Gudsnärvaro i Lars Noréns diktning - Tidningen Kulturen




Foto Bonniers

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Lars Norén är en av våra främsta dramatiker. Mindre känt för en vidare allmänhet är Noréns poetiska verksamheter. Han började som diktare i början av 60-talet har under många år bidragit med djup och insiktsfull poesi. Den rymmer ett stort mått av personlig existentiell vånda, men också en väsentlig, för att inte säga nödvändig, ”brottning” med Gud och de stora, centrala problem och glädjeämnen som den religiösa människan ställs inför. En gudomlig människosyn vilar centralt i poetens texter, vilket gör att Lars Noréns poesi är ständigt närvarande, som tolkning och uttryck i vår aktuella värld och tid.




I ”Order”antyder Norén några teologiska gestalter, som angivit riktningar, då det gäller att formulera de existentiella och essentiella frågorna. Dietrich Bonhoeffer finns antydd, Paul Tillich finns omnämnd. Att båda dessa tongivande 1900-talsteologer tilltalar Norén är på sätt och vis en självklarhet.
Foto Wikipedia

Foto Wikipedia

Annons:



Att en författare i sin poetiska beskrivning av verkligheten går ner på den s.k. abstraktionsstegen är en naturlig företeelse. Det är naturligt så till vida att poeten successivt söker sig fram till ett centrum i sitt skrivande – ett centrum där det inre, personliga jaget, kolliderar med ett bärande existentiellt djup. Det innebär ett växande inåt, samtidigt som djupet paradoxalt nog visar på ett växande inåt.

Detta kan också ses som en individuell, dialektisk process, som utlöser konflikter, spänningar, både psykotiska, kaotiska, och starkt analytiskt mättade konfliktsituationer. Den egna personen blir utlämnad, bildspråket reduceras till kärnord; ord lyfts fram, som i sin konkretion integrerar både känsla och förnuft.

På denna medvetenhetslinje har alltid Lars Norén befunnit sig. Han har i sina personligt färgade uttryck bekänt sig till centrallyrikernas suveräna position. Därmed har han också förmått vara både rörlig och intensivt sensibel i sin lyrik.

Främst ser jag att författarens medvetenhet handlar om att bevara den personliga identiteten, att alltid bekänna sig till det egna jagets reflektioner; att aldrig utlåna sig till ett poetiskt godtycke, där politiska och sociala dimensioner kan skyla över individ och personlighet. Därför blir Noréns poesi äkta. Han söker bilder i det språk, där allt tycks för honom möjligt att tolka och förmedla.

Redan i debutdiktsamlingen ”Syrener, snö”, 1963, visar han på grunden för sitt seende. Här finns onekligen anknytningspunkter fram till samlingen ”Order”, som kan ses som en central diktsamling i författarskapet. Anknytningarna finns främst i den omedelbara, direkta och spontana självutlämningen, där destruktion, förgänglighet och desperation möts för att lyftas fram i medvetna språkbilder.

Att känna igen sig själv i inre syner blir för Norén en nödvändighet. Detta kan kanske leda till självupptagenhet, till egocentricitet. Men hos Norén är det svårt att finna att självupptagenheten är till för sin egen skull. Hans introverta hållning får alltid ett centrum, där han tangerar de primära existensvillkoren, och han formulerar därmed bärbara budskap:

 

I allt som är förtvivlat

känner jag igen

mig själv, i allt som

luktar illa upphängt på

väggen för eftermiddagens bruna

arbete och rättegång”

(Revolver 1969).

 

 

Den nya teologin

I ”Order”antyder Norén några teologiska gestalter, som angivit riktningar, då det gäller att formulera de existentiella och essentiella frågorna. Dietrich Bonhoeffer finns antydd, Paul Tillich finns omnämnd. Att båda dessa tongivande 1900-talsteologer tilltalar Norén är på sätt och vis en självklarhet.

Bonhoeffer med sitt klart uttalade engagemang i världen, främst uttalat i fängelsebreven. Dödssituationen, ångestsituation är klar. Lars Norén finns där också bekännande sig till en Gud, som mer eller mindre är avståndets Gud. Men Gud får sin klara medvetenhet motiverad genom avståndet, utsattheten. dödsångesten i fängelsehålan – i det tyska koncentrationslägret; här uppenbaras en gudsrelation som inte är den konventionella, men väl i det mörka djupet en levande gudsrelation.

Kanske är detta en del av den s.k. negativa teologin, där Gud uppenbarar sig i det allra minsta, i det utplånade, i, med, och under lidandets yttersta konsekvens, som ligger uttryckt i nattvarden. En Gud som deltar i världen och identifierar sig med den.

Teologen Lars Thunberg skriver i kapitlet om Tillich i boken ”Det saliga bytet”:

När Tillich säger, att människan har en värld, förutsätts givetvis det nu sagda. Det betyder nämligen två ting samtidigt: att människan ser välden med sig själv som centrum (hon ”har” den) men samtidigt att hon ser sig själv som en del av världen (hon har världen som sitt givna korrelat). Mellan självet och världen uppstår dock i existensen en kris. Genom att självet där icke har ett integrerat centrum, är dess relation till världen också problematisk.

Den existentiella krisen är uttalad i många av Noréns dikter. I ”Order” finns denna kris mer accentuerad än tidigare i hans författarskap. Krisen är aktuell på det viset att författaren tar fram vad Tillich menar med den ontologiska chocken eller den metafysiska chocken. Norén knyter an till ett existentiellt ångestmotiv, som idémässigt förankrar honom i den filosofiska linjen över Sören Kierkegaard till Martin Heidegger.

Existentiell kris är också en religiös kris. Det är intressant att notera att Lars Norén inte gräver ner sig i det lyriska 40-talets ateistiska pessimism. Han har tidigare uppenbarat den direkt religiösa kontakten med Gud i världen, med Gud som varats egentliga centrum och uppehållare. Redan i ”Encyklopedi” 1966 finns ett avsnitt med undertiteln: ”Samtal med Gud”. Här finns en innerlig kommunikation med Gud, som gör att gudsrelationen finns här, som en naturlig del av livet självt:

 

Jag är ren.

Ingen är som jag.

Ingen är så ren som jag, eller hur, Gud!

Har jag inte alltid lytt Dig, Gud.

Det vet du.

Hur många gånger har jag inte alltid ringt till dig Gud!”

 

Att ”ringa” Gud, att söka kontakt med ”Honom” i den mörklagda existensen är att söka sig in mot centrum. Det är Bonhoeffers situation, det är Tillich´ centralpunkt, det är också den fransk-judiska Simone Weils teologiska substans. Temat finns åter och åter uttalat i Birgitta Trotzigs verklighetsnära romaner.

Lars Ahlin som förebild

Och här finns också nära kontaktytor med Lars Ahlins människotro, då det gäller att definiera utgångspunkten för individen och det evighetsvärde, som finns utlagt redan i den existentiella tillblivelsen.

Så är det också påtagligt att de religiösa symbolerna kommit att dominera diktsamlingen ”Order”.Med det menar jag att de religiösa språksymbolerna tolkar ett medvetet centrum av livet, som blir mer och mer synligt, om läsaren förknippar Noréns språk med det bibliska språket. Ibland kan jag finna att författaren medvetet arrangerar dikterna i en nomadmiljö för flera tusen år sedan. Han tar fram ökensymboliken, ugnarna, askan, krukorna, doften av sträva sanddyner, eldslågor, ljus och mörker, kyla och hetta, vilka blandas och blir till en för oss nertonad, stiliserad verklighetsbild.

Kanske finns det också i denna reduceringsteknik en anknytning till det avklädda och de metafysiska gestaltningar, som påminner om Samuel Becketts dramateknik. Döden, stenarna och det psykotiska mörkret har tidigare funnits i Noréns diktning. I ”Viltspeglar” 1972 heter det:

 

Jag bränner min lampa på ängen.

Jag sitter i det vita

mörkret, i dagsslåtterns fladder,

och dricker min stillhet med jordiga händer.

Pulsslag nå långt in i hemmet,

döda och bortblåsta.

Verklighetens ugn

Dessa pulsslag, som kan nå långt in i djupet, och slå med omåttlig kraft i kropp och själ; visar sig driva fram i en livskraftig åder, som lever inför Herren JHWHs ansikte. Vi lever med vår puls i den verklighetens ugn, som Norén talar om, och som kan återfinnas i den tjugoförsta psalmen i Psaltaren, där det i den tionde versen sägs: ”Du sätter dem som i en brinnande ugn/ när du visar dig./. Herren förtär dem i sin vrede,/ elden slukar dem

 

Det ondas destruktivitet skall förgöras – det är den glödande ugnens verklighet. Vår värld finns här, som en del i vår verklighet. Och det är i denna glödande ”verklighetssugn” som Noréns dikter får sin medvetna livskraft. I ”den anonyma askan” finns ett språk, som talar utan att det kan styras av den mänskliga hjärnans viljeakt. Där finns ett språk, som i djupet talar om det oåtkomliga och det onåbara; där vi tvingas avkläda oss våra masker, attityder och inre förklädnader.

 

Språket

ser på mig

i den anonyma askan

utan asyl, utan arkiv utan inresestämplar

 

I natt lever den

i ugnarna av

stillhet, med deras avhängda

lyckor, som oavbrutet

förvandlas till

den nya timmen, det nya

mörkret över bädden.

 

den nya svala

varma friden

i krukornas

stungna

vatten

 

sömnens Ugnar: jag är

i en varm vind i

dödsugnarnas

portar,

där nattens frukter:

måste skina,

stråla

och äta från boken.

 

 

Språkets nollpunkt

Språket som tystnad och definitiv nollpunkt har Norén tidigare beskrivit. Här finns den närmaste anhörige som tigande och de konstnärliga mästarna beskrivs med stumhetens ord.

(Dagliga och nattliga dikter, 1974):

 

Språket tiger, löven tiger,

fåglarna tiger, din kropp tiger,

sjömanspojken från Lancaster

med avskurna ögon tiger

och leder in hästarna i ett jättestall

med bås för hundratals djur

Mozart och mor tiger.

 

I den antydda stumheten kan tankarna föras över till skapelsen, där den materiella grunden vilar. ”Stenarna”, vilka ofta återkommer i centrala sammanhang boken igenom, står för en gudsrelation som upplevs intensivt, som ett igenkännande samspel mellan människa och natur. Och Gud finns där såväl i den konkreta stenens tystnad, som i avståndets tystnad; den Gud som vi privat kan tilltalas av och inringa eller det kan vara en Gud som för ”tillbaka in i livet”.

Också stenen spänner

sina vingar

Gud häller sin autism i dem

 

Som fosterrörelser

pågår tystnaden i stenarna.

- - -

 

Avståndet till Gud

är större än

avståndet från Gud

 

Gestaltning

i den främmande fukten

- har beslöjat dig

täckt dig

dolt dig med

nakenhet, ändamål

- - -

 

Nära, avjagade

ser vi Guds

tystnad

 

Rutorna

till världen

har tryckts in

 

Varje splittra

är hel.

 

 

Vid sidan av de religiöst/existentiellt fixerade dikterna finns de psykoanalytiska dvs. de dikter som söker inringa den personliga karaktären av ångestuttryck.

Norén talar om ”Kretschmernatt” och ”Kretschmerfötter”. Kanske finns det hos. författaren ett starkt behov av att kartlägga sin egen person genom t.ex. Emil Kraepelins schizofrenibegrepp. Den tyske psykiatern Kretschmer hävdar bl.a. att de personer som har höga moraliska krav lättare får känning av paranoida psykoser. Psykosen kan utlösas, då allvarliga felsteg eller felhandlingar görs, då personens samvete allvarligt blir stört.

Den genomskinliga människan

Jag noterar att Norén beskriver just denna komplikation mellan jagets samvete och världens tillstånd. Att ”ploga intets rum” betyder att totalt, uppriktigt och analytiskt betrakta ”den genomskinliga människan”, och därmed uppleva våndan av en djupgående inre konflikt.

Att uppleva ”kretschmernatten” kan innebära att gå in i världens lidanden, att känna igen och identifiera sig med dem som bär på ”det plågsamma korset”, och därmed känna en intensiv samhörighet med ”de dödas dämpade tystnad”.

men vid fästet

slår de stora

vingarna utan fjädrar

inom mig, -

de slår långsamt och omärkligt

50 gånger inom mig

med sina osynliga

vingar och äter

denna Kretschmernatt

 

Det är som att åter skruva upp

de dödas dämpade tystnad

 

träplog, benplog

  • Tillich

Händelserna kan också kopplas till den katatoniska oro, som författaren beskriver. Oron, ångesten, kan bli så total att den inre passiviteten tar överhand och fångar upp personligheten i depressionens mörker. Norén visar på detta förhållande i dikten ”Katatonins befallning”, där han skriver om ”att dö bortom sig själv”.

Katatoni är en benämning på ett schizofrent symtom, som kan ta sig uttryck i labila personlighetsyttringar. Norén har tidigare tagit upp detta tema i den omfattande diktsamlingen från 1968: ”Stupor – Nobody knows you when you´redown and out.”

Det är här namnlösheten, det förstelnade kaosmörkret, som gör sig gällande, dels i personligheten, dels i verklighetsuppfattningen.

Norén betonar det värde, som måste finnas även för det namnlösa. Då menas att verkligheten måste i sig bära ett etiskt, moraliskt värde, som är okränkbart dvs. heligt. Sådan är människan! Hon har ett värde i sig själv.

Här förenas Lars Ahlins och Lars Noréns människosyn. Livsvärdet blir det centrala, oavsett det namnlösa, det likgiltiga, det prestationsbefrämjande. Av dessa skäl blir dikten ”Katatonins befallning” central i diktsamlingen ”Order”:

Straffet har redan utdelats och är så fruktansvärt

att vi måste begå det yttersta brottet.

Vi är alltjämt orörliga och erövrade

därför att vi är ansvariga för handlingen

som vi inte vågar begå eller uppleva.

 

Att då, bortom sig själv, är att utföra

en sista överväldigande befallning från katatonin:

bli motsägelse, enkelhet, ge upp allt motstånd.

 

Det som finns i världen är inte längre

en verklighet, utan ett värde.

Det namnlösa måste förbli namnlöst

till vi delar benämningen

som inte längre är kränkande.

 

 

 

Människa - Gud

 

Lars Noréns diktsamling ”Murlod”tillhör en av dessa samlingar, som fordrar läsarens öppenhet och engagemang. Främst beror det på det reducerade ordflödet, den korta och ordknappa diktstrukturen som är skelettlik.

 

Förf. ger läsaren de nödvändiga kärnorden tillsammans med småord av typ adverb, prepositioner och konjunktioner, för att visa på kärnordens olika läge och deras bindningar med varandra. Orden finns där som stenar i en påbörjad mur, och för att orden, muren, skall bli levande fordras att läsaren är med och bygger vidare; är med och fyller bruket mellan stenarna. Och kanske är det här som murlodet har sin centrala funktion, genom att hålla den vertikala linjen i stabilt läge så att verklighetens ord kan inta en plats för att kunna beskriva känsla och tanke. Det är den personliga muren som byggs i relationen: människa – Gud.

 

Att ”läsa samman dessa stenar” är ett fascinerande arbete, men också ett tidsödande företag. Murbruket hos Lars Norén är i de senare samlingarna inte så utblandat med vatten att det är lätt att fästa stenarna vid varann. Snarare är murbruket torrt, kärvt och cementliknande. Det doftar öken, törnen och dödslukt vid denna mur. Det är lidandets arbete som beskrivs.

 

Den negativa verklighetsbilden fogas samman med möda, svett och tårar. Det är ett inre, svårt och hårt arbete. I depressionsstuporna kan inte några stenar fogas samman. Då kan inte muren bli någon hel verklighet, stenarna fäster inte vid bruket, stenarna vittrar sönder, handen vägrar att röra sig och den autistiska stumheten tiger och lider i inre smärta: ”Stenar, omålade, tunna/ hör jag ännu i/ dig, i kataton/ fångsnö…”

 

 

En lidande Kristus

 

Den inre själsliga låsningen är tydligt markerad i denna diktsamling. I fastetid är det lätt att se en lidande Kristusgestalt framför sig. Törnet vilar på hjässan; korset och döden står för det inre lidandets manifestation. Och Noréns mur byggs någonstans där i själens öken, där människor törstar, hungrar och frestas.

 

De ”fyrtio dagarna och fyrtio nätterna” blir här också fyrtio år, och därmed liktydigt med en existentiell ångestvandring, där gudsfrånvaron är kännbar i en allt mer stegrad skuldbelastning. Vem läker och förlåter i en sådan stund? Vem helar ”en oberörd, en likgiltigs andakt?” frågar författaren.

 

Noréns frågor är många. Men samtidigt pekar han på var den vertikala lodlinan hänger. Han visar var ”otydbara läppar dricker” och var oliktänkande kan få den helande tillitens dryck:

 

Vem står mot den

Hemska texten?

 

Ingen.

 

Ingen, en kretin, en kristen.

Står tjudrad mot

Troheten.

 

Korsets repressalier

Är intets

Kilar, hospitaliserade.

 

Också från dina

Otydbara läppar dricker, oliktänkande.

En kastanj av lättaste

Värld.

 

Och i denna vandring, i detta arbete, kan människan möta ett ”du” som fyller honom eller henne med kärlek. Det är här som ”sluttningens moder” kommer med smekningen, som visar att ”själens lindor inte är ensamma”.

 

När jag läser diktsamlingen ”Den ofullbordade stjärnan” så letar jag på sätt och vis efter den röda livstråden, som ger mening och substans åt den hemlighetsfulla skeende som boken berättar om. Och tråden för in mot den mystiska enhetsupplevelse, som visar på en omedelbar närvaro av Gud.

 

Den poetiska tråden leds in i ett komplext mönster, där liv och död hålls samman, därför att kärlekens ”ofullbordade stjärna” visar på ljusnyanser i mörk natt, i smärtans plåga, i jordisk bundenhet. ”Nu kan ljuset,/ dödsstort,/ leta själv,/ du kan inte ertappas/ i aurans/ förnedring”.

 

Kanske är det så att när det äkta ljuset av liv letar sig in i en människas innersta, när det tar form i en klar upplevelse av sanning och kunskap; ja, då visar det sig att i ”aurans förnedring” ryms den äkta ångestkänslan över ens eget liv. Som när en mor värnar om sitt barn, när födelsedepressionen kan liknas vid en förberedande kamp för det nyfödda barnets liv; då blir det inte bara det egna livet som står i centrum för omsorgerna, utan också de andra, de mest förnedrade, de mest utsatta.

 

Som om denna upplevelse kunde jämföras med den inledande fasen till ett epileptiskt anfall, där syn- och hörselintrycken inte kan förankras i ens egen personlighet, utan blir tecken på ett djupare och hemlighetsfullare samband, som utrycker en omedveten livsvilja.

 

Kärlek, ömhet, liv

Människan lever i ”verklighetsaveln” med en naken, blottad navelsträngs skörhet som livsnerv. Syretillförsel måste fungera för att kärlek, ömhet, liv skall kunna fortleva. Det är den funktionen, som kan ”avlasta döden” för att kunna öppna dörren till ett fruktbart rum, där livets ljus flödar så att träd, löv och mänsklig hud kan vara vända ”mot sitt nyfödda ljus”.

Samlingen ”Den ofullbordade stjärnan” framstår för mig, som en livsbringande och livsbejakande punkt av ljus. Stjärnan lyser ”rent som evangeliet” i varje människa. Det nya livet; ”i barnets ven”, springer denna ”venstjärna” fram, och sprider det medvetna ljuset ”till gott och ont/ väcker det/ dig.”

Tydligen är det här, som medvetna livskonflikter kan lyftas fram – i skärnings- punkten mellan ljus och mörker - där är vi hemma i ”verklighetsbönens” närhet:

 

vi hör sång

från fåglar

som föds och dör samtidigt.

 

jag lär mig

stanna inom dig, hos

dina strån som

blåser över gränsen

Nära dödens och utsatthetens verklighet finns det ett skydd för det destruktiva, en kraftfull dimension av liv, som kräver kamp för att kunna upprätthålla stjärnans spegling av det äkta solljuset – det innersta av ljus och liv; allt detta därför att sjukdomshärdarna, metastasens drivkrafter är många, och kanske ser författaren sin dikt just som besvärjelse, som skydd, som fosterhinnan runt de skyddande orden, livet:

Verklighetsbönen skiner bland

ljusen, flådda,

 

i skyddsröret, tåren, stark

avskärmad mot

varje världslucka

i metastasens

kontor,

 

ett strå

försköras

i din

modersstorm,

 

jag kräks ditt

rena

hjärta.

Inget liv är rent men det kan upphöjas och ges värde. Trots att var och en ”trampar runt/ sin dödsstjärna” så finns där mitt i livets ström en sönderkysst längtan av liv, ett växande strå, som bär ”himlen inom sig”.

Det går att säga åtskilligt mer om det komplicerade spelet i Lars Noréns författarskap. Jag har angivit några riktlinjer, som knutit samman en intensiv jaglyrikers konfrontation med sig själv och världen, både på det etiska och psykoanalytiska planet.

Det finns dock anledning att fundera vidare utefter de olika referenser som Lars Norén erbjuder. Här finns en rad betydande namn angivna i dikterna, vilka vart och ett skulle kunna bilda plattform för kommande teologiska och litterära analyser. Här finns namn som Mäster Eckehart, Karl Vennberg, Giuseppe Ungaretti, Friedrich Hölderlin, Paul Celan, Rainer Maria Rilke, Friedrich Nietzsche.

Litteratur:

  1. Syrener, snö 1963

  2. Encyklopedi, 1966

  3. Stupor,1968

  4. Revolver, 1969

  5. Viltspeglar, 1972

  6. Dagliga och nattliga dikter, 1974

  7. Order, 1978

  8. Murlod, 1979

  9. Den ofullbordade stjärnan, 1980

 

 

Hans-Evert Renérius

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen