Litteratur:Barbro Alving, Personligt. Dagböcker & brev - Tidningen Kulturen




Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

"...är halvgången, hälften flicka, hälften pojke. Vad blir det ur sånt?!

Barbro Alving
Personligt.  Dagböcker & brev
Band 1: 1927-1939 Band 2: 1940-1959
Gidlunds förlag

Hon var en journalist av den anrika murvelsorten där blodet var trycksvärta och hjärtat ständigt tickade mot nästa deadline. Vad som var viktigt i livet beskrev hon i en notis i dagboken: "Och sen hade jag en sån där fin tidningsnatt som jag aldrig kommer att kunna beskriva men som är som Luft och Mat och Dryck för mig. Skrev så maskinen glödde och vaktmästarna fick springa med manus allteftersom och sprang sen till sätteriet till halv 3 och bevakade ombrytningen."

Barbro Alving (1909-1987) betecknas som en av de främsta journalister vi haft där hennes yrkesmässiga bredd och kunnighet, humor och språkliga våghalsighet satte särskilda sigill och kännetecken i hennes texter.

 

Hon var DN-journalist och utrikes- och krigskorrespondent och också välbekant radioröst som skildrade Berlinolympiaden, finska vinterkriget och inbördeskriget i Spanien och flera av hennes samtids stora händelser som Eichmannprocessen, Agadir och Vietnam och motståndet mot Atombomben och hon gjorde det som ingen annan i minnesvärda reportage. Under andra världskriget satt hon till sin stora besvikelse fast i Sverige: "Man ville ut ur råttfällan".  Hon lämnade senare DN i protest mot chefredaktör Herbert Tingstens ställningstagande för atombomben. Hon skrev också uppmärksammade kåserier i Veckojournalen under signaturen Kärringen mot strömmen.

 

Bokförlaget Gidlunds har tagit fasta på det stora intresse som visade sig vid förra årets utgivning av "Bang om Bang" och "Bangs bästa" där bland annat hennes klassiska reportage publicerades till hundraårsminnet av denna vassa skribent. Förlaget ger nu ut hennes privata dagböcker i två band redigerade av Barbro Alvings dotter Ruffa Alving Olin som skriver i förordet till band I(1927-1939):"...Här krävs en liten brasklapp. Jag tror mamma skulle velat det. Hennes tre första ungdomsböcker, som inleder boken, 'bör tas med en nya salt' som hon antecknade i kanten när hon sommaren 1979 började skriva rent dem. I ett inlägg i Femina förklarade hon: 'Det finns en tendens framför allt hos mycket unga människor att i dagböcker mest hugfästa dystra tankar, olyckligheter.'"

Det är tillfredsställande att läsa dagböcker av en sådan virtuos skribent som Barbro Alving, och ta del av hennes egensinniga dagsprosa som i dag ter sig överraskande modern till språk och innehåll och är både rolig och uppfinningsrik med vildsinta liknelserna som skapar djup och rum i texterna:"Världen är ond och heden. Jag tror inte man kan köpa röda handskar på Arsenalsgatan mer. Men man kan sitta på en bänk på Johannes kyrkogård och titta på en ekorre vars farfar säkert en gång fångade Hjalmar Söderbergs melankoliska blick".

Barbro Alving skrev redan i ungdomen en sjungande intelligent prosa saltad med tidstypiskt slang och med en vass analytisk touch där man redan kunde skönja den blivande stjärnjournalisten och ordekvilibristen. Men i band I finns också en svart ton av främlingskap inför den egna identiteten  som bitvis går rakt in i hjärtat på läsaren. Dels i sken av en klassisk ungdomlig rotlöshet men också sprungen ur det specifikt Alvingska.

Trots förordets brasklapp om att den ungdomliga svärtan i dagboken bör tas med en nypa salt är det oundvikligt att man tar vid sig när man läser detta. Det är en på samma gång brådmogen och uppriktig, sorglig och gripande upptakt där den senare så kända journalisten och utlandskorrespondenten Barbro Alving gör en prosaisk bedömning av sig själv om huruvida hon är pojke eller flicka: "Om Gud ändå kunde bestämma sig. Vad ska han med mig?". "Vad är det för mening med att jag blivit som jag är!".

"Jag är så tillvida en pojke, jag hälsar som en pojke, har en pojkes gester, försöker utan att tänka på det, stryka mig över håret som en pojke, att hälla läpparna fast slutna, att sitta som en pojke. Allt detta skulle jag inte säga någonting om, jag skulle kunna bli obegränsat lycklig på den vägen, om inte ja, där kommer den stora orättvisan.

Gud fader har inte rättighet att göra mig sådan, att jag plågas av att inte vara någon riktig kvinna, att göra mig medveten om att jag är halvfärdig, inte pojke, inte flicka. Varför har han givit mig längtan efter kärlek?...."
Barbro Alving funderar kring sin person, kring sitt kön, att allt hon gör liknar en pojkes handlingar och detta dominerar vid den här tiden hennes tänkande: "...tror du inte jag vet att jag som människa är ett monstrum, är halvgången, hälften flicka, hälften pojke. Vad blir det ur sånt?!"

Men det är också roligt. Självironin dryper över sidorna. Hon är så svidande hård mot sig själv och samtidigt så rolig att skrattet vandrar rundgång mitt i det bittra:" Livet är ingen melodi på en blå violin och jag blir tjockare för var dag och fetare och latare och ynkligare och ensammare"

I del II (1940-1959) är det fullt ut journalistiken som behandlas, de dagsaktuella göromålen på tidningen med deadlines, yttervärld och resor till krigsskådeplatser. Och här blir dagbokstonen mera rapsodisk och telegrammatiskt rapporterande nästan lite tråkig bitvis. Men det handlar i del II också om kärleken till den blivande livskamraten Loyce Sjöcrona och till dottern Ruffa vars far var tecknare på DN.

Här finns breven hem till den kära Loyce från resorna som hela tiden andas en försäkran och ett löfte om att dessa långa resor endast görs med älskade Loyce och dottern Ruffas bästa för ögonen. Och spriten som hon försökte bemästra. Den 1 november 1940 skriver hon:"Upp tidigt och skrev artikel om Lindvalls herrmoder. För första gången på en månad inte bakfull". Och Gud som hon finner med hjälp av vännen Gunnel Vallqvist. Barbro Alving blir katolik 1959. Till dottern Ruffa skriver hon: "Jag har kommit hem efter 30 års sökande". "Barbro Alving. Personligt" är en mycket läsvärd dagbokssamling av en våra största journalister genom tiderna.

Benny Holmberg

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen