"Dave ... stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop, Dave? Stop, Dave. I'm afraid. I'm afraid, Dave. Dave ... my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There's no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I'm ... afraid ..."   (HAL i 2001: A Space Odyssey, av Stanley Kubrick)

Ända sedan den där dagen bor jag i ett svart, bottenlöst hål. Från min enkla hemvist ser jag sumpgasgröna grisar med inslag av borderline marschera synkront genom pissiga landskap. Stormen viner, vreden kokar, äcklet tappar lem efter lem. Ingen vågar gå ut längre. Flisor glider in i mjukdelar, infekterar och förruttnar. Men sånt är livet, antar jag.

Kom tillbaka. Kom tillbaka. Hörs jag överhuvudtaget?
Töm bensindunkarna i grannens rabatt.
Skjut den förste som rör sig.
Tillverka en vän av mjölkkartonger.
Maskrosbarnen lider av inkongruens.
Mattanterna är efterblivna.
Rövhålet sjunger opera.
Stryp närmsta skolfröken.

Fåglarna, dessa ständigt skrikande as, bär med sig det sopor de kan med sina näbbar, sprider skräpet vidare, bananskal, kartonger, tamponger, kondomer, leksaker, matrester, kaffesump, kläder, tänder, glasögon, och skor.

Havet virvlar och vältrar sig över det kommande slutets malande ångest, meterhöga vågor sveper sönder både båtar och jättebläckfiskar. Här och där sticker svarta skelett av ilandflutna vrak fram bland klipporna, och vore man konstnärligt lagd kanske man skulle få får sig att måla av landskapet. Själv bryr jag mig inte om sådana ting.

Den torterade bjuder torteraren på prisbelönt Schwarzwaldtårta.
Fisteln återkommer ständigt, likaså de självförökande kotlettgudarna.
Simma i en pol av proteser och rakblad.
Planera ännu en tripp till leprakolonin.
Kafka dansar schottis när han tror att ingen ser.

  Rader och åter rader med glasburkar, innehållande foster i de mest lustiga former man kan tänka sig. Alla är bevarade i en gulaktig vätska. En del av dem är cykloper, andra har knappt några huvuden alls. En nyfödd liten krabats ansikte tycks växa inåt, medan en annan rackare har hjärnan på ryggen. Hjässor växer ihop, magar sammansmälter med tvillingens, håriga svulster sitter där det inte borde finnas något sådant, armar glöms bort eller blir alldeles för många. Några av fostren är skrynkliga efter alla år på burk, medan andra fortfarande har knubbiga magar och söta små fingrar som tanter gärna stoppar i munnen.

Hammocken är smärtsamt enslig i knastertorrt solljus.
Potatisar säger hur världen bäst bör styras.
Pulverkaffet överväger självmord.
Ådrornas innehåll förändras till något solkigt och kemiskt.
De här stövlarna är gjorda för att gå i.
Säkerhetsnålar pryder bröstvårtor med svavelodör.
Ansikten faller av, det blir nog bäst så.
 Ingen bryr sig om att återanvända wellpappkyrkan.
Dubbelgångarna skymtas bland folkmassorna.
Alla attraktioner har sitt pris, men krematoriet är gratis.

Vill du ha ett gott råd? Bry dig mindre så lever du längre. Studera hottentotter i tropikerna eller odla majs, gör vad fan du vill, men sluta med det här eviga gnällandet. Ingen gillar någon som är självömkande. Skratta och var glad, för fan. Träska inte ner dig i all denna kvasiintellektuella, moderiktiga negativism. Det blir så tjatigt i längden.  

Molnen är gröna, som alltid, men i olika nyanser. I tisdags lutade merparten av himlavalvet åt sjukhuskorridorsgrönt, idag ligger det närmare träskfärgat. Enskilda ägodelar ligger utströdda omkring på marmorgolvet. Glasskärvor, bottensatser, sipprande avsöndringar från förbjudna områden. Usch.

Sprattlande ålar hittas i hästhuvuden på stranden, precis som i den där filmen, du vet.

Begreppet Gud är en spelgalen puckelrygg i gasmask.
Flickan i huset på månen har aldrig haft det så här satans tråkigt.
Gå ännu en meningslös promenad och hoppas att det snart blir regn.
Man tappar tiden, lyssnar på patetiska ballader.
Ingenting är sig likt utan dem. De är lyckliga, men frånvarande.
De äger munnar fyllda med silvriga blåsor.
De har sex briljanta ögon på vardera skinka.
De är undersköna i genomskinlig plast. 
De skrattar åt rådjur.
De slickar fingrar prydda med dödskallar.
De myser med brevbärare.
De klättrar längs vårtiga hängpattar.
De rostar sönder, hand i hand.
De uppskattar inte såna som du och jag.
De vill ha sina objekt mörka och ihjälsvultna.
De flyger ur sina solkiga kokonger, upp mot en transcendental himmel.
De bosätter sig i en målning av Francis Bacon.  
De tittar på färska ruiner med riktiga känslor.
De låter skäggen växa.
De försöker kommunicera via telefonkiosker på utländska torg.
De förstod aldrig att revolvern var skarpladdad.
Det obotliga i deras frånvaro blir en del av vardagen.
De ser inte tjusningen med pretentiösa groteskerier såsom det här.

Snälla ni, kom tillbaka. 

Krama dem hårt och vägra släpp taget, för några bättre fanns inte i hela vida världen. Gör det, men fort, innan giftet hinner verka.

  Jonas Wessel