Ängeln - Tidningen Kulturen

Gilda Melodia

Gilda Melodia
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Du är mitt hjärtas lust.
Den som jag har undandragit världen,
och behållit i mig själv
och undanhållit allt skapat.

För mig är Ängeln en låga, en låga till vilken jag vänder mig i min ensamhet - en låga som inte tröstar. Lågan, Ängeln ger mig ögon, Ängeln blir då en strålande natt, ett ljus i den mörka natten. Den blir, liksom i Juan av Korset, natten som illuminerar natten. Jag önskar ingen tröst, ingen lindring eller frid för mitt begär.

Ensamheten är historielös, i själva lågan är bara tiden vaken. En förtätad längtan, ett livsdrömmeri troget i sitt centrum, upplyst i sitt centrum, men inte slutet kring sitt innehåll utan alltid överflödande, alltid genomsyrande sin halvskugga med ljus. Lågan är en värld för den ensamma människan; Ängeln är en lugn elds långsamma blick för alla ensamma.

Vem, eller vad, är Ängeln?

Ängeln närvara i litteraturen under 1900talet mycket mer än någonsin tidigare. Ängeln är t.ex. för Walter Benjamin allt det som vittnar och närvarar i historien; det tysta talet, den tysta blicken som inte är voyeurs. För Rainer Maria Rilke är Ängeln den fruktansvärde, allt det som uppenbaras i förklädda gestalter, kanske allt det som – och inte bara i historien - lurar.

Men den här Ängeln är inte falsk, Ängeln är inte den barmhärtiga masken, nödvändig för att förvirra demonen såsom i Rilke, vars demon ofta är - på ett liknande sätt som hos Artaud - erotiken.
Nej, Ängeln är själva språket, diktens språk som tröstar, lindrar men också förtätar.

För mig är Ängeln en låga, en låga till vilken jag vänder mig i min ensamhet - en låga som inte tröstar. Lågan, Ängeln ger mig ögon, Ängeln blir då en strålande natt, ett ljus i den mörka natten. Den blir, liksom i Juan av Korset, natten som illuminerar natten. Jag önskar ingen tröst, ingen lindring eller frid för mitt begär.

Jag vill inte, som Rilke, Artaud eller Benjamin, se i Ängeln den osynlige - och den fruktansvärde - vännen; jag ser i Ängeln en av begärets otaliga gestalter.

Ändå är det den Ängeln som - nu – ser till att mitt begär aldrig blir blint.
Ett blint begär liknar mordet, vilket varken Rilke eller Artaud förstod, varför de förväxlade dödsinstinkten med erotiken! Riktigt freudianska är dessa tankar farliga och förgiftande.

 

Gilda Melodia