Lathund för blinda katter - Tidningen Kulturen

Gästkrönikör
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

”Hur stoppar man fem svarta killar från att begå en gruppvåldtäkt? Man kastar en basketboll åt dem”.
”Jonas Gardell ska skriva en ny musikal i gammal stil om Vilda Västern. Vet ni vad den ska heta? Oklahomo.”
”Vad är kaos? Jo, fem blinda lesbiska tjejer som är inlåsta i en fiskaffär.”




Visst är det lättare att fatta ett beslut som andra redan fattat. Inte sant? På det viset blir du som beslutsfattare omedelbart en fullvärdig medlem av en gemenskap. Och dessutom slipper du jobba och tänka. Idel fördelar.

Annons:



Det ovanstående är exempel från Martin Timells (och Lasse Hallgrens) bok Martins bästa - och sämsta, utgiven på det ansedda förlaget Forum år 1995.

Låter ett sådant rasistiskt och homofobt material som något som ett seriöst förlag med gott renommé eller någon annan för den delen borde sprida till allmänheten? Hur kommer det sig att Forum förlag gav ut denna bok?

Det går undan att vara förlagslektör eller recensent. Allt man behöver göra är att knappa in ett namn eller en titel i Googles sökmotor och vips, man får ögonblickligen ett svar på vad man skall tycka om den och den eller det och det. Google och uppslagsverket Vem är vem? är förlagsredaktörens och recensentens bästa vän, eftersom på dessa ställen kan han eller hon mellan uppslagsorden Sforza, Ludovico kallad ”den svarte” och Sharif, Omar finna, att Shakespeare, William också är ett potentiellt namn att satsa på …

Det hävdas att det enbart i Stockholm finns över fyra miljoner osålda böcker. Det trycks och trycks. Det är bra, kan du argumentera, eftersom det tyder på en demokratisering av det tryckta ordet. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att det avspeglar en förslappning. På varje litterär Mozart går det tolv gånger tolv gånger tolv dussin Salieris, på varje Shakespeare går det sextio gånger sextio gånger sextio Martin Timells och jag är rätt så säker på att denne TV-kändis inte förvarar refuseringsbrev i sina lådor med fusklappsfrågorna ”Har du givit ut böcker tidigare och således enligt Författarförbundet är att anse som författare? Vilka förlag har du då givit ut titlar på?”

Har du någonsin hört talats om författaren Mischa Stahlhammer? Nej, naturligtvis inte. Han skrev ett manus som inget förlag var intresserat av. Men Mischa hade tur. Han inte bara överlevde andra världskriget, utan han fick även flytta till Sverige och fick här en son som han döpte till Semmy. Och Semmy blev en duktig musiker som fick studera för Isaac Stern, Charles Barkel, Nathan Milstein och Henryk Szeryng. Semmy förvaltade sina färdigheter väl och blev förste konsertmästare i Kungliga Hovkapellet. Han utger musikskivor och är allmänt erkänd, inte bara inom Sveriges gränser, utan även utanför. Med andra ord, Semmy är en kändis. Att vara kändis när man vill utge en bok är knappast en nackdel i ett land där lektörer frågar efter dina meriter i stället för att läsa dina manuskript.

Visst är det lättare att fatta ett beslut som andra redan fattat. Inte sant? På det viset blir du som beslutsfattare omedelbart en fullvärdig medlem av en gemenskap. Och dessutom slipper du jobba och tänka. Idel fördelar.

Det duger med vilket kändisskap som helst, en förläggare har inga som helst fördomar. Om uppblåsta silikonbröst duger bra för dokusåpakändisskap, så varför skulle de inte utgöra en tungt vägande merit för bokutgivning? En sexprocentig moms på böcker omvandlar inte böcker till en produkt som inte tål samma krassa behandling som fullt momspliktiga sågspån eller vilken annan vara som helst.

Jackie Arklöv, dömd och ökänd för folkrättsbrott och mord på en polisman, hade vernissage på sina tavlor i hembygden Storuman i Västerbottens län. Hans Edlund, ordföranden i Ankarsunds intresseförening som anordnade detta omistliga kulturevenemang, vittnade om att han inte såg Arklövs utställningstavlor innan han tackade ”ja” till dem. Varför skulle han? Namnet Arklöv var visserligen inte direkt garant för tavlornas kvalité men definitivt en garant för att evenemanget skulle uppmärksammas. Och är det inte til syvende og sidst varje arrangörs och kulturproducents våta dröm? Dessutom, om en del recensenter inte är bekanta med det som de bedömer och skriver om – det finns inte så få exempel på sådana övertramp – så kan även en västerbottnisk ordförande ta sig sådana friheter.

Tack vare Semmys kändisskap har Mischa Stahlhammers manus getts ut. Det saluförs under Semmy Stahlhammers varumärke och heter Kodnamn Frisör: min fars berättelse. Any which way but loose, och bättre sent än aldrig. ”All truth passes through three stages. First, it is ridiculed. Second, it is violently opposed. Third, it is accepted as being self-evident”, skrev Arthur Schopenhauer, fast på tyska. Förstaupplagan av hans Die Welt als Wille und Vorstellung blev inte någon större säljframgång och den brukades enligt flera källor till att paketera Bratwurst i. 25 år senare kom Die Welt als Wille und Vorstellung ut på nytt med en hel del tillägg, efter en överenskommelse med förläggaren efter att Arthur medgav att han inte hade några som helst anspråk på royalties. Inte ens det hjälpte, och så blev det så att ingen förläggare ville ta sig an Schopenhauers manuskript Aphorismen zur Lebensweisheit. Det blev utgivet tack vare en vän. I dag skulle vilken förläggare som helst kunna stava sig till namnet Arthur Schopenhauer och leta upp det med Googles eller i Vem är vem?:s hjälp. Och sedan komma fram till beslutet att karln är någon att satsa på.

Vladimir Oravsky