I förordet till "För en handfull folkvett", samlingsalbumet för de första 16 numren av serietidningen kapten Stofil, skriver Joakim Lindegren om sin kärlek till parodin för att det är mer av allt. Om överdriften är seriens ena ben, är det andra collaget av referenser, stölder och parafraser på allt från gamla Hollywoodaffischer till klassisk litteratur. När så gruppen bakom kapten Stofil ger tioårsjubileum hamnar serien lite i bakgrunden, istället är det grundelementen som serveras.

Vi samlas på Serieteket i Stockholm en solig Valborgsmäss. Utanför Kulturhusets panoramafönster pågår ett större ting, tusentals människor marscherar sju gånger mellan torgen i staden, ber för regeringen och folket med banderollerna "Jesusfolket intar Stockholm.  Men innanför glaset som dövar alla trummor och slagord förflyttas vi tillbaka i tiden, David Nessle sätter tonen i sitt välkomsttal:

"Jag talar om en period (....) då människans ledstjärna inte bara var nöjen och synkoperad dans till saxofonens bräkande, inte bara cinematografens silverskimrande avgudabeläten. En tid då andra värden satt i högsätet - tuktan, fruktan, pli, hyfs, räfst, näpst, och en intill blind panik gränsande respekt för det rätta och sanna."

Trots kritiken mot cinematografen är det en rejäl skara som bänkar sig för att insupa en kavalkad av korta klipp i Klarabiografen. Redaktionen visar det som inspirerat dem under åren, en imponerande samling av hjärtevärmande Gevaliafamiljer, Bronzolsång och andra halvsekelgamla moderniteter. Bollywood och Lill-Babs blandas med musikal och kabaré. Ur denna absurda och uppfinningsrika blandning uppstår en slags omöjlig röd tråd, en övergipande hurtig och humoristisk stämning. En mer värmande biosalong har jag sällan satt min fot i.

Ingen blir förvånad över den bågnande kakbuffén med fjorton sorters kakor som serveras efter filmerna, den är en parodi på sig själv. Det första sångnumret är fantastiskt på riktigt med Clara Gustavsson och Charlie Malmberg på piano. Gustavsson känns helt tidsenlig i sin svarta klänning med spets, tungsinta ögon och drömmande sång. Utanför fönstret marscherar outtröttligt Jesusfolket, ett faktum som ger en oväntad krydda till jubileet.

Under timmarnas gång bakas publiken, arrangörerna och artister sakta men säkert ihop till en liten fin subkultur i gemyt. När David Nessle nästan fnissande tar sig upp i falsett så ofta det bara går i sin egen musikshow är alla med på noterna. Parodin, känslan och inspirationen har nått fram, publiken är mätt och belåten.

Åsa Steinsvik