Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln - Tidningen Kulturen

Stig Sæterbakken

Litteraturens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra, främmande, utanförliggande som ”ont”, men likväl så nära och kärt. Hitler blir från Sæterbakkens perspektiv både en metafor och en garant för samtidens värdegrund, en allestädesnärvarande allsmäktig demon och negation.




Hitler läser på flygplan

Hitler läser på flygplan

 

Ondskan i Sæterbakkens perspektiv handlar mer om det andra, främmande, än om objektiva kriterier, och har inte den banala, psykologiskt biografiska, kausalitet man gärna vill tro. Det finns inte ett förklarande slut som i Agatha Christies schematiska kriminalromaner, där Miss Marple eller Poirot samlar de som inte har blivit mördade i en stuga och i minsta detalj förklarar händelseförloppet och inte minst pekar ut motivet och mördaren. Fix färdigt, normaliteten är återupprättad.
Michael Pacher. Augustinus och Satan

Michael Pacher. Augustinus och Satan

Annons:



Den Eviga Sanningen

Stig Sæterbakken har lämnat efter sig ett tomrum, kan man säga, det låter fint som en efterskrift, men nej, det stämmer inte: han har lämnat efter sig litteratur, tankar, anteckningar, utkast, möten, barn, ett liv, men hans stämma saknas efter att han valde att otvetydigt sätta punkt.

Det rum där stämmor hörs dag ut och dag in, som ekon i ett redan trångt och överfullt rum, offentligheten kallas detta rum, blev faktiskt fattigare, och trängre. Världen behöver inte fler författare, även om det digitala bokbålet har gjort boken till ett museiföremål som vissa av oss envetet håller fast vid, så saknaden ligger inte där, utan i det man omedelbart förnam var en autenticitet.

Inte som om han förkunnade Den Eviga Sanningen, utan något så enkelt som att han skrev det han tänkte när han skrev det, ofiltrerat, där litteraturen uppenbarar omöjligheten att leva och omöjligheten att dö; de existentiella ytterpunkterna som man lever mellan vareviga dag, där litteraturen inte föreställer sig eller förställer sig det verkliga, utan är bärare av sin egen verklighet.

Litteraturen som verktyg för att överhuvudtaget vara mänsklig bland omänniskor, eller omänsklig bland människor.

I omläsningen av hans texter är det hans försök att möta ondskan i litteraturen, och i människans förståelse av det hon betraktar som ont, såväl genom andras som egen litteratur, som griper mig mest. Det har kanske något med tiden att göra, kan man påstå, men jag påstår inte det. Det onda, och då i synnerhet omgivningens uppfattning av vad som är ondska, har sedan barnsben varit fängslande, något jag inte tror är särskilt unikt, vissa erkänner det bara medan andra förtränger det bakom självbekräftande moralism; något man inte kan beskylla Sæterbakken för att göra.

I Sæterbakkens roman Det nya testamentet från 1993 söker huvudpersonen Lukas Landberg efter Hitler - Hitlers dagböcker, Hitlers egentliga tankar, hans egna anteckningar. Människan bakom Hitler, sådan han själv ansåg sig vara, men även den litteräre Hitler. Fanns det en litterär kvalitet hos Hitler? En egenkonstruerad men ändå uppriktigt intim självbild, den autentiske Hitler och inte den hyperboliske som han själv byggde upp och som sedan hans fiender och eftervärlden knäsatte som tes och antites för moderniteten.

Lukas Landbergs liv som fotograf förändras drastiskt den dag han blir offer för, eller kanske snarare återföds i, ett nynazistiskt terrorangrepp i München, ett attentat som faktiskt ägde rum, "Oktoberfestattentatet" den 26:e september 1980. Ett attentat begånget av Gundolf Köhler, en medlem i Wehrsportgruppe Hoffman, som Lukas Landberg och hans journalistkollega, som håller på med ett reportage om nynazism, kommer i kontakt med.

Bombexplosionen beskrivs i slow motion och blir ett återkommande motiv. Hästar som slås omkull och lemlästas, människor som ohörbart skriker, sargas, dödas, kraftlösa lyfts upp för att sedan kastas ner i marken, tryckas platta, sekunden blir en komprimerad evighet, en drömaktig sekvens som i ögonblicket inte har någon början eller något slut, den är allomfattande.

Bilderna från explosionen upprepas i form av glimtar längre fram i berättelsen, som påminnelser om återfödelsen i terror och ödeläggelse.

Sæterbakken beskriver själv i essän Ännu fler anteckningar (2004) längtan efter olyckor, efter den alltgenomgripande och omstörtande enskilda händelsen som fullständigt ska skaka om tillvaron så att verkligheten, det obönhörligt dagliga, kollapsar, bryts upp i spillror och brottstycken, så att alla meningar och meningslösheter upphör och något annat inträffar, som totalt ändrar alla förutsättningar för det som är:

Det går inte att förneka: Jag älskar stora olyckor. [1.] Jag tycker det är härligt när något helt förfärligt äger rum. Jag blir alltid upprymd av extra nyhetssändningar på TV:n. Jag upplever några korta men intensiva glädjestunder varje gång nyheten om en fruktansvärd katastrof slår ned bland oss, vare sig det är naturen eller den mänskliga verksamhetslusten som ligger bakom (innan jag, som alla andra, självklart besinnar mig, anlägger en allvarlig och medkännande min och säger: "Herregud så hemskt!"

I fotnoten tillfogar han: "[1.] Min omedelbara reaktion på 11:e september var: YES!!!"

 

Oktoberfestattentatet från 1980 från Bayerisches Fernsehen

Oktoberfestattentatet från 1980, från Bayerisches Fernsehen.

13 människor dog i det verkliga Oktoberfestattentatet, inklusive bombmannen själv, och över 200 skadades i det som räknas som det värsta attentatet under tysk efterkrigstid.

För Lukas Landberg förändras hela tillvaron efter explosionen, fotograferandet läggs på hyllan. Terrorangreppet blir hans 1945, den dammiga overkliga krigshistorien blir dödlig och därmed livs levande. Fotograferandet, avbildandet av en flik av verkligheten, halvsanningarna, den journalistiska föreställningsvärlden och reportagens pseudoverklighet är över.

Litteraturen blir hans weapon of choice, medan han driver genom samtiden, som vrakgods. Konstnärsvänner, kvinnor, knull kommer och går, allt är som på avstånd, en distans, en ständig isolering.

Lukas flyter, han flyter inte mot, men han stannar inte, finner ingen ro, människorna runt honom beskrivs som mer levande än han själv, och han hoppar från kvinna till kvinna, alla med förnamn som börjar på B, utan att någon djupare relation äger rum från hans sida.

De vill in, han förblir på avstånd, och insisterar på det som även dyker upp flera gånger i många av Sæterbakkens senare texter, inte minst hans essä, människans absoluta ensamhet som absolut livsvillkor och existentiellt handlingsutrymme. Det finns inget djupare gemensamt existenstillstånd, i bästa fall en igenkänning som gör det möjligt att kommunicera. På strandutflykt med ett av sina B:n, Benedicte, uttrycker Lukas Landberg:

"Jag tror inte man upplever detsamma, säger Lukas. Hur då? Vi bara tror att vi upplever det på samma sätt. Varför tror du det? Jag tror inte det, jag vet det. Allt ser annorlunda ut i mina ögon än i dina. Allt hörs annorlunda i mina öron. Allt smakar olika. Du menar att havet framför oss ser annorlunda ut för dig än för mig? Ja, allt ser olika ut. Vi bara inbillar oss att det är lika. Beskrivningarna stämmer överens. Det är allt."

Benedicte vägrar att acceptera det, patetiskt övertydlig i sin vilja att vara ett, dra honom med sig i en gemensam förställning av tvåsamhet för att fylla avgrunden som öppnar sig i Lukas ord. De vandrar vidare efter att ha knullat vid havet, den enda form av kommunikation som förefaller äkta med någon kvinna som Lukas möter:

"Sanden blev mörkare. Lukas tecknade ett hakkors med skospetsen nere vid vattenbrynet. Där, sa Lukas, där är det enda som alla människor i hela världen förstår på samma sätt. De blev stående, höll varandra i handen medan hakkorset sjönk in i sanden allteftersom den blev våt. När de gick tilltog regnet, och endast en spricka återstod."

Litteraturen som verktyg för att överhuvudtaget vara mänsklig bland omänniskor

För Lukas blir jakten på Hitlers dagböcker en besatthet orsakad av en historia om Operation Seraglio. En flygtransport som ska ha lyft under Tredje Rikets sista dagar, 21:a april 1945, från det dödsmärkta Berlin, med Hitlers personliga ägodelar, bland dem även papper, till hans Alpenfestung, Berghof i Obersalzberg. Planet störtar, ingen överlever, och enligt Hitlers chefspilot Hans Baur, ska Hitler ha yttrat följande vid nyheten om kraschen och förlusten av sin kammartjänare och personliga favorit, den unge SS-mannen Wilhelm Arndt, som hade uppdraget att se till att ägodelarna nådde sin destination:

"Jag betrodde honom med extremt värdefulla dokument som skulle visa eftervärlden sanningen om mina handlingar."

Lokalbefolkning eller SS-män som senare kom till platsen ska ur det brinnande vraket ha förmått rädda enstaka ting. Därmed läggs grunden till föreställningen om Hitlers dagböcker, som ska ha hittats och sedan hållits gömda, en idé som både i romanen och i verkligheten så småningom närmast får en mytisk karaktär, som en inverterad Graal där den slutgiltiga sanningen om det ondas bevekelsegrunder ska spåras upp.

Jakten på Hitlers dagböcker blir i romanen allomfattande, liksom Hitlers eftermäle uppslukar samtiden efter 1945.

Parallellt med detta debuterar Lukas Landberg som transgressiv författare, en roll han inte tar på allvar, den blir ett spel, en nihilistisk formövning, där formspråket till Sæterbakkens olika inspirationskällor som Beckett, Joyce, Calvino, Céline, Kafka, Hamsun m.fl. framträder i montageform eftersom Lukas metalitteratur ständigt ändrar form, blir fragmentarisk, upplöses, disintegrerar.

Vem Lukas är förnimmer man, ett negativ av sina omgivningar, ointresserad, ett vandrande tomrum. Efterkrigstiden? Jakten på Hitler i hjärtat av Europa limmar ihop honom, ger existensen ett mål även om meningen är osäker.

"Hitler ville forma Europa, och han fick som han ville. Ett samtida Europa utan nazismen är otänkbart. Där Hitler gick till höger går vi till vänster.Där nazismen går åt vänster tar vi till höger. Allt efter kriget utvecklat som negationer av det nazistiska och det hitleristiska. Som på barndomens barndomsbilder: ängeln med handen beskyddande över barnen som leker längs randen av avgrunden. Hitler är djävulsbilden som hjälper oss att sätta foten på livets stig. Vi kan tacka Hitler för allt vi håller kärt. Vi skulle inte ha varit oss själva utan honom. Precis som judarna inte ha skulle varit det utan Holocaust. Ta bort Hitler, och man tar bort det bestående i sin nuvarande form. Utan Hitler, ingenting. Utan Hitler, bara ett mörkt europeiskt kaos."

Andra tycks finna dagböckerna före Lukas. Det hänvisas till Sterns sensationella dagboksfynd 1983, och här dyker den beryktade historikern David Irving upp i Lukas Landbergs beskrivning, som mannen som först avslöjar dagböckerna som falsarier.

Samme Irving som över tjugo år senare omimtetgör Sæterbakkens position som konstnärlig ledare för Litteraturfestivalen i Lillehammer, inbjuden under temat "Sanning". Det kunde inte gå väl. Hans egna, den norska litterära eliten, tålde inte en sådan konfrontation i sin egen komfortzon. Irving får inte tala. Sæterbakken fick möjligen mer uppmärksamhet i offentlighetens Norge för detta vågstycke än hans litteratur fram till dess hade givit honom.

I essän "Handke och serberna – och vi" (Det onda ögat, 2001) skriver han:

"Begäret att ställa frågor bör alltid gå före frestelsen att sluta upp kring en rådande konsensus. Lika viktigt som att avgöra på vilken sida man bör ställa sig på i en konflikt är det att se till att det alltid finns någon som vågar opponera sig mot majoritetens åsikt, som vågar betvivla den breda enigheten, som vågar repa den stora bilden, som är villig att besudla den härskande anden."

Sæterbakken besudlade den härskande anden.

Lukas Landberg däremot ger sig inte, han går vägen till slut, spårar dagböckerna, beger sig till mörkrets hjärta, i Berchtesgaden, Obersalzberg, Berghof, och hittar – ingenting.

Men Sæterbakken är inte färdig med det ondas problem, han återvänder ständigt till det, i sina senare romaner och flera gånger i litteraturkritiska essäer. Intressant nog går han inte djupare och systematiskt in i det onda i sig själv, det ondas ontologi, vad det ondas väsen är, vad är ont?

Det är som om han accepterar ondskans natur som en metafysiskt konstant storhet, ett negativt kraftfält som inte väger jämnt, utan kontinuerligt befinner sig i obalans, från den ena sidan till den andra, där svart och vitt inte finns, endast olika valörer och nyanser av grått. Han accepterar inte den offentliga berättelsen om ondska, den som inte konfronterar, den som inte syns i spegeln, men som förläggs till ett avlägset, okänt territorium, till den andre. Men han tror inte på självbedrägeriet och försöker att närma sig ondskans geografi, omgivningarna vi tillskriver den.

"Vi talar ständigt om det onda och det goda, trots att all erfarenhet säger oss att de väsentliga tilldragelserna i våra liv utspelar sig i en obestämbar gråzon mellan dessa idealiserade motpoler. Vi smeker fortfarande dikotomin, även om vi mycket väl vet att det aldrig förekommer händelser som bara är goda eller bara är onda." ("Det onda ögat", ur essäsamlingen Det onda ögat, 2001)

Det är förståelsen av det onda han griper tag i, och omöjligheten knuten till möjligheten av en ond litteratur. Litteraturen är inte bara en frizon bortom gott och ont, bortom dömandet, den ska i sig hänsynslöst bära motpolerna. I hans litteraturkritik är det pessimisterna, nygotikerna, absurdisterna, de groteska och de livsuppgivande melankolikerna som bereds plats, de som säger nej mer än ja, eller söker sig mot ingenting. Nihilismen ligger och flyter tätt under ytan, men den tar inte över och blir en förutsägbar bild i melodramatiskt svart.

Sæterbakken går igenom sina favoriter, som Céline i essän NEJ! NEJ! NEJ! (Dirty Things, 2010), rabulisten, en av den franska litteraturens största, Hamsuns bastardiserade halvbror, den becksvart burleske bödeln och misantropiske lidandespredikanten; skoningslös i sina beskrivningar, sina förvrängda fantasmer och kvasisjälvbiografiska utläggningar i verk som Resa till nattens ände, Död på kredit, Rigodon m.fl. Med ett innerligt och fradgande judehat som åstadkom tre pamfletter, som Sæterbakken påpekar var böcker på hundratals sidor och som av välkända litteraturvetare framhävs som något av hans yppersta skrivkonst, om man låter det etiska ligga utanför betraktelsen.

Sæterbakken beskriver Célines projekt som ett anti-projekt, det finns ingen god sida, inget upp, bara ned. Allt, bortsett från hans älskade Lucette och katten Bébert, är genomrutten skit.

Litteraturen vrångs och rådbråkas tills den slukar allt hopp. Men kanske Sæterbakken gör det lite för lätt för sig här, när han avskriver Célines subjekt som alltigenom svart, där allt likställs som ruttet och fördärvat.

Det är lätt att tillskriva konstnärer man värdesätter bättre egenskaper och motiv än de har, eller som i Sæterbakkens fall, vad gäller Céline, värre motiv.

En ensidig litterär nihilism, som om språkkonsten frigör orden från deras intention, deras innehåll.

Det onda ögat

Ernst Jünger, soldaten, anarken, hjälten från Stålstormen och en gång en av den konservativa revolutionens avantgardister, beskriver under sina dagar som passivt betraktande och filosoferande tysk officer under ockupationen av Frankrike – i skarp kontrast till den dödsföraktande krigaren från första världskriget- mötet med fransmannen han först kallar "Merline".

Denne "Merline", som den aristokratiske Jünger finner både plump och manisk, säger att han inte förstår varför tyskarna inte släpar ut judarna och skjuter dem allihop, en efter en. "Om han hade haft en bajonett skulle han ha vetat vad han skulle göra med den", tillägger Merline. Det spekuleras tidigt i att Merline är Céline, men först flera decennier efteråt bekräftar Jünger att det var Céline han mötte.

 

1983 stern hitlertagebuecher druckgut Z 92 519 1983 18

 

Förändrar ett sådant ögonblick Sæterbakkens värdering av litteraturen och det onda, eller av litteraturen som ett ställe där det onda kan utspela sig, som något utanför lagen, på sina egna premisser? Eller som han själv säger i en essä, "Allt kunde varit annorlunda" (2009):

"Att skriva är att som förbrytelse uttrycka det som blev instiftat som lag."

Och tvärtom, självklart.

Nej, det ändrar ingenting. Det visar bara hur svårt det är för en människa att acceptera att den nakna brutaliteten i intentionen och fiktionen kan överensstämma med verkligheten, och att konstnärens iakttagande, närmast amoraliska utanförskap är en illusion vad gäller ondskans geografi. Observatören som matas av livets tilldragelser är en förlängning av det han ser, upplever och använder, och är lika mänsklig och omänsklig som alla andra som släpar sig fram på två ben.

I Litteraturen och det etiska (Det onda ögat, 2001) frågar han: "Kan en litterär text vara oetisk? Jag höll på att säga, jag skulle önska att den kunde, men jag är inte säker att den kan (...) Hur ond är ondskan i det ögonblick vi reflekterar över den?"

Jag har svårigheter med begreppet oetisk då det förutsätter en given norm och värdegrund som är relativ.

Även en amoralisk text är moraliserande.

Om man accepterar begreppet ondska, och godhet, som delar av den mänskliga premissen, oavhängigt av den relativa innebörden vi lägger in i det, så är litteraturen en del av denna mänskliga premiss – på gott och ont.

Reflektionen ensam avgör inte en texts onda potential, men det Sæterbakken egentligen berör är att den reflekterade ondskan framstår som mer mänsklig, den har ett större mänskligt register och en större självmedvetenhet, och därför förefaller den mer acceptabel, men är inte nödvändigtvis mindre ond för det, snarare tvärt om.

En klichéartad figur, men likväl ett illustrerande exempel, är den reflekterade och sympatiska karaktären Hannibal Lecter, psykopat och renässansmänniska; romanfigur och filmkaraktär, baserad på Thomas Harris miljonsäljande thrillers. Även som antagonist blir han för publiken protagonist, i kraft av sin övermänsklighet, sitt stora mänskliga register, som gör att gärningarna värderas annorlunda. Herremänniskan, den gudabenådade begåvningen, tillerkänns en ondska som idioten förvägras, Jenseits von Gut und Böse.

Skulle litteraturen, som Sæterbakken med inlevelse beskriver, vara intressant om den inte hade denna underliggande mörka ström av det onda i sig, det andra, som senmoderniteten finner frånstötande men även, i sin rastlösa jakt på överträdelser, oändligt fascinerande, när alla liberala flyktvägar sedan länge är förbrukade?

Skulle Célines människoförakt, som var lika uppriktigt som hans självuppoffrande läkargärning, egentligen vara intressant om den endast var en estetisk övning, som mycket av den senare affekterat transgressiva litteraturen är? Fascinationen för Hamsun hade, trots hans briljanta litteratur, inte fortsatt varit på långt när så stor om inte samtidens antitetiska grundval, nazismen, hängt vid hans litteratur som en skugga. Man kan då betrakta det förment onda som en egenskap, vare sig det befinner sig i författarens biografi eller litteratur.

I essän Ocean av Ömhet (Dirty Things, 2010) är det Nikanor Teratologens författarskap han närmar sig, närmare bestämt Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (i översättning av Sæterbakken) och Förensligandet i det egentliga Västerbotten, om Morfar och pojken Pyret i ett magiskt realistiskt, perverterat nietzscheanskt, brunsvart mytopoetiskt legendarium.

Här skildras en värld där, med Sæterbakkens ord, alla begår övergrepp. Vem som är offer handlar bara om hierarki. Naziesoterik, filosofi, mytologi, rasforskning, sociologi, litteraturhistoria, lokalkuriosa, infantila obsceniteter, sexuell sadism, populärkulturella referenser, mord, tortyr och övergrepp bortom den vanliga arsenalen även i dagens pornografiserade offentlighet, utmålas fortlöpande som normalitet, som en del av en ändlös livsbejakande och livsödeläggande cykel av övergrepp och förnedring.

Men det är något mer här, som Sæterbakken försöker sätta tummen på.

Vad händer när ondskans potential uttöms i den bemärkelsen att den totalt förverkligas litterärt, när det inte finns en meningsbärande dikotomi längre? Det otänkbara är uttänkt och beskrivet i minsta detalj, utan förutsägbara dramaturgiska grepp för att framtvinga föreställningen om det fasansfulla som något som byggs upp med spänningsmusik i bakgrunden till ett crescendo, med självklarhet och naturlighet.

Det ohyggliga i Kågedalen är konstant, inte ett undantag, och i erkännandet av detta är det poesins innersta väsen som uppenbarar sig, allt levandes inneboende melankoli, en poesins förmåga till transmutation, incest och våldsexcesser blir till kärleksförklaringar.

"I båda romanerna finns en underström av ömhet, en ömhet och mänsklighet som är...total...och skrämmande."

Och vid läsning av dessa romaner kände jag den ömhet som Sæterbakken beskriver – en ömhet för både Pyret och Morfar, en närmast ljus och varm känsla i de stunder av trivial glädje som Pyret delar med Morfar – och medkänsla och sorg när Morfar övermannas och bestialiskt mördas på samma skoningslösa sätt som han själv skulle gjort det.

Människans villkor och handlingar har mindre att säga än de inbördes förhållanden man upprättar mellan dem.

Denna transmutation är inte självskriven. Däri ligger den litterära kvalitén och kraften. Samma fysiska händelseförlopp kunde ha skildrats och inte varit mer än intetsägande torture porn, som trots en större grad av realism framstår som overklig och betydelselös. A Serbian Film (Srdan Spasojevic, 2010) är ett bra exempel på gränsöverskridanden som trots sin påstådda realism och sina ansträngda försök att gå längst inte har någon trovärdighet. Ondskan blir som pornografi, berättelsen är betydelselös, man väntar bara på nästa cum shot eller dråp eller lemlästning, personerna är ointressanta.

Lukas Landberg fann inte den privata Hitler i Det nya testamentet, han fann inte Hitler i naturen eller i privata anteckningar, som skulle förklara inte de ideologiska utan de mänskliga bevekelsegrunderna, som om det var en annan Hitler bakom en mask, bakom spegeln, eller bakom draperiet som Trollkarlen från Oz.

Men analogin ligger i Lukas Landberg själv, hans släkthistoria och liv och leverne beskrivs i detalj, liksom Hitlers liv, inte minst som Führer, petigt beskrevs av stenografer som kontinuerligt i skift följde honom, förutom hans sekreterare och den ständigt närvarande Bormann.

Men vi känner inte Lukas bevekelsegrunder, bara att han är och gör och skriver och letar efter Hitlers dagböcker som det enda värt att ägna sig åt.

Hitler är likt Lukas Landberg endast känd för sig själv, lika sluten kring sina unika livsvillkor och personliga bevekelsegrunder, bortsett från de som har ett ideologiskt syfte.

Ondskan i Sæterbakkens perspektiv handlar mer om det andra, främmande, än om objektiva kriterier, och har inte den banala, psykologiskt biografiska, kausalitet man gärna vill tro. Det finns inte ett förklarande slut som i Agatha Christies schematiska kriminalromaner, där Miss Marple eller Poirot samlar de som inte har blivit mördade i en stuga och i minsta detalj förklarar händelseförloppet och inte minst pekar ut motivet och mördaren.
Fix färdigt, normaliteten är återupprättad.

Men så är det inte.

Tänk om Hitlers drivkraft var det han satte sig före att göra – och gjorde totalt till vägs ände. Inte ett ställföreträdande motiv som genom psykologisering gömmer den egentliga bevekelsegrunden, utan något som vi egentligen känner och ser i oss själva, men som vi väljer att hålla på tryggt avstånd tills fördämningen brister – igen. Fräls oss ifrån ondo. Das Reich är ditt.

Hitler och nazismen är samtidens skapelsemyt och existensberättigande, men som Sæterbakken skriver i Hitler, en metafor för Tyskland, denna avgränsning av det onda har förlänats en kraft som hålls levande som nuvarande civilisations negation, men skyggar för att identifiera det hotande mitt bland oss, i vår egen tid och i vårt eget samhälle. Inte minst aktuellt i en tid där terror och fascism tillskrivs en avlägsen fiende, vars upphov och orsak inte är så främmande som många vill tro, och vars konsekvenser raskt kan kullstörta den civilisatoriska ordning majoriteten tar för given.

I litteraturen såg Sæterbakken en frizon där det laglösa kan vara sin egen lag, domare och förbrytare.

Där det onda, om det överhuvudtaget är möjligt att avgränsa ont och gott, inte är något annat, ett undantagstillstånd som vi inte känns vid, utan något närvarande som vi inte nödvändigtvis kan förklara eller avgränsa, men förmår närma oss utan moralism och självrättfärdiga försvarsverk, utan Hitler som ett dolt hot.

Jag låter Sæterbakken avsluta:

"Men vad är det egentligen vi försvarar oss mot? Vet vi det själva? Eller är det så att vi har blivit så vana vid att skydda oss att vi sedan länge har glömt (om vi någonsin har vetat det) mot vad, likt fästningsverket som står kvar efter att fienden har dragit sig tillbaka, och som står där fortfarande, även långt efter att de sista som mindes striderna som rasade är döda? Vems onda öga är det vi döljer oss för? Vårt eget? Eller Den andres?" (Det onda ögat, 2001)

 

Litteratur i urval

Det Nye Testamentet, Stig Sæterbakken, 1993
Det onde øye, Stig Sæterbakken, 2001
Dirty things, Stig Sæterbakken, 2010
Umuligheten av å leve, Stig Sæterbakken ,2010
Det fryktinngytende, 2011
Sauermugg Redux, 2007

Skribenten är redaktionsmedlem i KULTURVERK.

 

Alexander Viken

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.