Att stämma in i kyrkans tro - Tidningen Kulturen

Inrikes nyheter
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En av höjdpunkterna i Svenska kyrkans minne av reformationen var en TV-direktsänd ”Reformationsmässa” i Uppsala domkyrka den 29 oktober med närvaro av konungen Carl den XVI:e Gustaf, flera regeringsföreträdare och kardinalen Anders Arborelius, näst efter påven Franciscus, högst i rang i kristenheten. Statsminister Stefan Löven höll också ett tal infogat i mässan




Tidningen Kulturens Per-Inge Planefors, som studerade teologi och prästvigdes 1977 i Uppsala, har lyssnat och reflekterar över tre relationer; Svenska kyrkans koppling till Sverige, den djupare gemenskapen med kristenhetens helhet och vår tids utmaning och potential, dialogen med andra religioner.

Annons:



Tidningen  Kulturens Per-Inge Planefors, som studerade teologi och prästvigdes 1977 i Uppsala, har lyssnat och reflekterar över tre relationer; Svenska kyrkans koppling till Sverige, den djupare gemenskapen med kristenhetens helhet och vår tids utmaning och potential, dialogen med andra religioner.

Mässan struktur underordnades en undervisande ambition. Man skulle kunna säga att det var mer av en temamässa med rik musikalisk gestaltning än domkyrkoförsamlingens huvudgudstjänst/högmässa. Men ändå, söndag kl 11.00, församlingens kulmen i veckan.

Några moment i mässans allmänkyrkliga ordning saknades. Inledningen/botmomentet hade en verkligt nervfull och uppfordrande ingress där biskopen i Västerås Mikael Mogren formulerade våndor, lyfte fram hänsynslöshet, likformighet och krav på anpassning genom åren från Svenska kyrkans sida.

Men vad blev det av vår gemensamma bön och bekännelse? Det kändes fattigt att inte få bekänna, ja faktiskt utsäga tillkortakommanden. Och ännu mer märkligt var att tillsägandet av förlåtelse uteblev. Hela gudstjänsten hade som tema ett kristet grunddrag; nåd och upprättelse. Men varför utsades då inte detta frimodigt i den liturgiska ordning som är kyrkans? Ett vad jag förstår konstitutivt moment i kyrkans Ordo (gudstjänststruktur), bekännelse av synd och skuld och syndernas förlåtelse på Kristi uppdrag.

Ytterligare ett moment som fallit bort och skapade ett tomrum var trosbekännelsen (Credo). Instämmandet i kyrkans tro genom att få läsa den apostoliska eller niceanska trosbekännelsen saknades. Varför var det inte med? Det sades gång på gång ”jag skäms inte för evangelium” men varför, i likhet med beredelsen, fick inte detta också sitt liturgiska uttryck?

Problemet med frånvaron av dessa två moment blev att gudstjänsten kommenterade och beskrev andliga skeenden. Men det som det undervisades om kom inte i ”svang” genom att artikuleras i sin liturgiska form, bli verkligt utsagd för var och en av oss i gemenskap med kyrkan. Församlingen berövades viktiga delaktighetsmoment och förminskades till objekt för undervisning. Det kan inte nog betonas att församlingens aktiva bedjande, instämmande och sjungande bär mässans firande. Vi tillsammans firar gudstjänst. En viktig och luthersk grundton som också den romersk-katolska kyrkan numera lägger stor vikt vid.

Reformationen ville, och vill, hålla kyrkans tro och liv autentiska i en levande relation till källorna. Svenska kyrkans identitet är ju inte en specifik ”upptäckt” och en strävan att söka något annat än det allmänkyrkliga, det överallt och av alla trodda. Identiteten är att frimodigt stämma in i kyrkans tro, tillsammans med de helgon och jungfru Maria som åberopades i den för tillfället specialskrivna kanonbönen.

Kopplingen till Sverige

Om den intrikata kopplingen till Sverige. Ofta säger man att det finns två extrema och historiskt bastanta statskyrkosystem, Grekland och Sverige. En obehaglig känsla av att Svenska kyrkan genom detta minne försökt annektera bildningsbegreppet infinner sig. Ett påstående som gjordes av Stefan Löven var att en ”bildningsexplosion” ägt rum och att denna länkas tillbaka till Martin Luther. Dessutom att kyrkan banat väg för upplysningen! Den historiska utvecklingen är i själva verket inte så enkel och entydig.

Viktigt att påminna om är reformationens olika schatteringar och att Martin Luther själv svängde och var snar att fördöma också närstående medkämpar samt bad ivrarna att backa när dammluckorna väl öppnats. Per Svensson påminde om det i ett slags ”bordssamtal” som hölls vid centralaltaret.

Kopplingen till Sverige måste problematiseras. Att en sittande statsminister får komma till tals vid ett av mässans känsligaste moment mellan tackbönen efter måltiden och alldeles före välsignelsen får väl ses som extraordinärt. ”Den kraft som skapas av gemenskap” var hans tema och det skorrade mot det reformatoriska temat med nåden i fokus. Det politiska problemet för honom torde bli den alltför intima förknippningen med ett kristet samfund. Vi får invänta hur han kommer att agera i den religiösa bredden och mångfalden. Nu torde det vara fritt fram att bjuda in honom och regeringen. Bahai och Scientologer, Mormoner och Jehovas vittnen och alla andra. Det finns många minnen att högtidlighålla.

Djupare gemenskap med kristenhetens helhet

I kommentarerna från producenten Johannes Söderbergs och medkommentatorns sida Christina Grenholm kopplades tillbaka till en gudstjänst med påven Franciscus i Lund förra året som mynnade ut i fem imperativ. Dessa manar oss att se till likheter och att vara svar på världens nöd. På så vis länkades, för dem som följde mässan via TV, reformationsminnet in i ett större globalt sammanhang. Men för dem som deltog på plats, hur kom det globala till uttryck? Jag är inte så säker på att de imperativen klargjordes. Och vad blev det av de reformerta samfundens mångfald? De till Svenska kyrkan närstående. Det kändes utmanande magert.

Relation till andra religioner

Med tanke på allt i hög grad befogat tal om religionsdialog, en djupt känd oro för radikalisering och plötsliga stopp för rörlighet i en värld som allt mer präglas av multikulturalism och människor på flykt så blev minnesgudstjänsten i Uppsala märkligt stum för människor i omvärlden. En omvärld som ju är hos oss här och nu på ett alldeles nytt sätt, i vår omedelbara närhet.

Om Uppsala domkyrka vill vara ett slags ”national shrine” i en tillåtande anda och med ett gemensamt hopp om att förändringar till det bättre är möjliga, jag vill tro det, hade väl Antje Jackelen kunnat öppna för åtminstone några ”ickekristna” religiösa företrädare. Ett moment av bön och eftertanke samt gemensam tystnad över religionsgränserna hade kunnat verka läkande och stämma till eftertanke. I Assisi och Linköping är det möjligt att be över religionsgränser varför inte i Uppsala?

I den tackbön som användes i mässan, formulerad av Olov Hartman, talades om ”ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Där borde reformationsminnets ribba läggas.

 

 

Per-Inge Planefors
Cron Job Starts