Robert Frank, Stones & Cocksucker Blues - Tidningen Kulturen




Essäer om musik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Att använda låtar av Rolling Stones i filmer har prövats med framgång. Mest minnesvärda exempel är väl scenen där Martin Scorsese låter Robert DeNiros figur Johnny Boy göra entré i Mean Streets (1973) till tonerna av Jumping Jack Flash; instinktivt förstår betraktaren att här kommer trubbel.




 

 

Rolling Stones var länge närmast att betrakta som en stam vilken fått leva och utvecklas efter egna lagar; vid behov hade utomstående släppts in då kreativiteten/inspirationen behövt fyllas på, för att sedan lämnas när den inlånade inte orkat hålla jämna steg med ”the greatest rock & roll band in the world” (epitetet man burit sedan 1969). Bakom framgångarna låg flockens vid tiden ordlösa improviserande, duktiga på att ta tillvara utkast, fragment; en melodislinga här, en halv vers där, bitar av en refräng, man spelar och spar och i ett oändligt nötande som leder fram till svänget; ett arbetssätt som stavas uthållighet och resultatet hits.

Annons:



Inför Scorseses konsertfilm Shine A Light (2008) intervjuades Mick Jagger och Keith Richards även om dokumentären som alltid dyker upp då Rolling Stones och film är på tapeten, Robert Franks Cocksucker Blues (1972). Keith berättade att av alla stonesfilmer är det den han ser om – inte minst för minnets skull. Han tycker dock att perspektivet skevar; för honom är scenframträdandena det primära och resten, det filmen uppehåller sig vid, ett träligt harvande däremellan. Mick Jagger säger samma sak: filmen är bra, en klassiker, men innehåller för lite scenshow.

 

Denna Robert Franks mest namnkunniga film har sedan den förelåg färdigklippt varit belagd med restriktioner. Under själva filmarbetet var Frank accepterad av Stones och respekterad för sin integritet, men det kom till delade meningar redan vid screeningen av provversionen. Stonesorganisationen såg till att Cocksucker Blues aldrig kommersiellt offentliggjordes utan bara fick visas vid särskilda tillfällen, t ex i samband med Franks fotoutställningar. Att mer än så sprida scenerna där personer ur Stones entourage öppet tar droger skulle med nödvändighet riktat ljuset mot Keith Richards egna dåliga vanor vid tiden och göra det svårt för gruppen att återvända till USA.

 

Filmtiteln Cocksucker Blues är hämtad från en låt med samma namn av Mick Jagger om en manlig prostituerad: ”Oh where can I get my cock sucked? Where can I get my ass fucked? I may have no money, but I know where to put it every time.” Detta var riktat mot Allen Klein och Decca, managern till vilken gruppen förlorat sin skivkatalog och skivbolaget man enligt kontrakt var skyldig en sista singel (och som naturligtvis hade hoppats på en ny As Tears Go By).

 

Rolling Stones var länge närmast att betrakta som en stam vilken fått leva och utvecklas efter egna lagar; vid behov hade utomstående släppts in då kreativiteten/inspirationen behövt fyllas på, för att sedan lämnas när den inlånade inte orkat hålla jämna steg med ”the greatest rock & roll band in the world” (epitetet man burit sedan 1969). Bakom framgångarna låg flockens vid tiden ordlösa improviserande, duktiga på att ta tillvara utkast, fragment; en melodislinga här, en halv vers där, bitar av en refräng, man spelar och spar och i ett oändligt nötande som leder fram till svänget; ett arbetssätt som stavas uthållighet och resultatet hits.

 

Vi har då och då fått inblick i deras tillvaro via filmen, tidigast med Peter Whiteheads Charlie Is My Darling (1966) där kameran följer Stones på turné till Dublin och Belfast. Gimme Shelter (1970) av bröderna Maysles dokumenterar USA-turnén 1969; jämförd med dessa två är det sparsamt med interagerande publik i den efterföljande Cocksucker Blues; en återspegling av hur tillgängligheten till gruppen hade minskat.

 

Rolling Stones orubbliga/förhöjda självkänsla och konstnärliga medvetenhet efter brytningen med Allen Klein/Decca och övergången till eget bolag kan avläsas i valet av illustratörer till Sticky Fingers (1971) och Exile On Main Street (1972); Andy Warhols gylfomslag till den förra länkar till 60-talets pop art medan fotografen/filmaren Robert Frank gav Stones en pust av 50-tal och beatgeneration med omslaget till Exile On Main Street.

 

Schweizaren Robert Frank kom till USA 1947. På stipendieresa 1955–56 tog han bilder av människor och miljöer ur ett lågt perspektiv, av ett land på gott och ont (mest ont), bilder som också sa något om främlingen/outsidern Robert Frank själv. Jack Kerouacs förord till The Americans (1959) gav boken extra skjuts och lät den framstå som en fotografisk motsvarighet till Kerouacs egen On The Road (1957).

 

Bilderna i The Americans innehåller ingen action, de är alla valda av Robert Frank för att ensidigt få fram sorg och mörker; allt annat än ytterligheter, har Frank sagt, tråkar ut honom. På samma vis är Cocksucker Blues gjord – med fokus på det stillastående och tradiga väntandet mellan scenframträdandena. Frank blev beskylld för att visa fram en icke-representativ bild av USA i sin fotobok, för mycket back roads. På liknande sätt reagerade Jagger/Richards: Franks syn på Rolling Stones i filmen var för enögd, för mycket back stage.

 

Robert Franks Cocksucker Blues är en myt större än den verkliga filmen, en myt med dåligt rykte; förekomsten av öppen narkotikakonsumtion har, som sagt, bäddat för detta. Danny Seymour, Franks assistent och filmens ljudman, nästlar sig in framför kameran och blir i ett par inklipp en av de medverkande, kanske projektets huvudperson; Keith Richards ser Cocksucker Blues mycket som ett monument över ”the unknown junkie”; scenen där uttrycket yttras visar Danny Seymour injicera heroin. ”It’s difficult to travel with the Rolling Stones when you’re just a little pebble”, som Robert Frank sagt om Seymour (vilken omkom under mystiska omständigheter kort efter sin medverkan i Cocksucker Blues).

 

Cocksucker Blues handlar om Stones turné över Nordamerika 1972, femtioen shower levererade på trettiotvå platser under två månader. Transporten skedde med en modifierad DC-7:a där nya tunglogotypen lyste röd på flygplanssidan; Terry Southern, manusförfattare till filmen Easy Rider, kallade sitt resereportage Riding The Lapping Tongue; andra ackrediterade skribenter ombord var Truman Capote och Robert Greenfield; den senares bok A Journey Through America With The Rolling Stones (1974) sammanfattar den flygburna odyseén.

 

Detta var den första av Stones helt igenom professionella, industriella turnéer. Exile On Main Street som just kommit ut låg redan etta i England och USA. Sedan besöket i Amerika 1969 hade Beatles gått skilda vägar och Stones var nu de kvarvarande kungarna från 60-talets brittiska invation – tio år hade man hållt ihop som band. Turnén är militärisk – inget sjabbel med säkerheten som 1969 då Hells Angels var städslade mot fri öl att hålla rent framför scenen vid den avslutande gratiskonserten i Altamont utanför San Francisco där en i publiken efter att ha dragit pistol blev nedstucken av en Hells Angel.

 

Robert Frank med sin handhållna Eclairkamera är 47 år gammal och äldst på turnén. I Chicago blir alla inbjudna till Hugh Hefners Playboy Mansion för förlustelser inklusive visning av Franks film Pull My Daisy (1959) med voice-over av Jack Kerouac. Varken Mick Jagger eller någon annan i organisationen hade sett filmer av Frank innan han engagerades att följa turnén; man hade hyrt honom för ryktet snarare än för repertoaren.

 

Pull My Daisy – och Me And My Brother (1968) – är Robert Frank speglande amerikansk motkultur med beatgenerationens poeter Allen Ginsberg, Peter Orlovsky och Gregory Corso framför kameran. Vid sidan av Cocksucker Blues är dessa båda filmer mycket mer levande och lekfulla; Robert Frank hade upplevt och fångat ett öppnare liv i Jack Kerouacs krets än någonsin runt Rolling Stones.

 

Utöver Franks kamera fanns andra kameror; Robert Frank filmar Mick Jagger som filmar och under en turnépaus i St Louis är det visning av arbetskopior. Det Frank bevittnar under stonesturnén är ingenting jämfört med vad han såg längs vägarna och återgav i sin dystra fotobok The Americans; hans USA då och sällskapet nu, ett fyrtiotal personer kallat STP (Stones Touring Party), är två skilda världar. Robert Frank hade aldrig förr varit med om att någon på resande fot så exkluderat omvärlden; att så sällan tillåtas komma ut och se någonting. ”They don’t breathe the same air as other people. They travel in thin air”, har Frank sagt och fick känna på att sugas in i en maffialiknande värld där kontakten med ens normala jag upphörde, den personliga identiteten utplånades och du blev ställd under beskydd, fick leva i avskildhet, under ständiga förflyttningar – och utanför, människomassan, publiken vild redan innan konserterna, på gränsen till upplopp.

 

Hade Stones verkligen sett bilderna i The Americans hade man också förstått varför Cocksucker Blues blev den film den blev; samma ödslighet, samma trista dötråkighet har Robert Frank fångat i båda fallen; hans synsätt är subjektivt och det han levererar är det subjektivt sedda – cinéma vérité har aldrig varit hans grej. Verkligheten måste vässas; just innan limousinerna körs fram en söndag i Minneapolis tar Keith Richards och saxplayer Bobby Keys hotellrummets TV och tippar ut den från balkongen. Frank själv kommer senare på idén att arrangera en ”sexorgie” på flygplanet, bara för att ha något att filma. Robert Frank tar för sig i sin bildsyn, ser till att fixa ”överraskningsmoment” för att uppnå effekt: ”I’ve got to do everything to make it happen in front of the lens. There is no decisive moment, it’s got to be created.”

 

Robert Franks skildringar får sin näring genom motsatser, att berätta och förneka en historia, fånga och släppa sammanhang, uppmuntra till förståelse och samtidigt motverka tolkningar, förstöra den perfekta bilden, den han ser och tar med pessimistisk uppfattningsförmåga; bildmässig säkerhet parad med personlig, mörk och skeptisk syn på världen. ”I’ve never been successful making films, really. I’ve never been able to do it right. And there’s something terrific about it.”

 

Cocksucker Blues har överlevt som rykte; innan DVD och Internet (ännu saknas en officiell utgåva) cirkulerade filmen i smetiga VHS-kopior, kopior av kopior; man såg knappt vad någon gjorde, hörde inte vad som sas – magin fullständig, myten perfekt. Något förbjudet har alltid vilat över Cocksucker Blues; som att få se ”the only copy of The Birth Of A Nation” har Keith Richards tagit som jämförelse, relaterande till den ökända stumfilmen från 1915 med Ku Klux Klan i huvudrollen.

 

Det är som om alla dessa bootlegs understrukit filmens estetik: Franks konstnärliga metod att försöka förstöra bilden. Knappt en vettig kopia att skriva utifrån och ändå har det skrivits (som nu). Vad är det då vi ser? Med Jean-Luc Godard, beundrad kollega och landsman, skapare av bl a stonesdokumentären Sympathy For The Devil (1968), har Robert Frank den rastlösa kameran gemensamt, en fiktionsbrytande tillämpning där kameran till och från ser förbi och lämnar huvudmotivet, vandrar iväg för att registrera något ovidkommande, eller vänder och ”avslöjar” inspelningsteamet. Tack vare Robert Franks kringvandrande kamera skapas en viss spänning. Annars sker väldigt lite: ett pokerparti med Keith Richards och grabbarna i crewet där dagsljuset letar sig in genom hotellrummets fördragna gardiner, eller nygifta Mick och Bianca Jagger i sin svit och ljudet från en spröd speldosa understrykande parets exklusivitet; samma stillastående, samma isolering i båda scenerna.

 

Cocksucker Blues innehåller dock ett viktigt historiskt belägg: den moderna rockikonen i original, Keith Richards, gjutformen som här vid 70-talets ingång förelåg färdig och efter vilken rockartister därefter stöpts på löpande band (till och med den då saknade framtanden har verkat eftersträvansvärd). Hade 60-talet varit Mick Jaggers så tog nu Keith steget upp och visade vägen, det kreativa navet i ett pånyttfött, oberoende Rolling Stones. Han satte takten, rytmen – vänd med Telecastern mot trummorna och Charlie Watts – hela tiden inkapslad i sig själv, osentimental, obönhörlig; stenansikte.

 

Robert Frank var inte bara kontrakterad för Cocksucker Blues utan gjorde även arbeten för skivomslaget till Exile On Main Street. På svartvit super 8 filmade han gruppens medlemmar i Los Angeles inklusive längs stadens Main Street. I samma ärende och i samma teknik reprofilmade Frank också en svit egna bilder från 50-talet och The Americans, några dubbelexponerade med handskrivna skyltar som återgav rader från skivans sångtexter. Från filmsekvenserna framställdes sedan stillbilder/papperskopior av de olika motiven som nu givits enhetlig valör körda genom samma process och därmed var klara för layout. Det hela fullbordades av John Van Hamersveld med rivna papperskanter och synlig ritbordstejp vilket gav dubbel-LP:n ett alternativt uttryck, ett skitigt grafiskt ideal som senare togs upp inom punk och grunge – och alltså kan spåras tillbaka till skivan Mick Jagger kallat ”slightly out-of-focus”.

 

Robert Franks stonesfilm saknar ögonblicken då rockmusikens själ kommer till uttryck; rockmusik live äger ju förmågan att när allt stämmer leverera stunder då form, rörelse och uttryck sammansmälter till överjordisk passion och extas. Cocksucker Blues saknar också handling; de scener man överhuvud taget minns kommer och går utan sammanhang, sekvenser drar förbi och ger intryck av att den turné filmen följer inte har mer form än filmen själv. I Cocksucker Blues är Rolling Stones verksamma utan att få synbar belöning för sitt arbete (applåderande publik saknas). Det finns något så konsekvent sorgset i dessa Franks filmbilder av Stones under deras oglamorösa stunder mellan de kreativa utbrotten att det redovisade resultatet skulle kunna kallas livet.

 

Albertina, muséet i Wien, visar just nu Robert Franks fotografier fram till 21 januari 2018. Österrikes filmmuseum kör i anslutning till utställningen alla Franks filmer och videos; finalen på det hela blir Cocksucker Blues, som ges i mitten av januari. Än idag är visningsrätten begränsad; fyra gånger per år räknat över hela världen är vad som gäller.

Peter Ejewall

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts