Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 2 - Tidningen Kulturen




Van Gogh Starry Night Google Art Project commons.wikimedia

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Que ma joie demeure (Må min glädje vara) publicerades 1936, när Giono var 41 år gammal. Han skulle komma att leva till 1970. Under de senaste åren har Elisabeth Grate bokförlag satsat på att ge ut Gionos verk, bl.a. debuten Kullen (La colline, 1929), Mannen från bergen (Un de Baumugnes, 1929), och Vårvinden (Regain, 1930). Må min glädje vara finns i en svensk översättning av Hugo Hultenberg från 1944, utgiven på Ljus förlag. Boken är ett av Gionos främsta verk.

 

Jean Gionos "Må min glädje vara".


Jean Giono Foto: Paul Venter/Wikipedia

Jean Giono Foto: Paul Venter/Wikipedia

Att skriva bortom litteraturen – se där något som exempelvis Vilhelm Ekelund strävade efter. Den moderna litteraturbranschen är nämligen i det stora hela ett vämjeligt geschäft, döden för all ärlighet, äkthet och ande i köttet.

Annons:



Detta är andra delen av Nikanor Teratologens essäserie om glädjen. Första delen: Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Henry Miller sammanfattar i The Books in My Life mycket väl egenarten i Gionos författarskap:

"Like our own Faulkner, Giono has created his own private terrestrial domain, far closer to reality than books of history or geography. It is a region over which the stars and planets course, with throbbing pulsations. It is a land in which things "happen" to men as aeons ago they happened to the gods. Pan still walks the earth. The soil is saturated with cosmic juices. Events "transpire". Miracles occur. And never does the author betray the figures, the characters, whom he has conjured out of the womb of his rich imagination."

Och Edmund White påminner i en essä om en viktig förutsättning för Gionos jordnära skrivande:

In Colline, he tried to illustrate two very Whitmanian truths: "The first of these truths is that there exist people who are simple and nude; the other is that this earth fleeced [entoisonnée] with woods...this living earth, exists without literature." 

Att skriva bortom litteraturen – se där något som exempelvis Vilhelm Ekelund strävade efter. Den moderna litteraturbranschen är nämligen i det stora hela ett vämjeligt geschäft, döden för all ärlighet, äkthet och ande i köttet.

Inledningen av Må min glädje vara tar oss in i bondevärlden på den stora högplatån i Haute-Provence där händelserna i boken ska komma att tilldra sig. Universum öppnar sig, bebådande och löftesrikt, och gården där Jourdan ligger sömnlös är på väg att åter bli en förtrollad och välsignad plats:

"Det var en märkvärdig natt.

Det hade blåst på kvällen, sedan hade vinden lagt sig och stjärnorna hade spirat fram som gräs. De växte i tuvor med rötter av guld. De hade spruckit ut ur det omgivande mörkret, och de lyfte med sig lysande kokor av natt."

Jourdan lämnar sin hustru sovande i sängen och bestämmer sig för att gå ut och plöja med hästen, mitt i natten, under mandelträden. Det är härligt ute i det fria:

"Det var så ljust, att man såg världen som den i verkligheten var, inte avmagrad av dagen, utan fyllig av skuggor och med mycket. Ögat fröjdade sig däråt. Tingens yttre hade förlorat sin hårdhet, allt berättade en historia, allt talade ljuvligt till sinnena. Skogen därborta låg och sov i den ljumma sänkan, lik en stor pärlhöna med glänsande fjädrar."

Jourdan väntar på någon. Han vet inte vem han väntar på, men han är övertygad om att denne vem det nu är ska komma, kanske just under en sådan märklig natt, att något ska hända som förändrar allt. Glädjen har nötts ner och trängts undan av det dagliga slitet, det eviga praktiskt inriktade enahanda:

"Livet på högplatåerna är hårt, mycket hårt. Knappt om havre, knappt om vete, jorden torr, än röd, än gul, än grå, men aldrig svart, aldrig fet, smular sig under fingret, frambringar bara ogräs som tjänar ingen vet till vad."

Jourdan går där och plöjer i natten på den gård han skänkt namnet La Jourdane. Han tänker på livet:

"---runt omkring föreställde han sig världen som en uppslagen påfågelsstjärt, med sina hav, sina bäckar, sina floder och sina berg. Och då kom den gamla trösterika tanken till honom, och han sade till sig själv: du har hälsa, du har lugn, du har La Jourdane, ingenting plågar dig, inget begär har du efter det ena eller det andra. Han hejdade sig, för han kunde inte säga: inget begär. Och begäret är en eld, och hälsa, lugn, allt förtärdes av denna eld, och det blev till slut ingenting annat kvar än den elden. Människorna har ju när allt kommer omkring inte blivit skapade för att fetma vid mathoarna, utan för att magra på vägarna, gå förbi träd efter träd och aldrig återse samma, drivas fram av sin nyfikenhet, sin längtan att förstå.

Se, det var just det, att förstå."

Jourdan erinrar sig hur han, en annan bonde från högplatån, en hästhandlare och en smed för fem år sedan satte sig på en krog för att dricka ett glas under en marknad i den närmaste lilla staden, på andra sidan skogen. Han iakttog människorna runt sig och fann att det under den glättiga ytan vilade oro, fruktan, tomhet. Glädjen hade gått förlorad:

"Ja, tänkte han, det är en sjukdom som man får av jorden, liksom gipsarbetarnas sjukdom då fingrarna faller bort, liksom garvarnas sjukdom när de spyr ut sina lungor, gruvarbetarnas sjukdom när de blir blinda, sättarnas sjukdom när tarmarna knyter sig, skomakarnas sjukdom, slaktarnas, formännens, vägarbetarnas, murarnas, smedernas, snickarnas, sjömännens, kogubbarnas, timmerflottarnas. En sådan där sjukdom som man får av sitt arbete. Det är hjärtat som dör inom en."

Jourdan plöjer sina fåror med sin älskade gamla häst, och den han väntar på kommer fram ur skogen, långt borta på fältet. De samtalar lågmält, orden faller naturligt, stilla, lite gåtfullt. Främlingen kallar sig Bobi, och säger att Orion denna underliga natt liknar en morotsblomma. Jourdan ber honom stanna någon dag, Bobi tackar ja och tar över plöjandet. Må min glädje vara berättar i sin stora innebördsrikedom om vad denne Bobis vistelse bland bönderna på högplatån leder till. Han, som försörjt sig som kringvandrande marknadsgycklare, närmare bestämt som en så kallad ormmänniska, som förmår sno ihop kroppens extremiteter, torson och huvudet så det liknar en boll, en boll som kan gå på händerna eller rulla fram, visar dem försynt men med stor självklarhet vägen till glädjen, till återfinnandet av glädjen:

"Ungdomen", sade mannen, "det är glädjen. Ungdomen, det är varken styrkan eller smidigheten eller vad du tror. Ungdomen är kärleken till det onyttiga... Det onyttiga, som de kallar det", tillade han och höjde sitt finger.

Bobi står för bot och läkedom, för självövervinnelse genom oförställdhet och sinnesnärvaro. Han talar om den djupa leda och den krampaktiga småskurenhet som alltför många lider av, som de smittar varandra med, genom andedräkt och ögonkast och levnadsval. Han talar om hur man ska kunna tillfriskna från det frätande missmodet, den missunnsamma tarvligheten, den snöda njuggheten, den känslolösa råheten. Bobi, denne panteistiske mystiker, har en plan:

"Hjorten, hindarna, blommorna, sökandet efter glädjen. Han skulle så ut glädje, få den att slå rot och göra den till en bördig äng med miljoner rötter i jorden och miljoner blad i luften. Den skulle vara med i allt, likt havet som dansar, floden som dansar, blodet som dansar, gräset som dansar, hela världen som svänger runt."

Han visar genom enkla handlingar hur det stelnade och blott uthärdande kan omvandlas till en mild, klar, munter mottaglighet för naturens skönhet och mysterium. Vintern kommer, det är snö och kallt, naturbeskrivningen ekar av Pascals kosmiska kyla:

"Man såg jorden som steg uppåt skogen. Den dolde stammarna. Men högre än jorden bredde sig de svarta grenarna. Så mycket svartare som de nu stack av mot sin snöbörda. Sedan var det den klara, rena himlen, och eftersom man stod skyddad för solen, var denna himmel nästan skrämmande, ty man kunde se dess oändliga tomhet, dess oändliga ensamhet, dess förfärande och gränslösa grymhet. Och denna himmel stack med förlov till sägandes näsan i husets tak. Jag menar: denna himmel var gjord för att, sådan den var, sträcka sig till tidens, rummets och varats yttersta gränser. Och den som hade kunnat på den plantera en alg stor som en tumme eller en lav rund som nageln, han hade, tro mig, varit styv."

Bobi tömmer med Jourdans godkännande ut en femtiokilossäck säd på den rensvepta frusna marken. En grönfink dyker tvekande upp och börjar äta. Inom kort har de en hel svärm fåglar som äter av det skänkta överflödet, "en väldig dubbeltrast, en skimrande blåmes, en tangara i sju färger, röda, blå och svarta domherrar, en guldglänsande gulsparv, en sidensvans som vaggade på sin röda kam och slog åt höger och vänster med sina svarta vingar, grönsiskor, steglitsor, hämplingar, gultrastar, gråsiskor, törnskator, ärlor."

Och Jourdan och hans hustru, utan barn och inte längre unga, fröjdas över det de ser:

"[Jourdan] var som berusad. Han hade mist sitt ömkligt mänskliga sinne för det nyttiga. Han fann inte längre något stöd på det hållet. Han fann inte heller ännu något stöd i det som inte tjänade nyttan. Men han började höra tonerna från den flöjt som spelar för de spetälska."

Bobi är på sätt och vis mycket alldaglig, men han ses av Jourdan i ett förklarat ljus, och har en enkel, funktionsduglig levnadsvisdom att dela med sig av. Hans sätt att vara inverkar även på de andra hushållen på högplatån. Jag vill inte fördärva läsupplevelsen genom att sammanfatta vilka som lever där och vad som händer – men även tragiska tilldragelser äger så småningom rum. Om Bobi är en frälsargestalt så är han gudvaretack helt och hållet hednisk: han är också snarare en praktisk filosof än en frälsare, han föregår med gott exempel, vägleder genom att visa vad en viss sorts handlingar leder till, frigör de krafter människorna redan har inombords. Han är en katalysator, en nomadisk ensling, som inte väntar sig mycket av människorna men vill även dem väl, fast han är väl medveten om hur ofta människor är glädjedödare. Mycket av det han säger och gör har med naturen att göra – han är inte boksynt, han har lärt sig genom att leva och iaktta. Jag skulle kunna citera Epikuros och Marcus Aurelius, som förvisso var läsare av andras skrifter men även mycket praktiska filosofer, och lägga bredvid Bobis utsagor, så skulle den släktskap som förbinder all levande visdom genom alla tidevarv och kulturkretsar kunna skönjas. Men det kan jag avstå från.

Bobi gör det oförutsägbara, utan att i förväg förklara hur och varför. Han vandrar i väg och kommer efter en tid tillbaka med en hjort, som heter Antoine. Den ska inte jagas, slaktas, tillredas, slukas, den ska vara i skogen och leva sitt liv, fast den "nästan är en människa". Hindar kommer att ansluta och göra dess liv fullödigt. Att hjorten är så lugn och tillfreds i Bobis sällskap är väl ett slags mirakel, men Giono förmår göra sådana legendscenarios förunderligt handfasta och trovärdiga. Jourdan och hans hustru sitter ute i skogsbrynet en vårkväll och väntar på Bobi när han kommer med hjorten. Jourdan säger för sig själv:

"Din stackare, du förstår ju ingenting." Där satt de båda två, han och Marthe, satt där som vanlottade och elända. Allt omkring dem förstod, från den minsta ört till den största ek, och säkert även djuren och himlakropparna och jorden under hans fötter med sina kokor och hoptovade rötter och små rännilar. Allt förstod, allt var mottagligt och känsligt. Endast de var hårda och ogenomträngliga, trots all sin goda vilja. De måste ha gått miste om människans sköna arvedel, eftersom de var så fattiga, eftersom de kände sig så utblottade, så svaga och oförmögna att förstå världen.

Långt senare än skogen uppfattade han att någonting hade hänt. Skogen var redan fylld av en trolsk glädje. Den hade börjat sin nattliga vårfest.

"La forêt était déjà en pleine joie magique. Elle avait commencé sa fête nocturne de printemps"... Jourdan befinner sig på rätt plats i rätt ögonblick, och Bobi anländer med den sällsamma hjorten:

"Vad gör han med sina ögon?", sade Marthe.

"Han tittar", sade Bobi. "Och se nu båda två hur det som är rent och vilt lyser upp mörkret. Ser ni att han har ögon av samma färg som knopparna, och ser ni hur lite vår egen blick duger till, när vi är i djupt mörker bland de vilda tingen, hur vi bara har liksom döda stenar under ögonlocken, därför att vi har förlorat årstidernas glädje och den naiva godheten. Se så lysande ögon han har!" 

Bobi har glädjen i sig, han kan skänka, väcka, uppmuntra till glädje, spontan självtillit, underminerande av själsdödande tristessrutiner. Han träffar en flicka, och förklarar hur han levt och hur han ser på saker och ting:

"Jag har försökt", sade han, "att sällskapa med alla de ting som vanligen inte räknas. Jag förefaller er nog lite tokig, och jag är kanske lite tokig. Jag har sällskapat i all stillhet med allt som tar emot vänskap. Jag har aldrig bett någon om något, för jag är alltid rädd att de ska säga nej, och jag är rädd för att bli avsnäst. Jag är ingenting, förstår ni. Men jag har begärt mycket av sådana ting som man vanligen inte tänker på, som man bara tänker på när man är alldeles ensam, ser fröken. Jag menar stjärnorna till exempel, träden, djuren, alla småkryp, även de som är så små, att de kan promenera i timmar på min fingerspets. Förstår ni mig? Och blommor och platser med allt vad som finns på dem. Jag har begärt mycket av allt, utom av andra människor, för se i längden, när man fått för vana att tala med allt annat i världen, får man en röst som människorna inte riktigt förstår." 

Att inte förstås av den överväldigande majoriteten människor, att slippa ha med dem att göra, är förmodligen dock en välsignelse. Det skapar förutsättningar för att kunna leva sin tid ut, och uppleva glädje. Att ingenting vara, ingenting ha, ingenting ha gjort, att egentligen inte vilja något – jordisk sällhet, levande visdom, anspråkslös sinnesjämvikt. Jag tror man måste vara skoningslös gentemot glädjedödare, och se till att man får förfoga över sin tid som man önskar. Glädjen finns överallt där samhällsträldomen inte tillåtits bryta ner människorna och döda de fria tankarna.

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts