Dubbelt grubbel - Tidningen Kulturen




Marilyn Horne som Adalgisa i Bellinis Norma. Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Essäer om musik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat



Om sådant där ingen förklaring någonsin blir tillräcklig.


Druider

Druider

 

I operan Norma väntar prästinnans folk på att hon skall ge signal till strid mot romarna. Hon har dock brutit sitt heliga kyskhetslöfte och har två barn (cari pargoletti) med den romerske konsuln, Pollione, varför hon tvekar att signalera angrepp. Hans känslor för henne har emellertid svalnat, och är nu förälskad i den yngre prästinnan, Adalgisa. Norma anar oråd, men vet inte vem rivalen är, och skyddar den yngre prästinnan. När det hela uppenbaras, försäkrar Adalgisa, att hennes trohet och kärlek till Norma är starkare än den till Pollione.

Annons:



Norma: Flicka, vad vill du?

Adalgisa: Återge dig din rätt, eller jag svär att gömma mig från himmel och människor för alltid med dig.

Norma: Ja, du har vunnit. Omfamna mig. Jag har funnit en älskad vän.

Norma och Adalgisa: Till tidens slut vill jag vara med dig. Tillsammans skall vi återupptäcka jordens värdighet och gemensamt möta ödet så länge mitt hjärta känner att ditt hjärta slår för mig.

Norma: O giovinetta. E voui?

Adalgisa: Renderti i dritti tuoi O teco al cielo agli uomini Giuro celarmi ognor

Norma: Si. Hai vinto. Abbracciami, Trovo un amica amor.

Norma ed Adalgisa: Si, fino all ´ore estreme Compagna tua m ´avrai Per ricovarci insieme Ampia é la terra assai Ferma opporò la fronte Finchè il tuo core a battere Io senta sul mio cor, si.

Över världen ligger legendernas osorterade lapptäcken. De präglar vårt tänkande. Druiderna – vad vet vi om dem? Det finns en vacker opera – Norma - med en känd och vacker aria – Casta Diva. (kompositör: V Bellini) Där finns också en vacker duettm (Adalgisa, mezzo , Norma, sopran). Den avslutande texten citeras här ovan.

Operan slutar emellertid med att druidprästinnan Norma går in i offerelden tätt följd av sin f.d. förlupna älskare, romaren Pollione.

Detta kallas, i kommentarer, för katarsis. Grekiska för ”rening.” Vaddå rening? Jag är från en annan planet och förstår inte sådana konstigheter. Men här? Övergivna barn och sviken väninna. Ny katarsis måste ju bli följden etc.

Dessa arma jordevarelser som inte förstår att glädjas på sin snurrande kula i kosmos. Skuld på skuld på skuld.

I operan Norma väntar prästinnans folk på att hon skall ge signal till strid mot romarna. Hon har dock brutit sitt heliga kyskhetslöfte och har två barn (cari pargoletti) med den romerske konsuln, Pollione, varför hon tvekar att signalera angrepp. Hans känslor för henne har emellertid svalnat, och är nu förälskad i den yngre prästinnan, Adalgisa. Norma anar oråd, men vet inte vem rivalen är, och skyddar den yngre prästinnan. När det hela uppenbaras, försäkrar Adalgisa, att hennes trohet och kärlek till Norma är starkare än den till Pollione.

Hon går mot den heliga elden, men inte ensam.

Norma är beredd att lämna sina barn till Adalgisa och Pollione, medan hon själv säger sig vara nära döden. (Presso al morte )och därför utan illusioner.

Pollione, gripen av hennes hängivenhet, följer efter in i lågorna.

Visst kan vi välja att se detta som en metafor. Den heliga elden är inget mindre än livet självt. I den elden /passionen förnyas livet gång på gång. Kvinnan+mannen och fortplantningens nödvändighet.

Vad sker då med prästinnorna och den kärlekens ed de svär varandra och ödet? Blir barn gjorda?

Kvinnohjärtan omsluter kvinnohjärtan.

Hur djupt mot livets hjärta kommer vi? Dess eld? Dess vatten?

Associationer vimlar och blir svåra att reda ut. Familj. Kvinnoförtryck. Månggifte. Harem. Homosex. Lesbiska par och insemination. Homo äktenskap. Samkönade par gifter sig i kyrkan av gud instiftat osv osv hur länge som helst. Förbud. Lagstiftning. Hatbrott. Pride. En kommentar: Människor har svårt att hantera livet.

Mezzon och sopranen – Horne och Caballé – sjunger sin duett med armarna om varandra och avslutar, till publikens jubel, med en innerlig kram.

Var de ett kärlekspar? Fick de frågor av det slaget? Vad sa de? Hur var det?

Från min tid i Rom minns jag följande:

Ave, o Maria, piena di grazia,
il Signore è con te.
Tu sei benedetta fra le donne
e benedetto è il frutto del tuo seno, Gesù.
Santa Maria, Madre di Dio,
prega per noi peccatori,
adesso e nell'ora della nostra morte.
Amen.

Hell dig, Maria, full av nåd
Herren är med dig
Välsignad är du bland kvinnor
Och välsignad din livsfrukt, sonen Jesus
Heliga Maria, Guds moder
Bed för oss syndare
Nu och i vårt dödsögonblick
Amen

I synd född – mot dig har jag syndat i alla mina livsdagar

Är dessa ord skuggor ur en numera obsolet syndabekännelse? Som jag alltså minns fragmentariskt sedan barndomens kristendomsundervisning. I synd född – själva existensen skulle alltså vara synd?

Guden (Jesus) som tog korset för våra ”synder”. Och ”libera me Domine de morte aeterna” som fick sopranen Montserrat Caballé att fnissa så ohjälpligt att repetitionen på Verdis rekviem måste avbrytas. 2 ggr. Montserrat kollade på dirigenten som om han vore ”gud.” Därav fnisset. För att kunna genomföra repet blev han tvungen att gå åt sidan.

Libera me, Domine, de morte aeterna,
in die illa tremenda,
quando coeli movendi sunt et terra.

(Befria mig, gud, från den eviga döden
den ohyggliga dag
Då himlen rör sig mot jorden.)

 

Vilka var druiderna?

Är operan till någon större hjälp?

Kanske madame Blavatsky har yttrat sig i ämnet? Jag kollar i Den Hemliga Lärans register. Mycket riktigt.

Denna madame var en intressant men jobbig typ, som i Hemliga Läran II skriver, att för att rätt förstå druiderna krävs ockult bildning och förstånd, något de flesta saknar. Jaha.

Kanske skall vi fråga oss: Vem var Bellini? Eller vem skrev librettot. Varför?

V Bellini – 1801 – 35 kan, omöjligen ha påverkats av HL, eftersom han dog långt innan HPB ens påbörjat sitt verk. Operan uruppfördes 1831. HL utgavs första gången 1888 i London. Däremot kanske operan speglar något om hur månen har betraktats som ett gudomligt väsen.

Librettot bygger på ett drama av författaren Louis Alexander Soumet.

Alltså operan. Nu åter till Blavatsky. Som menar att druidernas prästerskap hade koppling till kaldéer och hinduer. Hon finner närhet till Indiens brahmaner, tro på återfödelse och cyklisk världsordning också i områden där det numera härskar andra förställningar, bland kristna, muslimer, judar.

(Den Hemliga Lära jag hänvisar till här är andra svenska upplagan som kom 1918.)

Men HL är ju ovetenskaplig?

Vem bryr sig. Den är, hur som helst, ett av världshistoriens stora dokument, ständiga nytryck och översättningar. Med åtföljande grubbel och levande frågetecken. Men också inspiration och nya, helt oväntade infall och vinklar på existensen. ”Upprymd”, sa en av deltagarna i studiegruppen för ett antal år sedan. Upp i rymden.

Berättelserna?

HPB beskriver världar, som befolkats av jättar, 10-20 m höga, sådär. De består mest av gas, och saknar fast struktur. Dessa har avlösts av andra former under kosmiska omvälvningar. Hennes skildringar vaggar mot det totalt obegripliga.

Om jag förstår detta rätt eller inte handlar det om utveckling under oräkneliga tidsrymder. Fjärde femte sjätte ”rotraserna”. Vad har detta med kroppsstorlek att göra? Femte ronden, där vi, (femte rotrasen), nu rör oss på den nedåtstigande bågen. (not s. 300 HLII) Alltså mot vår upplösning. För att, kan förmodas, längre fram, i 6e rotrasen, stiga upp mot en utveckling vi i dag inte kan föreställa oss. Detta kan kopplas, förstås, till Vedisk uppfattning och hinduisk filosofi.

Enligt Hemliga Läran utvecklas vi genom runder och raser

från väldiga eteriska gestalter ”som aldrig dör” till mer kroppsliga och förtätade former. Död existerar inte i de tidigare runderna, därmed inte dödsfruktan, men övergång från ett tillstånd till ett annat som ofta innebar ren salighet. Dödsfruktan uppstår med kropparnas förtätning och förgänglighet, då vi alltså identifierar oss med våra kroppar.

Utvecklingen beskrivs kortfattat i HL I s. 207 . 208.

Den första rotrasen är född av dimmorna ur dimmor, ”skuggor av skuggor.”

Därefter följer ”den könlösa andra rasen” – ett alster av knoppning och utvidgning.

Under tredje rasen framkom de ”äggborna” ur vilka uppstod ”den gudomliga hermafroditen”

I fjärde rasen uppstod språket. Enstavigt och rudimentärt till en början, sedermera fördjupat. (vi finner en mer utförlig beskrivning i HL II .93-136)

Den femte rasen, där vi nu befinner oss, handlar om integration av tanke, känsla, förnuft, intuition.

Varje ras – rond- har varaktighet på miljontals år.

HPB skriver om ”det ständigt ovetbara” och en utveckling som förnyar sig genom ”evighet efter evighet.”

När? Långt före det vi kallar vår tideräkning. Tiden är svår att bestämma. I denna tid eller o-tid, icke-tid, var druiderna ett folk i medvetet förbund med kosmisk skaparkraft.

HL presenterar ett cykliskt tänkande, där världen går under för att återuppstå:

”Druiderna trodde på ”en följd av världar.” ---”Denna tro var så universell, att den kan återfinnas i de mest skilda religioners esoteriska innehåll.”----Seneca säger:

-Sedan världen blivit smält ….förblir denne gud för en tid alldeles koncentrerad i sig själv och så att säga fördold, helt och hållet försänkt i betraktelsen av sina egna tankar. Sedermera ser vi en ny värld utgå från honom. ” (HLII s 827- 828)

”Tid fanns inte, rum fanns inte”, finner vi i den norröna Voluspà. (Völvans spådom) Liknande utsagor finns i vedisk litteratur. Brahman skapar världar ur tomrummet, ur icke-varat.

Eller skeenden vi inte förmår greppa.

Den cykliska utvecklingen kan liknas vid en uppåtgående spiral, där ”vi” återkommer till samma linjeära punkt.

Ämnet går inte att beskriva,

typ. Det är inget ämne. Det är ett icke-ämne. Jag skriver ändå. Var finns böckerna, manuskripten, breven, korrespondensen, teckningarna, målningarna, arkiven, forskningen? Det finns dock sidospår som lämnat dokument, t.e.x. alkemi.

Hänvisningar till HL är dessutom mer eller mindre ogörligt. Stilen är associativ, fragmentarisk, ständigt sönderfallande med oräkneliga hugskott, utvikningar och hänvisningar. I själva verket som en spontan anteckningsbok på några tusen sidor. Hon lär ha förföljts och hindrats i sitt arbete som hon inte kunnat slutföra som avsett och avled (1891) innan det var klart.

Rom

Var? Frågar jag, och söker mig mot vad jag vet eller tror att jag vet. D.v.s. fått lära mig.

Det forna Rom, före vår tideräkning. Kejsartiden

Det katolska Rom med maktfullkomlig Påve

Det förhistoriska Rom, som vi inte känner.

Legender. (Romulus och Remus som diade varginnan och blev osams.)

Romarna var ett herrefolk, som erövrade och la under sig stora delar av det vi kallar Europa. Från Grekland Turkiet och Persien och norra Afrika över Spanien, Frankrike, Britannien. Vilket alltså innebär erövring av gallerna (kelter, druider) förtryck och utplåning av deras kultur, symbolspråk och tankevärld. Dessutom avgränsning mot öst, alltså dagens Asien, bortom Persien.

M a o – de konflikter som sliter sönder världen i dag kan härröra från det romerska förtrycket och maktens anspråk då.

De verkliga romarna, däremot – var kopplade till – vad tror ni? Jominsann – druiderna!

Om jag nu inte alldeles missuppfattat madamen och hennes konstfulla hemligspråk. Det är nämligen lätt gjort.

Kanske druiderna var jordens första mänskliga civilisation, i direkt kontakt med det kosmiska skeendet (tystnaden, tomrummet)där livet blir synligt. Det handlar måhända mer om människans väsen än prästerskap och ”invigda”?

Några är invigda andra inte. De senare utgör ”folket, allmänheten etc. ” De bara är där, enligt skrifter av esoteriskt slag. Hur kom de dit? Hur blev de ”folket”? HPB tycks vara förtjust i Mästare , hänvisar, nämner namn, mer eller mindre obegripliga . Den som söker svar av mer vardagsnära natur bör vända sig åt annat håll.

Enligt HL fanns människan före djuren, och har i själva verket frammanat dem.

Den fysiska kroppen uppstod för andningens skull, som ett hölje kring andningsrörelsen. Alltså kan vår andning betraktas dels som en mikro-universell rytm, dels som varelser utan fast materia/kropp. När kroppen dör, finns andningen (livsrytmen) kvar.

För att kunna förstå har vi, ofta, en tendens att anpassa esoteriskt tänkande till våra hjärnor. Vi vill ju att dessa hjärnor skall godkänna våra resonemang. Risken blir att vi står kvar och stampar, utan någon djupare inlevelse.

Frågan är inte: skall man tro på sånt? Antingen vi ”tror” eller inte, duger HL bra som underlag för våra tankar kring existensen. Ingen tvingar oss. Detta gäller även om hon ”hittat på”, som en del anser. Varifrån kommer såna påhitt?

Droppar och bollar med vilja och yoga.

”Människan” under de första faserna var knappast lik den varelse vi blivit i denna – 5e ”rotras.” De förökade sig genom droppning, alltså svettliknande droppar. (”De svettborna” HL II) Som om någon skakar på sig efter badet och vips ett gäng nya varelser? Njae, så menas det nog inte. Vad menas? Droppar skapar droppar, alla varelser är droppar – men inte vilka droppar som helst utan levande, medvetna droppar med viljekraft och avsikt. ”Söner av vilja och yoga” (förening). Ur detta kom, sedermera, (3e rotrasen) delningen eller ”fallet”.

Har vi då alla varit med sedan urtidens begynnelser? I former vi inte kan föreställa oss, med medvetenhet bortom det vi kallar tankeverksamhet. I de tidigare ronderna fanns ingen intelligens, enligt HL.

Människan är inte det vi numera förknippar med begreppet. Alltså kropp, armar, ben, huvud, skelett, inälvor. Allt detta är funktioner av tillfällig typ och försvinner med det vi kallar döden. Människan uppstod till en början som eterisk form av jättelik storlek, mer andlig än reflekterande. Djuren frammanades när vi började förstå vår skaparkraft.

