Jeanne Moreau 1928-2017 - Tidningen Kulturen

Utrikes nyheter
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jeanne Moreau som avled sista juli förunnades ett långt och verksamt liv både på scenen och på film. Hon debuterade som nittonårig på Comédie-Française och återkom relativt regelbundet på teatern, men framför allt blev hennes filmografi omfattande. 




Hon har titelrollen i Bruden bar svart som kanske inte är en av hans mest lyckade filmer. Men den roll som hon länge än kommer att bli ihågkommen för är som Catherine i hans mästerliga Jules och Jim från 1962.

Annons:



I Louis Buñuels En kammarjungfrus dagbok (1964) är hon duktig på att se lockande spotsk ut, och hon är minnesvärd i Elia Kazans film på F. Scott Fitzgeralds ofullbordade Hollywood-roman The Last Tycoon, med manus av Harold Pinter. Orson Welles ansåg utan att överdriva särskilt mycket, om alls något, att hon var världens bästa aktris. En tid var hon gift med Louis Malle och hade senare affärer också med andra regissörer, en av dem François Truffaut. Hon har titelrollen i Bruden bar svart som kanske inte är en av hans mest lyckade filmer. Men den roll som hon länge än kommer att bli ihågkommen för är som Catherine i hans mästerliga Jules och Jim från 1962.

Den är baserad på Henri Pierre Rochés roman som hade kommit nio år tidigare, ett triangeldrama mellan två män och en kvinna som tar sin början under la belle époque kring förra sekelskiftet och som får sin avslutning tjugo år senare när världsdepressioner och diktaturer härjar i Europa. Österrikaren Jules (spelad av Oscar Werner – han återkom senare som brandman i Truffauts intressanta filmversion av Ray Bradburys dystopiska roman Fahrenheit 451) och fransmannen Jim (Henri Serre) är oskiljaktiga i en vänskap som första världskriget bara tillfälligt tvingar till en paus. Inte ens när den egensinniga Catherine kommer in i deras liv brister banden dem emellan. Då blir det i stället ett ménage a trois – porträttet av henne är nog Jeanne Moreaus mest minnesvärda.

När kumpanerna Jules och Jim är upptagna av en djupsinnig utläggning av en Strindbergspjäs som de just sett tröttnar hon och hoppar i Seine så att de tvingas sluta diskutera och i stället raskt rädda henne. Det är en föraning om hennes sista scen där hon söker döden genom vatten genom att sätta sig i en bil som hon med berått mod kör ner från en bro, sedan hon sagt att man inte kan älska mer än en kort stund. Men till och med där regisserar Truffaut sin film med lätt hand. Då har han berättat historien om de tre med ett uppbåd av olika filmtekniker och med inklippta dokumentära filmsekvenser bland annat från första världskrigets slagfält. Cineaster upptäcker dessutom snart hur nära han lagt sig den franska trettiotalsfilmens regissörer som Jean Vigo och Jean Renoir.

”It is possibly the most complete portrait of any female character in the entire oeuvre of the New Wave and it made her an international star” hävdade Derek Malcolm i en summering av Jules et Jim i The Guardian för en del år sedan, ett omdöme som står sig. Till den spröda charmen i denna nostalgiska film bidrar musiken i väsentlig grad, både Georges Deleures återknommade melodislinga Theme de vacances som ackompanjerar de tre vännernas cykelturer i ett arkadiskt förkrigseuropa, och Serge Rezvanis Le Tourbillon, i filmen ett ledmotiv sjunget av Jeanne Moreau till hans gitarrackompanjemang (i ett nio minuter långt klipp som är utlagt på nätet prisar hon hans musik). Derek Malcolm är lätt förvånad att Henri Pierre Roché kunde skildra Catherine så förälskat när han sent i livet skrev sin självbiografiska roman - mig förvånar det inte alls. Hans bok tål många omläsningar, och Truffauts milt sorgsna film är lika bra nu som när den var ny för drygt femtio år sedan, allra mest alltså tack vare den ojämförliga Jeanne Moreau.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Cron Job Starts