Ingvar Holm 1923-2017 - Tidningen Kulturen

Ingvar Holm tillsammans med sin hustru konstnären Karin Sverenius Holm

Inrikes nyheter
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Nyss dök en gammal lönelista upp ur kökkenmöddingen, från den gången jag som ung spoling var undervisningsassistent vid institutionen för litteraturhistoria med poetik som huserade i samma röda tegelbyggnad på Helgonabacken 14 i Lund, i skuggan av Universitetsbiblioteket, som institutionerna för engelska, tyska och nordiska språk, och längst upp visst också folklivsarkivet – man kunde avlägga en hyfsad akademisk examen utan att röra sig utanför huset.




Ingvar Holm utnämndes till professor i Lund 1970 och hade då redan varit det en tid i Köpenhamn. Dessförinnan var han dramaturg på Dramaten, och under nästan tjugo år teaterkritiker i Dagens Nyheter. Han stannade kvar som professor i nitton år, omtyckt och avhållen av de elever som flockades kring honom tack vare hans nya friska idéer som avsatte en rad böcker, ”Drama på scen” (1969), ”Politik som teater” (1991), ”Industrialismens scen – ur revolutionernas och varumässornas teaterhistoria” (1979), och den mycket spridda pocketboken ”I en akt” (1976, med många utökade upplagor därefter) där han samlat en rad enaktare, alltifrån Strindberg och Maeterlinck.
från hemsidan

från hemsidan

Annons:



Överst på listan för hur extra timmar skulle arvoderas fanns de båda professorerna Staffan Björck och Carl Fehrman, längst ner jag och min samtidigt utsedde kollega Anders Tyrberg, redan då en skarpsinnig textanalytiker. Vi båda var mycket blygsamt avlönade, möjligen en tiondedel av vad de båda professorerna fick för att föreläsa vid sidan av sina tjänster. Det var, som jag skrivit tidigare, bara rättvist. De var mer än tio gånger klokare och mera erfarna än jag som fortfarande var blöt bakom öronen. Möjligen blev mina efter hand något torrare.

En av mina elever var, som jag också avslöjat, den unge Jacques Werup som kom bara några få timmar, klokt nog. Han kunde på egen hand läsa in vad som behövdes, min överambitiösa hjälp förutan. Listans tredje namn ovanifrån var docenten Ingvar Holm som förestod disciplinen drama-teater-film som han dragit i gång 1965. Därmed bröts traditionen med bara två professorer i ämnet. Dioskurerna Fredrik Böök och Evert Wrangel hade avlösts av Olle Holmberg och Algot Werin som i sin tur efterträddes av Fehrman och Björck. Med Holm blev det en trojka, också när Louise Winge och Ulla-Britta Lagerroth trätt till – numera vimlar det av professorer i det ämnet.

Ingvar Holm utnämndes till professor i Lund 1970 och hade då redan varit det en tid i Köpenhamn. Dessförinnan var han dramaturg på Dramaten, och under nästan tjugo år teaterkritiker i Dagens Nyheter. Han stannade kvar som professor i nitton år, omtyckt och avhållen av de elever som flockades kring honom tack vare hans nya friska idéer som avsatte en rad böcker, ”Drama på scen” (1969), ”Politik som teater” (1991), ”Industrialismens scen – ur revolutionernas och varumässornas teaterhistoria” (1979), och den mycket spridda pocketboken ”I en akt” (1976, med många utökade upplagor därefter) där han samlat en rad enaktare, alltifrån Strindberg och Maeterlinck.

Att han var inläst på de bådas symbolistiska epok visade han i den volym av flerbandsverket Bonniers Allmänna Litteraturhistoria som Eugene Napoleon Tigerstedt redigerade och där Gösta M. Bergmans stora bok om modern teater ingick liksom Bengt Holmqvists om den moderna litteraturen. Ingvar Holms del täckte tiden ”Från Baudelaire till första världskriget” (1964). Han hade haft god nytta av andra handböcker i ämnet, visade en kritisk granskning senare. Hur mycket som var hans egna tankar och åsikter och hur mycket som var lånat bekymrade mig inte när jag läste boken när den kom ut, med den orienterade jag mig i den europeiska (förra) sekelskifteslitteraturen.

En framträdande gestalt från den tiden hade Ingvar Holm ägnat sin doktorsavhandling 1957: ”Ola Hansson – en studie i åttiotalsromantik”. Också den boken gjorde jag mig välbekant med, samtidigt med Ola Hanssons många skrifter i de vita tjugotalsbanden på Tidens förlag, och de efterlämnade som Hjalmar Gullberg gav ut (han hade planer på att skriva en avhandling om Ola Hansson men finlandssvensken Erik Ekelund hann före, och så blev det till intet). Som Ingvar Holms undertitel antyder såg han skalden som var född i Hönsinge på Söderslätt och som dog i Turkiet som en övergångsfigur mellan realism och romantik eller symbolism. På ett bilduppslag i avhandlingen finns några avslöjande fotografier på den avhandlade vid skilda tider i karriären, samman med de litterära heroer han sökte efterlikna, det var visst Nietzsche, Strindberg och Herman Bang. Det är en rolig serie, Ola Hansson såg till att följa sina förebilders växlande mustaschmode.

Ingvar Holm hade lika stort intresse av bild- som ordkonst, och han publicerade sig tidigt i Ragnar Josephsons Tidskrift för konstvetenskap. Och han skrev böcker om författare som uttryckte sig i både ord och bild, mest bekant blev ”Harry Martinson: myter målningar motiv” (1960). Liksom denne var Ingvar Holm dessutom intresserad av havet, och han var bosatt på (prepositionen är viktig) fiskeläget Vik i nordöstra delen av Österlen, inte långt från Fritiof Nilsson Piratens Kivik. ”Miranda – på kryss genom Östersjökulturen” (1990) kan påminna om vad finlandssvensken Göran Schildt skrev om sina färder i Medelhavet ombord Daphne, och liksom Tomas Löfström gav Ingvar Holm ut flera bra böcker om Österlen, bland andra ”Min Österlenbok” (1986).

För inte så särskilt länge sedan kom några samlingar med lärda och egensinniga essäer, ”De olydigas litteraturhistoria” (2005) och den ämnesöverskridande ”Fröken Karins världshistoria: ord möter ton möter bild” (2009). – Sista gången jag såg och talade med Ingvar Holm var på den uppsluppna tillställning i Lund när hans yngre kollega Anders Palm avtackades med en ståtlig festskrift och vackra tal. Det var trevligt att prata med denne till åren komne man vars hår fortfarande var yvigt. Han var full av liv och intresserad av sina medmänniskor, vänlig, glad och strålande. Han tyckte att vi skulle hälsa på honom på Vik. Det skulle vi förstås ha gjort, men det blev inte av. Och nu är han avliden, drygt nittiotre år gammal.

 

 

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.