”Ty det som är kvar, stiftar diktarna.” - Tidningen Kulturen




Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

James Joyces Ulysses (1922) är den roman som har genomsyrat hela mitt läsandes livsresa och som fyllt mig med ändrade perspektiv efter varje omläsning; allt nonsens blandat med djupaste allvar, stunden och nuets ansvarslösa tid med de långsamma reflektionerna om människornas existentiella frågeställningar, livets slumpartade absurditet mitt i dess återkommande bana och religionernas motsägelser i troendets uppochnervända paradox som ett nödvändigt arv för vår gemensamma historia (nu när vi glömt de fantastiska grekerna).




 

 

Joyce, självmedveten både kosmopolitisk och europeisk, hade sin oro över den riktning som Yeats hade tagit irländsk litteratur med fokus på keltisk mytologi och landsbygdsliv. Joyce gjorde en större insats för att lära sig Ibsens norska än Irlands modersmål. Året efter Ulysses ägnade han mycket av Cyclops-episoden för att lyssna på de förmodligen enögda överdrifterna av "medborgaren", hans karikatyriska epitom av tidig 1900-talets nationalism.

Annons:



”Måsen flaxar tärd av hunger

hennes öde jag besjunger”

Det är så poeterna skriver, ljudlikheter.

Men Shakespeare har å andra sidan inga rim: blankvers.

Då är det språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

”Hamlet, jag är din faders ande,

dömd till en tid att gå igen på jorden.”

/ James Joyce

 

Efter första världskriget växte det fram en ny typ av författare; en ung brittisk generation som kom att tillhöra litteraturens riktigt stora. För att nämna några: Virginia Woolf, James Joyce och D. H. Lawrence (Poesin stod inte långt efter med sina tre giganter i; Ezra Pound, William butler Yeats och T. S. Eliot).

Det var i synnerhet skönlitteraturens innehåll som fylldes med ny kraft och lyftes till en ny form. Författarna hade börjat ge sina romankaraktärer liv genom inre monologer där deras yttre levnadsbanor inte längre stod i centrum. Formen hämtades från traditionella symboler och ett återskapande av mytologin (Joyces, Ulysses, så självklar. Woolfs, To the light house, lika självklar).

 

STREAM OF CONSIOUSNES

Alltså, James Augustine Aloysius Joyce, född den 2 februari 1882 i Dublin, Irland, där hans roman eller landmärke Ulysses, ofta hyllats som en av de finaste romaner som någonsin skrivits, detta fastän Joyce bodde största delen av sitt liv utanför Irland. Ändå kretsar hans persongalleri och miljöer alltid kring Dublin, mestadels befolkat med karaktärer som påminner om familjemedlemmar, vänner och fiender från hans uppväxt.

Joyce, var självmedveten både kosmopolitisk och europeisk, och hade sin oro över den riktning som Yeats hade tagit irländsk litteratur med fokus på keltisk mytologi och landsbygdsliv. 

Joyce gjorde en större insats för att lära sig sin älskade Ibsens norska än Irlands modersmål. Året efter Ulysses ägnade han mycket av Cyclops-episoden för att lyssna på de förmodligen enögda överdrifterna av "medborgaren", hans karikatyriska epitom av tidig 1900-talets nationalism.

Kort efter publicerandet av Ulyssesförklarade Joyce detta så här: "Jag skriver alltid om Dublin, för om jag kan fånga Dublin så kan jag fånga vilken stad i världen som helst. I enskildheten finns hela universum fångat”.

Samma år som Joyces Dubliners (1914) kom ut, började han skissa på den roman som skulle bli ett landmärke i vår västerländska litteraturhistoria: Ulysses.  En roman på drygt 800 sidor som utspelar sig under en enda dag i början av juni 1904. Ramberättelsens yttre följer tre centrala karaktärer mitt i Dublins stadsliv, Stephen Dedalus, Leopold Bloom och hans fru Molly Bloom, medan den implicita handlingsformen avtäcks genom karaktärernas inre monologer vilket tar läsaren djupt in i deras sinnen likt ett enda flyktigt medvetande.

Men Ulysses är också en modern återkoppling av Homeros Odysséen, där de tre huvudpersonerna tjänar som moderna versioner av Telemachus, Ulysses och Penelope,

Det anmärkningsvärda med Joyce är det fullständigt fria tankeflödet, ett nästan kusligt fotografiskt minne tillsammans med ett absolut textgehör, allt i strömmen av en medvetenhetsteknik som inbegriper livets oöverskådliga horisont genom de små händelserna i vardagen.

Joyce sätt att skriva etablerade på så sett en ny form av psykologisk realism som den tidigare romanformen inte kunnat uppnå. Visst hade karaktärer i tidigare romaner levandegjorts av inre tankestoff men då som sammanfogade bilder, delar av det som kom att kallas: stream of consiousness, men aldrig så konsekvent som hos Joyce, där tankarna i sinnet kommer och går likt våra egna osammanhängande infall.

Själva begreppet stream of consiousness är i sig något formlöst, och livgörs endast om författaren behärskar ett skrivsätt som kan formulera dessa fragmatiska tankeströmmar utan att förvirra läsarna. Joyce sätt att arbeta fram detta var att genomgående låta små satsfragment återkomma hos sina olika romankaraktärer (nästan som ett omkväde). Fragmenten bildar sedan berättelsens ledmotiv och får där igenom en sammansatt mening. I Ulysses (som är Blooms odyssé) återkommer Joyce ständigt till de traditionella symboler som kontraster det klassiska eposet för att visa hur trolösa och triviala vi människor blivit av vår samtids ointresse för ett andligt sökande.

Kanske utanför sin kontext men språket, medvetenhetsströmmen ur dessa citerade rader ur Ulysses:

Vad rörde sig synligt ovanför lyssnarens och berättarens osynliga tankar?

Märk detta och minns. Slutet nalkas hastigt. Inbränd i födelsens förgemak där det strävsamma äro församlade och ger akt på deras ansikten. Inget hos dem synes överilat och våldsamt.

Och nu i den vaknande vinden är alla borta. Luften är indelad av regnfukt, den himmelska livsessensens gnistrande där under stjärnskimrande coelum.

Guds luft, anfaderns luft, allomgivande och oförytterliga luft.

Dra den djupt in i dig!

[…]

I vilka riktningar låg lyssnaren och berättaren?

I vilket tillstånd av vila och rörelse?

I vila i förhållande till sig själva och varandra.

I rörelse tack vare jordens egen ständiga rörelse genom den aldrig sig förändrade rymdens alltid sig förändrade spår.

Vart?

 

SANNING OCH LÖGN OM EN EPISK RESA

Säg dem sanningen. Om inget annat duger, så får du säga dem den. Men hur kan det finnas sanning om det inte finns någon lag och hur kan det finas någon lag om det inte finns någon värld?

Som att sanning kan falla sönder i sanningar och sanningar kan uppstå i sanning. Liksom viljans tankar varken föds eller dör. De namnas. De kan mista namnet. Och det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Levas bort.

”Vilka banor följde Bloom och Stephen […] Var deras åsikter divergerande?

Stephen tog öppet avstånd från Blooms åsikter om vikten av dietetisk och medborgerlig själv hjälp medan Bloom i tysthet tog avstånd från Stephens åsikter om människoandens eviga bekräftelse i litteraturen. De båda var två skilda temperament vilka representerade det vetenskapliga och det konstnärliga.?

”Vi har alltid varit de hopplösa fallen trogna, sade professorn. Framgång är för oss intellektet och fantasins död. Vi har aldrig varit de framgångsrika trogna. Dem tjänar vi. Jag lär ut det skräniga latinet. Jag talar ett språk som tillhör ett släkte vars lynne bäst sammanfattas med maximen. Tid är pengar. Det materiella dominerar. ’Domine!’ Herre! Var finns det andliga? Herre Jesus? Herr Salisbury? En soffa på klubb i West End. Men grekiskan!

/ Ulysses (s.135)

Finns det egentligen någon punkt där våra åsikter är samstämmiga och negativa?

Som att min specifika nattskugga föll över stenarna när jag böjde mig, ändligt. Varför inte oändligt till den bortersta stjärnan? Dunkel finns det bakom detta ljus, ett lysande mörker i ljuset, detta i stjärnornas världar. Men i den violetta natten kastade jag denna ändliga skugga ifrån mig, då de trofasta människogestalterna åkallade dem.

Oändlig, vore den då min, mina formers form?

Vem iakttar?

Kanske Dante som på 1300-talet i Den gudomliga komedinvänder på svart och vitt och besöker Odysseus i helvetet. Som att James Joyce vänder upp och ner på myten i sin epokgörande roman Ulysses, där förflutet och nutid ofta flätas samman.

”Och betrakta likaså hur den porlande bäcken slingrar sig och stimmar, som om den trätte med hindrande stenar, på sin väg mot de vältrande vågorna i Neptunus blå domän, mellan mossbevuxna bräddar, svalkad av den vänaste sefyr, glittrande i ljuvligt solsken eller tankfullt ruvande under skuggor från jordens jättar som välver sina lövverk över dem.” (s.126)

En tredje variant skapade Eyvind Johnsons med sin Strändernas svall (1946)där Odysseus knappast liknade en ”gudars like”, snarare deras motsats. Han grubblar och är inombords villrådig, utan att veta vad han egentligen vill.

Och till skillnad från den homeriska Odysseus tvekar han och känner motstånd mot allt det våld han sett och utfört och måste utföra. Han är en krigare som vill slippa kriga. Till skillnad från Dantes Odysseus är han ingen fanatisk sökare, som driver sig själv och sina män i döden på jakt efter den yttersta sanningen.

FRÅN FÄDERNA

När börjar då lögnen?

Lögnen har ingen början. Lögnen löper som en rottråd i ändlösa förgreningar nedåt. Men följer man rottrådarna neråt finner man aldrig ett ögonblick av ingivelse och klarsyn, bara övermäktig förtvivlan och desperation.

Lögnen börjar alltid i förnekelse. Någonting har hänt ändå vill man inte erkänna att någonting har hänt.

Så börjar lögnen!

”Det är den helige Augustinius.

– Varför kan ni judar inte anamma vår kultur, vår religion och vårt språk? Ni är en stam kringvandrande herdar; vi är ett mäktigt folk. Ni har inga städer och inget välstånd; i våra städer myllrar människorna och våra galärer, triremer och kvadriremer, lastade med alla slags varor, plöjer den kända världens vatten. Ni har knappt lämnat de primitiva förhållandena; vi har en litteratur, ett prästerskap, en uråldrig historia och en författning.

[…]

Er är träldomen, fruktan och undergivenheten; vårt är åskvädret och havet. Israel är svagt och få är deras barn; Egypten är en härskara och fruktansvärda är hennes vapen. Landstrykare och och daglönare kallas ni; världen skälver när vårt namn nämns.

Professor Magennis klöv talet. Oförväget höjde han rösten över den:

– Men om den unge Mose hade lystrat och godtagit den beskrivningen, mina damer och herrar, om han hade böjt sitt huvud, böjt sin vilja och böjt sin ande inför denna tvärsäkra tillrättavisning skulle han aldrig fört det utvalda folket ut ur träldomshuset eller följt molnstoden den dagen. Han skulle aldrig ha talat med den Evige bland blixtarna på toppen av Sinai berg och aldrig kommit ner med ingivelsens ljus strålande i ansiktets hy och bärande i sin famn lagtavlorna, skrivna på de laglösas språk.

”Han slutade och såg på dem, njöt av tystnaden”

/ Ulysses(s.144 ff)

ETT MYTISKT SVALL

Vad blir det då kvar av oss själva? Ensamma och oförlösta bland de ännu levande, där jag själv inte kan minnas om jag någonsin gråtit under hela mitt liv. Men nu grät jag, kanske mest för att det inte längre fanns kvar någon att gråta för.

”JJ O`Molloy återtog, formade orden väl:

– Det han sade om den var: Denna stenstod i frusen musik, hornprydd och fruktansvärd, av människan i gudomlig gestalt, denna vishetens och profetians eviga symbol vilken, om någonsin en skulptör med ande och hand i marmor har skapat något själsförklarat och själsförklarande som förtjänar att leva.”

/ Ulysses (s.141)

Man måste ändå säga att Joyce med Ulysses skapade den moderna romanens mest sammansatta och universella verk, på en gång myt och realistisk berättelse, i lika mån inspirerad av antiken och av medeltida skolastik med sin sinnrika struktur och sin tekniska briljans – inte minst i tillämpningen av stream of consiousness – en tätplats av litterära skapelser.

”Vi kan nu”, skrev T. S. Eliot i sin anmälan av Ulysses, använda den mytiska metoden istället för den berättande”

Eliot påpekar vidare att en klassisk myt kan vara utmärkt väl lämpad för att komma med den beskrivningen i en modern kaotisk värld.

 

AVSLUT

Berättelsen om Odysseus har för länge sedan ingått in i vardagsspråket, där vi tidigt i skolan fick lära att Odysseus var en viktig grekisk kämpe vid belägringen och erövringen av Troja och uppfann den där ”trojanska hästen” med vars hjälp grekerna kunde ta sig in i staden. Därefter drev han på havet i många år och upplevde många spännande äventyr: han lurade den människoätande cyklopen genom att kalla sig Ingen, han band sig vid masten för att inte lockas av sirenernas sång, han stannade i åratal hos nymfen Kalypso. Innan han till slut tog sig hem och tillsammans med sonen Telemachos och några till dräpte alla de fräcka friare, som i åratal hade uppvaktat hans trogna Penelope.

Men även hos Joyce, inte oberörd av första världskriget, får hämnden i Ulyssesha sin gång, men återberättaren hyser ändå en förhoppning om att människornas rike en gång ska betyda slutet för den maktkamp och ideologisk förvirring – som ofelbart leder till motsättningar, våld, krig.

I oktober 1899 deltog James Joyce, 17 år, på alla tre dagar av rättegången i Dublin av Samuel Childs för brutalt mord på sin bror. Detta gjorde det möjligt för honom att senare sätta referenser till saken i hela hans roman Ulysses, inklusive ett ögonblick då hans huvudperson Leopold Bloom och andra är på väg till Paddy Dignams begravning i Glasnevins kyrkogård och passerar Bengal Terrace där mordet inträffade: "Skumma trädgårdar då Gick förbi: en för en: dystra hus". När en man säger:" Det var där Childs mördades ... Det sista huset "svarar Simon Dedalus:" Så det är ... Ett grymt fall. Seymour Bushe fick honom av. Mördade sin bror. Eller så sa de."

Joyce hade ont att göra sin roman topografiskt och historiskt noggrann, men var försiktig så att han inte tvingade sina karaktärer att göra detsamma. Sålunda glömmer huvudpersoner ofta namn eller får en detalj fel. Barnets mord skedde till exempel inte i "det sista huset" på Bengal Terrace, men som Hardiman påpekar, den andra till sist. Och medan Seymour Bushe var inblandad i saken var en annan advokat, Tim Healy, mer inflytelserik för att uppnå frikännandet.

Vi tycks vara levande i en alienerad värld där de flesta bara tar fram det bästa av sig själva. Resultat: att efter en tid börjar den sammanbundna världen, där andra människor lever under ständig förändring och i ständig rörelse, upplevas som både falsk och overklig.

Tänker, tänker jag, att tillvaron omsluter en organiskt uppdelning mellan dessa världar, och det förefaller alltför många naturligt att livet skall vara på det viset. Givet är att de flesta av oss lever i en sådan uppdelad verklighetsuppfattning, naivt att tro något annat.

Tänker vidare att en klar insiktsbild om dessa uppdelningar och vad de betyder kan hjälpa oss att växa, både andligt och i ödmjukhet.

Kanske är det därför jag vänder mig bort från de tankefigurer som tror sig veta hur ett liv bör levas, de som är sin egen färgade sanning, endast fyllda av energi när den dualistiska motsatsen ska/kan besegras.

 

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts