Minnet av ett tillstånd - Tidningen Kulturen




Walter Benjamin

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En kort essä om Marcel Proust och Walter Benjamin




Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.
Marcel Proust

Marcel Proust

Annons:



All konst, förutom möjligtvis den dåliga (det vill säga den med didaktiska, propagandistiska eller på andra sätt spekulativa skynken förtäckta), syftar till att införliva barndomens spontana ingivelser i den vuxnes reflekterande medvetande. Detta framstår som en självklarhet för alla de som lärt sig att tillägna sig konsten och poesin på ett oförskräckt och fördomsfritt sätt; för alla de som insett att en dikt är en dikt och inte en rebus som ska lösas; för alla de som lärt sig att låta blicken vandra över väggarna på en konstvernissage utan att förlamas av skräck inför den tänkbara utsikten att vid utgången avkrävas ett svar på frågan om vad de just har bevittnat.

En författare hos vilken ovanstående förhållningssätt närmast upphöjdes till ett axiom var den tysk-judiske marxisten Walter Benjamin (1892–1940), vars lyrisk-filosofiska författarskap på många sätt framstår som en programförklaring för denna specifika konst- och poesiuppfattning. Benjamin var i estetisk mening en uttalad lärjunge till Marcel Proust, vars fascination för barndomen, med dess myckna inslag av till synes lättvindigt tillhandahållen magi, är vittomskriven (och vars livsverk, På spaning efter den tid som flytt, Benjamin för övrigt ägnade många år åt att översätta till tyska).

Den kända episoden med madeleinekakan, där smaken av nämnda bakverk doppat i lindblomste framkallar en närmast taktil förnimmelse av glömda sinnesintryck från barndomen, utgör en ständigt närvarande skugga i Benjamins skrifter. Barnet – och i synnerhet barndomen som ideal betraktat – intar en framträdande roll i den självbiografiska samling fragmentariska hågkomster som gavs ut postumt under titeln Barndom i Berlin kring 1900, men också i hans ambitiösa – och oavslutade – mastodontverk Passagearbetet (med undertiteln Paris, 1800-talets huvudstad). Översättaren Ulf Peter Hallberg skriver i sitt förord till den svenska översättningens andra band:

”En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga ’att införliva den nya världen med ett symboliskt universum’. Passagearbetet utgör ett försök ’att uppnå den yttersta konkretionen – så som den framträder i barnens lekar, i en byggnad eller i en livssituation – för en tidsålder’. [---] Endast barndomen innehåller i ren form den förhoppning om lycka som genomsyrar Prousts verk: ’troheten mot tingen som genomsyrar våra liv’.”

I synnerhet det sistnämnda – ”troheten mot tingen som genomsyrar våra liv” – tycks i retrospektiv utgöra grundstommen i den maxim som såväl Proust som Benjamin strävade efter att upphöja till allmän lag. Både Proust och Benjamin insåg nämligen tidigt att den särpräglade känsla av att vara vid liv som barndomen var så rik på kunde utgöra såväl konstnärens medel som mål; det vill säga, att det konstnärliga ändamålet kunde vara att återförtrolla den tillvaro som vuxenvärldens gradvisa förlamning hade gjort såväl stelnad som främmande.

Låt vara att det på denna punkt, såväl som på ett flertal andra, fanns betydande skillnader mellan de båda författarna, både i fråga om tematik, stilistik och ambitioner. Den amerikanska författaren och litteraturkritikern Susan Sontag konstaterade att ”om Proust spanade efter flydda tider, spanade Benjamin efter flydda platser”. Proust var romanförfattaren som intresserade sig för individuella fenomenologiska dimensioner hos det som i efterhand har kallats den ”moderna människan”, medan Benjamin var den historiematerialistiske sociologen som mer eller mindre konsekvent levde efter devisen att i skrift aldrig använda ordetjag (”förutom i brev”), varför också de flesta av dennes texter lyste med frånvaron av ett upplevande jag.

Trots dessa uppenbara olikheter förenades likväl de två författarna tydligt just i sin delade ambition att fånga och återskapa den tid som flytt. Denna gemensamma strävan kan till viss del – om också en aning schematiskt – förklaras i sociologiska termer (Ulf Peter Handbergs nyckelord ”informationsöverflöd och erfarenhetsförlust” har belysande nog redan citerats). Författarna var båda verksamma under en tid av omvittnade politiska, sociala och konstnärliga omvälvningar (På spaning utgavs åren 1913–1927 och Passagearbetet skrevs under åren 1927–1940), en tid av omvärdering av alla värden som för många intellektuella inte enbart föranledde en önskan efter intellektuell nykterhet utan också en stark längtan efter fast mark; ett vansklig strävande således, som för de båda berörda skriftställarna slutligen fann sitt ideal i just barndomen.

Medan vuxendomen framförallt kännetecknades av förlust – av tro, värderingar, normer – symboliserade nämligen barnet ett medvetande för vilket tillvarons mening var given, för vilket allting – även de så kallat ”livlösa” objekten – föreföll besjälat. Barnet var dessutom, i och med sin ”trohet mot tingen”, själva emblemet för förmågan att se verkligheten som för första gången. (Den av barnet och barndomen inspirerade återförtrollningen av tillvaron hade därutöver den uppenbara fördelen att den inte belastades av diverse religiösa eller ideologiska barlaster av den typ som det kapsejsade västerländska framstegståget slutgiltigt hade placerat på historiens soptipp.)

Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.

Tvärtom förstod de båda att även ett konkret minne från barndomen – och i synnerhet den konstnärliga bearbetningen av ett minne – är kvalitativt annorlunda än det någonting som man faktiskt minns. Den episod – eller det tillstånd – som den vuxne erinrar sig erfars nämligen av ett på många sätt radikalt annorlunda medvetande, nämligen av en vuxen människas. Episoden blir i och med minnesakten en i fenomenologisk mening ny episod, tillståndet ett nytt tillstånd. Minnet tillhör ur detta perspektiv varken barnet eller den vuxne utan utgör en tredje kategori, med vilken en brygga skapas mellan vuxenvärld och barndom och varmed också en skygg förhoppning väcks; närmare bestämt om att en ny värld är möjlig. Med Ulf Peter Hallbergs ord: ”Försöket att rekapitulera barndomens erfarenheter ur den vuxnes perspektiv innefattar förhoppningen om ett uppvaknande ur vuxenvärldens mardröm.” Det är detta som med ett ord kallas för poesi.

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen