Konflikträdsla - civiliserad debatt - Tidningen Kulturen

Gästkrönikör
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Sverigekännaren Susan Sontag ansåg att gemene svensk präglades av konflikträdsla. Varje civiliserad debatt kräver en åtminstone rudimentär förmåga att uttrycka sig både ärligt och nyanserat. Jag finner dels att Sontags bedömning alltjämt gäller samt att få offentliga debattörer förmår upprätthålla ett slags intellektuell hederlighet, dvs. att säga vad man faktiskt tycker och att att göra det med oftast nödvändiga reservationer.

Jag är inte särskilt konflikträdd – men jag vet vad man i mina kretsar skall tycka. Samtidigt kan man få igång en civiliserad debatt såvitt man bibehåller sin respekt och inte börjar skrika. Varför är det inte fler som gör det?

Detta är ett hot mot demokratin, eftersom denna kräver mångfald – inte minst ideologisk sådan.

Lyss exempelvis till vilken partiledardebatt som helst på TV. Hur många kan dagen efter återge vad kombattanterna egentligen sa, och var de mer finstilta skiljelinjerna gick? Få är min gissning. Läs debattartiklarna i våra mer framträdande tidningar. Hur många kan egentligen peka på argument som är av samma styrka som tonläget? Få är min gissning.

Och hur är det med ideologin? Enligt min uppfattning tycks de flesta politiker snarare eftersträva väljarstöd än ge uttryck för sin egentliga ideologi, såsom den i alla fall fragmentariskt kan framträda i partiprogram och policydokument. Det skall väl ändå vara ideologin – i synnerhet på nationell nivå – som styr? Jag tycker personligen att det mer än ofta handlar om taktiska manövrer och rena motsägelser visavi programmet snarare än om ideologi.

Men om nu någon faktiskt tillkännager sin ståndpunkt, även om den rentav skulle orsaka interna stridigheter, eller i respektfull anda råkar hålla med motståndaren? Eller – för att knyta an till den s.k. ”Westerbergeffekten” - helt enkelt och frankt medge att man inte vet? Ja, herregud! Då ”förlorar man debatten” (som om debatten vore en idrottstävling), trots att just ”Westerbergeffekten” handlade om att Bengt Westerberg svarade ”Jag vet inte”. Flera procentenheter renderade detta det forna socialliberala folkpartiet.

Jag är inte särskilt konflikträdd – men jag vet vad man i mina kretsar skall tycka. Samtidigt kan man få igång en civiliserad debatt såvitt man bibehåller sin respekt och inte börjar skrika. Varför är det inte fler som gör det?

Min tro är att det handlar om självförtroende (i bemärkelsen att man är övertygad om att man kan någonting ganska väl) och självkänsla (i bemärkelsen att man saknar en sorts inre mental stadga). Där den relativa avsaknaden av inre stadga kommer i konflikt med den relativa kunskapen, eftersom denna kunskap kanske inte är helt comme il faut inom ”gruppen”, och alltmer saknar betydelse. Verklig integritet och ”mod” är sålunda, enligt min mening, idag en bristvara. Samtidigt som jag är övertygad om att en uppvisning av integritet och mod – i det långa loppet – nog skulle ge pluspoäng hos ”gemene man”.

Själv är jag kristen socialist. Detta innebär, att jag kan tala med en del, ofta på ”chattar” och vid sidan om, medan ett uppriktigt erkännande av vad en representant från min bubblas ”fiender” i dagsljus ofta leder till hummanden och/eller uteslutning. För tillfället åtminstone. Men kan vi då inte ge varandra den demokratiska och diplomatiska möjligheten att uttrycka vad vi själva inte initialt står för? Jo, jag både tror och hoppas på det. Jag pläderar därför för mer ”civiliserade konflikter”. 

Carsten Palmer Schale