen, som ju kan kallas medeltidens antroposofi… Mycket i katarernas uppfattning av kristendomen, deras människobild, liknar antroposofins. Jag trodde länge att tredelningen kropp-själ-ande var unik för antroposofin, men den är central också för katarerna. Liksom för Platon och Paulus… Tredelningen är betydelsefull, men också tron på reinkarnationen. Det finns således flera förbindelselänkar som knyter samman katarerna med vår tids antroposofi.

- Jag menar att när Steiner talar om strömningar under medeltiden syftar han på katarerna, också när han inte explicit nämnder dem. Ett exempel är hans skildringar av motsättningen mellan platonism och aristotelism. Aristoteles har ju främst genom Thomas av Aquino förankrats i en kristen idétradition. Den andra strömningen är platonikernas, det vill säga Platons efterföljare i kristen tid – de som Steiner beskriver som kristendomströtta och som levat tidigare, och som kom tillbaka till jordelivet under medeltiden. De känner inte längre igen erfarenheterna som de bar av det ursprungliga Kristusbudskapet. De skapar därför en annan kyrka. Deras känsla för den första apostoliska gemenskapen, så som den gestaltas i Johannes-evangeliet, gör att de försöker återskapa denna i sin kyrka.

Rudolf Steiners relation till katolska kyrkan var förvisso komplex, men om jag förstått det rätt, var det först och främst till katolicismens historia som han intog en kritisk hållning.

Göran Fant vinkar avväjande och vill förtydliga.

- Här måste vi se nyanserna. Steiner träffade många katoliker, i synnerhet under sin ungdom, som han hyste stor förståelse och respekt för. Avstånd från katolicismen tog han aldrig, men när antroposofin växte sig starkare, blev relationen förstå mer ansträngd. Motståndet från katolskt håll blev mycket starkt. Steiner var å sin sida kritisk till dogmatismen, tron på påvens ofelbarhet…

Katarismen dör inte ut trots katolska kyrkans brutala förföljelser. Som kyrka, som rörelse utplånades den 1320, då en av de sista katarerna brändes på bål. Men att impulsen ännu lever, är ju bland annat forskningen, till vilken vi ska återkomma, och, faktiskt, Göran Fant själv ett levande uttryck för. Den viktiga frågan måste formuleras så här:

Vad var det centrala i katarismens budskap som gjort att intresset ännu är levande?

- Vi måste först ha klart för oss att katolska kyrkans företrädare i sydfrankrike omkring 1200 råkat i vanrykte. För att ge exempel: biskopen av Toulouse var så hatad att han inte vågade visa sig på gatorna utan skydd av sina knektar. Ett påvligt dekret från samma tid beskriver kyrkans förfall. Abbéerna och biskoparna anmodades att bära sina prästkläder, inte luxuösa värdsliga kläder. De skulle inte svära, inte ägna sig åt hasardspel, inte ta emot gycklare och musiker vid sina bord, inte prata oanständigheter medan mässan pågår… Stora delar av den occitanska befolkningen vände sig inte till dessa ovärdiga företrädare för den kristna förkunnelsen. Istället var det katarerna som man förlitade sig på. Dessa framstod som representanter för en sannare kristendom… och de mottogs med respekt… Katarerna var kritiska till katolicismens avlatshandel, till sakramenten, till religionens brist på skickliga teologiska förkunnare… Man lyssnade på katarernas råd i andliga och världsliga frågor. Bland bönder, lantarbetare, feodalherrar i de mäktiga borgarna, hos köpmännen i städerna – överallt runt om i trakterna växte katarernas rykte. De ansågs pålitliga, levde sina liv i värdig enkelhet och apostolisk fattigdom, men var för den sakens skull inga eremiter eller världsförnekare. De försörjde sig som hantverkare – vävare, timmermän, sadelmakare, murare… ofta var de också verksamma som läkare, handelsmän, juridiska rådgivare och lantarbetare.

Men vad förkunnade de? Varför vände sig människor till katarerna?

- Katarer som vigt sig åt sin uppgift och genomgått andlig skolning kallade sig själva för kristna eller Guds vänner. Andra kallade dem bonhommeseller bonfemmes– goda män, goda kvinnor. Vi ska också ha klart för oss att fram till tidigt 1200-tal ”stred” katarer och katoliker i Occitanien huvudsakligen med ordet som vapen. Katarerna, intellektuellt och teologiskt övertygande, inspirerade åhörarna. De offentliga disputationerna lockade många människor.

Efter att ha läst ett stort antal inkvisitionsprotokoll, har Göran Fant kommit fram till uppfattningen att katarrörelsen i första hand var ett slags existentiell kristen livshållning. Detta snarare än en fast dogmatik. Utifrån några centrala grundtankar utformades olika religiösa och etiska föreställningar.

Vilka var dessa centrala föreställningar?

- Den grundläggande livsupplevelsen var gnostisk: att i människans kropp lever anden som en fallen ängel i ständig strävan, medveten eller omedveten, efter återförening med ljuset. Dock är fallet i materiens förvillelser så djupt, att denna strävan fördunklas av makten som den låga världen bär på. Själen ansågs fängslad, och därför måste man ha förbarmande med densamma. Centralt är således en strävan efter renhet, fullkomning… och vill man verkligen detta, så lever man sitt liv i apostolisk enkelhet. Den viktigaste texten var Johannesevangeliet. Härifrån kommer också uppfattningen om att det inom varje människa finns något änglaartat, ett slags andlig väsenskärna. Av detta kan man få uppfattningen att katarerna var världsförnekare, världsföraktare… Tvärtom! Katarerna levde i och med världen. De hade högt anseende som domare, som rådgivare… och som skiljemän vid juridiska tvister mellan feodalherrarna. Människor som vågade tänka fritt, som får sägas vara intellektuellt klarseende tilltalades av katarerna. Katarismens företrädare levde förvisso i kyskhet, avstod fysiska njutningar och ägnade sig åt regelbundna fastor, åt aldrig kött. Men de troende kunde leva sina liv i det materiella.

Göran Fant har i texter och föredrag påpekat att förställningen om en både allgod och allsmäktig Gud är oförenlig med det som vi (liksom medeltidens människor) ständigt möter i verkligheten. Lidande, död och elände gör tanken om en allenahärskande, god Gud svår att ta till sig. Katarerna löser denna klassiska motsättning genom sin radikala dualism. Där är polariseringen mellan Gud och Djävul central. De framställs som två eviga kosmiska makter i ständig konflikt.

Frågan är om inte katarerna därigenom också betonade självständighet visavi katolska kyrkan.

- Så är det absolut, men allt fysiskt är inte utan vidare ont. Tecken på det goda finns. Att Djävulen skapade människans kropp betyder inte att andligheten försvann. Gud besegrade honom genom att blåsa in andligheten i människan. Det var så människan kunde nå Ordet. Och en människa uppfylld av Ordet är ett synbart tecken på det andligas närvaro i det fysiska. Som jag påpekade nyss blev de inga världsförnekare…

Hur bedrevs gudstjänsten?

- I all dess enkelhet kontrasterade den märkbart mot prakten, för att inte säga överdådigheten, i den katolska mässan. Ofta, framför allt under förföljelsernas tid hölls gudstjänsten ute i det fria, där en sten fick fungera som altare. En bok var central – Nya Testamentet, och den översattes till folkspråket, vilket ju var kontroversiellt eftersom den ansågs vara förbehållen katolska kyrkans prästerskap. Krucifix – tecken på den fysiska död som katarerna så bestämt förnekade, fanns inte. Själva liturgin gick tillbaka på urkristna traditoner, vilka bevarats och via Balkan nått katarerna. Orden i predikningarna var den kraft som kunde väcka ängeln i människan. Fader Vår var så central att den upprepades gång på gång. Man använde Matteusevangeliets version som använder formuleringen ”panem supersubstantialem” – det översinnliga brödet.

Jag har i andra sammanhang ofta hört dig tala om consolamentum, vilken för katarerna var av central betydelse.

- Ja, akten consolamentum, andedopet, är centralt. Ordet betyder ordagrant ”tröst”, och denna handling innebar att den troende frigjorde sig från kroppen och därigenom nådde sin andliga väsenskärna. Den vanligaste användningen var som dödsförberedelse. Katarerna, såväl män som kvinnor, hämtades till dödsbäddarna för att de skulle ”trösta” den döende, förbereda för det översinnliga tillstånd som väntade. Bibeln, ibland enbart Johannesevangeliet (vars prolog lästes högt under handlingen), lades på dennes huvud varefter andedopet utfördes genom handpåläggning och en välsignelse. Efteråt fick han eller hon bara dricka vatten, inte inta någon föda. Men consolamentum användes också som en invigningshandling för dem som var beredda att leva som katarer. Efter en inre skolning skulle de föra ett liv med sträng observans av de katariska levnadsreglerna.

Katarismen har uppmärksammats för jämlikhetssträvanden inte bara mellan människor av olika socialt ursprung utan också mellan könen. Man och kvinna ansågs lika värdefulla, vilket bland annat visade sig i trubadurernas hyllningar av kvinnorna och borgfruarnas starka ställning.

Stämmer denna bild?

- Ja, kvinnorna hade en mycket stark ställning i Occitanien under katarernas tid. Kvinnorna spelade en viktig roll bland de aktiva katarerna; nästa lika många kvinnor som män fanns bland perfekterna. Ofta var det högättade kvinnor som ville bejaka sin andlighet. Man grundade särskilda kvinnohus, ett slags ateljéer för hantverk. Kvinnor som råkat illa ut i sina äktenskap och som levde under svåra sociala förhållanden kunde ta sin tillflykt hit.

Katolska kyrkan kunde länge inte hindra katarerna att verka. Men man bekämpade dem i offentliga debatter. Vad som sedan ansågs farligt var i första hand inte lärosatser och förkunnelse, utan man kände sig hotad av att katarerna i så stor utsträckning blev anlitade och respekterade. Detta var huvudregel fram till korståget mot dem 1209. En av katolicismens främsta teologer, Thomas ab Aquino, menade att den som vänt sig till katarerna och förvillats av deras ”vantro”, skulle exkommuniceras, det vill säga uteslutas och dömas till döden. I ett inkvisitionsprotokoll från 1300-talet talar en katarisk perfekt om att ”det finns två kyrkor. Den ena flyr och förlåter, den andra fängslar och dödar.” Under tidigt 1200-tal igångsattes de första korstågen med blodiga utrotningsförsök, bland annat i staden Béziers där många katarer bodde och verkade. Många år av plundringar, kättarbål och massakrer ledde till att såväl franska kronan som katolska kyrkan fick bättre kontroll över Occitanien.

Men katarerna fortsatte att verka underjordiskt, och många människor vände sig ännu till dem och gav stöd. Inkvisitionen fortsatte att förfölja dem, och ett stycke in på 1300-talet tycks det som om rörelsen tynade bort som impuls, som motkraft till allt som katolska kyrkan inte förmått att vara för troende.

Det finns en livaktig forskningstradition om denna tidvis brutala historia. Göran Fant är förtrogen med den, och han får här avsluta samtalet med några inblickar.

- En centralgestalt från mitten av 1800-talet är Carlos Schmidt, som skrev om katarerna. Han är en pionjär för ett mer vetenskapligt sätt att närma sig katarerna. En viktig entusiastisk präst, Napoleon Peyrat, gjorde också en pionjärinsats när han studerade katolska kyrkans inkvisitionsprotokoll. Han skrev med engagemang och glöd, och har blivit en viktig utgångskälla för de forskare som i naturen vill se en viktig förankring för katarernas verksamhet. Schmitt, Peyrat alltså från 1800-talet… sedan kommer 1900-talets betydelsefulla forskare: den förste jag vill nämna är Déodat Roché, som egentligen var jurist och domare med högt anseende, men han verkade också framgångsrikt som katarforskare. Han var också antroposof, och träffade Steiner personligen. Denna anknytning bidrog tyvärr till att han efter sin död (vid hundra års ålder!) blev oförtjänt marginaliserad i den dominerande positivistiska katarforskningen.

- Sedan måste jag nämna den färgstarkaste av dem alla – René Nelli. Han var litteraturhistoriker och författare till en roman om trubaduren Raimon Miraval. Hans huvudsakliga område var egentligen den provencalska poesin och trubadurerna, men också katarerna om vilka han skrivit synnerligen inspirerande och levande. Bland de riktigt stora forskarna finns ytterligare två namn som måste framhållas.

- Den ene är Jean Duvernoy som gjort banbrytande insatser genom sina utgivningar av inkvisitionsprotokollen i original och fransk översättning. Dessa protokoll är oerhört viktiga dokument, eftersom de ger en så levande bild av hur katarerna och deras anhängare levde och hur de tänkte i sina liv. Här finns bland annat mer eller mindre fullständiga predikotexter som lärt oss mycket om läran.

- Den andre är Michel Roquebert som skrivit en fembandig, fler tusen sidor lång skildring av katarernas historia. Denna tar sin början i tiden före korstågen, fortsätter med de brutala övergreppen, med inkvisitionen och så fram till 1300-talet och de sista katarerna. Dessa namn är de viktigaste, men det finns många andra i en imponerande bred krets av betydande franska intellektuella.

- Också i Sverige finns viktiga verk om katarerna, vilka uppmärksammats internationellt. Uppsalaprofessorn Geo Widengrens arbeten om gnosticismen berör katarerna. I samarbete med Widengren skrev Hans Söderberg en väl dokumenterad avhandling, speciellt om katarernas relation till gnosticismen, ”La religion des cathares” (1949). Ylva Hagmans ”Katarerna” från 1994 och hennes andra fördjupande specialstudier är utomordentligt grundliga och inspirerande, baserade bland annat på svårtillgängliga originaldokument. Hon är verksam vid Linköpings universitet, men står också i nära förbindelse med den aktuella franska katarforskningen.

 

Michael Economou

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts