70 år av frustration och hopplöshet - Tidningen Kulturen




Folke Bernadotte

Politik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
"Den enda demokratin i Mellanöstern" är ett ofta använt epitet som bortser från hur staten Israel själv definierar rätten till medborgarskap.

Abdel-Qader Yassine

Abdel-Qader Yassine

Palestinakonflikten framställs ofta som resultatet av en olycklig slump där två folk med rätt till samma landområde har hamnat i en så gott som olöslig konflikt. Men det är inte fråga om två parter med samma rättigheter. Utan en part som har rätten på sin sida och en som representerar orätten. Det tragiska ligger inte i att två intressen står mot varandra utan att den förfördelade är svag och kan utsättas för godtyckliga övergrepp och grymheter från den starkare partens sida. Dessutom har den starkare parten lyckats förvända synen på såväl de politiska makthavarna som den allmänna opinionen i västvärlden så att man inte ser och reagerar ens på de mest himmelsskriande illgärningar från Israels sida.

Annons:



Låt oss alltså granska argumenten för den judiska staten Israels existens och se vilka värderingar och vilken praktik denna statsbildning egentligen är uttryck för. Eller för att formulera det på ett annat sätt. Vad är det för slags stat Israel kräver att palestinierna skall erkänna ? Lämpligen börjar vi då med att se efter vilka krav världssamfundet ställer, och alltid har ställt, på staten Israel. Samtidigt bör vi då fråga oss om palestinierna bör ställa mindre krav, än världssamfundet i övrigt, på den stat man uppmanas erkänna. Och i så fall varför?

Den 11 maj 1949 antog FN:s Generalförsamling resolution 273 som avslutas med orden: "Beslutar Generalförsamlingen att medge Israel medlemskap i Förenta Nationerna". I resolutionen erinras om General-församlingens "resolutioner från den 29 november 1947 och den 11 december 1948 och noteras de deklarationer och förklaringar som gjorts av Israels regering inför ad Hocpolitiska kommittén med avseende på fullföljande av de nämnda resolutionerna".

Resolution 194 från den 11 december 1948 har en nyckelroll i samman-hanget och den vikt som läggs vid den understryks av att resolutionen varje år bekräftas av ett nytt beslut i Generalförsamlingen. Skälet till dessa förnyade antaganden av resolutionen är givetvis staten Israels fortsatta vägran att uppfylla dess krav, t expunkten 11 där Generalförsamlingen "Beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigast tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas för egendom av ansvariga regeringar och myndigheter, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvänja".

Det har nu gått 70 år sedan resolution 194 antogs första gången och "tidigast tillämpbara datum" har ännu inte infallit enligt israeliska bedömningar. Det finns därför alla skäl för palestinierna att uppskjuta vad som kallas "ett erkännande av staten Israel" inte bara tills ett datum för återvändandet fastställts utan också, med tanke på motpartens låga trovärdighet, tills återvändandet faktiskt genomförts. Ytterligare skäl för ett sådant agerande ger den resolution 3236 som antogs av General-församlingen den 22 november 1974 där kravet åter framfördes med skärpa: "Bekräftar ånyo även palestiniernas oavhändliga rätt att återvända till sina hem och sin egendom från vilka de fördrivits, och kräver dessas återlämnande".

I den engelska originaltexten står "inalienable" som Norstedts Engelsk-svenska ordbok översätter till det vackra ordet "oavhändlig". Ordboken ger betydelsen "som man inte kan eller får avhända sig" vilket i det här sammanhanget måste tolkas som att ingen har rätt att å flyktingarnas vägnar förhandla bort denna rätt till återvändande. En rätt som tillkommer varje flykting personligen och deras efterkommande.

Israel har alltid vägrat att definiera det egna landets gränser. Bör då palestinierna erkänna ett land utan kända gränser? Det vore lika oansvarigt som att skriva på en skuldsedel utan angivet belopp. När General-församlingen den 11 maj 1949 medgav Israel medlemskap i Förenta nationerna gjorde man det med en hänvisning till FN:s delningsplan, resolution 181 av den 29 november 1947.

Israel hade 1949 redan de facto-gränser utöver det område som föreslagits för en judisk stat i delningsplanen. Området i delningsplanen är ändå de enda gränser för Israel som har någon form av legitimitet som grundar sig på ett FN-beslut. Men i det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att de palestinier, som bebott området i oräkneliga generationer bakåt, alltid motsatt sig såväl den oreglerade judiska invandringen som FN:s delningsplan och upprättandet av staten Israel.

I många sammanhang nämns 1967 års gränser som om de skulle vara staten Israels legitima gränser och utgöra en lämplig utgångspunkt för alla förhandlingar. Men den 22 november 1967, efter junikriget, antog General-församlingen resolution 242 som motsäger detta med den mycket tydliga formuleringen: "Betonar otillåtligheten i förvärv av landområden genom krig och behovet av att arbeta för en rättvis och varaktig fred i vilken varje stat i området kan leva i fred".

Palestinakonflikten framställs ofta som resultatet av en olycklig slump där två folk med rätt till samma landområde har hamnat i en så gott som olöslig konflikt. Men det är inte fråga om två parter med samma rättigheter. Utan en part som har rätten på sin sida och en som representerar orätten. Det tragiska ligger inte i att två intressen står mot varandra utan att den förfördelade är svag och kan utsättas för godtyckliga övergrepp och grymheter från den starkare partens sida. Dessutom har den starkare parten lyckats förvända synen på såväl de politiska makthavarna som den allmänna opinionen i västvärlden så att man inte ser och reagerar ens på de mest himmelsskriande illgärningar från Israels sida.

Sionismen uppstod som rörelse mot slutet av adertonhundratalet när rastänkande var det normala och kolonialismen nått sin höjdpunkt med den slutgiltiga uppdelningen av Afrika mellan de europeiska kolonialstaterna. På den tiden var det naturligt att formulera en slogan som "ett land utan folk till ett folk utan land". Det var visserligen allmänt känt att Palestina var bebott. Men det var ett faktum som man, liksom vid andra koloniala projekt, inte tog någon hänsyn till.

Israel har alltid agerat mot den palestinska befolkningen som om den saknar existensberättigande och allt människovärde. Generation efter generation av israeliska ungdomar skolas till rasister i den israeliska krigsmakten. De vänjer sig vid att förödmjuka och trakassera palestinier, fängsla och misshandla dem, rasera deras bostäder och döda dem om så skulle vara.

När det talas om fredsförhandlingar är frågan om gränsdragningar ett återkommande tema. Som om det skulle kunna finnas en gränsdragning som kan kompensera den orätt som vederfarits det palestinska folket. Vägen ut ur konflikten är inte att bygga högre stängsel och kraftigare murar utan att avskaffa gränser. Den viktigaste gränsen är då den som sätts av staten Israels rasism. En rasism som utgör själva grundtanken bakom statens existens och inte kan bortförklaras som utomstående betraktares missbedömningar av statens karaktär.

Staten Israel definierar sig själv som en judisk stat och fördelar rättigheter utifrån vem som enligt judisk tradition betraktas som jude eller inte. Fullständiga rättigheter inom staten tillkommer endast den judiska folkgruppen medan övriga folkgrupper är mer eller mindre diskriminerade. Värst utsatta för rasistisk diskriminering är palestinierna, varav de flesta fördrivits till ghettoliknande enklaver, medan de kvarvarande finner att deras handlingsutrymme för varje dag inskränks alltmer.

Koloniseringen av Palestina skiljer sig från alla övriga koloniala projekt. Det är ännu inte avslutat. Det ses inte ens som det koloniala projekt det är utan har fått en gloria av framsteg likt de kläder som H C Andersens vävare försedde sin kejsare med. Andersens saga fick ett slut där sanningen äntligen triumferade över lögnen. Palestinierna väntar ännu på det ögonblicket.

Folkrätt är detsamma som internationell rätt. Den kan vara svårtolkad, men i fallet Israel förefaller den vara mycket klar.

Först har vi FN-stadgan som säger att inget land får erövras genom våld. Israel är en skapelse av FN genom en rekommendation från november 1947. Den delningsplan som då upprättades äger således FN:s legitimitet.

Israel utropade också sin stat i maj 1948. Mellan 1948 och 1967 ockuperade Israel ytterligare områden, från 55 procent av Palestina enligt FN:s delningsplan till 80 procent av landet.

Det första kriget (1948) ledde till enorma flyktingvågor. Det beräknas att 850.000 flyktingar gav sig iväg och att bortåt 500 palestinska byar förstördes.

Rätten att återvända

Palestinierna fick då den första FN-resolution (194) som föreskrev att de palestinska flyktingarna skulle få återvända så fort som det var praktiskt möjligt och erhålla ekonomisk kompensation för förstörd eller förlorad egendom. De som själva valde att inte återvända skulle också ha ekonomisk kompensation.

Folke Bernadotte, som var FN:s medlare, skrev den 28 juni 1948: ”Det skulle vara en förolämpning mot de grundläggande principerna för rättvisa om dessa oskyldiga offer i konflikten nekades rätten att återvända till sina hem, medan judiska immigranter strömmar in i Palestina.”

Men dörren slogs igen för palestinierna. De fick inte återvända, än mindre fick de någon ekonomisk kompensation.

Detta var således ett klart brott mot folkrätten av Israel. Det skulle följas av flera.

2. Olagliga nybyggare


Nästa stora brott skedde när Västbanken, Gazaremsan och Golanhöjderna ockuperades efter 6-dagarskriget i juni 1967. Den Fjärde Genèvekonventionen från 1949, artikel 49, föreskriver att ockupation snarast skall upphävas och att det under tiden inte får vidtas några åtgärder som förändrar strukturen av området. Den legala statusen får inte förändras. Det är förbjudet att förflytta den egna befolkningen in på det ockuperade området, så länge ockupationen varar. Israel har försökt undgå bestämmelserna i Fjärde Genévekonventionen genom att hävda att konventionen inte är tilllämplig på områdena (civil administration), men alla folkrättsexperter förklarar detta som orimligt. Alla stater, inklusive USA, talar också om ockupation och ingenting annat.

3. Inget tillbakadragande


Kriget 1967 innebar nya flyktingströmmar i 200 000-tal. FN:s säkerhetsråd antog den 22 november 1967 den omtalade resolution 242. Den innebar två saker. En rättvis lösning av flyktingproblemet och att Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som rådde före kriget, alltså den 4 juni 1967. Inget av detta har skett.

 

4. Vattentillgångarna


Ett nytt krig inträffade 1973. FN:s säkerhetsråd upprepade i resolution 338 i stort sett vad man sa 1967. Resolution 242 skall fullföljas till alla dess delar, hette det. Men ingenting hände. I stället började bosättningarna ta fart, kollektiva bestraffningar genomfördes i stor skala genom att man till exempel sprängde eller murade igen hus i tusental, olivträd ryktes upp i stora mängder och folk sattes i fängelse, ofta utan ”dom och rannsakan”.

Hus tillhörande palestinska familjer ockuperades. Avstängningar med militära gränskontroller genomfördes av och till i de ockuperade områdena. Vattenfrågan ställdes helt under israeliskt kommando, vilket kom att innebära en stor snedfördelning av vattentillgångarna.

5. Fortsatta deportationer


I december och januari 1988 ansåg sig Säkerhetsrådet att i flera resolutioner behöva påminna Israel om den Fjärde Genèvekonventionens bestämmelser om hur man uppträder som ockupationsmakt. De var framförallt orsakade av att Israel fortsätter sina deportationer. De skyddar inte civilbefolkningen på ockuperat område och de bryter mot Fjärde Genévekonventionen, hette det (resolutionerna 605 och 607).

6. Fördömde övervåldet

1990 kom ytterligare en resolution från FN:s säkerhetsråd (672). Den var föranledd av oroligheterna på al-Aqsamoskén då 20 palestinier dödades. Framförallt fördömde Säkerhetsrådet Israels våld. Återigen fann man sig föranlåten att hänvisa till Israels brott mot den Fjärde Genévekonventionen.

Alla dessa resolutioner manar till fred - säkerhet för alla stater i området, inklusive Israel och legitima rättigheter för palestinierna. Några reella förhandlingar mellan parterna kom dock inte till stånd förrän i oktober 1991 i Madrid, följt av Oslo-överenskommelsen 26 år efter ockupationen 1967.

7. Olaglig annektering


Enligt FN:s delningsplan från november 1947 (resolution 181) skulle Jerusalem ha internationell status, Corpus Separatum, som det heter. Israel fullföljde emellertid sina intentioner att göra Jerusalem till sin huvudstad, och Knesset (Israels parlament) förklarade 1980 Jerusalem som sin huvudstad, evig och odelad. Det betydde annektering av Östra Jerusalem.

Enligt en FN-resolution i augusti 1980 (Säkerhetsrådet 478) är annekteringen olaglig, av noll och intet värde. Så gott som samtliga stater flyttade i protest sina ambassader till Tel Aviv.

Jerusalem har fortfarande ur FN:s synvinkel internationell status och FN borde av dessa skäl vara med vid en uppgörelse av Jerusalems framtid.

Kan FN-resolutionerna ändras?

Svaret är nej. Det är bara ett fredsavtal mellan parterna som kan göra dem ogiltiga. Och så gott som varje FN-resolution talar om en ”rättvis, varaktig och allomfattande” fred i området. Det är detta och ingenting annat som alla försök till fred i området handlar om.


Det som händer nu bekräftar att Israel anser sig ha rätt att ingripa även på områden som enligt Oslo-överenskommelsen och senare avtal har överlämnats till den palestinska myndigheten. De dagliga dödsskjutningarna är också ett grovt brott mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Ekonomisk kompensation

Hela tiden talar FN-resolutionerna om ekonomisk kompensation till palestinierna. Den har uteblivit medan de judiska organisationerna med kraft hävdat sin rätt till egendom som gick förlorad under Holocaust. Här har också olika länder ställt upp, däremot hör man mycket litet om palestiniernas rätt till den kompensation de enligt FN:s resolutioner är berättigade till.

Det kan inte gälla en folkrätt för Israel och en annan för världssamfundet i övrigt. Att hävda detta har ingenting att göra med hur man ser på det judiska folket. De har lidit tillräckligt mycket för att man skulle önska dem ytterligare lidanden. Men en orätt legitimerar inte en annan orätt. Palestinierna har också sina oförytterliga rättigheter.

 

Abdel-Qader Yassine

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen