Sveriges första filosofie doktor i Game Art - Tidningen Kulturen

Screenshot från verket “Veøy” (2004) av Arne Kjell Vikhagen

Inrikes nyheter
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Sverige har fått sin första filosofie doktor i Game Art. Det är konstnären och forskaren Arne Kjell Vikhagen som disputerat med avhandlingen “When art Is Put Into Play” vid Valands akademi vid Göteborgs universitet.

Vikhagens avhandling är ett pionjärarbete när det gäller att lyfta in konstformen Game Art i den akademiska forskningsvärlden. Game Art har länge hamnat i gränsområdet mellan konst och dataspel. Det har varit en hybrid som ingen riktigt velat ta sig an, men Vikhagen visar att Game Art hör hemma i konstvärlden och med sin avhandling har han lagt grunden för vidare forskning i ämnet.
: Omslag till avhandlingen

: Omslag till avhandlingen

Annons:



Eftersom Vikhagen är konstnär består hans avhandling av en teoretisk och en konstnärlig del. Den konstnärliga delen består av nio konstverk skapade mellan åren 2003 till 2011. Det var i början av 2000-talet som Vikhagen började använda sig av dataspel för att skapa konst. Han började experimentera med befintliga spelmotorer som Unreal Engine som han modifierade och ändrade. Till stor del handlade det om att plocka bort mycket av det ursprungliga spelet och skapa ett nytt verk som visserligen hade kvar dataspelets estetik och form men där själva berättelsen och spelmomentet fick en ny kontext.

I triologin “...and then you die!”, “This One Belongs to Heaven” och “Ballpark” från 2003 handlar det mycket om repetition där hela händelseförloppet återkommer i en loop och spelaren kan inte ta sig vidare. Det finns ingen nästa nivå, poäng eller belöningar utan bara ett ständigt upprepande.

“…and then you die!” består till exempel av en tunn stig som slingrar sig ner i en spiral. Som spelare gäller det att följa stigen, råkar du kliva utanför ramlar du handlöst ner i avgrunden och måste börja om. Det finns inget slut på stigen utan oavsett hur duktig du är når du aldrig fram och får aldrig någon belöning, som i vanliga fall är dataspelens huvudmotiv. Man kan se det som en referens till Sisyfos myten eller Becketts drama “I väntan på Godot”, där de två luffarna aldrig kommer vidare i livet utan hela tiden återvänder till samma plats.

I verket  “Too Close for Comfort” (2004) som är en machinima, dvs en film inspelad i ett dataspel är det sina upplevelser från 11 september 2001 som Vikhagen har valt att gestalta. Verket består av två korta filmer, där vi i den ena ser hur någon flyger mot tvillingtornen i den gamla flygsimulator “Flight Simulator II” för Amiga 500 och på den andra skärmen en människa som springer mot horisonten på en plan grön yta. Samtidigt som flygplanet kraschar in i tornet faller mannen till marken.

I  “Veøy” (2005) återvänder Vikhagen till sin barndoms utflyktsmål. Den lilla ön Veøy på Norges västkust har sedan vikingatiden varit en viktig plats för handel och religion men är idag obebodd. Verket består av en virtuell kopia av ön där besökaren kan vandra omkring och utforska ön. På olika platser finns det bilder som knyter an till platsens historia som privata familjefotografier, topografiska kartor och dokument från arkeologiska utgrävningar. Det interaktiva verket påminner en hel del om hur man i många dataspel utforskar miljöer och söker efter ledtrådar till en historia.

I den teoretiska delen av  avhandlingen sätter Vikhagen in sitt konstnärskap i en kontext med andra konstverk i Game Art genren. Det hela börjar i mitten av 1990-talet då konstnärer som Palle Torsson and Tobias Bernstrup började experimentera med modifierade dataspel. Ett tidigt exempel är “Museum Meltdown” från 1996 där du kan springa omkring på Moderna Museet och skjuta sönder konstverken samtidigt som du bekämpar olika monster. Game Art behöver nu inte bestå av ett dataspel utan kan även vara konstverk som lånar sin estetik från dataspel som Mattias Nordéus träskulptur “Maria & Zelda” från 2006.

Game Art kan också sättas in i ett större konsthistoriskt sammanhang. Vikhagen lyfter fram Fluxus och speciellt Öyvind Fahlström som en föregångare till Game Art. På 60- och 70-talet skapade Fahlström flera verk som inspirerades av populärkultur, serier och brädspel, som “CIA Monopoly” från 1971. Iden att konstnären skapar ett regelverk som besökaren sedan fritt kan förhålla sig till och interagera med är något som man också hittar i Game Art.

Vikhagens avhandling är ett pionjärarbete när det gäller att lyfta in konstformen Game Art i den akademiska forskningsvärlden. Game Art har länge hamnat i gränsområdet mellan konst och dataspel. Det har varit en hybrid som ingen riktigt velat ta sig an, men Vikhagen visar att Game Art hör hemma i konstvärlden och med sin avhandling har han lagt grunden för vidare forskning i ämnet.

 

 

Mathias Jansson