Apan är långt yngre än människan, och alls inte det vi fått lära oss.

Två kön och sexuell fortplantning. Här blir det, som vi vet, komplicerat.

Vi var, under en viss fas, formade som väldiga bollar och rullade fram. Varje boll klöv sig och blev två varelser, kvinna och man.

Bättre att föröka sig i droppform. HPB nämner sexuell fortplantning som emot naturen, d.v.s. ur esoterisk synvinkel, eftersom naturen går långt bortom det vi hunnit med till i dag. Detta ställer ju våra begrepp upp och ned. Så gör hon, madamen. Hela tiden.

Att utvecklas i anden ligger bortom könens uppdelning i två skilda varelser.

Vår fysiska (förgängliga) form är sålunda relativt ny bara så där 18 000 000 år om jag inte tar fel. Människan, däremot, är äldre än så – 300 000 000 sisådär.

HPB skriver om ”synden” och ”fallet”, alltså hur vi hemföll åt fysisk fortplantning genom skilda kön, och därmed bröt mot utvecklingens lag. Å andra sidan: denna lag går inte att bryta, eftersom allting hör samman och ingår i denna lag. ”Synden” kanske handlar mer om omedvetna misstag än brott. Eller en förändrad riktning.

Norma är en opera, en artefakt, ett påhitt, där musiken har huvudrollen.

Den avslutas som operor brukar: med att sångarna reser sig från dödsriket och tackar för applåder.

Casta Diva – Den höga Gudinnan i arian är månen – som, enligt HL/HPB – är jordens mor, och sålunda visare än jorden.

Jorden är, esoteriskt, månens satellit, inte tvärtom. Månen är vida äldre än jorden (s. 68 HL II )

HPB menar att månen är ”jordens drabant endast i ett avseende: nämligen däri att månen fysiskt roterar kring jorden. Men i alla andra avseenden är det jorden som är månens drabant och ej tvärtom. ”

Därefter hänvisar hon bl.a. till tidvattenperioderna, en del sjukdomar samt ”alla de gamla religionerna” (s. 200 HL I)

Hemliga läran är ett oavslutat storverk av en djupt originell esoteriker.

Vi kan läsa den eller låta bli. Vi kan uppfatta dess innehåll eller stå kvar som en massa levande frågetecken. Dess beskrivningar tycks knappast beröra oss på ett mer personligt eller vardagligt plan. Ändå är det just vad den gör, ofta omärkligt. Ändå fortsätter den att komma ut i nya översättningar och upplagor. Ändå studeras den i grupper eller individuellt. Ju mer jag har läst i den, ju mindre konstig blir den. Faktiskt. När jag anstränger mig att tyda begreppen, kommer jag längre bort från kärnan. Eller: HL kan läsas, men inte förklaras.

Just nu speglar jag delar av dess innehåll så långt det går. Försöker jag räta ut frågetecknen, kryllar de ihop sig.

Legenderna vimlar. I Asien kämpar Arjun på Krishnas inrådan med vapen för det goda. I norden lämnar Oden bort sitt öga i visdomens brunn. Strider och offer har bundit oss vid legender. Hjältesagorna står ut.

Den mest avskyvärda av hjältesagor har vi relativt tätt inpå knutarna: den nazistiska massrörelsen med dess Fuhrer. Rentav mitt ibland oss.

Att jag nu alls drog fram HL ur hyllan måste kopplas till Montserrat Caballé,

Sångerskan som med sin oförlikneliga stämma gestaltat Norma. Hennes tolkning av Casta Diva anses oöverträffad. M Horne som den unga prästinnan Adalgisa följer raskt efter med sin stödjande varma mezzo. Hon påminner mig om en fågelunge (so cute) när hon gapar för att sjunga. Deras duetter får gärna fortsätta i all evighet.

Och jag erinrar mig HPBs uttryck ”det ständigt ovetbara” samt en utveckling som förnyar sig genom ”evighet efter evighet.”

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen