Litteratur: Andreas Lundberg - Storm i den pelare som bär - Tidningen Kulturen




Andreas Lundberg Foto Förlaget

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Helvetets förgård

Vägen är förlorad. Ett syraregn i själen och tårar har spolat bort de spår som kunde ge en riktning. Mörkret är massivt. Steg för steg, trevande och ändå säkert, rör han sig genom denna främmande tillvaro; beskrivningarna skär igenom lögner och varje försök till förställning är förbjuden.


Andreas Lundberg skriver inte om sin depression. Han skriver ur en depression. Orden han knappar in på sin mobiltelefon blir till en bön av plågor. Merparten av boken är skriven på det sättet – på en telefon – inifrån ett svart hål där inte ens författaren själv till fullo minns att han vistats. Det är, som sagt, en smärtsam läsning. Men framför allt är det en nödvändig bok. Avgrunden öppnas, den avgrund vi alla kanske bär inom oss.
Andreas Lundberg
Storm i den pelare som bär
ISBN: 9789186617387
Förlag: Pequod Press

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Andreas Lundberg Foto Förlaget

Andreas Lundberg Foto Förlaget

Naken. Ogarderad. Skyddslös.

Orden skakar själen, de skrämmer och tar ett hårt och stadig grepp om det innersta. Det går inte att förhålla sig till orden på något annat sätt än att våga det svåra, att inte tveka utan lägga undan alla bekväma skygglappar.
Det gäller att se vad där står. Att öppna sinnet och förståelsen.

Det är bara att gå in i mörkret, och att försöka förstå. Denna vardag är inte min. Men en sak vet jag: Aldrig kommer jag att bli fri ifrån erfarenheterna som förmedlas lika litet som de skildringar som jag tvingas att göra till mina i denna bok. Omständigheterna är enkla att redogöra för: Just nu är jag fast i en annan människas sätt att se omgivningen, en främmande mans känslor försöker att ta över mina. Och under längre och kortare perioder lyckas dess ord att tränga undan mitt känsloliv. Jag är – i läsandets värld – en frivillig fånge.

Det rör sig om en beskrivning av en klinisk depression, med tvångsbeteenden och de ständiga självmordtankarna som förrädisk lockar och utfäster löften de aldrig kan infria. Orden släpper inte greppet. Tankarna dröjer kvar. Ännu en gång har jag återvänt till smärtans boning. Jag läser boken igen. Jag kan inte avstå. Det finns inte kraft nog att värja sig. Även denna gång är det lika plågsamt och gripande. Lika obarmhärtigt. Beskrivningarna ockuperar medvetandet, nästan brutalt – framför allt genom sin nakna oförställdhet.

Jag känner hur jag måste få rensa mitt inre. Orden gör ont.
Men även efter läsningen fortsätter bilderna att dyka upp i det inre synfältet. Bokens titel – en rad hämtad från Rainer Maria Rilke – är "Storm i den pelare som bär". Författare är Andreas Lundberg, som annars är verksam som bokförläggare och översättare från framförallt franska.

Vid Andreas Lundbergs sida kliver jag in i korridoren. De tungt medicinerade patienterna blickar tillbaka. De flestas ögon saknar liv; vad blicken förmedlar är att de helt befriade från eller berövade livsnyfikenheten. De saknar allt intresse för omgivningen. De är fångar, inneslutna i sig själva, fastskruvade i sitt lidande. De vistas på andra orter. De verkar se andra mönster, andra händelser. Tomma ögon. Blickar utan innehåll.

Hasande steg. Sakta rörelser.

"Overkligheten här. Vi äter och sover som feta, loja hundar. De som varit här ett tag har hy som brieost, dåliga tänder. När vi pratar är det om mediciner." Smärtan har inga andra ord. "150 mg Sertralin, 60 mg Mirtazapin. Stesolid vid behov. Ängslig, genomskinlig rastlöshet."
Det är svårt att andas; här finns inget syre; luften man drar ner i lungorna är andras utandningar, deras torra kemiska andedräkt är kvävande – klaustrofobisk i sin frånvaro av bejakelse och längtan.

Hoppet har vissnat. Vinylgolv, gråmelerade väggar, minnet av nikotingula tak, dörrar som gnisslar och sedan slås igen på avstånd, ljudet av surrande lås som öppnas. Fyra sovsalar. Mumlande röster som inte vill eller förmår att forma begripliga ord. En kvinna, Sofia, vankar fram och tillbaka i korridoren. Talar för sig själv; söker ingens blick; fångad i sitt skal. Stegen tar hon i samma sakta rytm.

"Rostiga sängar, gråa ormbunkar som växer i hörnen, väggarna flammiga av mögel och piss", skriver Andreas Lundberg.
"Gummimadrasser, gummikuddar. Hur många har legat här, huttrande, otröstliga insvepta i sin idiotgråt, medan anhörigbesöken blev att sällsyntare och till slut upphörde helt."
Är detta Helvetets förgård? Purgatoriet?
Själar mäts och värderas, de ansätts av plågor och prövningar. Även i det mörkaste av djup måste – som överallt, som alltid – något bevisas, det ska sedan vägas på en osynlig våg som ingen vet vad den egentligen mäter. Ska dessa vilsna varelser till slut få sin dom här, på denna grymma plats? Ska det i dessa rum och i denna korridor uppenbaras varthän färden kommer att leda? Allt står stilla – men på samma gång står allt och väger. Frånvaron av rörelser och händelser förvandlas till en inre oreda, ett tumultuariskt inre gör oavbrutet revolt mot det stillastående. En inre virvelvind som aldrig förmår att röra det damm som snabbt samlas.

En inre eldstorm, en svidande smärta som oavbrutet piskar själen, står som kontrast till den yttre stiltjen. Däremellan kastas de intagna viljelöst, utan egen kontroll. Frid är ett bannlyst begrepp, ett ord urholkat på mening.

Smaken i munnen blir bitter. Metallsmaken från tabletterna springer upp i gommen. "Vi är vandrande vålnader, vi hemsöker varandra, släpar tröstlöst klagande våra skuggor i varandras världar."

Platsen är Sahlgrenska i Göteborg, avdelning 81, Psykiatri Affektiva II, en låst avdelning.
När patienterna kommer tillbaka från ECT, elektrokonvulsiv behandling, vars syfte är att med hjälp av elektricitet på konstgjord väg framkalla epileptiska anfall, är deras steg är hasande. De lyfter inte fötterna. Hasande, vaggande, frånvarande. De är inte längre där. Likt tomma skal. Andreas Lundberg får tolv ECT-behandlingar under sin tid på avdelning 81.

Den framställs av psykiatrin som en ofarlig och smidig behandling: på en officiell hemsida står att läsa: "ECT är en säker, skonsam och effektiv behandlingsform som används mot bland annat depression. Behandlingen ges tre gånger i veckan. I de flesta fall räcker åtta till tolv behandlingar." Likväl är riskerna stora – den vanligaste bieffekten är långvarig minnesförlust.

"Svala och klibbiga sätts elektroderna på pannan och tinningarna", skriver Lundberg. En sköterska låter mig andas syrgas och sedan kommer kylan i armen, som om jag hade doppat den i iskallt vatten. Lethe. Det är narkosen. Tomt uppvaknande. Vem? En fruktansvärd livsform, en parasitisk, sinnessjuk champinjon, blöt och kallgrinande som en nyförlöst apa, en förruttnelsens schimpans."
Andreas Lundberg är troende, han måste beskrivas som djupt religiös. Därigenom får framställningen en metafysisk kärna, ett självklart epicentrum där tron ständigt prövas. Den kristna tron blir samtidigt en integrerad del av tankarna som rör sig i den annars bedövade och avtrubbade hjärnan. Ibland bara som citat.

Förtvivlan vävs samman med prövningarna. Men Gud finns där, om inte på annat sätt så genom en smärtande känsla av övergivenhet. Prövningen är hård. "Jag har inget inre, bara inälvor. Måntystnad nu. Antiseptisk likgiltighet... Hela vintern har jag i fickan burit ett litet svart krucifix med förnicklad Kristus. Det är isdubben med vilken jag hugger mig upp ur den här vaken."

Andreas Lundberg skriver inte om sin depression. Han skriver ur en depression. Orden han knappar in på sin mobiltelefon blir till en bön av plågor. Merparten av boken är skriven på det sättet – på en telefon – inifrån ett svart hål där inte ens författaren själv till fullo minns att han vistats.

Det är, som sagt, en smärtsam läsning. Men framför allt är det en nödvändig bok. Avgrunden öppnas, den avgrund vi alla kanske bär inom oss.

Crister Enander

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen