Varg i veum

Om Du min älskade

är vred

går solen ner

Din

ingen annans

Om Du vill förstå mig

står detta här

Allting har tagit slut

Allting har tagit slut och blicken

har glömt ljusstakarnas dofter nu återvänder  vi

mot den melankoli

som har rispat sin geometri över svalans lutningar,

som genom trappor  och regn och avlägsna ögonlock

ropar efter den kärlek som har regnat ner från kyrkogården.

På författarkongressen i Neptun vid Svarta havet

frågar Paulo Moro från Portugal:

Var är författarna?

Mitt svar: de är i Bagdadh, Falluja, Teheran!

Men också här i Neptun vid Svarta havet.

Men vad tänker de på? Vad gör de?

De pratar. De drömmer. De skriver!

De som saknar ett ben,

de som har mer än ett ben,

mer än två ben,

de som har för mycket av det goda

Halskota, bröstkota, ländkota, korskota, svanskota

De som har förtröstan,

de som har tillit,

de som har en omotiverad framtidstro,

de som inte tar till flykten.

Han satt på sitt rum. Naken. Det var för varmt, kände han. Det var så in i helvete varmt. Hade jag inte druckit det sista så hade jag inte blivit så varm, tänkte han.

Absinten var som eld i hans strupe. Som eld i kroppen.

Han skulle vilja kasta sig i vatten. Omslutas av vatten.

Och väl där skulle han vilja sjunka nedåt mot botten.

Nej, det är inte sant, tänkte han och slogs vilt för sina egna tankar.

Mitt liv vill jag leva. Här och nu. Nu och sen. Även och trots allt.

Ja jag vet att det ser mörkt ut. Andra tänker och gör på annat sätt.

Jag vill inte göra så. Jag måste göra på det här sättet. Men det plågar mig att se andra lida. Plågar mig.

Och nu ska de ha barn också. Ett barn till som måste försörjas.

Där ett fönster öppnar sig till världen

vars ljusflöden ännu brinner i kaskader

triumferade ögonlock omfamnar tystnaden

utikring punkterna, de som irrar i

andningsflödet.

hon rider på hästen

som flyger över vidden

av spröda sår utströdda

också marken brinner rött

i tyngden av det lättsamma

Här är jorden till dig!

Ropar tystnaderna vars ekon aldrig lämnar några spår.

Tigandets budskap

(Efter Lukas 7:36-50)

Maria Magdalena talar
Det är fötterna jag älskar. Deras
budskap av smuts, damm, trötthet.

Det är därför jag kysser dem
och tvår dem i mina tårar.

De galileiska vägarna är dammiga
och steniga och hans fötter har
fått valkar och sår. Det är det
jag älskar: valkarnas och smutsens budskap

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken.

Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot Gammelstad. Tjugo minuter senare var de framme och vandrade planlöst omkring i kyrkstaden. Letade efter ett matställe. De slutade på Gammelstads Mat och kök där valmöjligheterna var obegränsade . De åt sakta upp den utsökta fiskrätten och sköljde ned med något vitt.

Solen sken fortfarande, gator och trottoarer var torra. Denna fantastiska varma sommar. Den verkade aldrig ta slut.  När man en gång gick ut ville man aldrig gå in .  

Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som konsten (alla former av konst) tillåter. Så bli inte rädda, det är bara konst. Tidningen Kulturen kommer att bjuda läsaren på författares egna texter eller på bildkonstnärers arbeten under denna kategori som vi kallar Utopiska geografier.

...där till blir

från

och satelliter konstrueras

före

är den låsta lådan omsorgsfullt dödskallemärkt

nuet centrifugerades

,