Författare som försvinner och består samt återupptäcks och förblir osynliga - Tidningen Kulturen




Jan Fridegård

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Inte minst så här i nobelpristagartider får jag ett återfall i mina gamla funderingar om detta med att vissa en gång hyllade författare långsamt förefaller försvunna samtidigt som andra återupptäcks eller rentav ”upptäcks”. Vidare finns det sådana författare som alltid stått pall för tidens tand, och sådana som aldrig riktigt, annat än bland konnässörer, fått sin ”rättmätiga plats” på parnassen. Varför är det så? En parallell företeelse är för övrigt den om att formulera en nationell och internationell kanon. Vilka grundbultar kunde då vara rimliga att ta fasta på i det senare fallet?




Bland de ”upptäckta eller återupptäckta” kan kanske nämnas Stagnelius och Hjalmar Söderberg. Bland de ”tidlösa” naturligtvis Strindberg och Lagerlöf. Möjligen Martinsson, Eyvind Johnsson och Vilhelm Moberg. Och bland de ”oupptäckta” (eller förträngda)? För min del framstår därvid i relief Ann-Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson och – ja – Kjellgren, Thorild, Leopold.
Mikhail Lermontov

Mikhail Lermontov

Annons:



Låt oss börja med de ”försvunna”. På svensk mark anmäler sig omedelbart några namn. Inte minst den bejublade och synnerligen ekonomiskt framträdande Olle Hedberg. En författare som var ett unikum under nästan fem decennier – från 1930-talet och en bit in på 1970-talet. Några andra författare som idag – 2017 – knappt nämns är Jan Fridegård och Arthur Lundkvist. Åter andra Sigfrid Siwertz och Hjalmar Gullberg. Eller Sivar Arnér. Kanske till och med giganter som Lars Gyllensten, Lars Ahlin och Sven Delblanc.

Bland de ”upptäckta eller återupptäckta” kan kanske nämnas Stagnelius och Hjalmar Söderberg. Bland de ”tidlösa” naturligtvis Strindberg och Lagerlöf. Möjligen Martinsson, Eyvind Johnsson och Vilhelm Moberg. Och bland de ”oupptäckta” (eller förträngda)? För min del framstår därvid i relief Ann-Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson och – ja – Kjellgren, Thorild, Leopold.

Hur ser det då ut på den internationella arenan? Först och främst, anser jag, att Balzac och Bulgakov (i stort), men också Lermontov och Senghor hamnat i högen för de ”olästa” (även om de vid befogat tillfälle nämns). Vad beträffar de återuppväckta: fr. Jane Austen och Franz Kafka (även om Kafka ö h t måste ses i ljuset av att han egentligen inte slog igenom förrän sin förtida död). Bland de ”tidlösa” hittar vi naturligtvis Homeros, Horatius, Ovidius, Catullus, Dante, Shakespeare, Cervantes, Donne, Goethe, Dostojevskij och andra. Men internationellt oupptäckta/förträngda? Ja, Evelyn Waugh, e.e. cummings (anser jag!), John Williams, Albertine Sarrazin, Okot p´Bitek.

Nåja, nu kan ju den här bilden naturligtvis se annorlunda ut, eller retuscheras. Men om den, i någon mån, stämmer, vad beror det på då?

Det finns naturligtvis en lång rad orsaker, men trots allt somliga som verkar rimligare än andra. Exempelvis:

Homeros, Horatius, Ovidius, Catullus, Dante, Shakespeare, Cervantes, Donne och Goethe läses knappast av ”gemene man”, knappast ens av kulturkoftor. Däremot Dostojevskij. Men man utgör ryggrad och klangbotten för hela den västerländska litteraturen. De fungerar med andra ord främst som referenser.

Stagnelius och Hjalmar Söderberg, liksom Jane Austen och Franz Kafka, har ett DET som bottnar i existens och/eller romantik.

Ann-Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson, Kjellgren, Thorild och Leopold, liksom Evelyn Waugh, e.e. cummings, John Williams, Albertine Sarrazin och Okot p´Bitek finns där, naturligtvis, men utan att ”man” särskilt ofta talar om dem.

Olle Hedberg, Jan Fridegård, Arthur Lundkvist, Sigfrid Siwertz, Hjalmar Gullberg, Sivar Arnér. Lars Gyllensten, Lars Ahlin, Sven Delblanc., liksom Balzac och Bulgakov (i stort), men också Lermontov och Senghor är det just nu ganska tyst om, även om jag inte riktigt förstår varför.

Annars? Ja, Som Pound uttryckte det: ”klassiker är nyheter som står sig”, och det är också sådana ”nyheter,” tror jag, som träder fram som en sorts automatiskt formad kanon. Men Flaubert, Villon, Joyce, Eliot, P.O. Enquist etcetera. Tiden kommer att fälla sin dom. Joyce och Elliot, exempelvis, är ju klassiker i någon mening, ja,kvalificerad mening, men hur många av dina vänner läser dem egentligen? Proust?

Nu tror jag nog dock att Joyce och Eliot, åtminstone, snart, om de inte redan är där, kommer att stå vid sidan om Homeros. En viktig fråga, kanske den viktigaste, är dock: hur många av ”giganterna” är namn, men olästa? Hur många av de mindre framstående är mer lästa? Varför?

 

Jag tror att de tidlösa klassikerna är just tidlösa i sin kraft av det allmänt väsentliga. Jag tror att de de upptäckta eller återupptäckta har bäring på återkommande – vågformade – väsentligheter. Jag tror att de ”slumrande” är just det. De kan få en renässans när vi kanske minst anar det. Jag tror att de ”bortglömda” är för tids- och kontextbundna.

 

Carsten Palmer Schale

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen